2016.09.24 – 2016.10.20. (Brev nr: 16.12.)

Första kontakten med Kanada.

Första kontakten med Kanada.

Så fort vi förtöjt går vi upp till hamnkontoret, som är stängt för dagen. Därefter ringer Annika på Moon upp tullen för att berätta att vi ankommit. Hon får ett registreringsnummer av en förvirrad tjänsteman och berättar att det finns en båt till som vill registrera sig, hon ber tjänstemannen vänta medan hon räcker över telefonen till Stina. När Stina tar telefonen så lägger tjänstemannen på. Hon ringer upp igen och får då prata med en annan tjänsteman som säger att det kommer ner tullare till båten. Efter en stund dyker det upp två tullare som efter diverse frågor och formulär, ger oss ett registreringsnummer. De agerar även Immigration och stämplar passen. Nästa dag gör vi stan och fyller upp våra matförråd. Vi hinner också med en god öl på en mysig liten bar vid fjordstranden. När vi ankom under gårdagen mötte vi en segelbåt på fjorden. Vi blev kanske lite överraskade av att det  var en svenskbyggd  Vega. Den ägdes av Paul och Leslie som bedriver seglarskola med den. De bjuder oss på ”Pot Lock” på kvällen i sit hem. Där träffar vi även Lesslies Far och ett annat vänpar till dem. Deras vänner bor en bit in i vildmarken och berättar att de ganska ofta har besök av björn. De har även haft besök av Puma som de inte är så glada för. Människor står inte på Björnens diet men däremot på Pumans. Det blir en trevlig  kväll med många olika och goda Lax-rätter.

Nyfallen snö på topparna.

Nyfallen snö på topparna.

Nästa morgon fortsätter vi i gråvädret  söderut för motor. På eftermiddagen klarnar det upp och blir solsken och vi ankrar i en liten bukt norr om Kumealon Island i Grenville Channel. Under kvällen  får vi sällskap av en fiskebåt, så det gäller att alltid tända ankarlanternan. Hösten börjar också göra sig påmind med tidig solnedgång och mörka kvällar. Nästa morgon fortsätter vi i fortsatt ostadigt väder. Grenville Channel är ca 50 sjömil lång (ca 90 km) och ca 1 – 0,25 sjömil bred, men även här inne ser vi Knölval. Man kan ju undra hur de hittar in och ut, de lär ju inte ha något sonarsystem i likhet med Delfinerna. På eftermiddagen klarnar det upp och vi ankrar upp i en bukt som heter Nettle Bassin i Lowe Inlet, ca 15 sjömil från kanalens södra utlopp.

Hit men inte längre.

Hit men inte längre.

Här finns ett ganska stort och vackert vattenfall som avvattnar en stor sjö. Det finns också Sälar och väldigt många Örnar som kalasar på fiskkadaver på stranden vid lågvatten. Nästa morgon har vädret stabiliserat sig och solen skiner. Vi fortsätter i motström i kanalen och stryker bergssidorna på en båtlängds avstånd. På så vis undviker vi den värsta strömmen och får till och med ”bagvanne” (medström) bakom vissa uddar. Trots att vi går så nära stranden är det för det mesta mer än 20 m djupt. Kungsfiskarna följer oss längs med bergssidorna. När Kanalen öppnar upp sig, ser vi snöklädda bergstoppar in över land.  Vårt mål är Bishop Bay, där det finns varma källor och vi längtar efter ett varmt bad. I Wright Sound och i Ursula Chanel på väg in mot Bishop Bay, formligen kryllar det av Knölval. Man kan naturligtvis räkna hur många man ser, man man kan ju inte räkna dem man inte ser. Vi nöjer oss med att konstatera och glädja oss åt att de är många.

Nära klipporna!

Nära klipporna!

