2017.05.01 – 2017.05.31. (Brev nr: 17.03.)

Maj månad startar med lite regn. Det är måndag och vi beger oss till akuten på det lokala sjukhuset. Där får vi fastställt att det är ett ljumskbråk som drabbat mig och blir remiterade till en specialist 3 dagar senare. Mellandagarna  bedrivs med lite shopping och promenader. På torsdagen besöker vi specialisten som också bekräftar ljumskbråket. Han vill gärna operera men det krävs att både vårt försäkringsbolag och privatkliniken där operationen skall ske lämnar sitt godkännande. Då det inte är akut så blir beskeden negativa från både försäkringsbolag och privatkliniken. Försäkringsbolaget säger dessutom att de endast täcker kostnader om det skulle bli akut fram till den förste juli. Med andra ord vill de tvinga mig till Sverige för operation där. Privatkliniker i Kanada opererar inte utländska medborgare annat än vid akut behov. Så det blir till att börja undersöka möjligheterna för operation i Sverige. Trots mitt tillstånd så kan jag, med hjälp av ett stödförband hålla bråket på plats och leva som vanligt. Vi går långa promenader, bland annat en tur runt hela Stanly Park, en sträcka på ca 15 km. En dag besöker vi en musikacademi som har öppet hus. Där lyssnar vi på en stor orkester som repeterar, bl.a. ett stycke ur filmmusiken till Star Wars.

Olika boenden.

Andra veckan anländer Moon, från varvsbesök på Shelter Island Marina. De har varit uppe på land och bytt propeller och cutlaslager. Tillsammans gör vi lite turer i stan och längs med False Creeks stränder. IKEA får också ett besök. Efter 2 veckor har vi fått nog och ger oss av. I stilla väder och solsken motorseglar vi till Keats Island i Howe Sound. Här ankrar vi i Plumper cove och ror iland för en promenad i skogen. Nästa morgon är vädret mulet och det är strong wind warning från sydost. Strong wind warning brukar betyda bra, seglingsbar vind, vindriktning för oss som skall mot nordväst är perfekt. Vi skiljs från Moon som skall segla till Nanaimo för diverse inköp. Vi sätter full stor och ett rev i genuan och susar iväg. På eftermiddagen anländer vi, i avtagande vind och begynnande regn, till Pender Harbour där vi ankrar. Värmaren sattes på innan vi kom in så trots regn och kyla så har vi det torrt och varmt ombord. Nästa dag skiner solen åter. Vi flyttar till en annan vik där det skall finnas vandringsmöjligheter. Det är väl lite si och så med det, för det blir mest promenad utmed några smala vägar.

På väg in i vildmarken.

Nästa hållplats heter Green Bay och ligger bara 7 nm runt hörnet i Agamemnon Chanel. Dit går vi för att det är ett bra utgångsläge för att gå in i Jarvis Inlett och upp till Chatterbox Falls. Det är 40nm dit in men det skall, enligt pilotböckerna, vara ett mycket vackert ställe. Nästa morgon beräknar vi tidvattnet så att vi skall komma vid slack till Mallibou rapids som är inloppet till Princess Louisa Inlett där vattenfallet ligger. Enligt våra beräkningar så inträffar det kl. 18.30. Vi planerar att vara där en halvtimma före slack men glömmer bort att kompensera för sommartid så vi kommer i själva verket en halv timma för sent. Medströmmen har dock inte hunnit bli så stark så det går galant ändå. Vi är nu inne bland höga snöklädda berg och likheten med de norska fjordarna ligger inte långt borta. Det är dock högre berg här med toppar på ca 2.500 m. Halvvägs in i Princess Louisa inlett finns en liten ö där man kan ankra bakom.

Svartbjörn i Princess Louisa.

När vi passerar får Stina syn på en Svartbjörn som går och käkar av det saftiga gräset. Vi vänder genast in i sundet och kommer ganska nära björnen. Får några hyfsade bilder trots det dåliga ljuset djupt nere i dalen. Det är den första Svartbjörnen vi ser och den är stor och har en mycket vacker päls. Efter en stund fortsätter vi in till vattenfallet där vi förtöjer på en flytbrygga med 4 andra båtar.  Vi stannar i 3 nätter och njuter av den vackra naturen. Vädret är fantastiskt med sol från en molnfri himmel. Till och med shorts och T-shirt kommer fram.

