2017.12.07 – 2018.01.10. (Brev nr: 18.01.)

På väg ut från San Diego möter vi en massa konstiga ljus i den smala kanalen. Vi håller väl till sidan och passeras av något som vi tror är en militär tankbåt med eskort av ett par mindre militära båtar. Nu seglade vi ifrån de militära inslagen i form av tapto och nationalhymn som hördes morgon och kväll var man än låg i hamnen. Nattvindarna är ljumma men svaga. Tijuana’s ljus lyser om babord och även ljuset från en skogsbrand lyser upp himlen.  Seglen sattes men de gjorde inte mycket nytta. Fram på småtimmarna kommer det dock en liten landbris så att motorn kan stoppas i ett par omgångar. När solen gått upp får vi under en kort stund även ta ett rev i storseglet. Sista biten in till Ensenada får motorn åter startas då vinden vrider rakt emot och blir svag. Vi angör kl. 12. 45 och blir tilldelade en plats i marinan. Stina går för att checka in i marinan och där får hon också hjälp med att ordna alla papper för inklarering i Mexico. Vi går till CIS-kontoret (centro integral de servicios) där man samlat alla nödvändiga instanser för inklarering, immigration, port captain, tull, port administration och bank. Det är för övrigt det enda CIS-kontoret i hela Mexico, fler kontor planeras. På andra platser måste man springa gatlopp mellan instanserna. På ett av ställena blev vi ombedda att komma tillbaka efter kl. 14.00 då pappren skulle vara klara. När vi kom tillbaka fick vi betala övertid eftersom detta räknades efter just kl. 14.00 på eftermiddagen. Var det uträkning eller bara för att det var fredag? Det fick vi aldrig reda på, det var bara att betala och se glad ut. Nåja, incheckningen gick trots allt ganska smidigt och betydligt bättre än vad ryktet och våra farhågor trodde. På vägen tillbaka till båten passerade vi igenom fiskmarknaden. Det var härligt att se en riktig fiskmarknad med stort utbud och dagen därpå handlade vi in stora färska räkor under vår inköpsrunda. Vi blev inte så långvariga i Ensenada, eftersom det gick in lite stillahavsdyning som gjorde att det ryckte och drog i förtöjningarna. Eller det kanske var Liv som ryckte i tömmarna och ville vidare. Hur det nu än var så fortsatte vi runt nästa udde till en liten vik som heter Bahia Puerto Escondido där vi ankrade innanför en fiskodling som uppvaktades flitigt av ställets Sjölejon. Nästa dag fortsätter vi utmed den karga och torra kusten. Vinden är fortsatt svag så det blir mest motor, även om seglen kan hjälpa till emellanåt.

Med kurs mot Liv!

Stora flockar av delfiner kommer på besök och även 3 st Knölvalar dyker upp helt nära båten. En av dem så nära att vi nästan kan klia den på ryggen. De följande 2 nätterna ankrar vi i relativt öppna havsbukter, den första är Bahia Colnett och den andra ligger innanför Cabo San Quintin. Dyningen som söker sig in gör det svårt att komma iland, så vi avstår från att utmana brottsjöarna. Däremot påverkas inte nattsömnen nämnvärt, man åker bara upp och ner i långsamt lite sövande tempo. Nästa etapp är ca 185 sjömil, så det blir nattsegling. Eller segling och segling, det fortsätter precis som tidigare med mestadels motorgång även om vi kan segla några gånger emellanåt. Vi tar alla tillfällen som erbjuds för att skona motorn och miljön. Under natten dryper segel och däck av dagg och när vi passerar några öar under morgonen så ligger dimman tät utmed havsytan. Efter några timmar när solen kommit lite högre upp försvinner dimman och solen skiner från en blå himmel liksom tidigare dagar. Det är Luciadagen men stämningen har lite svårt att infinna sig.

Vackert månlandskap.

Vi närmar oss vårt mål, Bahia Tortugas på seneftermiddagen och solens sista strålar bildar fantastiska skuggor i det torra och bergiga landskapet som mest påminner om segling på Månen eller på planeten Mars. Strax efter solen gått ner ankrar vi i den stora men skyddade bukten. Nästa morgon sjösätter vi dingen och tar oss iland in till den lilla landsbyn. På vägen in ropar grannbåten på oss och undrar om vi kan köpa ett paket öl till honom, han har visst strul med en läckande jolle och har svårt att ta sig iland. På stranden tar en handikappad kille emot oss, han saknar en arm. Han har tagit som sin uppgift att, mot några dollar, vakta jollar och ta emot sopor från seglare. Bukten är ganska frekventerad och i stort sett alla båtar på väg norr- eller söderut, stannar till här. Det finns några speceriaffärer med begränsat utbud och vi inhandlar några middagar och lite frukt. Innan vi åker tillbaka till båten tar vi lunch på Marias restaurang alldeles vid stranden. Hon serverar Tacos med friterade räkor och iskall god öl. På väg ut levererar vi den inhandlade ölen till vår båtgranne som blir extra glad eftersom den är iskall. Gemensam grillning med Moon ombord på Liv under kvällen.  Avgång vid lunchtid nästa dag. Vi har 255 sjömil till vår nästa ankring så det blir 2 nätter på havet. Till att börja med har vi frisk vind som under eftermiddagen dör under en timma då motorn får hjälpa till. Under kvällen och natten har vi växlande vind i både styrka och riktning  men lyckas ändå segla ända till morgonen då motorn får stå för farthållningen under 5 timmar. Därefter får vi segling resten av vägen i ganska frisk vind. Vi får till och med ta in ett rev i både storsegel och genua under natten. Vi ankommer Bahia Magdalena i gryningen och ankrar i lä bakom Punta Belcher.