Även här går vi ganska nära bergssidorna men det hindrar inte Valarna för att dyka upp mellan oss och berget. Inne i Bishop Bay får vi fina filmsekvenser med dem simmande strax utanför ett litet vattenfall. Man har lagt ut en flytbrygga och några bojar i bukten och i en av bojarna förtöjer vi tillsammans med Moon. Det ligger några mindre båtar vid  den lilla flytbryggan och en mindre passagerarbåt som kom in samtidigt med oss, ankrar strax utanför. Gästerna på denna, ger sig genast iland för ett bad, vi avvaktar till morgondagen. Nästa morgon har vi blå himmel men ingen sol! Hur går då det ihop? Ja solen finns ju där men vi ser den inte förrän långt fram på förmiddagen, då den behagar klättra över bergskammen. Vi dingar in till bryggan för att ta oss ett välgörande dopp. Man har byggt 2 bassänger i tandem. Den första under tak och den andra under bar himmel. Det varma källvattnet leds in i den första bassängen och bräddar över till den andra. I anslutning finns också ett litet sittkar, där man kan tvätta av sig innan. Varmt och skönt vatten, bedårande utsikt med Valar i bakgrunden, livgivande och helt enkelt underbart.  Annika och Stina tycker att det är så skönt att de tar sig ett bad även på eftermiddagen och eftersom det då är högvatten så passar de på att doppa sig i havets kalla (8-10 grader) vatten. Efter 2 nätter ger vi oss av.

Dykande Knölval.

Dykande Knölval.

Vid en udde dyker en Val upp bara en båtlängd rakt för om oss. Jag gör en snabb gir då den dyker och vi ser stora luftbubblor strömma upp till ytan bara 2 meter vid sidan av båten. Ett par båtlängder bakom oss dyker så Valen upp igen för att andas. Det hela går så fort att jag inte hinner få av linsskyddet på kameran ens. Puh… det var nära. Via Fraser Reach och Graham Reach kommer vi till Goat Cove, där vi ankrar för natten. Nästa dag avgår vi i det första gryningsljuset, d.vs. strax efter klockan sju. Vi har 53 sjömil framför oss och därmed kommer vi att få både med och motström. Vi har planerat så att vi skall slippa få motström i de smalare partierna, Jackson och Reid Passage och det fungerar fint.

Rikt fågelliv, här Western Grebe.

Rikt fågelliv, här Western Grebe.

Vi passerar flera laxodlingar till skillnad från Alaska där de inte existerar alls. Jag tror till och med att de inte är tillåtna. Jag har tidigare nämnt problemet med flytande timmerstockar i vattnet och det tycks bara öka ju längre in i Canada vi kommer. Ibland passerar vi hela flytande träd med rotsystem, grenar och allt. Dessa är dock ganska lätta att upptäcka. Värre är det med de ofta sjödränkta timmerstockarna och dykarna. Dessa kan vara 20 m långa och ligger alldeles i vattenytan. Har man tur så sitter det måsar på dem som gör dem lättare att upptäcka. Dykare är stockar som är så vattendränkta att de sjunker ner och fastnar i bottensedimentet. Där kan det bildas gaser i förruttnelseprocessen som gör att de flyter upp till ytan stående. De står och guppar upp och ner under ytan och är oerhört svåra att upptäcka. Tack och lov tycks de inte vara så vanliga men vi har sett dem ett par gånger. Så kontentan av det beskrivna är att den som befinner sig i sittbrunnen måste ha full uppmärksamhet i färdriktningen.

Stilla morgon i Jackson Passage.

Stilla morgon i Jackson Passage.

På eftermiddagen, strax innan vi kommer fram till vår tilltänkta natthamn, ser Moon en segelbåt med Svensk flagga i aktern som ligger ankrad i en vik. Vi blir förstås nyfikna och vänder in för att se efter vem det kan vara. Det är ju inte många segelbåtar vi mött under resan och absolut inga svenskflaggade. Båten heter Sjöa och skepparen Per. Båda två har Luleå som hemort. Per är just på väg att ta upp ankaret för att gå in till Sherwater som också är vår destination. Väl förtöjda på en flytbrygga, berättar Pär att han lämnade Sverige för 10 år sedan och liksom många av oss andra seglade han till Karibien och Panama. Därifrån fortsatte han till Hawaii och sedan till Sitka i Alaska. Sedan dess har han spenderat tiden med att utforska öar och vattendrag i British Columbia som han vid det här laget känner ganska väl. Under dessa år har familjen mestadels varit med och seglingen har inskränkt sig till sommarhalvåret. Med vuxna barn och en hustru som fortfarande är i arbetslivet har han beslutat sig för att spendera hela vintern i båten i B.C. Pär är pensionerad fotograf men kan fortfarande  bedriva sitt yrke fast numera i egen takt som frilansare. Nästa förmiddag går vi en promenad i Sherwaters omgivningar och möter några Ripor som snällt låter sig fotograferas.

