2018.09.23. – 2018.10.04.  (Brev nr: 18.09.)

Så snart vi kommit ut på öppet vatten sätter vi storseglet, men får stötta med motorn fram till kvällen innan vinden ökar så pass att vi kan klara oss för bara segel. Vinden är nästan sydvästlig så vi kan inte hålla kurs mot målet. Det är helt enligt beräkningarna och vi förväntar oss att vinden skall vrida så sakta mot sydost först om ett par dagar. Vi är också beredda på att möta fiskebåtar med långlinor eller fiskegarn. Redan första natten möter vi flera pangas som lyser mot oss med någon sorts laser lampor. De är helt mörklagda och tänder inte några ljus förrän de ser oss. När det ljusnar på morgonen ser vi en fiskeflagga och en panga som drar upp sina garn. Vi misstänker att flaggan tillhör ett annat garn och sniker oss upp mellan flaggan och pangan. Redan innan har vi rullat in genuan och går för motor och storsegel. Vårt vägval verkar rätt för ingenting händer och gubbarna i pangan verkar inte bry sig.

Stina suportar med bränsle.

Lite senare under förmiddagen, när vi åter är under segel, så kommer en panga körande upp jämsides med oss och gestikulerar. Vi förstår efter ett tag att de gärna vill ha diesel till något moderfartyg i närheten. Vi ger dem en av våra reservdunkar som de tacksamt tar emot och fyller över i en egen dunk. När vi fått tillbaka vår dunk så vinkar de och tackar innan de försvinner iväg akterut. Vi blev 10 liter fattigare, men hoppas att det hjälpte dem att komma tillbaka till sin hemmahamn. Dagen blir i övrigt lugn och vi seglar bidevind med kurs mot Galapagos. Under eftermiddagen får vi stötta några timmar med motorn på lågt varv. Andra natten ser vi en del pangor men ingen som vi kommer i närheten av och natten löper utan några incidenter. De följande dagarna har vi fortsatt svaga, skiftande vindar och motorn får fortsatt stötta vid några få tillfällen. Efter hand vrider dock vinden till vår fördel och i slutet av veckan kan vi i stort sett ligga upp kursen mot Rapa Nui (Påskön). Vi har dagligen besök av Sulor och fregattfåglar.

Ännu ett fågelbesök.