Övervintrare.

Moon kommer in en timma efter oss men går längre in i bukten för att få en bättre ankring. Så efter frukost och några timmars sömn för att ta igen vad vi förlorat, så sätter vi segel och lyckas segla ända in till Bahia Man of War, där Moon ligger.Här är det lite lugnare och ett fantastiskt djurliv med Pelikaner, Sulor och fregattfåglar som tar för sig av de rika fiskstimmen. Flasknosdelfiner jagar alldeles bredvid båten och föser ihop fiskstimmen till fåglarnas stora glädje. Vi tar dingen in till stranden och går en lång promenad bland hägrar och diverse vadarfåglar.

Härlig strandpromenad.

Bahia Magdalena är känt för att Gråvalar kommer och föder sina ungar i bukten. Vi är lite för tidiga och ser tyvärr inga valar. Efter 2 nätter skiljs vi från Moon som fortsätter in till den lilla byn Puerto San Carlos. Vi tar oss ut ur bukten och går ner till det södra inloppet vid Isla Cresciente, där vi ankrar för natten i sydvästlig pålandsvind.  Prognosen har inte talat om den riktningen och under kvällen så vrider vinden också mot nordost, så att vi får den från land. Nästa etapp innebär åter nattsegling. Det märks nu att vi börjar komma söderut, då vi möter de första Havssköldpaddorna runt båten. Vid 2 tillfällen får vi stötta med motorn, i övrigt blir det fin segling ända fram till Cabo San Lucas som ligger längst ner på sydspetsen på Kaliforniska halvön.  Vid udden passerar vi ett 50-tal fritidsfiskebåtar som jagar efter de stora Marlin fiskarna som finns här.

Gräddhyllan på Cabo San Lucas.

San Lucas är en stor semesterort, som en blandning av Palma de Mallorca och Nice, där priserna är i paritet med den senare kategorin. Vi ankrar utanför marinan utmed stranden i sällskap med först ett senare 2 stora kryssningsfartyg samt några andra segelbåtar. Att gå in i marinan är inte att tänka på, här kostade en bryggplats 152 US $ per natt år 2011. Om man vill tanka diesel kostar det 20 US $ bara för att ligga vid bryggan. Vattnet runt oss kokar av aktivitet, vattenskotrar, padddelboards, taxibåtar och para-shut-båtar. Tack och lov upphör aktiviteterna nästan helt när solen håller på att gå ner. Då börjar istället musiken strömma ut från barerna som fyller stranden samt från restaurangbåtarna som ligger och kör fram och tillbaka under kvällen. Det hela kan väl liknas vid ett stort Tivoli. Dagen efter vår ankomst så tar vi taxibåt in till stranden för att handla. Han tar 6 US $ för den ca. 300 m långa turen. Vi promenerar till Walmart i utkanten av staden där vi finner ett jättestort utbud till låga priser. Vi tar den lokala bussen tillbaka och taxibåten ut. Den här gången får vi betala 10 US $ för samma transportsträcka. Vi bryr oss inte om att gnabbas om priset utan är bara glada att slippa ifrån eländet. Det blir vårt enda besök i land. Dagen efter ägnar vi åt att skriva i fatt och uppdatera hemsidan. Efter 3 nätter drar vi upp ankaret i mörker innan solen gått upp. Nu går seglatsen nordost över utmed kusten. Vi passerar San Jose Del Cabo, som lär ha en bra marina till en tredjedel av priset mot San Lucas och får fin vind från land. Det varar i några timmar till vi kommer till Punta Gorda där vinden vrider emot och efterhand ökar till ca 30 knop. Sjön växer och blir hög och krabb. Vi rullar in genuan och tar ett rev i storen. Startar motorn och motorkryssar oss upp till Los Frailes, där vi kan ankra kl 3 på eftermiddagen, på nästan platt vatten i lä av udden. Så kan då julefriden infinna sig. Det är nog första julen som vi firar alldeles själva, så länge vi kan minnas. Julmaten kommer på bordet med 3 sorters sill, ägghalvor med kaviar, köttbullar och skinka. Sköljs ner med öl men utan någon snaps.