Trippelankring i vildmarken.

Trippelankring i vildmarken.

Efter lunch släpper vi förtöjningarna och går, på Pärs rekommendation, ca 5 sjömil ut till en liten bukt som heter Beales Bay. Här ankrar vi med Moon i mitten, vi på styrbord- och Sjöa på babordssidan. Dagen efter går vi på utflykt med Pär som guide. Han har varit här tidigare och då sett Varg här. Vi ser inga men väl fotspår av dem på stränderna. Däremot finns det mycket ”Canadagäss” och några ”Vithuvade örnar”. Även en ”Gulbena” som går och pickar i dybottnen. Vi går utmed ett vattendrag vid lågvatten. När det är högvatten så fylls vattensamlingen på och det går inte att gå här.

Deffinitivt Vargspår.

Definitivt Vargspår.

Vattensamlingen är en del av Beales lagon och på eftermiddagen, vid högvatten, fortsätter vi att utforska lagunen men nu med våra dingar. Längst in i lagunen hittar vi en liten å som vi går upp i. Här finns det massor av lax och vi ser också en liten ”American Dipper” som dyker i strömmen och plockar laxrom. Den kan väl närmast liknas vid vår Strömstare. Det är en helt orörd subtropisk regnskog runt omkring oss. I ett högt träd rakt ovanför oss sitter en ”Bald Eagle” och studerar oss nyfiket.

De är vackrast i vildmarken.

De är vackrast i vildmarken.

Det är så här man vill se dem och inte slitande på fiskrens på någon kaj i en fiskehamn. Efter två nätter i denna härliga vildmark, så säger vi hej då till Pär i sin Sjöa och fortsätter vår färd. Via Fisher Chanel och Fitz Hugh Sound kommer vi till Penrose Island där vi tar natthamn. Nästa morgon fortsätter vi i tidvis tät dimma över ett stilla Queen Sharlotte Strait, sundet som leder in till vattnen innanför Vancouver Island. Vår första hamn på nämnda ö, blir Port Hardy. Här stannar vi två nätter för att, tillsammans med Annika och Björn, fira Stinas inträde i den riktiga pensionsåldern. Det blir en trevlig kväll med god mat, alltmedan regnet smattrar på rufftaket.

Moon utanför Vancouver Is.

Moon utanför Vancouver Is.

Efter regn kommer solsken och nästa dag kan vi faktiskt segla vidare i solsken. Nåja det blir segling ungefär halva vägen, men då i fin halvvind. Motorn får ta oss in sista biten till Port McNeil. Vi lägger till i marinan och betalar en ganska rimlig hamnavgift till en trevlig dam som dessutom förser oss med all information vi behöver. Nästa morgon går vi upp till hamnkontoret för att få tillgång till deras wi-fi. Stina har gått i förväg och då jag kommer upp känner jag mig väldigt trött och inser att det inte står rätt till i kroppen. Vi går tillbaka till båten, där det visar sig att jag har fått påhälsning av mitt hjärtflimmer. Jag tar det lugnt och avvaktar några timmar utan att det rättar till sig. Någon chans till el-konvertering har vi inte men Stina har piller för att kemiskt konvertera hjärtat. Jag får en pilla och efter ett par timmar ytterligare en och se det hjälper. På kvällen så har det stabiliserat sig och hjärtat slår åter lugnt och tryggt som vanligt. Det var första gången som vi själva genomförde behandlingen ombord. Skönt att det fungerade och att jag inte behöver vara beroende av sjukhusbesök.

