2018.07.09 – 2018.08.09.  (Brev nr: 18.07.)

Det blev motorgång de första timmarna medan vi tog oss igenom alla ankarliggare utanför Panamakanalen. På seneftermiddagen kan vi stanna motorn och segla med spirade segel, ett på var sida s.k. wing by wing. Under natten har vi ett fruktansvärt åskväder runt omkring oss. Det blixtrar ungefär var tredje sekund, de flesta blixtarna sker uppe i molnen men det slår även ner i havet. Inga nedslag sker dock i omedelbar närhet till båten men oj vad man känner sig liten och hjälplös. Vid Punta Mala vrider vinden till väst och ökar så att vi får reva rejält. Det varar bara till tidigt på morgonen då vinden dör och motorn får stötta upp i den jobbiga sjön. Vågorna kommer från alla håll och är korta och stökiga ovanpå den långa dyningen. Dagen fortsätter med ömsom bra segling och ibland med stöttning av motor. Andra natten har vi åter åskväder och regn men i något mindre omfattning. Nästa dag har vi ganska klart väder och under natten är det stjärnklart. Det betyder att vi nu kommit ur ITCZ eller den tropiska converges-zonen och slipper åskan och det myckna regnandet. Vinden vrider ytterligare mot sydväst och vi får segla dikt bidevind utan att hålla upp mot målet. Dagen efter den fjärde dagen kommer det upp en Panga jämsides med oss. Det är 4 st fiskare som har långlinor i vattnet. Vi rullar in genuan och startar motorn medan de pekar och gestikulerar. Till slut kör de framför oss och visar vägen runt en halvmeter hög flagga och vi förstår att det är änden på långlinan. Vi är ca 250 nm från land och de är här med en öppen kanske 8 m lång båt med 2 stora 200-250 hk utombordsmotorer bakpå. Hur kan de få ekonomi i sitt fiske? Bara bensinförbrukningen borde uppgå till ansenliga summor. Lägg därtill att de har avskrivning för ekipaget och är 4 personer att dela på inkomsterna. Hur mycket bensin har de med sig, hur håller de fångsten färsk i värmen? Ja det är många frågor vi skulle vilja ha svar på. Vi fortsätter i ökande vind och på kvällen får vi ta in rev i både storsegel och genua. Vid midnatt ser vi ett vitt ljus föröver och vi väljer att slå ut till havs för att undvika ev. långlinor.

Nattens fångst.

Gott om flygfisk på däck när det ljusnar. Vi upptäcker tyvärr också att vår genua har skörat nästan mitt av. Det blir till att rulla in den och fortsätta för full stor med motorstöd. Vi är inte överaskade av händelsen eftersom vi vid ett flertal gånger har fått sy om flera sömmar. Nu, efter över 40.000 sjömil, har den nog gjort sitt. Som tur är har vi en helt ny under däck men att byta här ute i den ganska grova sjön, känns inte lockande. Under dagen ser vi ytterligare en fiskeflagga och strax efter en lång rad av små flöten som vi följer för att komma till änden.

Mer än så kan vi inte använda.

