2017.10.18 – 2017.12.07. (Brev nr: 17.09.)

Rubriken är hämtad ur en gammal klassiker av Albert Hamond och var list etta någon gång på 70-talet. Den syftar naturligtvis på det faktum att det tycks bli torrare och torrare för för varje år som går, med omfattande bränder som följd. Så vi skall nog vara glada för det regn som faller över Sverige, även om det kanske kunde vara lite jämnare fördelat.

Avsegling, San Francisco.

En lite gråmulen dag lämnar vi San Francisco Bay och går åter under Golden Gate Bron ut i Stilla Havet. Det är skralt med vinden så motorn får stötta upp emellanåt. Vi har bara 25 sjömil till vår första natthamn så vi tar det lugnt och försöker segla så gott det går. På vägen har vi besök av både Knölvalar, Tumlare och massor av sjöfågel. På eftermiddagen ankrar vi i Pillar Point Harbour i norra delen av Half Moon Bay innanför skyddande pirarmar. Prognosen varnar för mycket hög dyning från någon storm norröver, så vi blir liggande här i 4 dygn. När dyningen börjar lägga sig, ger vi oss iväg och får en fin segling nästan ända fram till Santa Crus där vi ankrar i den öppna bukten alldeles utanför ett stort Tivoli. Det är fortfarande ganska hög dyning så natten blir ganska rullig, tivolit stänger däremot ganska tidigt, kanske för att det är söndag. Nästa morgon fortsätter vi över Monteray Bay, till staden med samma namn, där vi går in i marinan.

John Steinbeck med sina karaktärer.

För de litteraturintresserade är staden nog mest känd för trilogin som handlar om lösdrivarna runt Danny, marinbiologen (Doktorn), Dora Flood´s Beer Flag Restaurant och Chong Lee´s grocery, skrivna av Nobellpristagaren John Steinbeck. Av miljöerna som beskrivs i boken finns inget kvar då de brann upp i en omfattande eldsvåda år 1936 och efter uppbyggnad ännu en eldsvåda 1951. Den kända gatan Cannery Row finns emellertid kvar i en modernare tappning och av Doktorns labboratorium har det blivit ett stort marincenter och Akvarium. Med sina spanska inslag är Monteray en ganska trevlig stad att besöka. Staden etablerades av Spaniorerna år 1770 och blev Californiens huvudstad 1775 och förblev så till år1850. Att Rumsien indianerna hade befolkat området sedan urminnes tider, berörs endast i förbifarten av historieskrivarna. Efter ett par dagar fortsätter vi vår färd söderut och med hjälp av dygnets 24 timmar kommer vi i tät dimma till Mooro Bay. Vinden har under färden tagit ledigt så motorn får åter bli vår räddning.

Numrerad Havsutter.

Mooro Bay ligger vid en lång, bred kanal som leder in till ett grunt vattensystem och här går det bra att ankra i kanalen. Eftersom tidvattnet skiftar, så pekar fören antingen ut eller in i kanalen. Mooro Bay visade sig vara en trevlig liten stad, så här blev vi liggande ganska länge. Inte bara för att den var trevlig utan kanske mest för att vi fick problem med värmaren igen. Dimman nattetid gav ganska svala kvällar så vi tyckte att vi hade behov av lite värme. Första kvällen gick den igång efter lite miklande. Andra kvällen ville den inte så dagen efter plockade vi ner den i småbitar och bytte evapoeringsmattan. Den ville ändå inte starta. Då bytte vi brännar sensorn, vår sista reservdel. När vi sen försökte starta igen så följde den inte den normala startsekvensen. Kunde det vara elektronikenheten. Vi tog kontakt med en återförsäljare i England som kom tillbaka med det negativa svaret att dessa inte gick att få tag på längre. Detta fick oss att pensionera den nu 22 år gamla värmaren och jakten på en ersättare började. Man kan ju undra om det var så viktigt med en värmare, nu när vi var på väg söderut mot varmare trakter. Det var det naturligtvis inte, men man vet ju aldrig vart kursen bär och lika bra att få det fixat så att man är förbered den dag behovet finns. I England finns en bra leverantör som vi köpt delar av tidigare och där man kan beställa via Internet. Problemet var att de indikerade  en leveranstid av 15 till 21 dagar och så länge hade vi inte tänkt stanna och vänta. Så då behövde vi en leveransadress längre fram längs vår rutt. Då kom vi på att våra goda vänner Ann och J-O i Ränneslöv vid något tillfälle nämnt att J-O hade en kusin i San Diego. Så efter lite korrespondens med dem fick vi fram en adress och ett telefon nummer till Esbjörn Ivarsson och en leverans adress till honom. Beställningen skickades till den Engelske leverantören eftersom det var nästan halva priset mot att köpa den från USA. Det märkliga var att efter 3 dagar så fanns värmaren i San Diego. I övrigt så spenderade vi tiden med långa promenader i omgivningarna.

