2017.06.01 – 2017.06.28. (Brev nr: 17.04.)

Queen Charlotte Strait heter det vattenområde som ligger i norra delen mellan Vancouver Is. och fastlandet. Längre norrut heter det Queen Charlotte Sound. Pearse Is. ligger i den södra delen av Q.C.-strait. Här skilde vi oss från Moon för några dagar. De fortsatte till Port Hardy för att hyra bil. De har problem med radarn och måste köra till Nanajmo för reparation. Vi går för motor in mot Broughton archipelagen på fastlandssidan. Solen tittar fram och det blir ganska behagligt. På vägen ser vi både Sjölejon, säl och Tumlare.

First Nations väggmålningar.

Vi passerar ett Indianreservat med vackra målningar på en gavelvägg. På eftermiddagen kommer vi till Echo Bay där vi förtöjer på en pontonbrygga. Det finns flytbryggor runt nästan hela  viken och under högsäsong lär det vara i stort sett fullt här. Nu är vi den enda gästbåten här. De inre flytbryggorna kantas av hus på flottar och där vi ligger bor det ett par som välkomnar oss då vi förtöjer. Det är Karen och Don som bjuder in oss på fika när vi kommit i ordning. De har träffats på senare år och gifte sig för ett år sedan. Han kom från Lake Taho i USA och hon från Port Mc Neil. Nedanför deras hus låg en nyinköpt motorbåt och de hade också en Segelbåt som ligger i Mazatlan i Mexico där de seglar under vinterhalvåret. De hade köpt huset för ett år sedan och höll nu på att restaurera en del. De erbjöd oss att låna både dusch och deras dinge. Dingen behöver man för att komma över till vikens motsatta sida där det finns både restaurang, affär och internet. Restaurangen var inte öppen ännu och affärens sortiment var ganska klent. Nya varor skulle komma in dagen efter. Don berättade också att det fanns ett par björnar som höll till i området och visade sig ibland så vi skulle vara högljudda om vi gav oss ut på stigarna. Nästa morgon är det lite regnigt men mellan byarna så tar vi lånedingen och kör över till andra sidan för att betala hamnavgift till Sam som är anställd hamnvakt. Vi passar också på att ringa hem med Internet.

Bill Proctors Muséum.

Efter lunch tar vi en promenad över till en annan vik där det finns ett litet privat museum som ägs av Bill Proctor som också har givit namn till viken ”Proctor Bay”. Vi har med oss både visselpipa och björnspray men ser inga björnar, bara deras spillning som vi så när trampar i. Bill är 83 år gammal och har levt hela sitt liv här ute. Han har aldrig gått i skolan men har lärt sig läsa och skriva på egen hand. Han växte upp tillsammans med sin mor och fick börja arbeta väldigt tidigt. För sina första besparingar köpte han en roddbåt och började fiska och har bytt upp sig efterhand som pengarna räckt till.

Pelarborrmaskin modell äldre!

För två år sedan sköt han en björn som då hade tagit två kycklingar för honom. Ja tänk så mycket han har att berätta om sitt äventyrliga liv. Både museet och hans hus med omgivning är väldigt välskött. Under takutsprånget på boningshuset hänger foderautomater där Kolibri hela tiden kommer och suger i sig sockerlösning. Hans enda sällskap den långa vintern är hunden Buster. När vi kommer tillbaka till båten springer det ett par minkar på bryggan. Dom vill vi inte ha på besök, åtminstone inte inne i båten. På kvällen börjar det regna. Sam tittar över för en pratstund. Han har precis köpt segelbåt och tänker börja med en tur runt Vancouver Is. när säsongsjobbet är slut. Nästa morgon skiner solen. Innan vi ger oss av bjuder vi Karen och Don på kaffe i båten och får en trevlig pratstund. När vi skall ge oss av, så startar inte motorn. Batteriet är heldött så vi får koppla om till ett av belysningsbatterierna. Don spelar en fanfar för oss på sin trumpet då vi tuffar ut ur viken. När vi kommer ut på Fife Sound, ser vi årets första Knölvalar. Det är 2 st vuxna valar som just anlänt från sin vintervistelse söderöver.

En rejäl munsbit.

Senare går vi in genom en smal passage till Booker Lagon. Passagen är kanske 20-25 m bred, men likväl så finns det en flock delfiner inne i lagunen. Ett par Fiskgjusar cirklar också över oss då vi ankrar i en stilla vik. Nästa morgon fortsätter vi ut på Queen Charlotte Strait och får se ett par Späckhuggare en bit bort. Deras höga ryggfenor går inte att ta miste på. Vi tar natthamn i Blunden Harbour.

Följande morgon sätter vi kurs mot Port Hardy men blir på vägen kontaktade av Moon.

Red-throated loon.