En Panga kommer farande och pekar hur vi skall gå. Det verkar som de har öppnat upp långlinan någonstans på mitten och vi kan passera i öppningen. Nästa morgon har vi inte långt kvar till Bahia Caraquez, vinden har avtagit och sjön har lagt sig. Vi anar kusten i diset och vi får sällskap av både Delfiner och Knölvalar. Vid ett tillfälle ser vi ca 5-6 valar som förföljer en annan val. Förmodligen hanar som uppvaktar en ensam hona. Någon av dem utstöter ett ljud som en fartygstuta. Det har vi aldrig hört förut. På eftermiddagen ankrar vi upp utanför sandbankarna i Rio Chone. Vi anropar marina Puerto Amistad, men får inget svar. Här rekommenderas man att anlita lots för att komma in mellan de ständigt skiftande sandbankarna. Lite senare kommer det en Panga utifrån med 2 fiskare ombord som gestikulerar och pratar på sin snabba spanska. Vi förstår trots allt att de skall köra in och hämta lots till oss. Mycket riktigt så dyker de upp efter en halvtimme med en lots som kommer ombord till oss. Han tar komandot och zig-zaggar in i den farbara rännan som stundtals går väldigt nära land. Klockan 16.30, efter 5 dagar, 4 timmar och 552 nm kan vi förtöja i en anvisad boj. Nästa dag är det söndag och därmed blir det ingen incheckning. Det ligger ca 10 båtar på boj här varav de flesta från Europa. Två båtar är helt övergivna varav en saknar mast. Har visst blivit träffad av blixten, vilket fick ägaren att byta fritidssysselsättning. Vi gör som vi brukar efter en översegling, tvättar av båten och rekonditionerar oss själva. Vi gör ett tafatt försök att få ner den trasiga genuan men det lyckas inte. Nästa dag hissar jag upp Stina längs med förstaget så att hon kan snurra upp de intrasslade resterna av seglet och vi därmed kan få ner det. Vi checkar också in på marinan och lämnar alla våra handlingar så att de kan förbereda vår inklarering som skall ske på tisdagen då alla myndigheter kommer. Här är det inte så noga att man stannar i båten tills att klareringen är klar, så vi går och handlar på den närbelägna supermarketen. Kanske beroende på att immigration och tull kommer från Manta, en timmes bilväg härifrån. Det är bara hamnkaptenen som kan ha koll på oss och han verkar inte bry sig. Inklareringen går utan problem om man nu bortser från att vi blir 180 dollar fattigare. Ja man använder USA dollar även här. Ecuador är lite mer än hälften så stort som Sverige men har ca 60 % större befolkning. Huvudstaden heter Quito och ligger i inlandet men den största staden är Guayaquil vid kusten.  Bahia de Caraques där vi ligger med båten har endast 20 000 invånare och ligger på en udde vid floden Chones södra strand. Vid en första anblick ser staden ut att vara en vacker turistort med höga vita hotel men då man vandrar runt ser det mer ut som en lindrigt drabbad krigszon. Orsaken till det står att finna i en jordbävning som inträffade i april 2016. Många byggnader rasade ihop och flera av de höga hotellen blev då så allvarligt skadade att de är obeboeliga. Många andra byggnader har fullt med sprickor i fasaderna och trottoarer och murar är fulla med sprickor. Det pågår en hel del återuppbyggnad men det tar väldigt lång tid då resurserna är små. Jordskalvet inträffade strax norr om staden Pedernales, ca 20 mil norr om Bahia. Den mätte 7,8 på richterskalan och utplånade 90 % av byggnaderna i Pedernales där ca 300 människor dog. Bahia kom undan med ca 5 dödsoffer. Totalt krävde jordbävningen över 676 dödsoffer och 16 600 blev skadade. Ecuador ligger just över den plats där 2 st s.k. tektoniska plattor möts och dessa rör sig mot varandra med 64 mm per år.  Vi får väl hoppas att det håller sig lugnt nu ett bra tag framöver. Där vi ligger ankrade är floden mera som en vik som är över 1 nm bred. Det går en lång bro över till andra sidan där den lilla staden St. Vincent ligger. Lite längre upp på Bahia sidan ligger Santa Marta. Till båda ställena kommer man lätt med buss som kostar 30 cent för oss 2 pensionärer.

På resa i Peru.

Från början hade vi bara tänkt stanna i Ecuador strax över en månad och under tiden göra en resa i landet och även till Peru. Så vi började strax undersöka möjligheterna och det slutade med att vi bokade flygbiljetter till Cusco I Peru. Resan började med 5 timmar i buss till Guayaquil. Det blev faktiskt billigare att flyga därifrån via Quito till Lima än det hade blivit direkt från Quito till Lima. Eftersom vi inte bestämt hur länge vi skulle vara borta så hade vi bara beställt enkel resa, det var vårt första misstag. Vi blev nämligen inte incheckade på flygplatsen utan returbiljett. Snabb planering av resrutten och vi köpte en biljett, Lima till Quito den 9/8. Resan till Lima gick utan problem och vi hade bokat ett billigt boende i Lima som, på kartan, såg ut att ligga nära flygplatsen. Taxin dit ville ha 40 dollar och vi protesterade och fick ner priset till 30. Trötta accepterade vi och satte oss i taxin. Nu hände det fantastiska att bilen inte startade. Det var droppen som fick oss att ta vårt bagage och lämna bilen.  Tillbaka i ankomsthallen kom en annan chaufför fram och accepterade vårt förslag på 20 dollar vilket vi förklarade var det pris som hotellet erbjöd hämtservice för. På grund av massor av vägarbeten blev det en lång resa och när vi kom fram på gatan där hotellet skulle ligga så kunde vi inte hitta det, inte ett spår eller någon skylt av hotellet. Vi frågade några boende på gatan men de hade aldrig hört talas om det. Taxichauffören föreslog ett annat hotel i närheten som visserligen var dubbelt så dyrt men då ingick även frukost. Han kom dessutom och hämtade oss nästa morgon och körde oss till flygplatsen. Nu kom nästa överraskning, vi hade fel datum på vår bokning, vi hade bokat en dag för tidigt. Hur skulle vi nu lösa detta med en biljett som inte var ombokningsbar. Vi blev slussade runt till 2 andra kontor som inte kunde hjälpa oss och det sistnämnda skickade oss tillbaka till incheckningen igen. Vi spelade lite olyckligt desperata och kanske det föranledde samtal till någon högre chef som tydligen kunde lösa problemet.  Plötsligt stod vi där med nya boarding pass, fast på dessa stod det ” frequent flyer” kanske det var lösningen. Efter en flygning över ett snustorrt, bergigt månlandskap, landade vi på förmiddagen i Cusco 3400 meter över havet. På flygplatsen besökte vi en resebyrå för att få tag i en stadskarta. Det slutade med att vi köpte ett paket med lite olika resor runt Cusco.

