2018.05.03 – 2018.06.15. (Brev nr: 18.05.)

Det blir fin segling med vinden in från sidan de första timmarna. Senare vrider viden så att vi får den mer akterlig och kan bomma genuan. En timma efter midnatt dör vinden och motorn får träda i tjänst. Klockan fyra får vi åter vind med ett åskväder som ser ut att jaga ifatt oss akterifrån. Det kommer aldrig riktigt ifatt men bjuder på ett fint skådespel. På förmiddagen får åter motorn hjälpa till någon timma och likaledes på kvällen. Ja så håller det på, trots allt ganska mycket segling men motorn får stötta allt emellanåt. När det blir för magert med vind, bärgar vi seglen då de slår alltför mycket i dyningen. Det sliter mycket mer då än när man seglar med spända dukar. Vi ser en massa små skum bubblor som ligger och flyter på vattenytan. Marinbiologerna på Goblin berättar att det är en slags havssnigel som hänger under bubblorna och på så vis åker runt med strömmen. De har fiskat upp en för studie och de borde veta vad det är eftersom de är professorer i marinbiologi. På kvällen har vi åter blixtskådespel inne över land, men det håller sig där. Tidigt på morgonen passerar vi en handfull pangas som ligger och fiskar. De är säkert från Nicaragua, som vi nu har nordväst om oss. Några timmar senare, när vi seglar, sjunker plötsligt farten markant. Något verkar ha fastnat under båten och när vi tittar akterut så kan vi se några petflaskor som hänger en bra bit efter oss. Vi har fastnat i en ”long-line”. Genuan rullas genast in och vi släcker ut storseglet. När farten sjunker så släpper plötsligt linan och vi kan åter sätta segel och fortsätta. Detta händer åter lite senare och samma procedur får oss fria även den gången. Vi har inte sett någon vakare någon av gångerna och de transparenta petflaskorna som håller uppe linan, är näst intill omöjliga att upptäcka. Senare under eftermiddagen ser vi några fiskeflaggor men även ett par Pangas om ligger bredvid. Dessa långlinor har flaggor med jämna mellanrum och de är lättare att upptäcka. En Panga kommer upp till oss och visar vart den sista flaggan står och vilket håll vi skall gå. De visar stolta också upp flera stora Mahi-mahi som de fångat. Lite senare fångar även vi en liten Mahi-mahi som vi nog hade släppt tillbaka om inte kroken hade suttit i ena ögat som var helt sargat. Den räcker knappast till en middag men lite senare så fångar vi en liten till så då middagen räddad. Efter en hel dags segling så får vi starta motorn den sista timman innan vi angör Bahia Santa Elena i Costa Rica. Med den gula karantänsflaggan i riggen tjuvankrar vi på spegelblankt vatten strax bredvid Goblin som kommit in en timma tidigare. Det ligger även en amerikansk tvåmastare som är på väg norröver. Nästa kväll kommer de och hämtar upp oss för fisk-middag i Goblin. Mycket god mat och trevligt erfarenhets utbyte under aftonen. Under dagen har det varit varmt, vi mätte upp över 36 grader med en luftfuktighet på runt 70 %. Det är mer än vad man står ut med, tur att havet finns nära även om den svalkan är kortvarig. Vi upptäckte också att den öppningsbara vindrutan hade börjat släppa från sin aluminium ram. Så den blev limmad med sikaflex-typ tätning. Efter två nätter lämnar vi för att gå till Playa Del Coco där vi kan checka in. Det blir segling nästan hela vägen. Bakom Cabo Sant Elena får vi fallvindar på 24 knop och vi får rulla in på genuan. Vi upptäcker också att vårt vindinstrument inte längre visar rätt vindriktning. Det hjälper heller inte att vår Windex har hängt upp sig utan nu blir det känsla som gäller. På eftermiddagen ankrar vi utanför Playa Del Cocos och nästa dag tar vi dingen in för att checka in. Nu blir det inte mycket med det eftersom hamnkontoret är stängt. Ganska märkligt förresten, det finns ett hamnkontor och en hamnkapten men ingen hamn. Bara en stor öppen bukt med en massa båtar på bojar. Det är kanske en befordrings grej. Efter lång och trogen tjänst i ämbetet, så får man en hamn. Vi besöker även Immigration som också är stängt. Men någon har sett oss gå dit, för någon timma senare, när vi varit och handla, så stannar en bil och en man i bilen berättar att kontoret nu är öppet. Så stämplar i passet får vi. Nästa dag är det lång kö på hamnkontoret men så småningom får vi fyllt i en del papper. Nu är det tullens tur och den finns vid den Internationella flygplatsen. Bussen dit tar nästan en timma och stannar naturligtvis inte vid terminalen så det blir en halvtimmas promenad runt flygplatsen i stekande sol. Tullen ger oss tillfällig import av båten och därefter tillbaka till hamnkaptenen som ger oss ”cruising permit”.  Det första intrycket av Costa Rica är att det är mycket renare från sopor men också mycket dyrare. Matpriserna ligger i paritet med Sverige och restaurangpriserna något lägre. Inhemsk frukt är däremot ganska billigt. Vi hade också trott att det skulle vara mer djungel, men det är ganska så torrt här.

