2018.10.04. – 2018.12.27.  (Brev nr: 18.10.)

Valdivia till Puerto Edén.

När vi vaknade nästa dag så sken solen från blå himmel. Omgivningarna kändes bekanta på något vis.

Skulle kunna vara i Sverige!

Det liknade nästan Sörlandet i Norge med sina grönskande fjordar. I marina Estancilla ligger det flera långseglare och vid Alvoplast ytterligare några. Efter incheckning i marinan, får vi skjuts in till Valdivia med marina managern. Garry, en Engelsk seglare, följer med in och visar oss till Armadan där vi klarerar in. Ja trots att vi redan var inklarerade i landet så måste vi klarera in i alla hamnar vi anlöper. När armadan är avklarad, går vi till en supermarket och handlar så att vi klarar oss ett par dagar. Vi besöker även apoteket och beställer Pradaxa till mig (Janne) som skall räcka ett år. Den är dyr utan Svenska subventioner, men ändå betydligt billigare är både Panama och Ecuador. Efter lunch går vi till en marin-affär och beställer 2 st nya propellrar till utombordaren.

Det finns mycket vackra fåglar.

Sen tar vi bussen tillbaka till marinan.  Bussen går var tionde minut och det tar ca 30 minuter. Priset är ca 8 kronor/pers.

De närmaste dagarna går åt till att komma i kapp med städning, tvätt och lite reparationer. Bland annat tar vi ner vindgivaren från masten och limmar stången som släppt och snurrat 180 grader. Efter ett par dagar åker vi in till stan och hämtar våra propellrar och köper en ny VHF-radio, den gamla slutade fungera redan innan vi kom till Ecuador. Vi går också bort till båtklubben som håller till här inne och förhör oss om upptagning av båten. Man har en slip med 2 st båtvagnar och kostnaden för upptagning är låg. Det är några båtar på tur men om ca en vecka så skall det kunna gå om vädret håller sig torrt. Vi gör en preliminär bokning. Vi träffar ett Belgiskt och ett Holländskt par som just kommit upp från Puerto Mont. De har mycket information om Patagonien. Valdivia är en mycket trevlig stad med småstadskaraktär.

Många munnar att mätta!