Gatuliv Cusco.

De ville även sälja en stadsrundtur dagen efter men den avstod vi ifrån. Den dagen ville vi ha till att acklimatisera oss på den höga höjden. Vi fick skjuts till vårt hotell som vi bokat tidigare och blev installerade på vårt rum som hade dusch i korridoren och ingen uppvärmning. Det skulle visa sig att den standarden var ganska vanligt förekommande. Vädret här uppe var varmt och soligt på dagarna men kallt på nätterna. Eftermiddagspromenaden gick i långsamt tempo och med lätt huvudvärk, på de stundtals branta gatorna.

Kolonialstil, Plaza de Armas.

Dagen efter fortsatte vi våra vandringar i Cusco och skaffade också ett slags turistpass som gav tillträde till många sevärdheter i och runt Cusco. Cusco är en väldigt vacker stad med massor av historiska byggnader från den spanska kolonialtiden. Den var också huvudstad i Inkaimperiet som hade sin storhetstid mellan åren 1438 till 1533 då det föll offer för Spanjorernas framfart.  Inka civilisationen hade dock börjat växa fram under tidigt 1200-tal i Perus högländer. Ordet Inka var titeln på civilisationens härskare.

Inka ruinerna i Pisaq.

Under storhetstiden omfattade Inkaimperiet Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia och norra och nordvästra delarna av Chile och Argentina. Det var 400 mil långt och omfattade mer än 3 miljoner kvadratkilometer. De har blivit mest kända för sina anläggningsarbeten där många av dem är bevarade för eftervärlden. Vår tanke var att besöka några av dem och på söndagen blev vi upplockade av vår researrangör. Med buss tog vi oss till Valle Sagrado de los Incas (Inkas heliga dal) där vi först besökte Pisaq som har många Inka lämningar.

Trångt på parkeringen.

Det skall ju sägas med en gång att vi inte var ensamma här. Augusti är ju semestertider för många på vårt klot och det var ganska trångt bland ruinerna men det flöt trots allt bra, märkligt nog med tanke på vägarnas beskaffenhet. Efter besöket fortsatte vi till Urubamba där vi åt en god buffé. Vi körde utmed Rio Vilcanota som övergår i Rio Urubamba och sedermera i Amazonfloden. Det är ca 30 mil till Stilla Havet men kanske 10-15 gånger så långt till Atlanten där Amazonfloden rinner ut, ganska märklig tanke. Efter lunch fortsatte vi till Ollantaytambo, där vi besökte de terassliknande byggnadsverken som leder upp till soltemplet. Här släppte vi av några från vår grupp som skulle vidare med tåget mot Machu Picchu. Vi fortsatte till

Bygata i Chinchero.

Chinchero där vi besökte den vackra byn och resterna av en lantgård som en gång tillhörde Túpac Inka Yupanqui. Här fanns också ett tempel från kolonialtiden som var byggt ovanpå en grund från Inkariket. Vi fick också en förevisning i hur man färgar, spinner och väver med alpackagarn. Som tidigare nämnts så är det mycket turistiskt och på alla platser där bussarna stannar, så säljs det souvenirer i mängder. För det mesta är det massproducerat men det finns också fina hantverk, men då kostar det också en slant. Vi som bor i båt och rester med liten packning, försökte värja oss så gott det gick men lyckades väl inte helt. Efter solens nedgång var vi tillbaka i Cusco.

