2017.08.10 – 2017.09.10. (Brev nr: 17.06.)
Vi lämnade Köpenhamn strax före kl. 14 och landade i Vancouver kl 19 samma dag. Ganska praktiskt men oj vad vi var trötta. Liv låg lika fint som vi lämnade henne om än lite dammigare. Vår plan var att redan dagen efter lämna med tidvattnet, men då vi skulle betala visade det sig att det blev billigare att ligga kvar för månadshyra än att betala dygnshyra för sista månaden. Dessutom fick vi erbjudande att åka bil till den lite avlägsna stormarknaden så det avgjorde att vi blev kvar en dryg vecka för att fixa lite installationer och lite underhåll. Vi gick också långa promenader och passade någon gång på att plocka Björnbär. De växer nästan överallt och inte många plockar dem, så det gick snabbt att få ihop några liter av de söta bären.

Här kommer en boj seglande.

Den 18e augusti var vi redo att ge oss iväg med det utgående tidvattnet. I sol från en blå himmel seglade vi i laber bris över till Nanaimo där vi ankrade vid Newcastle Island. Här blev vi liggande i 3 nätter, med promenader på ön och besök i Nanaimo. Sen fortsatte vi genom Dodd Narrows, där tidvattnet tryckte genom oss med bra fart. På eftermiddagen ankrade vi vid Dunsmuir Island strax utanför Ladysmith, där vi spenderat vårt vinteruppehåll. Vi tog dingen in och träffade alla vänner i marinan. På kvällen var vi bjudna till Jim och Deb i deras båt på lite trevligt snack. Efter 2 nätter fortsatte vi söderut genom Stuart chanel och Sansum narrows för motor, i det vindstilla vädret. Väl igenom sunden fick vi frisk vind och kunde segla sista biten till Todd inlet där vi ankrade bland många andra båtar.

Parlamentsbyggnaden i B.C.

Dagen efter tog vi bussen in till British Columbias huvudstad Victoria. Vi hade ju varit här en gång tidigare under senvintern men ville gärna se hur det tedde sig under sommar och turistsäsong. Vi är ju inte speciellt storstadsfrälsta men någon gång kan det ju vara kul med lite kontraster och lite stadspuls. När vi kom tillbaka hade Moon kommit in och parankrat med oss och vi hade en trevlig kväll tillsammans med grillning på Livs akterdäck. Vi har ju en gasolgrill på vår akterpullpit, som vi andvänder flitigt nu när det är varmt och soligt. Nästa förmiddag avgick Moon för att hämta sina försegel som var på service i Sidney som ligger strax norr om vår ankring. Medan Stina stannade ombord så tog jag mig iland för att besöka Butenchart Garden, en stor trädgård om är anlaggd i ett gammalt kalkbrott.

Så vackert kan det bli i ett Kalkbrott.

Det är en välbesökt turistatraktion med massor av besökare från hela världen. Det är fantastisk vackert och man har utnyttjat de djupa hålen i kalkbrottet och fått en underbar anläggning. Allternativet med ett naket kalkbrott hade varit ett djupt sår i naturen. Speciellt vackra var The sunken garden, Rosegarden och The Japanese garden. Promenaden runt tar en dryg timma om man avstår från att studera varje växt. På eftermiddagen ger vi oss iväg och kan till en början segla lite, men strax innan Sidney får åter motorn stå för framfarten. Efter några timmar ankrar vi vid Sidney Spit, en låg sandö som delvis är en ”National Park”. Det är många båtar på ankringen men vi hittar en bra plats nära dingebryggan. Dagen efter går vi en långpromenad på ön. Skyltar iland varnar för att det finns en Puma på ön. Lite senare träffar vi några som bor här och de bekräftar att man fångat en Puma på de viltkameror som finns utplacerade.

Solnedgång över Vancouver Is.