En dag landar en vilsekommen Skrattmås på en av våra solceller för att ta igen sig.  De ser lite annorlunda ut gentemot de vi har hemma i Sverige. På fredag i slutet av veckan är vi över 500 nm från Peru som är närmsta land. Då börjar problemen med långlinor. Det är linor som kan vara flera kilometer långa med betade upphängarkrokar som skall lura fisken till hugg. På kvällen fastnar vi i en sådan lina och vi rullar genast in genuan. När farten sjunker så ser vi att linan släpper och vi kan fortsätta att segla. Vi har tur den här gången men några timmar senare är det dags igen. Den här gången kommer vi inte loss. Jag får gå ner på badplattformen och fiska upp linan med vår båtshake. Efter lite trixande lyckas jag och vi kan kapa linan mitt av i båda ändar. När vi sen drar i ena änden så får vi upp hela stumpen och kan fortsätta segla. Under dagen möter vi ett containerfartyg som passerar ca 4 nm akter om oss. Vi blir även passerade av en flock Pilotvalar alldeles i lovart om oss. Deras andedräkt är inte att leka med. Strax efter att mörkret fallit, så fastnar vi åter i en långlina men kommer ganska lätt loss igen. Vi ser flera blinkande ljusbojar lite över allt och det är omöjligt att veta var man skall segla. Några svar från fiskebåtarna i närheten får vi inte då vi kallar upp dem med vår VHF-radio. Inte ens då vi kallar på spanska. Den kvällen fastnar vi 3 gånger och varje gång måste vi fiska upp linorna och skära loss dem. Resterna hänger kvar i propellern eller rodret, vi vet inte vilket just då. Efter midnatt så blir vi av med fiskebåtar och långlinor och kan återgå till våra normala rutiner. Senare under dagen så ser vi många fiskebåtar föröver med asiatiska namn. Vi ser dem bara på vår AIS och då ganska långt föröver. De är alla på väg och bedriver då förmodligen inget fiske. Mitt på dagen blir vinden väldigt svag och eftersom det är sol och blå himmel så passar jag på att ta ett bad i havet. Anledningen är naturligtvis att vi vill bli av med alla rester av långlinor som fastnat i rodret. I propellern hade ingenting fastnat. Känns lite märkligt att bada med flera kilometer vatten under sig. Vattnet är kristallklart och härligt blått. Dock inte lika varmt som vi blivit bortskämda med, kanske 22-23 grader. Senare på dagen får vi en Mahi-mahi på kroken men den lyckas komma loss innan vi landat den. Nästa dag får vi ännu en Mahi-mahi som även den lyckas komma loss. Men trägen vinner, så efter en stund så lyckas vi landa en på ca 4 kg. Den ger oss goda middagar i 4 dagar. Vi är nu inne på andra veckan och kursen går rakt mot målet med lite släck i seglen. Vinden är väldigt växlande, både i riktning och styrka, så det blir mycket exercerande med revning av både storsegel och genua. Tendensen är dock att det blåser mer på natten och förmiddagen och mindre på eftermiddagen och kvällen. Vi följer våra vaktschema och dagarna försvinner fort. Stina bakar bröd och sätter youghurt var 3e dag och det är hon en riktig hejare på. Vid nattens vaktskifte den 6 oktober så klarar jag strupen och stämmer upp i skönsång för Stina som har födelsedag. Dagen till ära så drar vi också till med överseglingens bästa dygnsdistans på 162 nm. Under natten som följer får vi ta hjälp av motorn en timma innan det friskar i med 24 knop rakt i sidan.

Land ahoy!

Trafiken har helt upphört och vi har inte sett en båt på AIS:en på nästan en vecka. Varje morgon plockar vi flygfisk från däck och på dagarna ser vi ofta Storm petreller. Ett par dagar innan vi är framme så kommer det 3 st Tropic bird flygande och vi ser även några Albatrosser. Onsdagen den 3e veckan ser vi äntligen Rapa Nui på horisonten. På vår AIS har vi sett ett militärfartyg med samma destination som oss och då vi kommer fram ligger den ankrad tillsammans med 2 andra mindre fraktfartyg. Vi ankrar utanför Hanga Roa som är öns huvudort.

Rapa Nui (Påskön).

Vi har seglat 2395 nm på 17 dagar och 2 tim och förutom våra longline problem, haft en ganska behaglig överfart. Det ligger ytterligare en segelbåt här men vi ankrar en bit ifrån, på den plats som anges på internett (Noonsite). Efter en liten stund blir vi dock uppkallade av ”armadan” som vänligt ber oss flytta upp där den andra båten ligger. Där ankrar vi på 23 m djup i sandbotten.

Stina klarerar in.

Vi får också besked på att inklarering kommer att ske under förmiddagen dagen efter. När de dyker upp så kan de inte komma upp i vår båt, eftersom det rullar för mycket. Så Stina får hoppa ner i deras panga och klara av inklareringen där. Den enda som kommer ombord är en dam som skall kontrollera våra färskvaror. Hon lägger beslag på några Lime frukter och två Vitkålshuvud innan hon känner av sjösjukan och måste upp i friska luften. Därmed missade hon alla våra äpplen som vi förvarar i en låda i förpiken. Vi stannar kvar i båten hela dagen och städar och torkar rent från salt. På eftermiddagen kommer en av ägarna till grannbåten över och frågar om vi har behov av något. Båten är stationerad här och används för att ta ut turister på solnedgångsturer. Jochum, som killen heter, är gift med Priscilla som har bott i Sverige i många år. Han berättar också hur vi skall ta oss in i den lilla hamnen med dingen. Ett av de problem som kan uppstå då man seglar hit, är att man kanske inte kan ta sig i land på grund av för hög dyning. Det finns fyra rekommenderade ankarplatser runt ön, så man kan alltid hitta lä från vinden. Men det är ju inte säkert att det innebär skydd för vågor och dyning. Endast hamnarna utanför Hanga Roa erbjuder enkel landstigning, om man nu kan ta sig in genom de ibland brytande vågorna. Det finns en lite större hamn, Hanga Piko som ligger lite söder om byn och runt en udde. Den lär vara något enklare att komma in i men det innebär också en bra mycket längre tur. Dagen därpå sätter vi dingen och monterar motorn. Operationen är inte helt enkel från den rullande båten.