Bra sovplats?

Djurlivet i kanalen var omfattande och det fanns massvis med Sjölejon, Havsutter och massor av vadarfåglar. Vi såg även en Fiskgjuse som kalasade på något han fångat. Turismen är ganska omfattande men inte så störande vid den här årstiden. Utmed kanalen löper en gata som är kantad med barer, restauranger, turistbutiker och surfshoppar. En kväll var vi också på den lokala segelklubben och åt en buffé som vi till vår förvåning slapp betala för. När vi slutligen gav oss iväg så hade vi bra vind och vi fick till och med ta in ett rev i storseglet. Men säg det nöje som varar. Efter ett par timmar så dog vinden och motorn fick åter stå för framfarten. Efter en stilla natt kunde vi angöra San Miguel Island som är den västligaste av kanalöarna. Här ankrade vi i Cuyler Harbour som är en skyddad vik från den förhärskande NV-liga vinden. Stränderna här är tillhåll för Elefant Sälar och deras brölande hördes ut till vår ankarplats. På eftermiddagen fick vi sällskap i viken av en Amerikansk större motorbåt. De kom över och frågade om vi ville följa med på en promenad iland. Det behövs tillstånd för att gå iland och de hade frågat parkvakterna även för vår räkning.

Kraftmätning.

Med deras jolle tog vi oss iland bland Sälkolonierna och försökte bana oss väg utmed stranden till en stig som ledde upp på ön. Elefantsälarna verkade vara ganska beskedliga och flyttade på sig om vi skulle komma för nära. Det verkade vara mest ungdjur och hanarna testade varandra genom att puckla på varandra med överkroppen och ge ett och annat kyvnyp med de vassa tänderna. Vi hittade vår stig som ringlade sig brant upp genom en ravin.

 

På toppen med vänner.

Vi kom upp till en utsiktspunkt där det var placerat en minnessten över Joao Rodrigues Gabrillo som var den spanska sjöfarare som upptäckte och dokumenterade Kaliforniens kust år 1542. På kvällen blev vi bjudna på middag hos våra grannar i deras fina båt med vacker lackad mahognyinredning. Nästa dag gav de sig iväg och vi tog oss iland och gick ännu en promenad. Denna gång upp till parkvakternas hus som ligger vid en landningsbana för mindre flygplan. Stugan var tom så parkvakterna hade nog lämnat med det flygplan som vi såg lämna ön dagen innan. Vegetationen på ön domineras av låga buskar och markvegetation. Inte ett ända träd inom synhåll. De växter som skall överleva här måstae klara långa torrperioder. Möjligen kan de få lite dagg på nätterna. Det finns en slags räv på ön men vi såg endast spillning efter dessa. Seglingen fortsatte förbi Santa Rosa Island och utmed norra kusten av Santa Cruz Island. Vi passerade en väldig grotta som går 200 m in i berget där den viker av 90 grader och fortsätter ytterliggare 30 m. Det går att ta segelbåten in i den första kammaren då det är 15 m djupt och 24 m till taket, men vi avstod. Vi besökte inte heller med dingen, då det inte går att ankra utanför och dyningen dessutom gick ganska hög. På ostsidan av ön ankrade vi nedanför en olivlund i Smuglers Cove. Även här dånade dyningen in mot den kullerstensbemängda stranden så vi avstod från landstigning. Nästa ö var Catalina Island, men för att säkert kuna dagsegla till den så behövde vi korta ner avståndet. Dessutom behövde vi handla matvaror, så det blev ett skutt över till fastlandet och Channel Islands Harbour där vi anvisades en plats för den nätta summan av 53 dollar. Inte nog med det, de vill dessutom ha 25 dollar för nyckel till brygga och toaletter och det var inte ens en deposittion. När vi klagade högljudt så erbjöds vi en plats utan skyddsgrind och utan tillgång till duschar och undgick därmed 25 dollar. Bryggan får vi dela med en flock sjölejon men de ger sig av på kvällen så natten blir lugn. Vi får gjort våra inköp och avgår tidigt nästa morgon med kurs mot Catalina Island. Mycket Delfinbesök på vägen och även ett par Knölvalar tittar förbi. En på vardera sidan av båten och kanske lite obehagligt nära.  Delfiner besöker oss ofta flera gånger dagligen och Valar ser vi nästan varje dag så det börjar bli en vana.