Men det finns trots allt 3 st stora moderna supermarkets och en trevlig kommunal marknad där det säljs massor av goda råvaror från både land och hav. Vi provar både blåmusslor och krabbor och det smakar alldeles utmärkt. Frukt och grönt köper vi naturligtvis också och så säljs det mycket god och billig ost. Matpriserna här är högre än i Ecuador men billigare än i Sverige och utbudet är väl så stort som i Sverige. Två liter gott vin (Clos)på tetrabrick kostar ca 35 kronor. Kött och fisk är billigt och av god kvalitet. Blåmusslor och ostron finns det i mängder och de är väldigt fina och goda. Men med s.k. filter feeders skall man vara väldigt försiktig och absolut inte plocka själv. Det finns nämligen ”red tide” i vissa områden framför allt längre söderut i Patagonien. Red tide är en alg som är väldigt giftig och kan om man har otur leda till döden. Musslor, ostron och snäckor ackumulerar giftet och på så vis får vi människor i oss det när vi äter dessa. De snäckor som säljs på marknaden är dock kontrollerade av myndigheterna. Vid kontroll på båtklubben får vi besked att upptagning kan ske som planerat i slutet av veckan eller möjligen på måndagen efter om det skulle bli mer regn. De mejlar oss när det blir dags. Vi får aldrig något mejl men på lördagen får vi veta att de väntade på oss under fredagen men då vi inte kom så tog de upp en annan båt, så nu gäller onsdag veckan därpå. Medan vi väntar så konstaterar vi att det redan gått en månad av vårt visa och vi inser att vi måste förlänga det. Det skall vara möjligt att förlänga ytterligare 3 månader på ett kontor inne i Valdivia så vi tar oss dit för att fixa det. Damen hos myndigheten talar bara spanska men en vänlig tysk kille hjälper oss med översättning och vi förstår att vi måste till ett annat kontor tvärs över gatan. Där får vi vet att det är problem med vårt visumpapper. När vi klarerade in på Påskön så har man glömt att skriva in hur långt uppehållstillstånd vi fått. Tjänstemannen ringer till Påskön för att få besked, men där är det ingen som svarar så han ber oss komma tillbaka nästa dag. Dagen innan vår tilltänkta upptagning flyttar vi in de 4 sjömilen till båtklubbens anläggning i staden. Den här gången tänker vi inte missa. Det har tyvärr regnat ett par dagar och det väntas mer regn dagen efter så vi får besked att upptagning blir på fredag. På eftermiddagen är vi tillbaka hos tjänstemannen angående vårt visum. Han har fortfarande inte fått tag på någon på Påskön men ringer medan vi väntar. Nu får han svar och bekräftat att vi fått 90 dagar. Det skriver han in på pappret och sen går han med oss över till kontor nummer ett för att hjälpa oss med språkförbindelsen. Där är det lunch men han får tag på en dam som är på väg tillbaka. Efter ytterligare förvecklingar, får vi reda på att vi inte kan förlänga. Det kan man bara utföra då det är mindre än 30 dagar kvar på det gamla visat. Ja jösses, det kunde de ju kläckt ur sig redan igår, så hade vi sluppit gå hit i dag. Tillbaka i båten konstaterar vi att bästa sättet att förlänga, är att åka til Argentina och checka in på nytt med nya 90 dagar. Ett Belgiskt par i marinan skall åka över nästa dag och har beställt taxi till bussterminalen tidigt dagen efter. Vi bestämmer oss för att hänga på och tar oss direkt till terminalen och köper biljetter och bokar plats på bussen. Det blir sen kväll innan vi ätit middag och packat. Nästa morgon anländer naturligtvis inte taxin och vi får slänga oss på en buss. Bussen går i en slinga och tyvärr så går vi på den bussen som går ut från staden och alltså tar betydligt längre tid innan vi kommer till terminalen. Det är med liten marginal vi lyckas äntra bussen innan den lämnar. Resan till Bariloche, som är vår destination i Argentina, tar 8 timmar och det ösregnar hela vägen. Bussen är dock modern och väldigt bekväm. På Chilegränsen skall allt bagage av och skannas och på Argentina gränsen är det samma visa men där är det knark-hundar som skall sniffa. Vi kommer fram till Bariloche utan hotellbokning och utan Argentinsk valuta. Det finns ingen ATM vid terminalen som ligger 3 km utanför centrum så vi kryper in under vår lilla paraply och börjar gå. Jag har bara sandaler så vi inser snart att det är ohållbart och vänder om. I terminalen lyckas vi växla till oss Argentinsk valuta i kiosken. Med pengar på fickan går vi till busshållplatsen och äntrar bussen in till centrum. Där uppstår nästa problem, man kan bara betala med busskort. En vänlig tjej från Schweiz visar sig ha kort så vi kan åka på hennes. Hon kom med samma buss som oss men har varit här tidigare och redan bokat boende på ett hostell.

Utsikten från vårt Hostell.

Vi går med henne dit och får ett dubbelrum med dusch. Det är väldigt enkelt men varmt och rent. Efter incheckning går vi med Sara, som tjejen heter, till en liten restaurang där vi får en riktigt god hamburgermiddag och en god lokalt bryggd öl. Efter middagen går vi tillbaka till hostellet eftersom det fortfarande ösregnar. Där delar vi en flaska vin innan vi kojar in. Nästa morgon betalar vi räkningen och blir glatt överraskade när det kostar 290 sek för rummet och en flaska vin inkl. frukost, om än mycket enkel. Solen skiner och vi njuter av utsikten mot de snöklädda bergen på andra sidan av den stora sjön.

Påminner om en Alp-by i Schweiz.

Vi har gott om tid innan bussen går tillbaka så vi flanerar runt lite i staden som på sina ställen har lite karaktär av alpby. Vi får en liten känsla av att vi är i Schweiz då vi möter en St Bernhardshund med en liten tunna runt halsen. Vi kunde nog stannat lite längre och turistat i de vackra omgivningarna, men vi har en båt som väntar på upptagning. Så vid lunchtid så vandrar vi längs med stranden ut till bussterminalen. Vi får en vacker tur tillbaka med underbar utsikt mot den stora sjön och de snöklädda bergen där bakom. Vägrenarna lyser gula av blommande Ginst.

