2018.04.20 – 2018.05.03. (Brev nr: 18.04.)

Vi kommer iväg kl. 06.45, efter att militären med hund inspekterat båten ännu en gång. De kommer 30 minuter efter avtalad tid, men det är väl som det brukar i Mexico. Ute på havet är det vindstilla så det blir som vanligt motorn som får stå för framfarten. Det är många Pangas ute och fiskar och en av dem kommer fram och frågar om vi har vatten. Stina hämtar en flaska som vi bollar över. Strax efter lunch kan vi sätta segel, men motorn får hjälpa till.

Fripassagerare.

Strax innan kvällen dyker Sulorna upp och bråkar om bästa platsen på pulpit. På kvällen har vi en tunn månskära som försvinner bakom horisonten vid elvatiden, sen är det kompakt mörker. Det är massor av mareld i vattnet Delfinerna lämnar vita spår då de far fram vid sina besök. På morgonen kan vi stänga motorn i ökande bris. Vi får till och med rulla in lite på genuan. Men säg den glädje som varar. Klockan 10 på morgonen dör vinden och vi får stötta med motor. Vid lunchtid kan vi åter stoppa motorn och segla i avtagande vind. Vi har nu Guatemala på vår babordssida. Vårt fiske är magert, endast en ynklig liten Bonito som förpassas tillbaka till havet igen. Däremot ser vi flera Marlin hoppa högt upp i luften. Vi ser också en Sailfish som med uppspänd ryggfena simmar i ytan. Hela segelfenan syns ovanför ytan under en kort stund. Strax efter midnatt andra natten har vi ett rejält åskväder för om oss över El Salvador. Det närmar sig oroväckande och himlen lyses upp av ständiga blixtar. Vi drar oss lite österöver för att, som vi tror, undvika det värsta. Under en kort stund får vi 28 knops vind rakt i stäven och regnet vräker ner. Det verkar dock som det värsta går söder om oss och det kommer aldrig riktigt nära. Men det är alltid olustigt med åskväder i tropikerna, man vet aldrig vilken väg det tar. Efter ett par timmar har det dragit bort över havet och vi kan sakta ta oss vidare.

Är det här vi skall in?

Klockan sex på morgonen så ankrar vi strax utanför revet där vi skall ta oss in i lagunen vid Playa del Sol. Vi har fått en tid klockan 07.20 då lotsen skall möta oss. Medan vi väntar studerar vi de brytande vågorna över revet. Det ser ganska skräckinjagande ut och vi undrar hur det skall gå att komma igenom den häxkitteln. Efter att ha studerat revet en stund, kan vi dock urskilja ett område där det inte bryter så mycket. Ibland kommer det ett brott men däremellan så är det lugnare perrioder med ganska hög dyning men inga brott. Vi har aviserat vår ankomst via VHF-radion och vid avtalad tid kommer det en liten Panga med 2 man ombord. Han som kör är lokal ”pilot” och så har han med Bill som är Amerikan och som översätter från Spanska. Det är högvatten nu och det är enda lämpliga tidpunkten att gå in. Vi följer efter pangan när det kommer en lugnare period och vi har inga som helst problem med brottsjöar, så efter 5 minuter är vi över sandreveln och i lagunens lugna vatten. Vi förtöjer vid en pontonbrygga som tillhör resorten och mittemot oss ligger våra vänner i katamaranen ”Goblin”. En stor delegation från resort, myndigheter och övriga seglare, välkomnar oss med vars en drink och en påse innehållande broschyrer om landet och en halv flaska inhemsk Rom. Inklareringen går smidigt och så är vi i ett nytt land. Jag nämnde Bill tidigare, han och hans hustru organiserar något de kallar El Salvador Rally. Riktigt vad det innebär har vi inte kommit underfund med, men de hjälper alla seglare som kommer hit och de arrangerar en massa jippon och sammankomster och är behjälpliga med information om landet.

Poolparty!