Tuff vandring i värmen.

Framme på ön går vi in i en lång vik som heter Catalina Harbour och är full med tomma ankarbojar. Vi hittar ett område mellan två grupper av bojar där vi tycker att dev verkar bra att ankra. Det tycker inte bojägarna för de kommer ut i en båt i mörkret och säger att vi inte kan ankra där. Vi får ligga kvar under natten och de säger att de skall komma ut nästa dag och anvisa ankringsplats till oss.  Vi väntar snällt i 3 dagar men ingen kommer ut och anvisar plats så vi blir lugnt liggande kvar. Bojarna är inget allternativ för oss, de kostar 50 dollar per natt. Catalina Island är ett poppulärt utflyktsmål för båtägare utmed  kusten här och det finns säkert uppemot hundra tusen båtar mellan Santa Barbera och San Diego. Varenda vik vi passerar är fullproppad med bojar och en orsak till det är att man får plats med fler båtar på samma yta, en annan orsak är naturligtvis att någon tjänar pengar på det. Nu under lågsässong är det lite trist att se en stor vik blockerad för ankring av tomma bojar. Vår vik ligger där ön är som smalast i en svacka och det är en kort promenad över till andra sidan som domineras av turistverksamhet.

Kaktusblomma.

På ett litet turistkontor får vi en enkel karta som beskriver 3 olika vandringsleder i närheten. Vi ger oss i kast med en av dem som går upp till en bergstopp. Den går upp längs med en bergsrygg och är stundtals ganska brant. Svettiga och trötta når vi toppen och blir belönade med en härlig utsikt. Neråt blir det lite knivigare då man lätt rutshar på den lösa grusen, men allt går bra. Catalina Island blir vår sista kanalö och vi fortsätter in till Long Beach som är Los Angeles hamnstad. Hamnen vaktas av enorma pirarmar som sträcker sig flera sjömil. Vi går in i norra inloppet och seglar igenom hamnen till en marina längst i söder där det finns angivit ankringsområde utanför. Längs vägen passerar vi den gamla lyxångaren Queen Mary som ligger här som museum. Vi ankrar men får efter några timmar besök av en myndighetsbåt som säger att vi inte får ankra där. De hänvisar till en plats som ligger 1,5 sjömil längre söderut innanför en liten konstgjord ö.

Island white, Casino eller?

Det finns 3 sådana öar och alla ser ut som någon slags casinoanläggningar med belysta byggnadsverk, palmer och på vår ö även ett stort vattenfall. Det visar sig att det är anläggningar där det pumpas upp olja. Utsmyckningen är väl till för att tillfredställa de boende längs med stranden på fastlandet. Vi hade haft tankar om att besöka Los Angeles och kanske titta på någon filmstudio i Hollywood men inser att avstånden är så stora att man måste hyra bil för att kunna ta sig runt. Ett besök på Queen Mary hada naturligtvis också varit intressant men 2 sjömil i jollen och 1 timma med buss och byte avskräcker oss. Så nästa dag fortsätter vi till Newport Beach som är det största marinaområde vi sett. Det är ungefär 3 sjömil från ena änden till andra och det finns flera öar och kanaler däremellan. Alla stränder kantas av flotta villor med stora båtar framför. Mitt i området har man sparat en liten fyrkant där vi tillåts ankra. Härifrån tar vi jollen de 1,2 sjömilen in till den bortre änden där vi hittar en supermarket. Via marina besök i Oceanside och ankring i Mariners Basin i Mission Bay, kommer vi till San Diego. Staden domineras av millitär verksammhet, då USA:s stillahavsflotta har sin bas här.