Renhållningsverket.

Juldagen tar vi dingen in till stranden och går en lång promenad. Det är ganska glest med bebyggelsen och någon by att tala om kan vi väl inte påstå att det finns. Det står en del bilar och några tält längs med stranden och det ser ut som man åker hit för att fiska, då det ligger en hel del fisk-rens längs med stranden som Gamarna gärna kalasar på. Vi har noterat att vinden lägger sig ganska mycket efter solens nergång så vi beslutar oss för att gå vidare när det mörknat. Det blir lite skumpigt till att börja med och vinden är naturligtvis rakt emot. Här påverkas inte vinden så mycket av hög- och lågtryck som den gör hemma i Sverige. Här kommer vinden nästan alltid från en nordvästlig riktning. Styrkan kan däremot variera ganska så mycket och just nu ser det ut som att vi är på väg in i en lite lugnare period. Efterhand som kvällen lider så minskar vinden och det blir nästan helt stilla efter midnatt. Vårt mål var från början Bahia De Los Muertos men då vi beräknar vår ankomst dit innan det ljusnar och vi har bra förhållanden så bestämmer vi oss för att fortsätta mot La Paz.  Vi går upp genom Canal Cerralvo innanför ön med samma namn och rundar Punta Coyote och Punta San Lorenzo innan vi ankrar i viken vid Playa Balandras.

På vandring bland kaktusar.

De finns många fina ankarvikar i området och gemensamt för dem alla är att de är ganska grunda men med fina sandstränder mellan klipporna. Dessutom är det sandbotten så ankaret får alltid fint fäste direkt. Vi blir liggande i två nätter och badar och promenerar i omgivningarna. Det är ett ganska kargt landskap med buskvegetation och kaktusar men det är ganska vackert ändå. Rockor hoppar i viken och på kvällarna kommer det in Delfiner och jagar fisk. Det är mycket folk på stränderna på dagarna eftersom det är jultid och folk är lediga. Efter 2 dagar drar vi upp ankaret och går de sista 12 sjömilen in till La Paz, där vi ankrar i kanalen in till Enzenadan alldeles utanför en marina.

What are you looking for Jack?

La Paz är inte alls så turistisk som Cabo San Lucas, utan mer av en vanlig Mexikansk stad och för vår del mycket trevligare. Här ligger ganska många långseglare och marinan har mest Amerikanska långliggare. Vår närmsta granne är en svensktillverkad Rasmus 35, alltså tillverkad på samma varv som vår Liv. Den ägs av Mark, en mycket speciell man som nyligen köpt båten utan någon seglingserfarenhet. Han bor i den tillsammans med sin mor som är 86 år och lite dement. Dessutom har de på oklara vägar raggat upp en man, också i 80-års åldern, som har svårt för att röra sig ombord. Han har tydligen kommit med för att lära dem segla. Själv äger han en båt som ligger i Enzenada marina. Dit är han rädd för att återvända då han befarar att bli utslängd från marinan. Inte för att han inte betalar för det gör han men de är förmodligen rädda för att få ett båtvrak på halsen när han lämnar jordelivet.  Båtägaren har en tragisk historia att berätta. Han gifte sig när han var 17 år med en 16-årig flicka och de båda fick en son. När pojken var i de yngre tonåren så var modern och hämtade honom efter en fotbollsträning. På hemvägen blev de påkörda av en rattfull bilist och båda omkom. Händelsen satte naturligtvis djupa spår och Mark fick tillbringa många år med psykvård. Han har aldrig helt kommit över händelsen och inte inlett något nytt förhållande. Hans far tog det också väldigt hårt och avled några år efter händelsen. Sedan dess har han tagit hand om sin mor och de båda har rest med bil genom hela Sydamerika och med motorcykel genom USA. De var i alla fall väldigt vänliga och då de hade bil körde de oss till Walmart och gubben bjöd på en fantastisk lunch på en Brasiliansk restaurang efteråt. Ja sicket gäng, vi undrar så hur det ska gå för dem och hoppas naturligtvis på det bästa. I Sverige läser vi ju ibland om gängkrig mellan narkotika karteller i Mexico och det sker nog inte så sällan. Nu är ju detta inte så unikt för Mexico, det sker ju lika ofta i Sverige. En natt hör vi smällar på avstånd och det blir lite aktivitet på militäranläggningen strax innanför där vi ligger. Nästa dag får vi höra att en man skjutits i en narkotikauppgörelse. Trots denna händelse känner vi oss trygga då vi är ute på stan. Vi rör oss ju mest på ställen med mycket folk och framförallt på dagtid. Det finns många poliser på gatorna och alltid beväpnde vakter vid banker och större affärer. Då och då passeras vi också av pick-upp bilar med, mestadels 2 eller 3 tungt beväpnade militärer. I La Paz träffade vi också den Franska katamaranen Kea som vi hade sällskap med från Hokaido till Dutch Harbour. Det var bara Dominique ombord, hans fru hade åkt hem till Frankrike för några veckor. Nyårsafton firade vi tillsammans med Dominique ombord på Liv. En lugn och trevlig kväll med grillning på akterdäck och enstaka fyrverkeripjäser kring midnatt. Tre dagar in på det nya året lämnade vi La Paz för lite lugnare tillvaro bland de många ankringsmöjligheterna i stadens närhet. På vägen ut passade vi på att fylla diesel och tvätta av salt från båten. Vi ankrade i Bahia Los Lobos, viken bredvid den vik vi låg i då vi anlände till området. Vi har sedan en tid tillbaka allt oftare pratat om vart vi skall segla efter Mexico och funnit att vart vi än tar vägen så kan det innebära att vi inte ser våra närmaste och framförallt vårt barnbarn Emelie på länge. Så efter lite funderande så beslutar vi oss för att flyga till Hong Kong. Då vi har internet på vår ankring så sätter vi igång med att leta flygbiljetter innan vi ändrar oss.  Efter några timmar är allt bokat och klart med flyg från Mazatlan via Phoenix och San Francisco.  Avresa 2 veckor senare, så vi har gott om tid att ta oss till Mazatlan där vi även bokat plats i marinan .

