2018.01.11 – 2018.03.09. (Brev nr: 18.02.)

Marinan överraskar oss positivt med väldigt fina dusch/toalettrum, tvättmaskiner och en väldigt hjälpsam kontorspersonal. Det ligger många långliggare vid vår brygga och varje eftermiddag ordnar man ”säkerhetsmöten”. Vilket innebär att man tar en sundowner och sitter och pratar och delar erfarenheter. Första dagen i marinan städar vi båten och spolar av allt salt. Nästa dag tar vi bussen in till Mazatlan centrum. En resa som tar ca 30 minuter och kostar 5 kr. Staden har ca 450 000 invånare och är en av Mexico’s största kommersiella hamnar och en viktig turistort. Den bildades år 1531 av en Spansk armada och har fram till i dag haft en omväxlande historia som är för omfattande för att beskrivas här. Vi vandrar runt i en äldre stadsdel med både vackra välbehållna hus och en hel del mindre underhållna. Det finns en vacker Plaza med många fina restauranger runt om där vi käkar lunch.

Har någon kollat djupet?

Därefter blir det en promenad utmed en lång Malecon (strandpromenad), som sträcker sig längs en härlig sandstrand. Här och var bryts stranden av några höga klippformationer och från en av dessa dyker några killar huvudstupa ner mellan bränningar och grynnor. En av kompisarna går runt och samlar in pengar bland turisterna innan föreställningen börjar. På väg mot marknaden passerar vi en optiker där jag (Janne) beställer ett par nya progressiva glasögon för det facila priset av ca 900 kronor. En fjärdedel av priset i Sverige och det inkluderar även en omfattande synundersökning. Innan vi tar bussen tillbaka, besöker vi marknaden där vi handlar fisk och lite frukt och grönsaker. Som vanligt är allting mycket fräscht och fint även om köttdisken för oss ser lite grotesk ut med sina grishuvud som stirrar mot oss.

Hong Kong besök.

Någon dag senare så tar vi adjö av båten och får skjuts av marinasekreterarens man till flygplatsen. Efter en 28 timmars flygresa via Phoenix och Los Angeles landar vi på Chek Lap Kok International i Hong Kong. Sista sträckan blir dryg då den tar 15 timmar, så man hinner se några filmer. Från flygplatsen tar vi bussen till Hang Hau och därifrån en halvtimmas promenad upp genom dalen till Yu Uk Village där unga familjen Backe bor.

Banan paus.

Det blir ett kärt återseende, framför allt med vårt barnbarn Emelie. Vi stannar i 3 veckor och har varmt och skönt väder den första, men därefter blir det betydligt svalare med temperaturer kring 10 grader. Det blir många promenader med Emelie och besök på de flesta lekplatserna i området och de är många. Vårt besök råkar även sammanfalla med Volvo Ocean Race stop over och vi besöker naturligtvis Race village när båtarna anländer. Dessutom har Peter lånat Sam Chens gamla TP-52a ”Free Fire”, så vi kan komma ut och se på Hamnracet och även Round The Island Race dagen efter.

Du kan koppla av pappa.

På Round The Island seglingen, följer vi båtarna ut till sydsidan av Hong Kong ön. Där avviker vi och går till Po Toi för lunch på fiskrestaurangen. Vi är ca 20 talet gäster ombord, alla är vänner till Peter och Lynn, så det blir en trevlig dag på havet. En av höjdpunkterna är när jag får segla med Akzo Nobel på Pro-Am racet.  Pro-Am innebär att vi är 6 proffs och 10 amatörer på varje båt och kappseglar 3 varv på en bana inne i Victoria harbour. I den friska vinden var det en härlig känsla att fara fram i över 15 knop trots att Code 0 seglet fick stanna nere under däck. I vår start så tjuvstartade 2 båtar och fick vända om.

In harbour race.

