2018.08.09 – 2018.09.23.  (Brev nr: 18.08.)

Strax före midnatt så landar vi på Quitos Internationella flygplats och tar taxi in till Historic Center, där vi bokat hotell. Taxin kan inte köra ända fram eftersom Historic Center är avstängt. Det pågår nämligen en festival, ”Fiesta de Luz” och gatorna är fulla av flanerande människor.

Hotel Flores.

Hotellet vi bokat heter Flores och ser inte mycket ut från gatan. En liten port som leder in till en glasdörr. Innanför den är det dock väldigt mysigt i lite kolonial stil. Frukost ingår inte så nästa morgon blir vi rekommenderade ett litet café alldeles runt hörnet där vi bor. Där äter vi en god frukost för det överkomliga priset av 5 dollar för oss båda.  Efter frukost tar vi lokalbussen till Quitumbe Terminalen där vi köper biljetter till måndagens återresa till Bahia de Caraques. På eftermiddagen går vi på upptäcktsfärd i den historiska stadsdelen som har massor av vackra byggnader från den spanska kolonialtiden.

Plaza Grande ligger mitt i stadsdelen och här finns presidentpalatset och La Catedral och Iglesia del Sagrario.

Presidentpalatset vid Plaza Grande.

På kvällen går vi till Plaza San Fransisco där vi ser ett mycket vackert ljusspel som beskriver Quitos historia. Det är väldigt mycket människor på gatorna och man har försökt att göra dessa enkelriktade för fotgängare bara för att underlätta för alla besökare. Det vimlar av försäljare av allt från maträtter till olika ljus-leksaker och allt tycks kosta en dollar för man hör alla ropa ” un dollar, un dollar, un dollar…….” Man måste beundra människornas entreprenör anda. Till slut tycker vi att det blir nästan lite otäckt trångt på gatorna så vi drar oss mot hotellet.

På väg upp med Linbanan.

 

Efter frukost dagen efter tar vi taxi till ”Teleferico Pichincha” d.v.s. linbanan som går upp till ett av bergen rakt ovanför staden. Quito ligger på 2.850 m.ö.h. och är världens näst högsta huvudstad näst efter La Paz i Bolivia. Linbanan tar oss upp på 4.000 m.ö.h. och där uppe kan vi njuta av en vidunderlig utsikt över Quito och dess omgivningar.

 

Vi kan se flertalet av de vulkaner som omger staden bland annat Cayambe (5790 m), Antisana (5704 m), Cotopaxi (5897 m) och den högsta av dem alla, Chimborazo (6263 m). Den senare är för övrigt världens högsta berg mätt från jordens medelpunkt. Det senaste vulkanutbrottet inträffade år 1877 och det var Cotopaxi som då visade sin styrka. Från toppstationen finns det en vandringsled som leder upp till vulkanen Pichincha 4696 m.ö.h. Den är 4 km lång och tar 4-5 timmar att genomföra.

Volcan Cotopaxi.

 

 

Vi hade inte kännedom om rutten så vi hade inte förberett med mat och dryck i tillräcklig mängd, så vi avstod från att gå hela vägen. Vi nöjde oss med en tredjedel ungefär, vilket ger oss c 250 höjdmeter ytterligare. Det skall konstateras, att man inte går fort uppför på denna höjd.

Bascilica del Voto Nacional.

 

Eftermiddagen och den efterföljande söndagen ägnar vi åt att vandra runt i Centro Histortico. Det är lite mindre folk på eftermiddagarna men på kvällarna är det fullpackat. Vi hinner se 2 ljusspel till innan vi på måndagen tar lokalbussen ut till Quitumbe terminalen för byte till bussen som skall ta oss till Bahia och båten. Resan ner går genom en vacker bördig dalgång och vägen är väldigt fin med 4 filer på sina ställen. Ungefär halvvägs så stoppar den vid en restaurang för matpaus. Klockan 18.30 är vi framme vi vår ”terminal tereste” och därifrån tar vi lokalbussen ungefär 20 minuter till Bahia. Dagen efter går i städningens tecken. Medan vi varit borta så har hägrarna satt sina bomärken på fördäck och ett tunt lager med sand täcker det mesta av båten. Vår tanke från början, var att vi skulle göra klar båten för avgång och efter någon vecka lämna Bahia för Rapa Nui (Påskön). När vi nu studerar vädret så ser vi att vindarna är väldigt växlande och hårda runt Rapa Nui så vi beslutar oss för att skjuta upp avresan en månad. Vi fortsätter dock att göra klar båten och tankar 200 liter diesel för ca 4 kr/liter. Tiden fördrevs med lite underhåll samt förbättringar på båten. Dagen innan vi kom tillbaka från vår resa, så kom Goblin in och la sig strax bredvid oss.

Symboliskt för Manta.