Stamanställd Delfin.

En lustig millitär verksammhet möter vi på vägen in, det är en anläggning där millitären dresserar Sjölejon och Delfiner för att söka efter icke önskvärda föremål kring deras millitära anläggningar. En slags naturens röjdykare. Vi ser dem i verksammhet i hamnen vid flera tillfällen.  Vi tar en natt vid den s.k. polisbryggan längst ut i Shelter Island Yacht Basin. Här kostar det 1 dollar per fot vilket lär vara billigast i staden. Bryggorna förvaltas av San Diego hamn som även anvisar plats till 3 st ankringsplatser. Det hela sköts via internet där bokning och betalning sker. På 2 av de 3 ankringarna får man bara ligga 3 dagar i följd och endast fredag till måndag på en av dem. Den 3:e, som ligger strax utanför flygplatsen är till endast för besökande och där får man ligga i 3 månader men då skall båten inspekteras och godkännas. Samtliga ankringar är gratis men måste bokas. Första kvällen kommer vår kontakt Esbjörn och levererar vår värmare, så nu har vi arbete som väntar. Nästa morgon går vi till Gabriola ankringen där vi bokat. Det är 6 sjömil dit och då är man ungefär halvvägs in i hamnen.

Midway och downtown.

På vägen dit passerar vi hangarfartyget Midway på vår babordssida och ett hangarfartyg i Nimiz klassen på vår styrbordssida. Gabriola ligger utanför staden Coronado och vår ankring alldeles utanför en golfbana. Coronado är en trevlig stad med låg bebyggelse samt trevliga restauranger och pubar. Dessutom finns det en vacker strandpromenad längs med den långa stranden. När helgen kommer går vi tillbaka till Shelter Island där vi ankrar på La Playa Cove ankringen. Här har vi nära till alla marinbutiker men som vanligt ganska långt till supermarket. Men vad gör väl det, vi behöver ju röra på oss. Efter helgen på den lugna ankringsplatsen, så går vi till polisbryggan där vi får vår båt besiktigad och godkännd för ankring på Cruisers anchorage. Vi passar även på att tömma vår septiktank vid ”pump out”stationen. På förmiddagen ankrar vi på Cruisers, utanför Coastguard stationen.

Ömt farväl!

Här har man gångavstånd in till San Diego centrum men störs lite av den intensiva flygtrafiken. Men man kan inte få allt. Vi går en lång promenad längs med Embarcadero där vi passerar sjöfarsmuséum, kryssningsterminal, hangafartyget Midway och Fish market. Vi går också en sväng i down town som väl inte skiljer sig nämnvärt från andra amerikanska storstäder. Stadsdelen Little Italy blir vi dock lite förtjusta i med sina italienska restauranger och butiker. Det finns många statyer som anknyter till det militära, bl.a. en hög staty med en sjöman som tar ett ömt farväl av sin älskade. På ett annat ställe står en staty av Bob Hope som håller en monolog till många sjömän, naturligt vis med inspelat ljud. En av dagarna passar vi på att besöka Midway som efter tjänstgöring blivit museum, det är ganska imponerande.

Flygledartorn, Midway.

Ombord utspisades 13.000  måltider dagligen till över 4000 människor. Båten beställdes under andra världskriget men blev stridsklar en vecka efter freden. Den har dock tjänstgjort under Koreakriget, Vietnamkriget och i Operation Desert Storm i Persiska viken. Med hjälp av 4 st ångturbiner och 12 ångpannor kan den komma upp i 33 knop. Den är 305 m lång och vägde 65.000 ton då den togs ur bruk 1992. Den var bl.a. bestyckad med 84 st 40 mm Boforskanoner, men om dessa skjutit ner något är oklart. Så nog har Sverige haft ett finger med i den nog så trista krigshistorien.