Det finns en för stor stam av Hjort här och även mycket Gäss, så någon brist på mat har den nog inte. Under vår promenad på den norra delen av ön ser vi den inte och den har mest setts till på den södra halvan, men de är naturligtvis rörliga. På eftermiddagen fortsätter vi upp till Ganges på Salt Spring Island för att vi tror vi skall hitta Moon där. Vi har lånat en Pilot Bok av dem över Stillahavskusten och den vill vi lämna tillbaka. Då vi inte hittar dem där och det dessutom är trångt om ankarplatserna så går vi till grannviken ”Long Harbour” där vi ankrar på platt vatten. Som vanligt så grillar vi på kvällen. Sedan vi kom tillbaka från Sverige har vi använt grillen för nästan all matlagning, då vädret varit så fantastiskt fint. Long Harbour blir vår sista Kanada ankring. Dagen efter går vi till San Juan Island där vi checkar in i ”Friday Harbour”. När vi skall lämna tullbryggan kommer den tyska båten Su An in. Senast vi såg dem var i Geographic Harbour i Alaska. Det blir ett kort möte men vi lär säkert mötas längre fram. Dagen efter besöker vi tullkontoret uppe i stan för att få förlängt våra personliga uppehållstillstånd. Det är inga problem, eftersom vi kan visa upp våra biljetter från Sverigeresan. Efter det går vi till Stormarknaden för att handla och sen en runda genom den pitoreska staden. Pitoresk enligt Amerikanska mått, vi som är bortskämda med skärgårdsidyll från väst- och ostkusten blir tyvärr inte så imponerade.

Mount Baker i kvällsljus.

På eftermiddagen tar vi oss vidare till Hunter bay på Lopez Island där vi ankrar i den öppna men lugna bukten. Nästa morgon lyfter vi upp dinge och motor och sjöstuvar. I väntan på rätt tidvatten blir det en dusch på akterdäck och vid lunchtid ger vi oss av för att korsa ”Strait of Juan de fuca”. Vindstilla när vi lämnar men en kort bit ut på sundet så plockar vinden upp och vi sätter segel. Vinden ökar efterhand och vi får ta in ett rev. När vi kommer över till fastlandet och rundar Point Wilson får vi vinden från land och byarna är så kraftiga att vi tvingas ta ner storseglet. Vi passerar Port Townsend och kommer till Indian Island, där vi går in i en smal, grund ränna bakom ett sandrev fullt med sovande Sälar.

Strandliv.

Rännan leder in till Killisut Harbour, en ganska stor lagun, där vi ankrar för ett par dagar. Idylliskt med mycket sjöfågel och hjortar på stranden.
En av dagarna använder jag för lite båtfix. Den gamla voltmetern ersätts med en ny sofistikerad typ som med hjälp av en shunt mäter ingående och utgående ström i batteribanken och därmed även utnyttjandegraden. Hitintills har vi aldrig varit under 95 % men det lär bli större förbrukning i tropikerna. En annan käpphäst som vi dras med är den elektriska stoppen till motorn. Det fungerar som det skall då motorn är någerlunda sval men så fort motorn är riktigt varm så går det inte att stoppa med start/stopp-nyckeln. Jag har många gånger trott att jag fixat problemet men det har ständigt återkommit. När det uppstod så bytte vi nyckelsats utan att det hjälpte, sedan har vi bytt solenoiden på motorn utan att det hjälpte. På tips från Annika så har vi dragit en separat minusledare från startmotorn till motorblocket och det hjälpte, då fungerade det perfekt. Det finns ett relä i el-boxen på motor som skall dra och ge minus till motorblocket vid start och stopp, detta relä har vi bytt utan att det hjälpte. Reläet drar vid kall motor men inte då den är varm. Det finns naturligtvis en orsak till att Volvo inte har velat ha minus på motorn kontinuerligt, kanske har det med galvanisk vandring från propeller och axel till närliggande båtar. Men att sätta känsliga elektriska komponenter direkt på en motor förefaller att vara alldeles huvudlöst. I vilket fall som helst så fungerar det inte som det är tänkt. Så vi har fortfarande inte löst problemet men konstaterat var felet ligger. Det får väl bli en pemanent minusledare till motorblocket. Om någon som läser detta, har erfarenheter av problematiken så är vi tacksamma för alla kommentarer.
När vi ligger här passar vi också på att beställa en egen ”Pilot Book” över USA:s Stillahavskust. Vi hittar den på e-bay och den skall skickas till postkontoret i Port Angeles dit vi är på väg om någon vecka. När matförrådet börjar sina så lämnar vi vår lagun och tar oss de få sjömilen över till Port Townsend, där vi ankrar på 2 olika ställen. Första ankringen strax utanför marinan där Safeway (mataffären) ligger. Dagen efter flyttar vi någon sjömil och ankrar utanför centrum.