Vår bryggvakt i Port McNeil.

Vår bryggvakt i Port McNeil.

Nästa morgon tar vi det lugnt, en kort promenad för Björn och mig medan damerna drar iväg på en lite snabbare och längre runda. Efter lunch släpper vi förtöjningarna och går en kort bit ut till ett sund i Perse Islands där vi ankrar. Solen skiner och det är ganska behaglig temperatur, men natten blir kall med temperatur runt 5 grader. Annika lägger ut deras krabbtina men det visar sig att den är ganska skör med hål där krabborna kan kila in och ut, så någon fångst blir det inte.

 

Breaching Humpback.

Breaching Humpback.

Nästa morgon har Knölvalarna show för oss då vi passerar Cormorant Channel. Vi passerar även ett litet skär som är nerlusat av brölande Sjölejon, där hanarna noga bevakar sina revir. Vi ankrar i Cutter Cove på eftermiddagen och den nu reparerade tinan kommer åter i vattnet. Den här gången går det bättre och resultatet blir 6st fina Krabbor. Näst morgon vaknar vi till ännu en molnfri himmel, vilket innebär att natten varit kall. Snabbt på med värmaren, men nu är det tji. Den vägrar att tända. Vi har ju haft problem en längre tid men den har i allmänhet startat snällt med motorn igång. Vi har trott att det varit för låg spänning, men med motorn på så har det hjälpt, men inte den här gången. I dag skall vi bara gå en kort bit för att komma fram till Port Harvey där vi sen skall gå ut i Johnston Strait. Under eftermiddagen är det motsröm där så vi väntar till i morgon förmiddag i Port Harvey. Det blir en snabb tur i medström och redan vid middagstid ankrar vi upp. Efter lunch tar vi oss an värmaren. Med Annikas hjälp plockar vi ur den och demonterar ner den i småbitar. Det visar sig att evaporeringsduken, där förbränningen sker, är trasig och igenkoksad. Vi har ju ingen i reserv så vi rengör så gott det går och sätter ihop värmaren igen och till vår förvåning så fungerar den igen. Nästa morgon ger vi oss ut i Johnston Strait. Den förutspådda medströmmen märker vi inte av, istället får vi 28 knop motvind och kort krabb sjö som innebär en blöt och långsam framfart. Efter över 3 timmar har vi avverkat de 12 sjömilen och kan i avtagande vind gå in i Sunderland Channel där det är platt vatten. Strax efter lunch ankrar vi i Bessborough Bay, där vi på eftermiddagen får sällskap av en Brunbjörn som rotar runt bland stenarna på stranden.

Brunbjörn på stranden.

Brunbjörn på stranden.

Den letar efter något ätbart och kastar undan stora stenblock som om det var sandkorn. Ibland stannar den upp och mumsar i sig något, kanske en krabba eller någon mussla. Att vi står och tittar på, bryr den sig inte om. På kvällen börjar det regna och det är tydligt att det är omslag i vädret. Vi får ett mejl från en radioamatör i Seattle som varnar oss för stora regnmängder och även stormvindar om ett par dagar. Dagen därpå är det gråmulet men i övrigt nästan uppehåll. Vi skall igenom  många trånga passager där det på sjökortet varnas för extrema strömmar, s.k. ”whirlpool rapids” där strömmen kan löpa med 10 knop. Först klarar vi av Wellborne Rapids i stark medström. Därefter tar vi Green Point Rapids där vi åker igenom som en kork ur en champagneflaska. Det sista och mest ökända är Dent Passage med ”Devils hole”. Det hörs ju på namnet att det inte är att leka med. Pilotboken varnar för att passera här annat än vid slackvatten. Vi har planerat för det men kommer, tack vare all medströmmen, kanske en timma för tidigt. Så även här flyger vi igenom med nära 10 knop. Här måste man koppla ur autopiloten och handstyra för strömvirvlarna är alltför kraftiga.  Strax efter Devils Hole lägger vi till vid en brygga i Big Bay på Stuart Island. Men det kostar över 40 dollar att ligga här och faciliteter saknas nästan helt, så vi väljer att lämna och ankra strax utanför i bukten. Bryggan var dessutom nersketen av sjölejon och måsar. Dagen har annars bjudit på massor av besök från Dalls Tumlare och vackra vyer med gulröda Lönnlövsdungar insprängda i granskogen. Det märks tydligt att hösten är på gång. Big Bay tycks vara lite av de välbärgades sommarparadis. Här ligger flera luxuösa hotellanläggningar och flotta privata villor. En har till och med byggt en golfbana till sin fru. Nästa morgon passerar vi det sista strömsundet, ”Yuculta Rappids” där Sjölejonen far runt i strömvirvlarna i sin jakt på något ätbart. Vi har siktat in oss på en säker ankring för den aviserade stormen. På Cortes Island ligger en 3 sjömil lång vik som heter Von Donop Inlet.