Det blir ganska mycket umgänge med dem och en dag gör vi en gemensam bussutflykt till Manta, som är närmsta stora stad. Manta är centrum för tonfiskindustrin här i Ecuador och konservfabrikerna duggar tätt. Bukten utanför är full av uppankrade stora fiskebåtar med sina typiska utsiktskorgar i masterna. I övrigt är staden prydlig med en vacker malecon och en härlig sandstrand. Varuutbudet är naturligtvis mycket större här än i lilla Bahia. I månadsskiftet aug/sept åker Jennifer på Goblin hem till Seattle för att undervisa på universitetet under hösten.  För att fördriva tiden tar vi åter bussen till Quito, tillsammans med Katie och Alan från Goblin. Efter en dag med rundvandring i den historiska stadsdelen tar vi nästa dag bussen mot Carselén som är den norra bussterminalen. Då inträffar en tråkig händelse på bussen dit. Stina blir rånad av ficktjuvar på sin plånbok. Det är trångt på bussen som skakar fram och tillbaka. Vi får stå upp och Stina står inklämd mellan en kvinna och en man. Strax efter dessa gått av känner Stina att plånboken saknas. Plånboken har hon förvarat i innerfickan på sin fleecejacka och tjuvarna har lyckats öppna ytterfickan och med ett rakblad skära upp fodret i densamma och på så vis kommit åt plånboken i innerfickan.  Alltså en ganska omfattande operation. Man måste erkänna att de är skickliga. Med plånboken försvann betalkort, körkort och 100 dollar. Vi tar oss genast av bussen och lyckas omedelbart spärra betalkortet. Som tur är så har vi ju mitt betalkort så vi får plocka ut nya pengar och därefter fortsätta resan. I Carselén byter vi till en provinsbuss som tar oss till en lite stad som heter Otovalo, där det är en stor lördagsmarknad.  Vi går runt och tittar på kommersen men vår souvenirkvot är slut så det blir inget inhandlat. Nästa morgon har vi bokat en tur till en liten kaffeplantage som ägs av en Amerikanare som bott här i mång år . Vi blir upplockade av en av hans anställda och efter en 2 timmars färd bland vackra grönskande berg kommer vi fram till El Refugio De Intag som platsen heter. På vägen har vi stannat vid en vacker sjö som ligger vackert mellan 2 bergsryggar, strax under vulkanen Cotacachi 4944 m.ö.h. Vi blir mötta av hundar, märkliga hönor och en Guinea Fowl och inkvarterade i ett vackert hus med vackra omgivningar.

Rufous-Tailed Hummingbird.

I buskarna runt huset kommer det flera Kolibrier och suger nektar från blommorna. Ägaren Peter är gammal ornitolog och tar oss med på en vandring genom skogarna i närheten och avslutas i kaffeplantagen. Efter en god middag på kvällen beger vi oss i mörkret till en närliggande skolgård där Peter i förväg tänt den starka belysningen av gården. Här fullkomligt vimlar det av nattfjärilar och andra kryp. De är fantastiskt vackra i olika färger och former. Efter en god natts sömn gör vi åter en vandring i skogen och ser en del fåglar och även en Aguti.

Blue-Winged Mountin Tanager.

De flesta fåglarna ser vi när vi äter frukost, alldeles utanför fönstret. Efter en intressant upplevelse går vi upp till huvudvägen och inväntar bussen som, efter en timma, kommer och tar oss tillbaka till Otovalo. När vi kommer dit, står det en buss som ska gå till Quito. Vi tar ett snabbt beslut och hoppar på den. Så när mörkret faller är vi tillbaka i huvudstaden.  Vi hittar en trevlig restaurang i Historical center och det visar sig att de också har väldigt fina rum. Lite dyrare än vi tänkt oss men efter lite förhandling kommer vi fram till samma pris som vi betalat tidigare. Rummen är dock betydligt bättre än vi vant oss vid. Sista dagen i Quito, åker vi ut till Quitumbe och köper biljetter för hemresan. Vi passar också på att köpa lite grejer som vi har på vår lista. När vi vandrar på stan så känner jag något som drar vid min byxficka. Jag känner genast efter och märker att en av två tryckknappar är uppknäppt och ser samtidigt att några unga killar bakom mig ger sig av springande in i en gränd. I fickan förvarar jag mobiltelefonen, men den kom de inte åt. Här gäller det att vara på sin vakt. Nästa morgon tar vi lokalbussen till Quitumbe för vidaretransport till Bahia dit vi anländer på kvällen. Det känns bra att vara hemma igen, borta bra men båten bäst. Båten är även denna gång ganska skitig, så det blir städning första dagen. Jag får köra några gånger med jollen för att hämta vatten vid jollebryggan. Allting blir ju lite krångligare och tar lite längre tid när man ligger ankrade som vi nu gör. Vi börjar bunkra upp båten och göra oss klara för avgång. Kontrollerar tidvattentabellerna och inser att vi får vänta en vecka på ”spring tide”. Man lämnar inte gärna Bahia vid ”nip tide”, då riskerar man att slå kölen i botten vid passage av sandrevlen i mynningen.  Tidvattnet är här nästan 3 meter och skillnaden mellan spring och neep är ca 1 m. Väntan ger oss tid att tvätta hela riggen innan vi hissar den nya genuan. Vår fasta VHF-radio har lagt av, det verkar som mikrofonen har lagt av. Som tur är har vi en handburen radio. Stina beställer nytt betalkort och efter lite strul med spårningsnumret, så anländer trots allt kortet utan problem. Söndage den 23e september är vi utklarerade och kan släppa förtöjningarna strax före högvatten . Vi har inte någon lots ombord utan följer vårt spår från inseglingen. Utpassagen går fint och vi kan sätta segel och påbörja den långa seglingen till Rapa Nui (Påskön).

Märklig men vacker.

Nattfjäril.

 

 

 

 

 

 

 

 

PS. Jag berättade i förra reseskildringen om jordbävningen som inträffade 2016 i April. Här kommer ett par bilder på vad den ställde till i Bahia de Caraques.

Sprucken fasad.

Lite mer än sprucken.

Annonser