Så efter att vi sovit några timmar, bär det iväg på en pickup till en poot-luck hos ett Amerikanskt par som valt att bosätta sig härnere. De bor i en vacker villa med tomt ut mot vattnet och med 3 st simbassänger. En lite större bassäng och två mindre varav en för barn och en under ett skuggande tak som ger betydligt svalare vatten. Det blir en trevlig eftermiddag med massor av bad och med god mat och vi träffar många nya bekantskaper. De flesta verkar stanna här en längre tid och känner varandra sedan länge.  Man har denna sammankomst varje söndag eftermiddag som ett stående inslag. Nästa morgon kommer Allan på Goblin och berättar att de hyrt bil i 2 dagar och frågar om vi vill vara med. Det vill vi naturligtvis gärna. Innan vi far iväg så hinner vi plocka ner vår genua för att kunna serva Furlexen. När den kommit ner så upptäcker vi att en våd har gått upp i toppen.  Reparationen får dock anstå till vi kommer tillbaka från vår biltur, för på eftermiddagen drar vi iväg. Vi kör västerut mot en stad som heter La Libertad men innan vi kommer dit så besöker vi en nationalpark som heter ”Parque National Walter Deininger”. Här tar en Guide med oss på en dryg timmas promenad som inte ger särskilt mycket. Vi ser en massa träd och någon enstaka fågel men det var likväl skönt att få sträcka på benen. Efter parkbesöket, fortsätter vi till La Libertad där vi kort stannar till vid stranden. Goblinarna har tänkt att body surfa men finner inte ställe

Vi kan kalla den Trädhäger!

Nästa morgon äter vi frukost på en trevlig restaurang med servering alldeles vid en flod. Utsikten bjuder på många sorters fåglar men tyvärr också på en massa sopor i vattnet. Efter frukost går vi till stranden så att Goblinarna kan surfa. Stina och jag nöjer oss med att bada fast Stina provar nog lite vågsurfning utan bräda men det slutar med att hon fyller baddräkten med sand. Strax innan lunch kör vi tillbaka mot båten men innan vi kommer dit, tar vi en avstickare till den närmsta staden som heter Zacatecoluca. Här äter vi lunch och handlar in mat. Stina försöker också att ta ut pengar i 3 olika ATM-maskiner men ingen av dem vill ha med Stina att göra, så det blir inga pengar. Betala med kortet går däremot bra så hon lyckas köpa ett sim-kort med 10 Gb data. Efter en skön natt i kojen ombord så tar Stina fram symaskinen och lagar den spruckna sömmen i genuan. Då vi seglade hit upptäckte vi också att både motorlanterna och däcksbelysning slutat fungera, så Stina hissas upp i masten och byter dessa. Samtidigt passar hon på att inspektera den stående riggen och bättrar på segelskydden på vantspridarna. Att det är Stina som utför arbetet har sina naturliga orsaker, hon är lättare och jag är starkare. När jag på eftermiddagen är inne på internetbanken kan jag konstatera att marinan i Chiapas, trots att vi betalade kontant, även har lyckats att dra hamnavgiften från mitt konto. Men efter mejlkontakt, så sätter de tillbaka beloppet på kontot och beklagar misstaget. Vi går en promenad längs stranden utmed havet bort till lagun inloppet. Där står en kille med ett böjt fiskespö, det vill säga med ett rejält napp. Efter en stund kan han landa en nästan en meter lång Rosterfisk. När vi kommer tillbaka blir det bad i bassängen.

Utflykt i mangroven.

Nästa dag har vi åter hyrt bil, men den skall komma först efter lunch, så vi hinner med en pangatur bland öarna i mangrovedeltat. Det är ett eldorado för fåglar, mest olika sorters egrettfåglar och hägrar men även rovfåglar, vadarfåglar och kungsfiskare. Efter lunch kommer vår hyrbil. Den levereras från San Salvador som ligger ca 1,5 timmars bilväg från vår marina. Jag nämner det för att killen som levererar bilen lyckas låsa in nycklarna i den. Efter kontakt med hyrfirman får han besked att helt enkelt bryta upp dörren med påföljd att det blir stora märken i dörrkarmen mot taket. Jag undrar vem som får stå för den reparationskostnaden om den nu blir åtgärdad.

Ännu en häger.

Så småningom kommer vi ändå iväg och startar med att köra till den Internationella flygplatsen för att försöka ordna pengar. Samma resultat här som tidigare, inga pengar till Stina och inte finns det något växlingskontor heller. Vi får tips om en annan ATM maskin som mest ser ut som en enarmad bandit. Men när Stina drar i armen eller rättare sagt sätter in kortet och slår koden så får hon tydligen 3 körsbär, för ut kommer en massa dollar. Ja valutan i landet är amerikanska dollar. Vi krånglar oss vidare och lyckas utan alltför mycket besvär ta oss igenom huvudstaden San Salvador. På smala vägar tar vi oss upp till en park längst upp på vulkanen Quezaltepec, men den är tyvärr stängd då vi är lite för sent ute. Så vi kör ner på baksidan av vulkanen i skymningen och hamnar på oklara vägar i den lilla staden San Juan De Opico. I ett hörn vid torget står en polis som vi rådfrågar om hotell.