Det lämnade vägen öppen för oss som kunde ta hem segern i vårt race. Tack Don för inbjudan från North Sails och tack Stina för att du lämnade över din inbjudan till mig. Vi gjorde en utflykt med Peter och Lynn’s båt, till en vik där vi hade lunch med några av deras vänner. Vi gjorde också en vandring runt Victoria Peak på Hong Kong ön. Besökte Sai Kung (vår favorit by) ett flertal gånger och träffade många av våra vänner men framförallt umgicks vi med familjen. De tre veckorna gick fort och snart satt vi åter på flyget tillbaka till Mexico, den här gången via San Francisco och Dallas. Avresan skedde på min födelsedag och då vi passerade datumlinjen kunde jag fira 2 dagar i följd.

Mexico forts.

Vi blev hämtade på flygplatsen av samma chaufför och kom tillbaka till Liv som låg där precis som vi lämnade henne, om man nu bortser från all fågelskit på däck och kapell. Två dagar senare tog vi bussen in till Mazatlan centrum för att hämta mina glasögon och dagen efter fick vi besök av våra Norska vänner Idunn och Rune. De skulle segla med oss ett stycke längs med Mexico’s kust för att sedan ta sig landvägen genom mellanamerika till San Jose i Costa Rica varifrån de skulle återvända hem. Efter en dags vila för våra trötta gäster så bunkrade vi båten och checkade ut från marinan. Vi seglade bara en kort bit, till en ankring innanför Isla De Los Chivos som bildar inlopp till Mazatlan. Härifrån skulle vi kunna se ett fantastiskt fyrverkeri under kvällen, enligt en båtgranne i marinan. Fyrverkeriet var säkert väldigt fint men det var helt fel plats att se det från. Kanske hade man flyttat det till Malecon på andra sidan staden, för man såg bara lite av de högsta pjäsernas krevader på långt avstånd. Som tur var var det bara jag som var uppe, alla de andra hade lagt sig.

Karnevalsklädda flickor.

Nästa dag flyttade vi in i hamnen, där vi ankrade utanför Club Nautico alldeles innanför piren. Det var karneval och på eftermiddagen var det karnevalståg längs med Malecon.  Det imponerade inte särskilt på oss. Det var visserligen långt men bestod mest av ekipage med lättklädda flickor och öronbedövande musik. En del utsmyckningar fanns det visserligen men inga vackra dräkter som vi sett på andra platser. Så efter en stund tröttnade vi och försökte bana oss väg genom folkhavet tillbaka till båten. Rune har alltid drömt om att komma ut på ”Big Game Fishing” så vi beslutade oss för att stanna ytterligare en dag och bokade en sådan tur med en arrangör i hamnen. Morgonen efter gav vi oss ut på storfiske. Båten var inte av det nyare slaget och skepparen och hans medhjälpare var nog från samtidserama . Motorn dånade så att det var nästan omöjligt att samtala om man inte gick upp en våning på fly-bridge. Utrustningen bestod visserligen av Pen-rullar men hade nog sett sina bästa dagar. Nåväl 5 eller 6 spön riggades upp och vi satte av rakt ut i oceanen. Efter en liten stund såg vi ett Tonfiskstim som hoppade och när vi styrde igenom så nappade det på 2 spön. En Bonito på på 2 kg lyckades vi få upp men den andra slet sig.

Rune kämpar.

Vi fortsatte utåt ett långt stycke och strax innan lunch så vände vi tillbaka. På återvägen såg vi en Marlin-fena sticka upp och vi gick ett varv runt den men inget hände. Vi hade i stort sett gett upp då vi närmade oss hamnen. Då fick jag se en fena sticka upp en bit ut till styrbord. Jag visade för skepparen som genast la om kursen. Jag gick ner till aktern och efter en stund så small det till på ett av spöna. Det rasslade i rullen och vi vevade in alla de andra linorna.

 

Kampen är slut.