Nimitz på ingång.

Vår batteribank börjar bli lite till åren, det är nu fem och ett halvt år sedan den installerades. Batterierna är på inget sätt förbrukade och vi har fortfarande inga problem med att hålla ström. Men vi inser att det kan bli svårt att hitta riktigt bra marinbatterier längre fram längs vår rutt, så vi tar beslutet att byta här i San Diego. Vi har nämnt det för Esbjörn, som rekommenderat en leverantör och erbjudit sig att hjälpa oss med transporterna. Vi får en bra offert från leverantören men då vi tar kontakt med Esbjörn har han alltför mycket att göra. Däremot erbjuder han oss sin bil som vi tacksamt accepterar. Så vi tar båten in till Sheler Island Boatyard, där han har sin arbetsplats och kan förtöja vid en av dersa servicebryggor i Americas Cup Harbour. Vi demonterar våra 3 gamla Varta-batterier och baxar dem upp ur båten, det är ett ganska tungt jobb då de väger över 45 kg st, lastar dem in i bilen och kör till leverantören som har sin butik 30 min därifrån. Det visar sig vara en specialistfirma som enbart säljer batterier. De gamla batterierna ersätts med 2 st nya Lifeline AGM batterier med vardera lite högre kapacitet, marknadens bästa enligt leverantören.  Dessa väger 60 kilo så det blir ännu lite tyngre att få ner dem. Lite trixande med kablarna, sen är allt fixat och klart och installationen ser faktiskt bättre ut än tidigare. Det har hunnit bli mörkt innan vi är klara men vi får ligga kvar vid bryggan över natten. Det blir lite flyttande mellan de olika ankarplatserna och när vi ligger vid La Playa Cove över helgen så dyker Moon upp och förtöjer vid vår sida. Det var länge sedan vi träffades nu så det blir gemensam sundowner och middag. Vår kontakt här i San Diego, Esbjörn Ivarssson driver företag i båtbranchen och är en mycket upptagen person. Men vi lyckas till slut bestämma träff med honom och hans fru Kitty på deras klubbrestaurang i Gabriola bay. De bor inom cykelavstånd i Coronado. Tanken från oss var att vi skulle bjuda dem på en riktigt god middag. Vi träffar dem tillsmans med deras Goda vänner Steve och Susan och äter en alldeles utsökt middag. Eftersom man inte kan betala med vare sig kreditkort eller kontanter så blir vi bjudna på middagen. Det var naturligtvis inte alls så vi tänkt oss, men det kännde naturligtvis Esbjörn till. Så om du mot förmodal läser detta så tackar vi än en gång för middagen och för all den hjälp som vi fått. Och när vi förhoppningsvis träffas i Sverige framöver så är det vår förhoppning att vi kan äta en god middag tillsammans och då står vi naturligtvis för notan. Under hela vår visstelse i san Diego hade demontering av gamla värmaren och montering av den nya pågott. Inget svårare jobb men det som tog längst tid var omdragning av alla kablar. Det var många skåp som skulle tömmas och durkar och hyllor som skulle lyftas. För att slippa dra helt ny avgasslang så hade vi fått gjort ett rostritt adapter rör mellan den nya 24mm slangen till den beffintliga 32mm slangen. Det var vår gode vän Christer på Prinzlows Plåt i Landskrona som fixat till det och Björn och Annika hade den med sig då de kom tillbaka. Så strax innan vi åkte in till vårt restaurangbesök kunde vi provköra värmaren som fungerade helt utan problem. Den lär väl inte behövas den närmsta tiden, men det är skönt att ha det fixat när väl behovet infinner sig. Dagen efter gjorde vi ett kort stopp på Cruisers Anchorage och besökte tullen för utklarering. Därefter gick vi över till La Playa Cove och förberedde oss för nattsegling mot Mexico. Klocka 10 på kvällen lämnade vi San Diego och styrde ut i nattmörkret.

Bob Hope håller låda.

Supermåne.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi önskar alla våra följare en riktigt

GOD JUL

och ett

GOTT NYTT ÅR

Annonser