You can check out any time you want but you can never leave.

Först verkar det osäkert om det finns något sådant men med hjälp av en taxichaufför lyckas man komma fram till att det nog finns ett boende med det klingande namnet Hostal California. Det är stängt men med taxikillens hjälp så lyckas Jennifer från Goblin spåra upp ägarinnan som naturligtvis öppnar upp för oss. Efter en god middag på en trevlig uterestaurang brakar ett ordentligt åskväder loss. Men då ligger vi redan i våra sängar och somnar till tonerna av Tors hammare. Att det rinner in regnvatten längs en av väggarna spelar ingen roll, det fortsätter säkert vidare till våningen under. Nästa morgon går vi en promenad i byn. Vid torget träffar vi på en ung kille som pratar bra engelska. Han heter Obe men kallar sig Obi efter Obi one Kanobi i Star Wars. Han och hans kompis har ett café i byn som han gärna vill att vi besöker.

Så kunde man också bo.

Men först kör vi ut en bit utanför staden där vi besöker en arkeologisk utgrävning som heter Joya De Ceren. Det är en bosättning från 700 e.kr. som begravdes under askan av ett utbrott av Loma Caldera vulkanen. Den är klassad som ett Världsarv av UNESCO för att den som det heter är ”the best preserved Pre-Hispanic village in Mesoamerica”, vad det nu innebär. Vi är väl måttligt intresserade av gamla stenhögar men parken runt om kring var vacker och så såg vi en vacker Motmot fågel. Efter besöket körde vi tillbaka till Opico och besökte Donde tu quieras coffee. Obi har en tysk flickvän och har varit i Tyskland flera gånger. Hans kompanion har fått någon fin utmärkelse för sitt sätt att göra olika sorters drycker på kaffe och han gör en alldeles excellent Cappuccino till mig. Efter vår kaffepaus kör vi vidare till en by som heter Chalchuapa där vi tittar på en ännu större forntida stenhög.

Kändis eller?

Denna gång på ett Maya tempel som heter Tazumal. En byst utanför entreen talar om att även Ernesto ”Che” Guvara har besökt platsen. En stor Leguan kryper på en av murarna och en vacker Motmot fågel poserar för vår kamera. Vi passar på att äta vår medhavda lunch innan vi far vidare till den lilla bergsbyn Conseption De Ataco där vi hittar ett trivsamt boende mitt i byn. På kvällen har vi fått tips om en bra restaurang som skall vara specialister på Pizza. Mycket riktigt så blir vi serverade den bästa Pizzan som vi ätit utanför Italien.

Vedeldad pizzeria!

På vägen dit passerar vi en annan häftig Pizzeria som är inrymd i en ombyggd Volkswagen med vedeldad ugn. Pizzorna lär emellertid inte vara i samma klass som de vi åt. Byn är väldigt mysig om än lite mer turistisk. Det vill säga vi möter några få turister varav några bor på samma boende som oss. Nästa dag har vi ordnat en tur till en Nationalpark med Hotellets ägare. Parken ligger inte så långt från byn där vi bor om man mäter fågelvägen. Det vi har missat är att för att komma dit så måste man köra ända ner till kusten och sen följa den norrut innan man kör in mot parken på en av de sämsta vägar vi åkt på. Inte så att den är speciellt smal och slingrig men underlaget är så dåligt att man bitvis måste sitta med öppen mun för att inte tänderna skall skaka så att plomberna ramlar ut. Parken heter El Impossible och gör skäl för namnet, det tar ca 2 timmar att ta sig dit. Som tur är har Hotellägaren en fyrhjulsdriven Suv. Vår hyrbil hade definitivt inte klarat den sista vägen.