Maras terasser.

Dagen efter hämtades vi åter på hotellet. Nu för en tvådagars tripp till Machu Picchu med div. besök på vägen. Det första i den lilla byn Maras och sedan till Moray som har flera runda terassodlingar som stammar från Inka perioden. Odlingarna var en slags föregångare till våra växthus och formen gjorde att man kunde få olika temperaturer på de skilda nivåerna. Dessutom så förenklade det bevattningen som skedde från den högsta till den lägsta terrassen. Nästa besök gick till Maras saltutvinning. I en dal strax ovanför Urubamba har man på bergssidorna byggt ca. 3000 små dammar som man fyller med vatten från en mycket liten bäck med väldigt hög salthalt.

Salt utvinning.

Vattnet avdunstar i värmen och salt av 3 olika kvaliteter utvinns. Vägen dit, som var en återvändsväg, var ett äventyr i sig. Branta sidor ner mot ravinen och smal med minimalt med mötesutrymme för de många bussarna och bilarna. Efter lunch i Urubamba, var det vår tur att stiga av i Ollantaytambo. Härifrån skulle vi ta tåget till Agua Calientes där turen till Machu Picchu utgår ifrån. Vi hade ett par timmar innan vår tågresa och dessa spenderade vi med promenader bland de smala gatorna.

 

Trånga gator, Ollantaytambo.

Ollantaytambo är det enda välbevarade exemplet på förcolumbiansk stadsplanering och den enda staden från Inka perioden i Peru som fortfarande är bebyggd, så den var både vacker och intressant. Senare på eftermiddagen tar vi tåget mot Aguas Calientes. Det finns 2 olika bolag, Peru Rail och Inka Rail. Vi åker med det senare, vilket vid återresan kommer att visa sig vara bra. Resan tar ca 2 timmar och vi blir bjudna på kaffe/te och lite tilltugg. Dessutom kan vi njuta av de härliga omgivningarna, så länge det är ljust. Tågresan börjar på 2790 m.ö.h. och slutar på 2000 m.ö.h. och det blir grönare och mer djungel likt, ju längre in i dalen vi kommer. Vi kommer fram efter solnedgången och här djupt nere i dalen försvinner solen tidigt. Vi skall bli mötta vid stationen av någon med vår namnskylt men ingen dyker upp. När perrongen är nästan tom så lyckas vi med hjälp av en guide få igenom ett samtal till vår researrangör. Han ber oss stanna kvar där vi är så skall det komma någon och plocka upp oss. Efter en stund dyker det upp en dam som varit och letat efter oss tidigare men mitt namn på skylten är så felstavat att det är oigenkännligt. Men vi kommer till hotellet och får ett fint och även uppvärmt rum med varmvatten i duschen. Efter en god middag kommer det en guide till hotellet och förklarar för oss vad som skall ske nästa dag. Man delar upp besökarna till Machu Picchu i en förmiddags- och eftermiddagsgrupp och vi har kommit på eftermiddagsturen.

Machu Picchu och Waynapicchu.

På förmiddagen går vi till busstationen för att med buss åka de 400 höjdmeterna upp till Inkabyns entré. Färden går på slingrande smala och dåliga vägar uppför den branta bergssidan. Det går naturligtvis även att vandra upp men vi avstår eftersom vi misstänker att det blir mycket promenerande där uppe ändå. Vi blir en liten grupp med engelsktalande guide som blir insläppta före lunch. Morgonen har börjat soligt med blå himmel men efterhand har det mulnat på och någon timma in på vår vandring börjar det regna. Efter några timmar, när den guidade turen är över, slutar det regna och himlen börjar spricka upp. Nu är det meningen att vi skall strosa runt på egen hand men det visar sig att man inte får gå tillbaka där vi kom ifrån utan endast mot utgången. Vår guide säger till oss att vi kanske kan fråga om vi får gå in igen vid entrén.

Inka bridge.

Vid entrén kontrollerar vakten våra passnummer i sin dator och konstaterar att vi har betalt biljetter och släpper in oss igen. Nu visar det sig att regnet gjort nytta, det är nästan inget folk kvar på området. Vi får en härlig promenad genom den gamla inkastaden och gör också en avstickare längs en gammal vandringsled som leder till Inka bron. Bron i sig är väl inte speciellt spektakulär, bara några plankor, men platsen den är byggd på och upplagen för plankorna är ganska fantastiska. Tanken på att människor har färdats den här vägen för 600 år sedan, med fullastade Lamadjur, är också ganska hissnande.