Något suddig Näsbjörn.

Efter 3 dagar ger vi oss av till en bukt som heter Bahia Huevos (Äggbukten), där vi ankrar några dagar. Vi badar och gör rent botten, går en promenad i land där vi ser Vrålapor och Capuchin-apor samt en  Näsbjörn som går och letar mat på stranden. Försöker komma nära Näsbjörnen och fotografera men det är lite för mörkt för att bilderna skall bli skarpa, dessutom så rör den sig hela tiden. Vi är 3 st båtar som ligger här, varav en avviker lite extra. Den heter ”Pacific” och är 86 m lång med en Helikopter på akterdäck och massor av andra ”leksaker”i ett garage under akterdäck.

Vi har inte plats för en sådan!

Vi har inte ens en Drönare på vårt akterdäck. Vi passar också på att plocka ner vår vindgivare från masttoppen och kan konstatera att den inte skickar tillbaka de spänningar som den skall, alltså är något trasigt inne i den. Lite snorkling blir det också men sikten är inte speciellt bra och det finns inga koraller. Fiskar i alla dess färger finns det ganska gott om så visst är det ända ganska fint. Efter några dagar tar vi farväl av Goblin och fortsätter utmed kusten. De har problem med en hydraulpump till autopiloten och skall försöka att fixa den i Playa De Cocos. Vi ömsom seglar och motrar och kommer via ankring i Bahia Brasilito, – Tamarindo och Bahia De Samara till Bahia Ballena som ligger strax innan Golfo De Nicoya. De tre första ankringarna är ganska öppna och obekväma där dyningen rullar in. Bahia Ballena är däremot mera skyddad och vi ligger lugnt utanför en liten fiskeby.

Regnperiod utan tvekan.

Det märks nu tydligt att vi kommit till en del av vårt klot där det regnar mycket. Det är väldigt grönt o djungel över allt. Det regnar också väldigt mycket om än inte varje dag. Mellan regnen kan det vara soligt och varmt, upp emot 36 grader och meden luftfuktighet på mellan 67 och 95 % relativ fuktighet så blir det svettigt, väldigt svettigt. På mornarna blåser det dessutom sällan så då är det värst. När det regnar så svalkar det ganska skönt och så kan vi samla vatten. Vi samlar från vår Bimini (solskydd) där vi monterat på rännor på sidorna. På en halvtimma kan vi då samla samla 40 liter vid en rejäl störtskur.

De finns inte bara i Kanada.