När det var gjort så räckte skepparen spöet till mig som stod därnere. Jag började sträcka upp linan, men då Rune kom ner så insåg jag naturligtvis att detta var hans dröm så jag räckte över spöet till honom. Han satte sig i stolen och så började kampen. Efter 30 minuters kämpande med flera rusningar från fisken så kunde vi slutligen lyfta in besten i båten. En Striped Marlin på ca 60 kg. Nu var dagen räddad och vi kunde nöjda återvända till hamn. På vägen in passade vi på att mata Fregattfåglarna med överbliven betesfisk.

No coments.

Tillbaka i hamnen blev det sedvanlig fotografering och det visade sig att bland alla båtar som varit ute var det bara 2 som fått Marlin och vi hade tagit den störste. Senare under eftermiddagen gav vi oss iväg för att nattsegla till Isla Isabella. Vi får en lugn segling med akterliga, lätta vindar som står sig ända till morgonen. När solen klättrar upp över horisonten, lägger vinden av och vi får gå för motor de sista timmarna till ankringen på ön. Vi får bra fäste för ankaret i en av de få sandplättarna runt ön. Isla Isabella är nationalpark och kallas ofta för Mexico’s Galapagos. Anledningen är säkert dess rika fågelliv och även det faktum att det finns Leguaner här. Nu är det inte havsleguaner som på Galapagos utan landleguaer. Däremot finns det minst lika många Blue Footed Bobies här som på Galapagos, åtminstone sett till ytenhet. Det finns också Brown- och Masked Bobie, samt en del Tropic Bird. Efter en eftermiddagslur tar vi en sundowner med lite blandade nötter som tilltugg. Det går inte lång tid innan jag börjar känna mig illamående och får ont i magen. Nästa dag ligger jag helt däckad medan de andra tar en kort promenad på ön. Konstigt nog har det bara drabbat mig. Jag misstänker att det är nötterna. Visserligen åt alla nötter men det fanns Paranötter i blandningen och någonstans i minnet har jag för mig att dessa kan framkalla ett gift via mögelsporer. Kanske var det bara jag som fick i mig Paranötter.

Imponerar på damen.

Ett och ett halvt dygn senare är jag åter på benen och vi kan gå en lång promenad på ön. Det kryllar verkligen av fåglar. Fregattfåglarna håller till lågt nere bland buskar och träd medan Bobbisarna (sulor) håller till på de högre lite naknare klipporna med enbart gräs-vegetation. Fregatt hanarna imponerar på sina honor med stora röda, uppblåsta strupsäckar. De blåfotade sulorna dansar med varandra genom att lyfta ömsom den ena och den andra foten. De bruna sulorna försöker imponera på sin utvalda med ett litet grässtrå i näbben, som bidrag till det annars så nakna bohålet som ligger direkt på marken.  Vi korsade ön från norr till söder på de få stigar som fans. På östra sidan träffade vi på 3 st unga tjejer från Mexico City. De var studenter som var ditskickade för att följa upp en studie av de Blåfotade sulorna.

Familjelycka.