Hamnen vid Hanga Roa.

Vi följer de råd vi fått för inpassage och kommer in i en liten hamnbassäng som rymmer ett 20-tal pangas. Längs med kajen ligger dykfirmorna vägg i vägg. Det är det kristallklara vattnet som gör dykningen till en stor attraktion här. Byn är vacker och välskött och nästan helt befriad från skräp. Trädgårdarna är välskötta och prunkande. Vi skaffar oss en uppfattning om vad byn kan erbjuda och var det är bra att handla. Kostnadsläget är ganska högt, framför allt om man jämför med Ecuador. En lunch här, kostar som en dagens rätt i Sverige. Maten som serveras är väldigt fräsch och god. På vår promenad passerar vi armadans byggnad och vi går in och passar på att få en väderrapport. Vi besöker också turistkontoret, där damen berättar att det bor 2 st Svenskar på ön. En av dem led skeppsbrott på ön med sin segelbåt och blev kvar efter det. Av olika anledningar lyckas vi dock aldrig träffa dem, trots att vi faktiskt försöker. Vi blir också upplysta om att vi behöver lösa en biljett som ger tillträde till alla attraktioner utanför byn.

Ko Te Riku med Liv i bakgrunden.

Nästa dag så träffar vi Jochum och Priscilla samt en av deras söner nere vid hamnen. Vi har fått erbjudande om att låna en av deras bilar helt gratis under den tid vi är kvar på ön. Priscilla berättar att hon och hennes familj bott i Värnamo i 10 år och hennes svenska är perfekt med en lätt brytning. Rapa Nui som är det polynesiska namnet på ön, har formen av en triangel där basen är ca 30 km lång och höjden ca hälften. Av öns yta är 43 % skyddad nationalpark och förklarad som världsarv av UNESCO sedan 1995. Det bor ca 7.700 människor på ön varav knapt hälften bor i Hanga Roa. Under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet har befolkningen ökat kraftig. Främst genom inflyttning av Chilenare med europeisk härkomst. Dessa utgör ca 39 % av befolkningen. Under 1700-talet beräknas dock befolkningen ha varit 8.000-10.000 invånare men 1877 fanns det bara drygt 100 kvar, efter bland annat evakuering av slavarbetare till Peru. Många dog säkert också i sjukdomar som fördes till ön via långväga sjöfarare. Gåtorna som omger Rapa Nui är många, Varför försvann skogarna, och varför började man bygga alla de stenstatyer som ön blivit känd för? Varifrån kom urbefolkningen? De mesta på ön tyder på att befolkningen kom från polynesien men man odlade potatis väldigt tidigt och den måste ha kommit från Sydamerika. Som tidigare nämnts så är ön mest känd för sina stengubbar, eller ”Moai” som de heter på det lokala språket. Det finns över 1000 av dessa statyer utspridda över hela ön. Ofta är de uppställda på en plattform som kallas ”Ahu”.

Bostads replika.

Vår biltur tog oss upp längs sydost kusten där vi stannade vid Hanga Te´e och Aka Hanga. På den första var det speciellt intressant att titta på de replikor av bostäder som man bodde i. Den andra platsen har värdet av att inte vara restaurerad. Där ligger alla Moais kullvräkta på marken så som de lämnades efter de stamkrig som lär ha inträffat. Vid lunchtid kom vi fram till Rano Raraku som är den plats där man tillverkade sina ”Moais”. Härifrån fraktades de sen ut till sina ”Ahu”, spridda över hela ön. Hur transporten gick till är fortfarande en gåta, men enligt sägnen så vandrade de med övernaturlig kraft s.k. ”Mana”.