Chatterbox Falls.

Det finns lite småstigar som leder fram till vattenfallet och en lång vandringsled som leder upp till en ”trapper”- stuga. Vi nöjer oss med de mindre stigarna efter att vi fått rapport om svårighetsgraden på den längre vandringsleden.Ett par som vi träffar har gått den och säger att den är både lerig och väldigt brant. Vattenfallet är vackert men vi är kanske lite bortskämda då vi sett bättre uppe i Alaska. Hur som helst så var det värt omvägen, om inte annat så för närheten till de vackra snöklädda bergen och för att vi äntligen fick se Svartbjörn.

Droppen urholkar stenen.

Det är fantastiskt att det kan finnas sådan vacker vildmark så nära Vancouver. Men det beror förstås på att det inte finns några vägar på många mils avstånd. Vi går för motor ut ur fjordarna och ankrar vid Hardy Island Marin Park.  Nästa dag kan vi faktiskt segla, åtminstone halva vägen. Kryss i lätt vind och motström ger inga uppmuntrande kryssvinklar men vi njuter i alla fall av härlig gång. På eftermiddagen angör vi Westview strax utanför Powel River. Vi tvättar i marinans tvättmaskin, men förmodligen så har någon tvättat oljiga arbetskläder för vår tvätt var renare innan vi började än efter tvätten. Fortsatt tvättning blir på en mynttvätt uppe i stan med bättre resultat. Därefter går vi och storhandlar på supermarketen så det blir sen middag på stora räkor som vi köpt av en lokal fiskare. Nästa morgon går vi för motor över ett spegelblankt hav. Efter några timmar börjar brisen bygga upp och vi sätter segel vid Savary Island.Vi har kontakt med Moon som är på väg till Roscoe Bay på West Redonda Island. Roscoe Bay er en smal vik med ett grunt inlopp som torrläggs vid extremt lågvatten, så det går bara att gå in då tidvattnet är minst 2 m. Moon har lite fel på kalibreringen på ekolodet så de fastnar på revet i medström. Det blir till att sitta kvar tills vattnet stigit så pass att tidvattnet för dem in. Vinden ökar för oss och vi får god gång hela vägen. En liten regnby drar förbi innan vi kommer fram. När vi går över revet så har tidvattnet stigit tillräckligt för att vi skall ha en god halvmeter under kölen. Vi förtöjer utanpå Moon i den vackra viken.

Vackra Mergesers.

Nästa dag är vi fångade på ankringen till sent på eftermiddagen då det är högvatten. Väntetiden bedriver vi med en fin promenad utmed en bäck som leder oss till en liten insjö. Vi försöker ta oss längs med sjön, men vinterns stormar har fällt för mycket träd och det är nästintill oframkomligt. Vid ett tillfälle hittar vi en gammal rostig gjutjärnsspis, en säng och lite andra prylar, så det har tydligen bott människor här en gång i tiden. Vi lämnar Roscoe Bay på högvatten sent på eftermiddagen och går bara en kort bit upp till Walsh cove där vi ankrar på ganska djupt vatten. Det ligger en båt här sen tidigre och han kommer över för att snacka  bort en timma. Morgonen därpå är det tidig avgång för att matcha tidvattnet i ”Hole In The Wall”, ja det finns ett sådant även här. Det är inget hål i väggen utan en kanal som går mellan Calm Channel och Okisollo Channel. I soligt väder och svag motvind så kommer vi fram till kanalen då strömmen är som minst.

Turbulent tidvatten.