De bodde enkelt i tält under de skuggande träden. Alla bon i närheten av deras camp var märkta med nummer och de följde utveclingen av de nya ungarna från de att äggen blev lagda till att de var flygfärdiga. Vi fick en trevlig pratstund och mycket information om fågellivet i allmänhet och de Blåfotade sulorna i synnerhet. Nästa dag satte vi kursen mot San Blas på fastlandet. Lätt bris med motorstöd till att börja med innan brisen fyllde i och vi kunde segla hela vägen fram till inloppet som är väldigt grunt med sandbankar som ständigt flyttar på sig. Vi har fått de senaste possitionerna för insegling och när vi går efter dessa så slår vi i den mjuka bottnen med en lätt duns. Det är stigande vatten strax efter lågvatten så vi är inte oroliga. Det blir till att backa och finna ett annat spår och då går det bra. En mil längre upp ligger marinan som är full, så vi blir tilldelade en plats på bränslebryggan. Av någon anledning så tror inte alla på att jag blev sjuk av nötterna, så dessa kommer fram till vår sundowner igen. Jag behöver väl inte påpeka att jag lät dem vara den här gången. På kvällen så går vi upp i staden och äter en god middag och på vägen tillbaka så är det Runes tur att gå i däck med förgiftning. Så nu anser majoriteten att vi samlat nog med bevis, nötterna hamnar i soptunnan. Dagen efter ligger Rune däckad, medan vi andra bekantar oss med San Blas. Det är lördag så det blir lite inköp på marknad och diverse affärer. Rune lyckades få upp det mesta av maginnehållet så han återhämtar sig snabbt. San Blas är en ganska genuin Mexicansk stad med endast marginell, mestadels inhemsk, turism. Den lilla turismen kan bero på ett annat fenomen som staden är kännd för, nämligen Sandflugor. No-see-ums eller Hay-hay-nays (utalas jejenes) som de kallas i Mexico, är lite mindre än knott och biter lika illa. Som tur är så kommer de inte i svärmar som knott men de kommer sällan ensamma. De uppenbarar sig oftast i skymning och gryning men har man fått in dem i båten så är de flitiga hela natten. Så vi eldar insekt-spiraler och smörjer in oss med ”tropical strength” och undgår de flesta men inte alla. Nästa morgon är Rune åter helt frisk och kan hjälpa oss med att avverka en rejäl frukost. De skall resa vidare landvägen i morgon så det letas busstransporter och flyg.

Frozen Margarita.

På seneftermiddagen intar vi en ”Frozen Margarita” på en Palappa-restaurang på stranden och därefter middag på restaurang vid torget. Tidigt nästa morgon följer vi Rune och Idunn till busstationen där vi vinkar av dem. Vi har bokat tid för lyft och klockan 2 står vi på land.  Vi har beställt högtryckssprutning av botten men det bensindrivna aggregatet startar inte, så det blir till att handtvätta. Nu är botten förvånansvärt ren trots 1 år i sjön och 2 år sedan bottenmålning. Som tur är har vi lyckats köpa den enda burken (1 gallon) som den ynkliga marinbutiken hade och någon annan finns inte att uppbringa i hela staden. Vattenlinje och förskepp blir rengjorda med oxalsyra, friborden polerade, nya anoder monterade, ny toalettventil monterad och toalettslangarna befriade från all urinsten. Där var nämligen inte mycket hål kvar i slangarna. Den nya bottenfärgen kommer med viss möda på. Det är nämligen inte så lätt att måla då det är över 30 grader i skuggan och dessutom lite blåst. Färgen torkar nästan innan man fått på den och det går åt mycket lösningsmedel för att hålla den i rätt koncistens. Efter 3 dagar är vi åter tillbaka i vattnet och båten skiner som om den var ny. Efer ytterligare ett par dagar tar vi oss ut mellan sandbankarna. Den här gången utan att tutcha botten.  Efter ett par timmar fyller brisen i och vi kan stänga motorn. Passerar några Knölvalar ganska nära. Vi ser dessa valar i stort sett varje dag. Ofta är det en moder med kalv men ibland är de flera stycken. Ofta ser vi dem blåsa på lite avstånd men ibland kommer de upp helt nära båten. Hittills har vi inte haft några incidenter och det förefaller som om de har bra koll.

Palaparestauranger vid stranden.