Stina bland gubbarna.

Här kan man se 397 ”Moais” i olika stadier av tillverkning. En del har inte ens lämnat klipporna där de tillverkades. Inte lång därifrån ligger öns mest imponerande ahu, ”Ahu Tongariki”. Den är 220 m lång och har 15 majestätiska ”Moais”. Nästan alla ahu finns nere vid stränderna och nästan alla moais står vända med ansiktet in mot ön. Man anser att statyerna tillverkades för att hedra en hövding och att de står uppställda så att de kunde hålla ett vakande ög på den närliggande byn. Vi körde vidare till nordöstra sidan av ön och kom fram till Anakena som är en av de angivna ankarplatserna.

Ahu Tongariki.

På vägen lyckades vi faktiskt missa den största Moaien, ”Ahu Te Pitu Kura”. Den är 11 m hög och har en uppskattad vikt av 80 ton. Anakena har en fin sandstrand och det är en populär utflyktsplats för öborna. Givetvis finns här även en ahe med ett par Moais. Efter Anakena körde vi in på ön till Ahu Akivi. Det är den enda ahu som inte står vid kusten och där dessutom alla 7 moais står vända mot havet. Enligt sägnen är det för att påminna invånarna på Rapa Nui om var de härstammar ifrån. Efter besöket hade vi fått nog av stengubbar och tog oss tillbaka till Rapa Nui och båten för att smälta dagens intryck. Nästa dag är vår plan att köra en tur på den lilla kvarvarande södra delen av ön. När vi närmar oss hamnen med vår jolle ser vi dock att dyningen bryter tvärs över inloppet, så vi bestämmer oss för att inte utmana ödet. Den höga dyningen är dock till välsignelse för den surf-tävling som pågår alldeles norr om hamninloppet. Dagen efter har det dock lugnat sig så pass att vi vågar ta oss in. Vi tar bilen, rundar flygplatsen och kör upp på vulkanen Rano Kau.

Vid Rano Kau krater.

Den stora kratern är skyddsområde för den inhemska floran. På själva krate kanten 300 meter över havet i söder ligger fornminnesbyn Orongo som består av 48 st elliptiska och ganska låga stenhus. Det finns också många petroglyfer i området. Orongo är en kulturell plats och under 17- och 1800-talet så var det center för ”bird man kulturen”. Varje år anordnades en tävling där det gällde att ta sig över till den närliggande ön Motu Nui för att returnera ett oskadat ägg från en ”Sooty tern” som häckar där. Tävlingen var farlig och många tävlande omkom då de försökte ta sig upp eller ner från de branta klipporna. Den som först lyckades återbörda ett ägg blev utnämnd till ”bird man”.

Hus i ORONGO.

En av de mest välbevarade och utsmyckade ”Moai” (Hoa Hakananaiá) stod också på platsen men år 1868 fraktades den till England på skeppet HMS Topaz. Där gavs den så småningom till drottningen som i sin tur skänkte den till British Museum, där den står än i dag. På platsen finns ett nybyggt besökscentrum som beskriver området. Med dagens utflykt ansåg vi oss ha sett det allra mesta av ön och nu fokuserade vi på att bunkra upp båten för vidare segling mot Chilenska fastlandet. En dag tog jag dingen in för att hämta 2 dunkar med vatten. Det var lågvatten och jag kom förmodligen inte riktigt rätt i inloppet. Propellern slog i botten och gummibussningens vulkning släppte vilket innebär att propellern slirar. Det gick att köra på tomgång men inte mycket mer. Lösningen på problemet innebar anskaffning av ny propeller vilket inte gick att fixa på ön trots god hjälp från Martha, en tjej som bor på grannbåten . Vi lyckades ta oss in och ut de resterande dagarna vi var kvar men sista dagen då vi checkade ut, fick Stina hjälpa till med årorna. Fredagen den 19e, efter 9 dagar på Rapa Nui, sjöstuvar vi dinge och motor och gör klart för avfärd.