Trots det så virvlar det rejält i den västra änden av ”hålet”. Vi korsar Okisollo Chanel och går in i ett smalt sund till en lagun som heter Octopus Islands där vi ankrar. Nästa dag har vi tänkt att ta en titt på Strömmen i Hole In The Wall och för att kunna göra det, så går vi igenom Upper Rapids och ankrar i Owen Bay på Sonora Island. Vi går igenom de kraftiga virvlarna då det är slack på tidvattnet som tur är. Det kan kanske vara på sin plats att berätta lite om tidvattnet. Man kan säga att tidvattnet har en 0-punkt ungefär Vid Cambell River mitt på Vancouver Islands ostsida. Vid ebb strömmar vattnet mot nordväst norr om denna punkt och mot sydost, söder om.  Söder om på Strait of Georgia, är påverkan inte så stor förrän man kommer ner bland öarna kring San Juan Islands. Norr om måste man däremot vara försiktig då man planerar sin segling. Här finns det många smala sund och så kallade ”Rapids” som man måste ta hänsyn till. Ett ”Rapid är en trång sektion i sunden där strömmen är speciellt stark. Där kan det vara förenligt med fara att gå igenom då strömmen är som starkast. Det finns race som har max ström på upp till 19 knop men mera normalt är kanske 6-12 knop. Dessutom påverkar uddar skär och grundklackar vattnet så att det bildas virvlar, s.k. Whirlpools”, tungor och stående vågor. Ett av de mer svårnavigerade är vattnet kring Stuart Island. Här finns 4 st ”Rapids, varav man måste passera minst 3 st för att komma igenom. Kommer man norrifrån så är Dent Rapids det första och värsta där det bildas en virvel som kallas ”Devils Hole”. Det sägs att de som tittat ner i Devils Hole, aktar sig noga för att gå igenom Dent då det inte är slack. Tre sjömil senare kommer man till Gillard Rapids som har ett något jämnare flöde men som leder till Big Bay där även vattnet från närliggande Arran Rapids strömmar in. Detta leder till ett av de mest turbolenta vattnet i hela Britich Columbia. Direkt efter Big Bay skall man igenom Yaculta Rapids och efter detta lugnar det ner sig. Att gå emot dessa strömmar är naturligtvis helt omöjligt för en segelbåt och att gå med när det löper som värst, är förenat med fara för både båt och besättning. Nåväl vi ankrade i Owen Bay för att gå ut och titta på tidvattenströmmarna där Hole In The Wall och Upper Rapids möts.

Hole in The Wall vid Flood.

Vi får en fin promenad och blev belönade med en härlig upplevelse när tidvattnet rusar som värst med kanske 8-10 knop. Det kom några mindre snabbgående båtar som trotsade den starka strömmen och tog sig igenom. Det syntes att de hade lokalkännedom och att det inte var första gången. Nästa morgon får vi medström genom Lower Rapids och fortsätter ut i Discovery Passage och Johnston Strait. Tidvattnet är med oss och vid Helmcken Island löper strömmen stark i ”Current Passage”. Båtens toppnotering blir 12 knop över grund och det snurrar och kränger åt alla håll.

Dimman lättar i Johnston Strait.

Efter natthamn i Port Harvey fortsätter vi till Pearse Islands som ligger i slutet av Johnston Strait. Här låg vi på vår väg söderut i höstas och blev väldigt förtjusta i ankringen. Den är väldigt skyddad för alla vindar men tidvattenströmmen drar igenom med ett par knop. Det är springflood, så just nu är det extra mycket stockar i vattnet. Den ena stocken efter den andra passerar oss och ibland dunsar någon lite lätt i skrovsidan. Det är dags för proviantering och tvättning så följande dag tar vi oss de 9 sjömilen in till närliggande Port Mc Neill där vi stannar över natten. Därefter åter till Pearse Island där vi blir liggande följande dag på grund av ösregn. Dagen används till att plocka ner motorrumsfläkten som hela tiden löser ut säkringen. Jag hittar inget fel på fläkten, men passar på att rengöra den då den ändå är sönderplockad. Felet visar sig ligga i automatsäkringen som tydligen har tröttnat. Jag byter till en annan säkring som ej används och då fungerar det som det skall med normal strömförbrukning. Så ibland är det inte fel med en regndag.

En Örn slår till.

Annonser