På eftermiddagen kommer vi fram till Chacala en liten by som klättrar upp längs de gröna sluttningarna. Redan i San Blas kunde vi märka att vegetationen var mycket rikligare än på Kaliforniska halvön och här är det nästan lite djungelliknande. Vi stannar nästa dag och tar en tur iland. Det finns många fina hus här med grönskande trädgårdar. En lång härlig sandstrand med många Palapa restauranger där vi tar lunch. Nästa morgon sätter vi segel så fort vi kommit ut ur bukten. Hela dagen seglar vi i lätt vind snett akterifrån. När vi närmar oss dagens mål, Punta de Mita, ökar vinden och i 20 knops vind kan vi runda udden och gå upp i lä där vi ankrar. Punta de Mita är den norra udden på den stora bukten Banderas Bay. Nästa morgon fortsätter vi, för segel, den korta biten in till La Crus de Huataxle eller La Crus som det vanligen kallas. Vi ankrar en bit utanför marinan i Banderas bays nordöstra hörn. Vi blir liggande på ankringen en vecka och begriper inte var tiden tar vägen.  Men det tar ju nästan en dag när man skall handla. Det finns en del småbutiker i byn men vi tar bussen i 40 min. till en stor MEGA supermarket. Här finns allt vi behöver på ett ställe. Egentligen är det inte så långt dit men det tar sin tid då bussen stannar på många ställen och trafiken går ganska sakta.

Stina köper konst.

På söndagen är det marknad på 2 olika ställen. I parken är det mest souvenirer och kläder som säljs och borta vid fiskmarknaden är det mest matvaror av alla de slag. Ganska intressant att gå och titta och vi inhandlar en liten tavla med Mexikanskt motiv, gjord i en speciell stråteknik. Efter marknaden går vi upp på en takservering där ett lokalt band spelar rock och blues-musik. En dag tar vi även bussen in till huvudorten Puerto Vallarta som har ca 200 000 invånare och mycket turism. När vi är där ligger det dessutom 2 stora kryssningsfartyg vid kaj.

Malecon i Puerto Vallarta.

Det finaste som staden har att erbjuda är dess strandpromenad (Malecon) som slingrar sig fram ovanför sandstranden med palmer, restauranger och naturligtvis massor av vackra och originella skulpturer. Det blir lite som en konstutställning under promenaden. Staden ligger vackert mellan berg och hav med hus upp längs sluttningarna. Det är ändå skönt när vi kan lämna brus och trängsel bakom oss och återvända till vår lilla sömniga by. Vår ankring är ganska öppen mot havet, så då brisen kommer på eftermiddagen blir det lite sjögång och båten nickar lite med fören. På kvällen stängs fläkten av och det blir kav lugnt och spegelblankt vatten. Dyningen ligger dock kvar och när strömmen tar över båtens riktning så hamnar den ofta tvärs vågorna och då kan det bli lite rulligt. Det sker nästa varje natt men vi har nu vant oss och sover trots allt bra ändå. Nätterna är dessutom ganska svala, ca 18 grader, så det bidrar också till god sömn. På dagarna kan däremot temperaturen gå upp till ca 30-32 grader men då blåser oftast en lätt, svalkande bris. Så vi tycker att klimatet är i stort sett perfekt. Skall man önska något så är det väl att vinden skulle vara lite mer konstant och att det skulle blåsa lite mer, men man kan inte få allt. Valar har jag ju skrivit om tidigare och att vi ser dem nästan varje dag. Men här i Banderas Bay är de väldigt många och vi ser dem varje dag från ankringsplatsen. På morgonen hoppar de upp ur vattnet (Breachar), med ett väldigt plask som följd. De ligger också i ytan och slår sina långa pectoralfenor eller stjärtfenorna i vattenytan. Det är deras morgontoalett då de försöker befria sig från havstulpaner, sugfiskar och andra parasiter. Ibland är det väldigt nära oss ankarliggare och en gång var det ett par ända inne mellan de ankrade båtarna. Så frukosten bjuder alltid på något intressant att titta på. Efter en sista bunkring på supermarket var vi klara för att segla vidare mot syd-ost utmed Mexico’s kust, vi hade ju bara avverkat drygt hälften och mycket återstod ju att uppleva.

Neptune och 2 sjöjungfrur.

Annonser