Lamor vid Machu Picchu.

Den smala stigen tycks klamra sig fast på den lodräta bergväggen som stupar flera hundra meter ner i dalen. Machu Picchu är verkligen speciellt. Inte bara för utseendet och det historiska arvet utan kanske allra mest för sitt spektakulära läge uppe på bergskammen med bergstoppen Waynapicchu i bakgrunden. Det är en fantastisk upplevelse att vandra runt i denna historiska miljö med dess vackra omgivningar, medan solen sakta försvinner bakom de närliggande bergskammarna. Det är nästan mörkt då vi lämnar och vi är glada att vi inte valde att vandra ner genom djunglen. Vårt tåg tillbaka skall gå sent på kvällen men när vi hämtar upp vårt bagage på hotellet, får vi veta att det varit en tåg kolision under förmiddagen. Inga människor har omkommit men det finns några skadade. Alla tåg är nu försenade på grund av uppröjningsarbete, så det blir en lång väntan. Vi går och äter en god middag och därefter väntar vi på vårt hotel, där den vänlige ägaren bjuder på kaffe/te och lite småkakor. Vid midnatt går vi tillbaka till stationen, där kaoset nu har minskat något. Några vettiga besked får vi inte, men detta är ju Sydamerika så vi blir inte förvånade. Efter en stund kommer ett långt tågset in men det är endast för Peru-rail resenärer. En del av dem skulle ha rest iväg för nästan 12 timmar sedan. När tåget skall bordas så blir det kaosartade scener på perongen. Det finns nämligen inte sittplatser till alla. Till slut kommer alla iväg och nu undrar vi så klart om det skall bli samma problem då vi skall iväg. En representant för Inka rail försäkrar oss att det finns sittplats för alla och klockan 2 på morgonen kommer vi iväg lugnt och sansat. Vi skulle blivit hämtade med bil i Ollantaytambo men det fanns naturligtvis ingen där. Inca rail hade dock ordnat med bussar som tog oss tillbaka till Cusco. De fick dessutom förbarma sig för en del Peru rail resenärer, som inte erbjöds samma service. Så klockan 6 på morgonen var vi tillbaka och där stod det en taxi och väntade på oss för att ta oss till vårt nya hotell. Vi stannar ytterligare 2 dagar i Cusco och bokar, trots lite småmissar, en ny resa med vår arrangör till Titicacasjön och till Colca canyon. Dessutom bokar vi flyg från Arequipa till Lima.

Maximo Laura galleri.

Vi vandrar runt i den vackra staden och besöker ett konstgalleri med fantastiska vävnader av en konstnär som heter Maximo Laura. Den billigaste vävnaden vi såg kostade 4 500 US och de dyraste en bit över 25 000 US. Vi fick nöja oss med lite tyger för bordsdukar á 3 US dollar per meter, maskinvävda men väldigt vackra. Vi hann också med en trevlig dansuppvisning på en lokal teater. Sista kvällen blev vi hämtade med taxi för transport till Bussterminalen. Där bordade vi nattbussen till Puno vid Titicacasjön. Bussen var oerhört bekväm med flygsäte som gick att fälla nästan vågrätt. Vägarna är däremot av sämre kvalitet så helt bekvämt är det ändå inte. Det fanns en display som visade yttertemperatur och vid något tillfälle då jag vaknade till, så visade den -2 grader men då var vi över 4 000 m.ö.h. Strax före klockan 6 på morgonen är vi framme och blir hämtade för transport till hotellet.

Hamnen vid Puno.

Efter ett par timmars sömn går vi ut på stan och får oss en sen frukost. Promenerar vidare till hamnen där det ligger ett stort gammalt fartyg och många turistbåtar. Det står också en gammal fyr som kanske en gång ledde fartygen säkert i hamn. Titicacasjön är ju världens högst belägna segelbara sjö och ligger 3 860 m.ö.h. Puno grundades 1668 av Spanjorerna och har i dag ca 150 000 invånare. Efter hotellfrukost nästa morgon, blir vi upphämtade och transporterade till hamnen där vi embarkerar en av de små turistbåtarna. Vi är ungefär 25 passagerare, 2 besätningsmän och en guide ombord.