Inte alltid lätt att vara gatumusiker.

Vi tar en promenad och tittar på en del gamla sekelskifteshus och lyssnar på lite gatumusikanter. I ett gatuhörn har man bemödat sig med att transportera fram en hel flygel utanför entrén till en restaurang. Ett besök på den lokala träbåtsföreningen är ganska intressant. Här har man också en simulator där man kan låtsasköra med större fartyg i farvattnen utanför Seattle. Vyn från kommandobryggan återges på 3 st stora skärmar där också olika navigations faror dyker upp. På vår promenad träffar vi också på en flock Svartsvans Hjortar som spatserar runt bland villorna helt ogenerat. Undrar just om man har problem i sina trädgårdar här. Från Port Townsend går kursen västeröver, vi är nu på väg ut från de skyddade vattnen innanför Vancouver Island men det är ca 100 sjömil ut till havet så det blir några stopp innan. Det första blir återigen i en skyddad lagun som skiljs från havet med ett smalt sund där strömmen löper starkt. I Sequim Bay, som lagunen heter, blir vi liggande två nätter. Vi går en långpromenad och hittar massor av söta Björnbär. På förmiddagen dagen efter tar vi med oss en burk och får ihop ca 3 liter av de goda bären. Efter lunch när strömmen är med oss, lämnar vi lagunen och fortsätter några timmar till en bukt som är väl skyddad av ett sandrev mot väst och nordvindar men helt öppen mot ost och sydost. Prognosen lovar dock ingen vind så vi ligger lugnt och stilla. I det stilla vädret har röken från skogsbränderna iland kommit tillbaka och solen syns bara som ett eldrött klot trots att det är mitt på dagen. Även här blir vi liggande i 2 nätter. Eftersom vi väntar på att vår bok skall dyka upp på postkontoret i Port Angeles har vi ingen brådska, ankringen här förefaller bättre än där. Första natten i Port Angeles tar vi i marinan.

Den lokala frisören.

Det visar sig att den ligger ganska långt från centrum så vi nöjer oss med en natt och går sen ut och ankrar närmre centrum. Innan dess har vi tankat fullt med både diesel och vatten. Strax efter att vi ankrat, dyker Moon upp och ankrar strax framför oss. De har legat ganska länge i Blaine och väntat på en massa olika beställningar som de gjort. Vi tar vår dinge in till stranden och går och handlar. Fortfarande har vår bok inte dykt upp på postkontoret, men damen där lovar att ringa oss så snart den anlänt. Nästa morgon fortsätter Moon men vi får stanna ytterligare en natt innan damen på postkontoret ringer och säger att boken är kommen. Vi får bråttom iland för att hämta den och för att göra de sista inköpen. Kommer iväg strax efter lunch och för motor går vi några timmar till Crescent Bay där vi ankrar. Det är för långt till nästa lämpliga ankringsplats för att vi skall kunna nå fram i dagsljus. De sista dagarna har varit kalla och fuktiga eftersom solen har lyst med sin frånvaro. Det märks tydligt att vi närmar oss Oceanen. Nästa morgon skiner dock solen när vi i arla morgonstunden ger oss av i sällskap med många Tumlare. Först har vi lätt motström och vi smyger nära land för att undgå det värsta. Efter någon timma så vänder den och vi går längre ut och får god skjuts. Solen skiner över ett blankt sund och motorn får jobba. Strax efter lunch kan vi gå in i Neah Bay och parankrar med Moon som kom hit i förgår.

Pittoreskt eller sanitär olägenhet?

Efter Lunch tar vi oss in till samhället som är ett Indian reservat helt torrlagt från alkohol och droger. Det finns ett ganska fint Museum här som vi besöker. På marinans bryggor ligger det många stora Sjölejon som sprider en icke helt angenäm doft i sin omgivning. Dessutom så lämnar de sina bomärken på bryggorna. Neah Bay ligger strax innanför Cap Flattery som är Amerikanska fastlandets nordvästligaste udde och markerar inloppet till Strait of Juan De Fuca.

Olika färdmedel i Victoria.