De ligger i Shelter Anchorage i Walker Group och tycker att vi skall komma dit. Så vi girar dikt styrbord och kan efter 1,5 timmar gå in i den trånga lagunen och förtöja utanpå Moon. Tidigare under dagen har vi fått mejl från en läkare i Sverige som skriver att en Remiss baserad på min läkar-rapport från Vancouver, har gått iväg. Eftersom vi har svårt för att agera och följa upp remissen härifrån har vi också beslutat oss för att flyga hem i slutet av månaden. Stina behöver också se om sin hälsa då hon har haft högt blodtryck med huvudvärk den senaste tiden. Gemensam middag med Moon och nästa dag gemensam avgång till Port Hardy där vi lägger oss i marinan. Motorn får ett nytt batteri och vi hittar flygbiljetter till Köpenhamn den 28e. Det blir Icelandic air med kortast möjliga flygtid. Moon tar ombord en ny besättningsmedlem. Det är Berit från Göteborg som var med dem i Alaska förra året. Hon skall vara med under en månad.  Vi avgår samtidigt nästa morgon och sätter kurs norröver igenom sundet mellan Walker- och Deserters Group. Vi korsar Queen Charlotte Strait och går in mellan öarna i Southgate Group. Fortsätter upp genom Schooners Channel och ankrar i Treadwell Bay strax utanför Nakwakto Rappids.

Gemensam ankardramm.

Här blir vi liggande i 2 nätter då det regnar hela dagen där emellan. Detta blir vår vändpunkt och här skiljs vi från Moon som nu ger sig ut på västsidan av Vancouver Island. Vår plan var från början att gå längre norrut till området kring Sherwater och senare gå runt Vancouver Is. Men det blir tyvärr inte alltid som man tänkt. När vi lämnar så smyger vi upp emot Nakwakto Rapids och beskådar det framrusande vattnet. Detta är ett av de snabbast strömmande sunden i British Columbia. Strömmen här kan vid max Spring och Ebb komma upp i 16 knop enligt vår pilotbok. Så mycket är det nog inte när vi är där men det ser ut som Torne älv efter islossning. Vi åker med strömmens hjälp ut genom Schooner Chanel igen och Moon tar Slingby Chanel. Vi hoppas att vi träffas till hösten igen. När vi kommer ut på öppet vatten sätter vi segel och kryssar mot sydost i lätt medström. Halvvägs ner till vår tilltänkta ankring, så dör vinden och vi får gå för motor till Crease Is. där vi ankrar i solsken på kvällen. Grillen tänds och vi unnar oss en drink innan middagen på färsbiffar och feta-sallad. Nästa dag har vi vinden från nordväst och vi kan segla för enbart genua. Men först blir det sovmorgon då strömmen inte vänder till vår fördel förrän nästan mitt på dagen.

Stina håller utkik.

Vi seglar genom Beware Passage, Clio Channel och ner genom den grunda Chatham Channel där strömmen ger oss god skjuts. Ankrar vid Matilpi innanför Indian Is. Kvällen är solig så det blir åter grillning, den här gången blir det fläskfilé med råstekt potatis. Nästa dag är det åter sen avgång för att få medström i Johnston Strait. Därute rullar vi ut genuan och får fin gång med vinden in akterifrån. Eftersom Johnston Strait är huvudleden innanför Victoria Is. så möter vi en del trafik här. Vi får också Delfinbesök. Det är Pacific Whitsided Dolphin som leker en stund på vår bogvåg. Efter ett par timmar viker vi av in i Sunderland Chanell och kommer efter ytterligare ett par timmar till Wellbore Chanell där vi går in i Forward Harbour och ankrar i Douglas Bay.

Utsikt från ankarplatsen.

Det märks att vi börjar komma närmre civilisationen, här ligger redan 5 båtar då vi kommer in. Längst bort i öster lyser de snötäckta bergstopparna i de sista solstrålarna. Vid middagstid dagen därpå, ramlar det in flera båtar i viken. De har kommit med tidvattnet söderifrån som nu vänder och då är det vår tur att dra nytta av strömmen. Kan återigen rulla ut genuan och segla. Passerar först Whirlpool Rapids där strömmen inte har satt riktigt fart ännu. Via Chancellor Channel kommer vi mitt på eftermiddagen till Green Point Rapids och här är det minsann fart på vattnet. Då vinden har avtagit så blir vi tvungna att starta motorn om vi inte skall dansa polka genom strömvirvlarna. Vid Nodales Channel viker vi av in i densamma. Hade vi fortsatt rakt fram så hade vi kommit till Dent Rapids och Devils Hole vid full Flood och det har jag ju skrivit om tidigare hur det kan upplevas.

Ganska vanlig men trist syn.

Vi har siktat på en vik som heter Hemming Bay, men på väg in möter vi ett par taxibåtar som är fulla av folk. Vi blir misstänksamma och våra misstankar bekräftas då vi kommer närmre. Här ligger det en stor ”loging camp”, alltså ett ställe där man sjösätter skogsavverkat timmer. Ingen särskilt vacker syn, så vi gör helt om. Som tur är har vi en alternativ plan och går tvärs över Nodales Chanel till en liten vik som heter Hand Field Bay. Den skall vara grund enligt sjökortet men visar sig att vara djupare än visat. Vi har aldrig under 5 m på ekolodet. Viken är orörd och väldigt vacker med mycket sjöfågel, bland annat Storskrake och Loom. Avgång kl. 13.00 dagen därpå. Vi går ut i Discovery Passage som är den södra förlängningen av Johnston Strait. Här möter vi kryssningsfartyget Vollendam som vi senast såg i Ketchikan och i Glacier Bay förra året.  Efter några timmar når vi Saymour Narrows som är ökänt för sin starka ström.