Urus öarna, Titicaca-sjön.

Båten får man staka ut med långa störar eftersom motorn varken har back eller friläge. Vi stävar ut på Titicacasjön och första stoppet blir på de flytande Uros öarna. Öarna är uppbyggda av ”totora vass” som växer rikligt i den grunda viken utanför Puno. Urus befolkningen, som bott här sedan urminnes tid, använder också vassen till husbyggnad och byggnad av kanoter. Livslängden på flytetygen var tidigare ganska kort, men har med moderna medel förbättrats. Man fyller nämligen vasskonstruktionerna med PET-flaskor numera.

Urus kvinna.

Hur många av ursprungsbefolkningen som bor här idag fick vi inte kläm på men att många bor iland och bara vistas här över dagen fick vi klart för oss. Det var naturligtvis intressant att se deras livsstil men alltför turistiskt för att falla oss i smaken. Båtfärden fortsatte ut på sjön och eftersom det blåste en del så blev färden lite guppig. En del av passagerarna bytte färg i ansiktet och man började så smått fundera lite på rederiets säkerhetsutrustning ombord. Den inskränkte sig nog till en hög gamla flytvästar i ett hörn. Nåväl, efter ett par timmar kom vi till ön Amantani där vi glider in i en mycket liten hamn.

Med vår värdfamilj.

Här skall vi bo över natten hos en lokal familj. På kajen blir vi hämtade av Beatrice, modern i vår värdfamilj. Det bär iväg uppför på de smala stigarna och vi kommer till deras hus som är byggt av obränd lersten och korrugerad plåt. Vi blir installerade i ett rum på andra våningen dit en skranglig trappa leder, hönsatrappa kallar Stina den. I rummet bredvid bor en mor med sin äldre dotter, från Frankrike, och intill dem deras privata fransktalande guide. I rummet står det 2 sängar med lakan, dubbla filtar och överkast och i taket hänger en glödlampa. Toaletten består av en potta under min säng. Fast det finns en riktig spoltoalett ute på gården, dock utan vatten inkopplat. Tvagning sker i en balja med iskallt vatten. Så komforten är väl inte överväldigande men det är rent.

Beatrice vid spisen.

När vi installerat oss blir det sen lunch som består av soppa med potatis, stekt färskost, lite ris och grönsaker, till det dricker vi te gjort på Coca-blad. Välsmakande i all sin enkelhet. Beatrice som är 27 år, är gift med Marcu och de har 2 barn. Han har jobb som elektriker och Beatrice sköter hushåll och tillverkar handarbete som hon förevisar och gärna vill sälja. Vi köper inga handarbete men Stina frågar om hon inte har Alpaca-garn att sälja och det slutar med att Stina köper 6 nystan, nästan allt hon har. Garnet kommer från deras egna Alpacas som står i en inhägnad utanför huset.  Efter lunch och handel går vi en lång promenad upp till öns högsta topp som är ungefär 4 200 m.ö.h. Man går inte så fort på den här höjden, speciellt inte uppför. Väl upp blir vi belönade med fin utsikt ut över sjön och vi ser de snöklädda Anderna i fjärran, samt Bolivias stränder på andra sidan sjön.  Det är ingen högre temperatur i blåsten här uppe och på vägen ner faller det även lite hagel. På kvällen får vi hjälpa till att laga maten i deras lilla kök. Det finns en lite gasspis men det mesta lagas över öppen eld i en eldstad. En rostfri disklåda hålls upp av 2 stenupplag. Något rinnande vatten finns inte och avloppet mynnar i en plasthink. Middagen är även den ganska enkel men smakrik och riklig.

Stina i danstagen.

Efter middagen blir vi uppklädda i lokala folkdräkter för att sen i mörkret gå till byns samlingslokal där det blir musik och dans med de lokala invånarna. En trevlig och glad kväll, men jag tror inte att jag klär så bra som Peruan, därtill är jag nog alltför lång. Trots kylan så sover vi gott på natten under dubbla filtar och överkast. Morgontoaletten blir fort avklarad då det är is på vattnet. Efter frukost tar vi farväl av familjen och bidrar med en extra slant som kompensation för att vi inte handlade några souvenirer. Vi går ombord på båten och fortsätter till grannön Isla Taquile. Vi går iland på norra sidan av ön och vandrar tvärs över ön till sydsidan.

Lokala digniteter.