Vidare mot Valdivia.

Klockan 15.30 tar vi upp ankaret och rundar de små öarna utanför Rano Kau på sydspetsen. Två timmar senare sätter vi storseglet och efter ytterligare 2 timmar kan vi segla med utbommad genua så motorn får vila. På denna översegling har vi förväntat oss passadvind från sydost, alltså rakt i nosen till att börja med. Det normala är att man då går söderut tills man kommer ur passaden och in i västvindsbältet kring 40 grader syd.  Vår prognos den första veckan tydde på svaga vindar från nordväst till nordost. Det blev också mycket växlande förhållanden med motor några gånger emellanåt. Ibland seglade vi med svaga akterliga vindar och ibland med revade segel i frisk halv-vind. Efter ett par dagar fick vi dessutom lite regn över oss så vi monterade upp vårt överseglingskapell, det som gör att vi kan sitta skyddade från regn och vind under sprayhooden. Det är ganska dött här ute, någon enstaka fågel kommer förbi. Några båtar ser vi inte de första 2 veckorna. Bara en fiskebåt visar sig på vår AIS men då på långt avstånd. Andra veckan bildas ett lågtryck akter om oss som har kurs strax söder om oss. För att vara säkra på att det inte skall gå norr om oss, väljer vi att gå på en lite nordligare kurs. Om det kommer norr om oss får vi kryssa i ostliga vindar.

Lite busväder.

Nu får vi istället nordlig vind som vrider till väst och senare sydväst när det passerar. Det drar i med 30-35 knop med enstaka toppar på 38 knop. Vi tar ner storseglet och seglar enbart på en revad genua. Det blir lite obekvämt och blött men vi sitter ganska skyddade innanför vårt kapell. Lågtrycket passerar ganska snabbt och efter ett dygn kan vi åter hissa storseglet. Men säg den glädje som varar. Ett nytt intensivt lågtryck kommer farande lång söder om oss. Vi ligger tack och lov i dess utkanter men får ändå vindar på över 30 knop. Efter midnatt är det åter dags att ta ner storseglet. Vi seglar med utbommad genua med ett rev och har vinden nästan rakt akterifrån.

Ganska torrt och skönt trots allt.

Vågorna är betydligt beskedligare den här gången och vi har det hyfsat bekvämt ombord. Vi har kommit in i den nordgående Humboltströmmen som sätter ner vår fart med ca 1 knop. På vår frivakt sover vi i salongen där vi bäddat med slingerskydd. Det är den lugnaste platsen på båten och under däck är det väldigt tyst. Vi möter ett par fartyg så det märks att vi närmar oss land. Ett av dem passerar på nordgående kurs bara 1,5 nm från oss. De sista dagarna har vi även haft sällskap av en hel del Albatrosser. Söndag, den 16e dagen till sjöss, kan vi åter hissa storseglet med ett rev och vi länsar med god fart in mot Bahia Corral. På eftermiddagen ser vi land på ca 10 nm. Det är mulet och regnbyarna avlöser varandra. I Bahia Corral lägger sig vågorna och vinden avtar något. Vi svänger upp i Rio Valdivia och efter ca 4 nm kan vi lägga till i marina Estancilla som ligger granne med Alvoplast boatyard. På bryggan finns många hjälpande händer som ser till att vi blir bra förtöjda. Här inne är det nästan helt vindstilla och vi ligger väldigt bra skyddade för alla vindar. Vi har seglat 2033 nm på 16 dagar och kunnat gå nästan raka spåret hela vägen hit. Förhållandena har växlat väldigt mycket så det har varit mycket exercerande med segel. Lite lättare vindar de första 12 dagarna och hårdare vindar de sista 4 dagarna. Totalt sett är vi väldigt nöjda med överfarten. På grund av att vi låg ankrade på en så rullig ankarplats på Rapa Nui, så känns det nästan som om vi varit till sjöss i 6 veckor. Så det är med en väldigt behaglig känsla vi kryper till kojs på kvällen.

 

Det här vädret får vi nog vänja oss vid. Den röda pricken är Liv.

Annonser