 

En bi-effekt från regnen är att floderna fylls på och sköljer ut en massa bråte, grenar, rotsystem och ibland hela träd. Dessa är då ofta så vattendränkta att de ligger djupt i vattnet och är svåra att upptäcka då de guppar upp och ner i dyningen, med andra ord lätta att segla på. En dag tog vi bussen till en liten by vid kusten som heter Montezuma. Här finns ett privat hotel som också har en Fjärils-voljär. Bussresan tog ca 45 minuter och förde oss igenom ett grönskande, vackert landskap.

På tur i Montezuma.

Montezuma föreföll att vara en vacker turistby inriktad på backpackers. Fjärilshotellet låg ett par km utanför byn uppför en lång, brant backe som fick svetten att rinna i floder. Det pågick samtidigt en cykeltävling där de deltagande skulle upp för samma backe. Det var så brant att cyklisterna fick zigg-zacka upp på lägsta växeln. Det är kanske därifrån uttrycket ”Montezumas hämnd” kommer. Vi fick en guidad tur i Fjärilarnas värld och fick se hur man samlar in ägg och kläcker till larver som man sedan föder upp på deras favorit blad.

Blue Morpho i olika stadier.

När de förpuppats placeras de ut i ett skåp med nätförsedd dörr, där de får kläckas till flygfärdiga fjärilar då de släpps ut i voljären. Ett mycket intressant besök som avslutades i Hotellets mikrobryggeri där en god weissbier avnjöts. Nedför backen gick det betydligt lättare men oj vad vi beundrade de kämpande cyklisterna. Efter 3 dagar fortsatte vi via ankring på öarna Cedros och San Lucas till Puntarenas som är en lite större stad. Den ligger på ett näs med havet på ena sidan och ett flodutlopp på den andra. Marinan ligger ett bra stycke upp i flodutloppet och kan bara nås på högvatten. Här fick vi förtöja vid en pontoon ute i floden och vid lågvatten stod vår köl djupt planterad i dyn. Vi gick till Puntarenas för att skicka iväg vår trasiga vindgivare till en firma i England som kunde tillverka en ny med vår gamla anslutning till mastbeslaget och på så vis skulle det bara vara att skruva dit den nya. Att vi inte köpte ett nytt instrument beror på att vårt Autohelm system består även av logg, ekolod och autopilot som alla hänger ihop. Byte av systemet skulle innebära omdragning av en massa kablar från masttopp via panel till autopilot. Ett icke helt lätt jobb med masten uppe. Nåväl, vi lyckades med hjälp av en pappershandel få förpackat givar instrumentet och skickat iväg det med prioriterad post till företaget i England. Det blev också lite felsökning och reparationsarbete utfört. Nu när det börjat regna rejält så upptäckte jag att det droppade in i min koj från taket. Det var så pass rejält att jag fick samla upp det i en bakplåt med hög kant. Frågan var då var det kom ifrån. Att plocka ner innertaket för inspektion var en omfattande operation som innefattade demontage av både skylight (takluckan) och innerramen till denna. Vi kunde lätta lite på innertaket vid ruffsidan och kika in, men det gav inte särskilt mycket. Då chansade vi på att det kom in antingen via grabbräcket på utsidan eller via ventilen på taket så båda demonterades och tätades om. Nästa dag så spolade vi med vatten på taket och det kom inte in något vatten. Men då Stina spolade på skotskenan på sittbrunn-sargen så rann det in rejält. Kunde det kanske vara bultarna till skotskenan? Att täta om dessa var likaledes ett ganska omfattande arbete som skulle få anstå tills vi låg stilla en längre tid i ett torrare klimat. Skotskenan är monterad ovanpå en teak garnering och i ena hörnet av denna kunde man ana en spricka mellan teaken och plast-sargen. Men även om det kom in vatten i sprickan, så måste det på något sätt igenom plasten. Teakgarneringen är monterad med skruvar som i sin tur är teak pluggade. Jag chansade på att hugga bort pluggen i hörnan för att täta om skruven. Döm om min förvåning när pluggen var borta, det fanns ingen skruv men ett snyggt borrat hål där vattnet via sprickan fritt kunde rinna ner. Ingen är perfekt, inte ens montörerna på Hallberg Rassey. Att vi inte har åtgärdat det tidigare beror på att vi för det mesta har haft vårt sittbrunns-tält uppe då det regnat och då täcker det in hela sargen. Efter montage av ny skruv med tätning så var problemet borta. Efter bunkring avgick vi på högvatten för att ta oss vidare söderut. Ankrar på eftermiddagen vid Isla Tortugs. Öarna verkar vara utflyktsmål för turister och på en av stränderna är det fullt med solstolar och en restaurang. Vi ankrar på sandbotten vid en grann-ö. Det blir en regnig helg så turistaktiviteten är ganska måttlig. Mellan skurarna badar och snorklar vi lite och passar på att skrapa rent lite på botten. Efter 2 nätter seglar vi vidare och via ankring i Bahia Herradura kommer vi till Bahia Manuel Antonio. På vägen dit blir vi anmodade att ändra kurs för att undvika en fisk odling. Det är ett projekt där man försöker odla en fisk som heter Parga och som vi tror är en slags Snapper. Manuel Antonio, där vi ankrar, är en välkänd nationalpark där det skall finnas massor av vilda djur.