Stigen går högt uppe på den branta bergssidan och erbjuder fin utsikt. Vi kommer fram till en större by där de lokala firar någon sorts högtid. Byns styrande sitter finklädda på en lång rad utanför kommunhuset och en PET-flaska med något stärkande går runt bland männen. Framför dem på torget spelar man på traditionella instrument och dansar lokala danser, alla vackert uppklädda. Efter en god lunch på öring från sjön, fortsätter vi till hamnen på sydsidan där båten väntar. Stigen ner till den lilla hamnen består av 480 trappsteg.

Dam från Isla Taquile.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Puno och på kvällen blir vi hämtade vid hotellet av en taxi som tar oss till bussterminalen, där vi går ombord på nattbussen till Arequipa. Dit anländer vi klockan 5 på morgonen efter en ganska lugn resa med hyfsad sömn. Vi skall bli upplockade på terminalen, men det fungerar inte. Vi får hjälp med många telefonsamtal till vår kontakt i Cusco men ingen svarar. Klockan 7 öppnar en turistinformation på terminalen som hjälper oss. Hon får fram ett besked, att vi skall ta en taxi till hotellet där vi skall bo och de skall betala taxin. Det fungerar som det skall och allt är frid och fröjd.

Bergen ligger nära vid Arequipa.

Efter en kort sejour under våra täcken på hotellrumet går vi ut för att beskåda staden. Arequipa grundades av Spanjorerna år 1540 och är idag Perus andra stad med ca 900 000 invånare. Efter Perus självständighet 1821 fick staden stor politisk betydelse och var till och med huvudstad mellan åren 1835 och 1883. Staden ligger på ca 2 400 m.ö.h. och är på ena sidan omgiven av ett par vulkaner där Mist, som är 5 822 m.ö.h. är den mest iögonfallande. Den närliggande, men mindre iögonfallande, Chanchani är däremot högre med sina 6 075 m. Misti hade sitt senaste utbrott så sent som 1985. Arequipa är en vacker stad med sina koloniala byggnader och är också klassad av UNESCO som världsarv. Vädret här är torr och solrikt med 300 soldagar om året. Regnar gör det i stort sett endast januari till mars och på årsbasis faller det under 100 mm. Dagarna är varma och nätterna svala. Nästa morgon, efter den bästa frukosten så här långt, blir vi hämtade med buss för utflykt till Colca Canyon.

Vicuña familj, Misti i bakgrunden.

Färden går upp över högplatåerna där det vandrar flera flockar av vilda Vicuña. Det kan kanske vara på sin plats med ett litet förtydligande av det man normalt kallar Lamadjur. Dessa är Guanacon, Laman, Alpackan och Vikunjan och de hör till familjen Kameldjur. Guanacon är en vild art och den domesticerade Laman härstammar från denna. Alpackan är domesticerad från den vilda Vikunjan och båda dessa räknas till Vicugna släktet. För att komplicera det ändå mer så finns det 2 olika Alpacka, Suri och Huacaya där den senare ger den finaste ullen. Den bästa och därmed dyraste ullen får man dock från Vicuñan. Den producerar bara 0,5 kg ull/år och den anses tillhöra den bästa ullen som finns. Klippningen sker vartannat år och kontrolleras av regeringen i Peru. En scarf i Vicuña ull kan kosta ca 1500 dollar.

Höjdare.

Vår tur fortsätter upp över de trädlösa högplatåerna och når 4 910 m.ö.h. vid Patapampa passet innan nerfärden mot Colca Canyon börjar. Utsiktspunkten kallas också för ”Mirador De Los Andes” för sin storslagna vy mot de snöklädda Anderna. Vad vi kan erinra oss så har vi aldrig varit högre med fast mark under fötterna. På eftermiddagen kommer vi fram till den lilla byn Chivay på 3 651 m.ö.h. Här skall vi övernatta innan vi åker vidare. Vi erbjuds bad i de varma källorna strax utanför staden men vi avstår och ägnar vår tid åt promenader i omgivningarna istället.

Sabancayo visar musklerna.

Långt borta ovanför Colcadalen ser vi den aktiva vulkanen Sabancayos rykande topp. På kvällen är det gemensam middag på en restaurang som även erbjuder högt-spelande musiker och dansuppvisning. Inte så väldigt imponerande, kanske mest på grund av volymen. Kul dock att se Stina imponera på dansgolvet iklädd lokal folkdräkt. Nästa morgon åker vi vidare in i Colca Canyon. Det är en av världens djupaste Canyon med 3 270 m från högsta bergstopp till Colca river längst ner i dalen.