Hastighetsrekord.

Vi flyger igenom som en kork och sätter nytt hastighetsrekord med över 14 knop. Båten kränger hit och dit i de starka strömvirvlarna och det är inte tal om att styra med autopilot. När vi närmar oss ankringen gäller det att vara med så att man inte far förbi. Vi går in i April Point Bay där vi ankrar strax utanför en marina.  Seymour Narrows är ännu ett sund där strömmen under extrema förhållanden kan uppnå 16 knop. Före 1958 betraktades det som det farligaste sundet av alla. En av Kapten Vancouvers officerare lär ha sagt att ”it is the most nightmarish spectacle his eys had ever beheld”. Orsaken var att det då låg ett stort grund med 2 toppar, endast 3 m under vattenytan vid lågvatten, i den smalaste delen av sundet.

Tjälskott i farleden.

Mer än 20 stora fartyg och 100 liv förlorades innan regeringen beslutade om åtgärder. 1955 påbörjade man en tunnel under sjöbottnen till de båda grundtopparna där 1,400 ton dynamit placerades i kammare. 1958 utlöstes explosionen som tills då var den största icke nukleära explosionen i världen. Över 10 m av grundet sprängdes bort och idag är lägsta djup vid lågvatten 14 m. Nästa förmiddag går vi över till Discovery Harbour marina i Campbell River. Det går snabbt då det bara är 3 nm och medström.  Väderprognosen spår kuling från sydost och regn, så vi blir liggande i 2 nätter i den dyra marinan. Liggedagen används till tvättning proviantering och en liten sightseeing i den trevliga staden. När kulingen dragit vidare fortsätter vi ut över norra delen av Strait of Georgia och kommer på kvällen till Lasqueti Island där vi ankrar i Scottie Bay på den norra delen. Nästa dag flyttar vi till Tucker Bay på samma ö som ger bättre skydd mot den utlovade sydost vinden. Efter en natt fortsätter vi till Squitty Bay på södra Lasqueti där vi stanna i 2 nätter. Det är en ganska grund och trång vik där vi nätt och jämt kan vända båten. Vi ligger förtöjda på en flytbrygga utanför en arbetsbåt. Området är en naturpark men har inte särskilt mycket att erbjuda.

Ormen i paradiset.

Det mest spännande är väl att jag (Janne) trampar rakt ner bland ett 20-tal ormar som flyr åt alla håll. En internetsökning visar att det är ”Common Garter Snake” som inte är giftig för människor. Det minst spännande är att det även finns gott om mygg här, så innan sängdags blir det klappjakt men tyvärr vinner myggorna. Vi lämnar Lasqueti Is. i strålande solsken och får en härlig segling i fin bris över till Nanaimo på Vancouver Is. Där ankrar vi i Mark Bay på Newcastle Is som är en marinpark. Det är bara en halv sjömil över till marinan i Nanaimo så det går fort att komma till affärer med dingen. Newcastle Is. har många fina vandringsleder och det tar ca 2 timmar att gå runt hela ön. Naturen är vacker och det finns mycket fåglar, tvättbjörn och svartsvans hjortar. Vi stannar  i 3 dagar och firar midsommar med både sill, nypotatis, ägg, Kalles kaviar, snaps och jordgubbar. Solen lyser från en helblå himmel och det är varmt och skönt, som Svensk högsommar när det är som bäst. På söndagen är det dags att ge sig av mot Vancouver där vi skall lämna båten. Vi seglar i lätt bris hela vägen till inloppet på Frazer River där motorn får hjälpa till i motströmmen. Timingen i stigande tidvatten  är bra så strömmen blir inte så stark. Dessutom lyckas vi undvika det värsta genom att gå längs med flodens stränder på grunt vatten. Sent på eftermiddagen kan vi förtöja längs med pontonbryggan på Shelter Island Marina. Nästa morgon blir vi av hamnkontoret tilldelade en plats mellan 2 fingerpontooner där vi får klämma in båten med skohorn. Många av båtarna på bryggan är bebodda och det känns ganska tryggt för säkerheten. Dessutom lovar vår båtgranne att titta till Liv medan vi är i Sverige. Två dagar senare är båten förberedd för vår bortavaro och vi tar buss och metro till flygplatsen för att via Island ta oss till Köpenhamn och vidare till Barsebäckshamn i Sverige. Vi lämnade ett varmt och soligt Kanada för ett svalare och molnigare  men ganska normalt Sommarsverige.

 

Ofrivilligt Sverigebesök.

2017.06.29 – 2017.08.XX. (Brev nr: 17.05.)

 

Annonser