Bambun växer hög.

Vi tar oss iland i den höga surfen men mötts av en parkvakt som talar om för oss att vi inte får gå iland och ännu mindre ankra i bukten, som tillhör nationalparken. Så det är bara att ta sig tillbaka till båten, lätta ankar och gå tillbaka ett par sjömil och ankra i en annan bukt vid Punta Quepos. Vi har fortfarande planer på att via buss ta oss till Manuel Antonio men då vi läser recensioner om parken på Google så blir vi tveksamma. Man måste betala en ganska dyr parkavgift och bör helst hyra en guide för att få fullt utbyte av besöket.

Capuchin Monkey.

Parken är ett turistmål och därmed oerhört välbesökt. I våra öron låter det som ett tillrättalagt Zoo där djuren inte är i burar. Verkar inte vara vår ”cup of te” så vi bestämmer oss för att hoppa över besöket och ta oss vidare. Nästa ankring blir resans värsta så långt. Pilotboken anger att det kan vara något rulligt på högvatten men det är ett understatement. Sjökortet visar en långsmal ö med ett rev på utsidan och ett rev mot land från norra udden. Innanför ön och söder om landrevet skall man ankra. Det ser bra ut, bara de att det finns inte någon ö. Bara 2 st grunda rev som skall skydda mot dyningen, men istället skapar kaos bland vågorna. Vi ankrar på lågvatten då det är som minst dåligt men vaknar upp mitt i natten av att det rullar fruktansvärt. Vi får ligga vakna tills det första morgonljuset visar sig, då vi ger oss av. Den tidiga avgången medför att vi kommer fram till Drakes bay innan lunch. På vägen har vi fiskat och fått en ganska stor Spanish Mackerel, en väldigt god fisk. Drakes Bay är ett riktigt regnhål, det lär falla nästan 4 m regn årligen. De ankrade båtarna här har stora plastdunkar längs sidorna för att inte sjunka efter häftiga regn. Här finns också en mysig liten by som lever på naturturism med vandringar in i Nationalparken Corcovado. Dessutom så arrangerar man båtturer ut till Isla del Caño som lär ha väldigt fin dykning och snorkling. Vi genomförde inte några av dessa turer men vandrade själv utmed en led.

Hängbron över floden.

Den började med att korsa ett vattendrag på en hängbro och fortsatte sedan utmed den norra kusten. När vi vandrat en timma stötte vi plötsligt på en flock Capuchin-apor eller som de också kallas, White-face Apor. De bryr sig inte särskilt mycket om oss och fortsätter sitt sökande efter mat. En del av dem kommer bara ett par meter ifrån oss. En del har små bebisar på ryggen. Efter att beundrat dem en stund går vi vidare och kommer till några höga Mangoträd.