Kan det vara Konjak i tunnan.

Vi går igenom samma procedur med tullen på gränsstationerna och får nya 90 dagars visum. När vi passerat Chilegränsen så kommer det en Patagonisk grå räv promenerande över en parkering.  Sent på kvällen är vi tillbaka i Valdivia och eftersom bussarna har slutat att gå så promenerar vi tillbaka till marinan. Det är skönt att sträcka på benen efter 8 timmar i bussen. Nästa morgon kan vi ta det lugnt och njuta i det soliga vädret. Men strax före lunch närmar det sig högvatten och vi kan gå in i slipvagnen och sakta bli dragna upp på det torra. En kille kommer och högtrycksspolar båten, sen kan vi sätta igång. Det är fredag då vi kommer upp och vi blir kvar uppe under helgen. Vi får nästan 4 dagar med solsken och hinner med att rengöra och måla botten 2 gånger och polera vattenlinje och fribord. På måndag eftermiddag glider vi åter ner i vattnet och därefter går vi till en stor supermarket och bunkrar det sista. Det blir ganska mycket så vi får ta taxi tillbaka. Nästa dag gör vi åter några ärenden i staden och på eftermiddagen lämnar vi och går ner till Marina Estancilla. På kvällen har Steve och René ordnat grillafton och det enda vi behöver ta med oss är en sallad, resten har de själva införskaffat. En mycket trevlig kväll med goda seglarvänner, massor av god mat och givetvis lite gott vin. På fredagen åker vi in till Valdivia för sista gången för att få vårt zarpe (seglingstillstånd) till Puerto Williams. Steve är med, han har också tänkt avsegla. När det är gjort gör vi de sista färskvaruinköpen på marknaden så vi kan förbereda några middagar inför de första dagarna.

Vi lämnar Marina Estancilla i solsken.

På söndag middag, den först advent, säger vi hejdå till våra vänner i marinan och går för motor ut genom Rio Valdivia. Ute i Bahia Corral ankrar vi bakom Isla Mancera och äter lunch. Klockan 17.00 tar vi upp ankaret och lämnar. Vi sätter ett revat storsegel och går ut i havet. Väderprognosen är inte perfekt. Den förutspår 15 knop sydlig vind under kvällen och natten men vridande mot sydväst under följande dag. De 15 knopen blir både 25 och stundtals 30 och sjön är kort och krabb. Det blir en blöt och kall start men det gäller kanske att vänja sig med vad som väntar längre söderut. Vi går biddevind mot sydväst och stöttar med motorn för att kunna forcera de bråkiga vågorna. Kapten avbeställer kvällens middag och då blir den inställd. Till att börja med ser vi att Steve kommer några distansminuter akter om oss men efter en kort stund har han vänt tillbaka mot Valdivia. Han är ensamseglare så vi förstår hans val. Nästa förmiddag slår vi till styrbords halsar och vinden börjar långsamt avta. Vi kan sätta en revad genua och stanna motorn. Under dagen förbättras förhållandena och vi kan slå ut reven och även släcka lite i skoten. Aptiten återvänder och humöret stiger. Fin segling hela eftermiddagen och kvällen. Under natten fortsätter vinden att avta men den vrider emot lite grann. Vi kan inte hålla upp mot Canal Chacao där vi skall gå in till Golfo de Ancud, som är vattnet innanför Isla Chiloé. Vi hamnar ca 10 nm norr om inloppet när vinden samtidigt dör. I det första gryningsljuset går vi för motor ner mot Canal Chacao och kommer fram strax efter att tidvattnet vänt till vår fördel, så vi får stark medström in. Vid Punta Remolinos, där sundet är som smalast gör vi 11 knop över grund. Runt båten dyker det upp flera Pingviner (Magellanic penguin).

Varmt i solen, kyligt i vinden.