Motmot Bird

Vid park-entreen får vi en guide som går med oss på vandringen som tar ca 4 timmar och är väldigt jobbig i den bergiga terrängen. Naturen är vacker men vi ser inte så många djur. Ett Bältdjur ser vi alldeles i börja och En slags Tucanfågel uppe på det högsta berget. Efter ytterligare en natt i Ataco, kör vi vidare på Ruta De La Flores. Vägen går uppe bland bergen och det är mycket vackert med frodig grönska som ibland avlöses av kaffe odlingar. Nedskräpningen här är inte heller så påtaglig som längs med de större vägarna. På eftermiddagen hittar vi en väg som leder upp till en stor sjö, Lago De Ilopango, och ett område med ett par slocknade vulkaner. Vägen finns inte med på vår karta men det beror snarare på att man inte kan rita kartor än på att den skulle vara obetydlig och smal, för vägen är fin och ganska trafikerad av turister. Vi hittar ett boende strax innan vägs ände där vi installerar oss i ett rum som stinker av mögel. Det verkar komma från duchen så den dörren stänger vi och så öppnar vi dörren ut, alltmedan vi bilar vidare till en utsiktspunkt vid vägens slut.

Izalco insvept i molnen.

Här har man fin utsikt mot den närliggande vulkanen ”Izalco” och den större vulkanen ”Ilmatepec” eller Santa Ana som den också kallas. Den senare planerar vi att bestiga i morgon. Det finns en naturstig runt utsiktspunkten som går runt en gammal övervuxen krater. För en liten slant, får vi en guide som visar oss runt bland alla växter och fåglar. När vi kommer tillbaka till vårt boende så har det mesta av mögeldoften vädrats ut och vi sover gott. Nästa morgon är det samling på parkeringen vid vårt boende. Det visar sig att vi inte är ensamma med att bestiga vulkanen. Även ett par hundra skolungdomar har någon sorts friluftsdag och har tänkt sig samma tur. Alla får vi betala en avgift till guiderna, men dem ser vi inte röken av på hela vandringen.

På toppen av Santa Ana vulkanen.

Vi ger oss iväg och efter ett par kilometer kommer vi till en plats där vi får betala en parkavgift för att bestiga vulkanen. Vi väntar till de flesta har betalt och gett sig iväg, innan vi fortsätter. Hela turen upp tar ca 2 timmar och är bitvis lite jobbig med lösa stenar som lätt rullar iväg. Belöningen är en bedårande utsikt och en vacker krater med grönskimrande, ångande vatten. Vulkanen är 2381 m.ö.h. så den är högre än Kebnekaise. Vi är bland de sista som börjar nedfärden och kvar efter alla skolungdomar ligger en väldig massa PET-flaskor och annat skräp som vi och parkguiderna hjälps åt att plocka upp. Miljömedvetandet är tyvärr väldigt lågt i detta landet och där har naturligtvis regering och myndigheter ett stort ansvar. Det är på skakiga ben vi kommer ner och får oss en dusch innan vi sätter oss i bilen för att köra tillbaka till våra båtar. Att i mörker ta sig igenom huvudstaden San Salvador, är ett konststycke i sig. Google Maps i all ära, men då vägarna är avstängda för reparationer, broar saknas och påfarter är omöjliga att hitta då får man lita till sitt eget vägfinnande. Vi irrar nog runt i en timma innan vi hittar en obetydlig skylt som leder oss via en omärkt påfart, in på rätt väg.  När vi kommer hem till båten upptäcker vi att det är vatten på salongsbordet och att mattan under är våt. Vi har låtit vårt skylight stå öppen med ett regnskydd över men det har inte varit tillräckligt. Enligt vår båtgranne hade de ett rejält åskväder med skyfall och mycket vind för 2 dagar sedan. Inget större problem, mattan torkar på några timmar dagen efter. Vi har bilen hela förmiddagen även den dagen, så Stina åker iväg med Goblinarna för att storhandla i Zacatecoluca medan jag skriver färdigt och uppdaterar vår hemsida.

Kal öl, varm pool!

De sista dagarna fixar vi lite smått och gott på båten, seneftermiddagen tillbringar vi i poolen med en sundowner. På torsdagen checkar vi ut från El Salvador och köper 7 st 5 gallons vattenflaskor som vi fyller upp våra tankar med. Vattnet på bryggan kommer från en källa i land och är lite bräckt nu efter torrperioden. Klockan 17.00 lämnar vi för att på högvatten gå över sandrevet med hjälp av lots. Vi har det gamla spåret att gå på, så vi hade säkert klarat det utan lots men han ingår i hamnavgifter och kostar oss inget extra. Vi följer bakom Goblin och det går bra ända till vi är nästan över. Då kommer det en hög dyning som vi möter precis innan den bryter, då den är som högst. Vi får ingen översköljning men ramlar ner på baksidan av vågen med en smäll. Båten är byggd för att klara det så allt går ändå bra. Väl ute sätter vi segel och stävar mot nya äventyr.

Vår bryggkompis.

White morf!

Annonser