 

Spider Monkey.

Här prasslar det i lövverket och en flock Spindelapor klättrar runt i sin jakt på Mango. De är större än Kapucinerna och verkar har långa armar, ben och svans. Svansen använder de lika flitig som armar och ben då de tar sig från träd till träd. Inte heller dessa verkar så intresserade av oss. Vi träffar inte på några Vrålapor, men vi hör deras vrål varje morgon och kväll.

 

 

Scarlet Macaw.

Andra som både hörsoch syns ofta är Scarlet Macaw’s. De tillhör de släkte som vi normalt kallar Arapapegojor. Ibland ser vi dem vid sidan av vägen in till byn där de sitter och mumsar på någon delikat frukt som de tycks gilla. Det finns också gott om Leguaner av flera sorter den vanligaste är den stora gröna leguanen. Vi lägger vår dinge vid ett dyk- och biggame fisk företag som ligger i mynningen till ån med hängbron. De har en väldigt vacker trädgård och vi har fått ett mycket vänligt bemötande. I byn finns ett par små affärer där man kan hitta det nödvändigaste och flera så kallade ”Sodas” som är en blandning av café och mindre restaurang.

Green Iguana.

Vi stannar i 5 nätter och trivs väldigt bra trots att det regnar en del.  När vi lämnar så har vi en lång dagsetapp framför oss, därför lämnar vi innan solen gått upp i halvmörker. Det blir som vanligt motor de första 5 timmarna, därefter kan vi segla i god vind och får till och med ta ett rev vid ett tillfälle. På eftermiddagen ankrar vi utanför Puerto Jimenez som ligger halvvägs in i Golfo Dulce. På kvällen njuter vi av en god middag på Mahi mahi. En liten en som vi fångade på vägen hit. Stina njuter inte lika mycket vid tillagningen, det regnar och fönster och takluckor måste stängas. Då blir det ganska svettigt vid spisen. Jimenez är en trevlig liten by med en ovanligt bra mataffär. Efter 2 nätter fortsätter vi i till Bahia Rincon och vi kan faktiskt segla i stort sett hela vägen. Det är en väldigt skyddad ankring som ligger längst in i Golfo Dulce. Vacker natur men i övrigt inte särskllt mycket att erbjuda. En lång promenad längs ed den lätt trafikerade vägen blir det, trots att jag dras med ett inflammerat knä. Efter 2 nätter fortsätter vi till en bukt på östra sidan av Golfo Dulce där det finns en privat Botanisk trädgård som heter Casa Orquideas. Vi ankrar längst in i bukten, tar sen dingen över till stranden vid den botaniska trädgården där vi möts av ägaren.

Agouti, släkt med Capybara.

Vi betalar parkavgiften och får en karta över trädgården som beskriver alla växter.  Det visar sig att enda sättet att komma hit är med båt, det finns nämligen ingen väg. De flesta gäster kommer med båt från de olika hotellen runt Golfito, som är huvudorten och ligger alldeles runt hörnet. Vi är de enda gästerna frånsett flera Capovar släktigar som smyger runt bland grönskan.

 

 

Cannonball tree.