Collagua kvinnor med Alpacas.

Dam i Cabanahatt.

I Colca bor det 2 olika kulturer, Collagua- och Cabana-. Innan Spanjorerna kom till dalen så skilde man de både genom att Collagua hade höga, smala huvuden och Cabana hade breda platta huvuden. Detta åstadkom man genom att spänna ihop huvudet med brädor, redan i spädbarnsåldern. Spanjorerna förbjöd detta och idag skiljer man dem åt genom huvudbonaderna. Numera, till skillnad från tidigare, beblandar sig även de båda, men barnen ärver samma kultur namn som sin moder. När vi stannar i Vanque, köper Stina en vacker Cabana-hatt på min inrådan.

Colca Canyon.

Efter någon timme kommer vi fram till en av huvudatraktionerna i dalen Cruz del Condor. Som namnet säger så är det här ett av de bästa ställena att se den majestätiska Kondoren. Platsen ligger på 3 700 m.ö.h. och framför oss stupar bergväggen 1 200 m nästan lodrät ner till Colca river. Vi hoppar av bussen en km innan och vandrar på en stig mot klippan. På långt håll ser vi de majestätiska fåglarna men då vi kommer fram är de helt borta. Besvikelsen blir dock kortvarig och efter en 20 minuter dyker de åter upp. Vi ser nog 10-12 av dem glida på uppvindarna utmed bergssidan.

El Condor Pasa.

Kondoren (eg. Andeans Condor) är världens näst största fågel med vingspann på upp till 3,1 m, bara Vandrings Albatrossen har större spännvidd (3,5 m). Det är en fantastisk syn att se dessa fåglar, med vingar breda som dörrar, sväva på termiken utan att röra vingarna. De glider fort och är svåra att fotografera, men några hyfsade bilder lyckas vi få. Efter det fina besöket och lunch i Chivay är det dags för återresa samma väg som i går. En liten kul grej är att en liten bäck alldeles bakom bergen vid Colca, anses vara källan för Amazon floden. Det är bara en kort bit till Stilla havet men den föredrar att rinna ut i Sydatlanten. På eftermiddagen kommer vi tillbaka till Arequipa. Vi har fått byta hotell men det gör inget, då det nya är lika bra och centralt placerat. På kvällen går vi ut och äter på gitarr-gatan. Ja vi kallar den så för det ligger minst 20 gitar-butiker utmed den korta gatan och vi kommer ändå inte ihåg det spanska namnet. Arequipa är en trevlig och vacker stad så vi hade nog kunnat stanna lite längre, men vi har ju en påtvingad bokning att passa i Lima. Nästa morgon blir vi hämtade i taxi som tar oss till flygplatsen för transport till Lima. Vi flyger över samma torra månlandskap som på utresan från Lima. När vi kommer fram blir det en lång väntan innan vi kan checka in på kvällen. Då kommer ytterligare en överaskning. Vi har ju ingen returbiljett till Peru. Jamen vi ska ju inte tillbaka, vi bor ju i vår båt i Ecuador, det kan vi bevisa med de intyg som marinan skrivit ut till oss. Men det hjälper inte, flygbolaget vägrar släppa ombord oss. Vi har ändå tur, flickan som checkar in oss pratar perfekt svenska med Stockholms brytning, hur höga är oddsen för det? Det visar sig att hon är född i Stockholm och flyttade tillbaka med familjen till Peru då hon var 16 år. Hon kontaktar sin chef som kontaktar någon i Quito men det hjälper inte. Resultatet är detsamma, vi behöver en returbiljett. Då kommer tjejen på att vi kan köpa en bussbiljett från Ecuador till Peru, det är i all fall billigare och hon lovar att hjälpa oss. Biljetten bokas och jag räcker henne mitt betalkort. Biljetterna kostar 80 dollar för oss båda. När hon slår in kortuppgifterna, så ringer hennes telefon och ett leende sprider sig i hennes ansikte. Det är hennes chef som meddelar att det är OK med vår enkelbiljett. Puuh det var nära att vi blivit 80 dollar fattigare. Vi blir incheckade och lite senare på kvällen sitter vi på flygplanet till Quito i Ecuador.

Anderna, Salkantay t.v.

Alpacor, suri t.v. huacaya t.h.

Traditionellt lantbruk.

 

 

 

Annonser