Vacker ödla.

Efter 2 dagar i viken med bad och vandring i kaktuslandskapet, går vi vidare till några öar längre norrut. Vi passerar den större ön Isla Del Espiritu Santo med många fina ankarvikar (man hinner inte med alla) och ankrar i Ensenada El Cardonal på Isla La Partida. På kvällen kommer det in en lokal fiskebåt och lägger nät alldeles i närheten av oss. På morgonen är de tillbaka och vittjar sina nät som ger en ganska riklig fångst på Rockor. Efter 2 nätter i viken byter vi till en vik alldeles bredvid. Viken heter Ensenada Grande och enligt sjökortet skall det finnas några stigar där som leder upp på ön. Vi provar först en som är så dåligt markerad att vi inte riktigt kan se var vi skall gå. Dessutom är den brant med klipputsprång och rösen och förefaller direkt farlig.

Var är stigen?

Vi tar dingen till en strand längst in i viken och där hittar vi en informationstavla som beskriver en markerad stig där det skall finnas både jordekorre, ödlor och skallerormar. Stigen går upp genom en stenig dal där kaktusar och låga buskar utgör vegetationen. Vore det inte för markeringarna, så skulle vi nog inte kunna finna vägen. Efter ca 2 km kommer vi fram till östra sidan av ön som stupar brant ner i havet. På återvägen ser vi mycket riktigt både jordekorrar och olika ödlor men skallerormarna lyser med sin frånvaro, tack och lov.

Vid vägs ände.

Nästan framme vid stranden ser vi även några svarta harar som skuttar iväg. Inte så konstigt att vi ser ganska många rovfåglar som cirklar runt på uppvindarna utmed bergen. Efter 2 dagar får vi en fin prognos och ger oss av för att korsa Sea of Cortez. På vägen ut passerar vi några små öar som är kända för sin dykning, där man kan simma med sjölejon. Vi hoppar över denna begivenhet eftersom vi gjort detta tidigare på Galapagos, dessutom så vimlar det av turistbåtar. Vi har ca 240 sjömil till Mazatlan på andra sidan så det innebär 2 nätter. Första dygnet är det svaga vindar så det blir omväxlande segling och motorsegling. Andra dagens morgon ökar vinden och vi får fin segling. Vi ser stora valar under dagen med ganska stor och böjd ryggfena vilket tyder på att det är fenvalar. När jag går på mitt pass under natten ser jag ett jätteplask alldeles vid sidan av fören. Min första tanke är att det är en val och jag blir rädd. När plaskandet upprepar sig vid flera tillfällen så inser jag att det är delfiner som hoppar högt upp ur vattnet. Det är förmodligen spinnerdolphins då det har detta beteende. Tidigt andra nattens morgon rullar vi in genuan och seglar enbart på storseglet. Det minskar vår fart något och gör att vi kommer fram i dagsljus. Strax innan vi angör så minskar vinden och sista halvtimman går vi för motor. Via en smal kanal kommer vi in i en lagun med flera marinor. Vi har ju sedan tidigare bokat i en av marinorna och när de öppnar på kontoret blir vi tilldelade en plats. Efter en god frukost blir det några timmars sömn innan vi går och duschar.

Bör ej vidröras.

Genväg.

 

Annonser