Många fjärilar och fåglar och massor av exotiska träd och växter, en del av dem ganska ovanliga. Efter besöket får vi en störtskur över oss då vi kör tillbaka. Under loppet av 30 minuter, fyller vi våra 2 20 liters vattendunkar. Nästa morgon går det en liten Näsbjörn och letar mat inne vid stranden. Vi drar upp ankaret och tar oss de sista sjömilen in till Golfito som skall bli vår sista ankring i Costa Rica. På vägen in passerar vi ännu en obefintlig ö. Det vill säga den finns på sjökortet men existerar inte i verkligheten. Det kan vi med säkerhet påstå, eftersom vi passerar rakt över dess position utan att ekolodet ger utslag. För det mesta är dock sjökorten ganska bra om man bortser från djupangivelserna. Står det 24 m kan det mycket väl vara 5 m och vise versa. Rev och undervatten-stenar är däremot ofta riktigt utmärkta. Åtminstone de som finns på sjökortet, men det kan ju finnas andra som inte finns med? Golfito är huvudort i sydvästra delen av Costa Rica och var tidigare en stor utskeppningshamn för Bananer. Av olika anledningar upphörde detta och staden förföll i glömska och misär. Nu har däremot regeringen bidragit med hjälp och staden har rest sig igen. Man har fått en skattefri Zon som kanske bidragit en del. Staden ligger skyddat i en bukt där vi ankrar utanför några marinor. Vi använder oss av Land & Sea som drivs av ett par amerikaner som bosatt sig här för länge sedan. Det kostar 7 dollar om dagen för att lägga dingen här men för det får man även tillgång till Wi-Fi, duschar, tvättinlämning och kaffe på den trevliga verandan. På ankringen ligger endast en båt när vi anländer och den har Svensk flagga i aktern med hemort Stockholm. Det visar sig att ägaren är född i Frankrike men har bott i Sverige i 35 år. Med ombord har han ett Tyskt yngre par som hade tänkt sig att mönstra av på Fiji. På väg från Panama mot Galapagos bröt de Bommen och hamnade av någon obegriplig anledning här i Golfito. Det visar sig att det är inte det enda som är i dåligt skick ombord. Det är inte den första och säkert inte den sista långseglare som vi träffar på med alltför dålig budget. Det finns alltför många lycksökare som tror att när de väl köpt båten så är det bara att segla på och glömmer därmed att det sliter mycket på båt och utrustning med en hel del underhåll som följd. En dag när vi sitter på Land & Sea och tittar ut, tycker vi att vår båt har vuxit. Vid närmare beskådning ser vi att en Hallberg Rassey 42a kommit in och  ankrat strax bredvid oss. Ägaren heter Frank och har köpt båten på St Maarten i Karibien för ett år sedan. Lyckligtvis hade han den inte där då Orkanen Irma drog förbi. Nu har han ensamseglat från Panama men skall skeppa båten på fraktfartyg till Ensenada i Mexiko där han sedan skall segla hem den till San Diego.

Toucan bird.

Vi går en lång promenad upp i bergen/djungeln där vi ser en Toucan fågel i ett dött träd. Eftersom trädet är dött, finns där inga löv och alltså syns pippin för en gångs skull och vi får hyfsade bilder.  Torsdag den 14 juni Checkar vi ut från Costa Rica. Det är lite omständligt och tar nästan hela förmiddagen. Efteråt Handlar vi mat så att vi skall klara oss ett bra tag fram över tills vi kommer till Balboa i Panama. På eftermiddagen har vi tänkt gå till Posten för att posta ett brev till våra vänner i HR 39an ”Balance”, men ett störtregn sätter käppar i hjulet. I regnvädret kommer Goblin in och ankrar så vi trotsar vädret och kör över för en pratstund. På kvällen kör vi in till Fishhook som är en av marinorna. Vi äter en riktigt god middag i sällskap med Frank. Dagen efter är vi uppe innan det ljusnar och lämnar Golfito och Costa Rica, för att gå till Panama RP.  Det här kapitlet har ju handlat en del om djur och natur och det är ju inte så konstigt. Dels så handlar mycket om natur turism i Costa Rica och så har vi också ett genuint intresse av det, där av bildvalet. Det samlade intrycket av landet är att det är väldigt rent och ganska så organiserat med en fantastisk natur. At det är dyrare än t.ex El Salvador är därmed ganska naturligt. Väl mött i Panama.

Blue Morpho.

Owl butterfly.

Annonser