Vi följer Gässen söderut.

Vi följer Gässen söderut.

Den avslutas med en liten lagun som ger ett helt stormsäkert skydd. Inga höga berg som ger fallvindar, bara skyddande skog runt omkring. Vi stannar i 2 nätter medan regnet drar förbi. Några vindar får vi inte, stormen drar förbi långt söder om oss och drabbar Washington i USA. Emellan regnskurarna hinner vi med en promenad på en smal skogsstig till närmsta by som heter Squireel Cove. Färden går vidare och när vi lämnar Cortes Is. kommer vi ut på Strait of Georgia som är mera öppet vatten. Vi hade tänkt oss ett kort stopp på den lilla ön Mitlenach Island, som är kännd för sin stora Sjölejonkoloni men då vi kommer fram dit så är dyningen för hög för att säkert ta sig iland och dessutom är stranden nerlusad av Sjölejon, så vi avstår från landgång.

Stellers Sealion

Stellers Sealion

Istället så stryker vi sydsidan av ön där Sjölejonen ligger hoppackade på alla klipporna. Via Westview marina, där vår värmare slutligen ger upp, kommer vi til Secret Cove där vi ankrar. Det märks nu tydligt att vi närmar oss en storstad. Den skyddade viken är kantad av bryggor med båtar och omgivningarna fulla av vackra hus, de flesta är säkert sommarhus. Vi har under en tid nu planerat för vårt vinteruppehälle och var från början halvt om halvt lovade en plats i en marina i Nanaimo, Vancouver Islands näst största stad. Vid en senare kontakt med marinan så fanns det nog ingen plats. Istället tog vi kontakt med en marina i en ort som heter Ladysmith, strax söder om, och där var vi välkomna. Dessutom så var det lite billigare också. Vi hade ändå tänkt att gå till Nanaimo, men då vi fick fin vind och kunde segla när vi lämnade Secret Cove, så fortsatte vi innanför Gabriola Island och ankrade i Pirates Cove på De Courcy Island. Det blev vår sista ankring innan vår vinterhamn. På morgonen låg det en hel familj med River Otters i bassängen och då vi lämnade såg vi dem lunka över gräsmattan. Vi gick de sista 10 sjömilen för motor och anlände till vår vinterhamn den 20 oktober efter att ha tillryggalagt  7200 nm sedan vi lämnade Hong Kong i April.

Ladysmith, vår vinterhamn.

Ladysmith, vår vinterhamn på Vancouver Island

Vi blev väldigt väl mottagna och har fått platser längs med en brygga vid sidan av Moon som också övervintrar här. Vi har hunnit bekanta oss med staden och dess omgivningar. Värmeelement är inskaffat och reservdelar till vår dieselvärmare beställda. Destom så har vi beställt flygbiljetter. Den 14e November flyger jag hem till Sverige och Stina flyger till Hong Kong för att besöka den nya familjemedlemmen. Till Jul kommer så alla till Sverige för Julfirande. Vi åker förmodligen tillbaka till båten i slutet av Februari och fortsätter våra äventyr.

Till dess vill vi önska alla våra följare en riktigt

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR”.

Flying Whale.

35 ton Knölval i luften.

Annonser