Det kommer en svag bris, så vi kan stänga motorn och segla in genom sundet. Klockan 11.45 passerar vi en massa Ostronodlingar i Bahia Linao på Isla Chiloé där vi ankrar. Det blev 220 nm på 42 timmar. Vi var nöjda och glada över att vara framme, hade vi velat ha ett bättre väderfönster hade vi fått vänta ytterligare en vecka. När vi ankrade var det högvatten vilket vi så klart hade tagit hänsyn till. Senare på eftermiddagen hade landskapet ändrat sig dramatiskt när nu vattnet var nästan 6 m lägre. Nästa dag är det sovmorgon så vi kommer inte iväg förrän strax före lunch. Vinden är svag sydlig och det blir omväxlande motorgång och segling i solskenet.

Chiloé, Isla Mechuque.

Lite senare plockar vinden upp och vi får fin kryss i medström. På kvällen ankrar vi på spegelblankt vatten i Caleta Anihue vid ön med samma namn. Nästa dag fortsätter i samma mönster med sydlig vind som ökar något på eftermiddagen. På sen- eftermiddagen ankrar vi i Estero Pindo på Isla Quehui. Det är ganska svalt i vinden men så fort vi ankrat fäller vi upp vårt sittbrunnstält (kuvösen) och därinunder blir det varmt nu när solen skiner. Morgonen efter är det samma fina väder med sol från en blå himmel. Motor till att börja med, därefter kryss i fin vind.

Snöklädda berg på fastlandet.

Mot öster har vi de snöklädda bergen med Volcan Michinmahuida, Monte Yanteles och den högsta Volcan Corcovado, nästan 3000 m och som har gett namn åt innanhavets södra del. Mot väster ser vi Chiloés gröna uppodlade kullar. Det är väldigt vackert. Vattnen öster om Chiloé delas av på mitten av ett antal öar som sträcker sig in mot fastlandet. Norr om dessa heter det Golfo de Ancud och söder om, där vi seglar nu, heter det, som sagt Golfo de Corcovado. På eftermiddagen går vi in i Canal Queilen och efter några sjömil så viker vi av mot styrbord upp i den idylliska Estero Pailad. Två sjömil upp i estéron ankrar vi. Det ligger en motorbåt (Iron Lady) en bit ifrån och en finskflaggad segelbåt vid en boj lite längre in. Vi får inte fast ankaret och när vi skall försöka en andra gång, kommer en kille från den finska båten upp till oss i sin dinge och säger att det finns fler lediga bojar där han ligger och de kostar inget. Så vi tar en boj istället, bredvid den finska båten ”Omaha”.  Lite senare bjuder vi över Aiski och Mia på en sundowner. Det blir mycket prat om segling i Patagonien eftersom de har seglat upp söderifrån under vintern. Nästa dag då vi vaknar har de gett sig iväg och det gör även vi. Under dagen mulnar det på och det kommer även lite regnstänk. Vi har fin vind från nord nästan hela dagen och kan segla för genua med god fart. Vid Punta Direccion får vi gå för motor i den smala kanalen som går rakt i vindriktningen. Väl igenom, seglar vi den sista biten till den lilla staden Quellon som ligger på den södra delen av Chiloé ön. Vi förtöjer utanpå en fiskebåt och förhör oss genast om möjligheten att tanka Diesel. Det skall gå bra men vi behöver tillstånd av armadan. På deras kontor får vi checka in och får vårt tillstånd samt ett nytt zarpe.  Sen får vi flytta över till fiskebryggan där vi kan toppa upp dieseltanken med 150 l. När detta är gjort flyttar vi ut i bukten och ankrar. Quellon är en typisk fiskehamn och det är väl inte speciellt pittoreskt men alla vi träffar är smilande och hjälpsamma så intrycket blir ändå positivt. Det finns också en ganska välsorterad supermercado där vi tar chansen att toppa upp med frysta kycklingbröst och med malet kött och lite annat smått och gott. Det gäller att ta varje chans man får, längre fram lär det bli glest mellan butikerna.

Laxodlingarna år många.

Vid lunchtid lämnar vi och seglar för genua en liten bit söderut till Puerto San Pedro där vi ankrar vid Punta Promontorio. Ordet Puerto som vi normalt översätter med hamn används i syd- och mellanamerikanska länder om allt där man kan ankra eller förtöja en båt någorlunda skyddat. Det kan mycket väl vara en vik eller en bukt eller i lä bakom en ö. Vår ankarplats är ett bra utgångsläge för passagen över Boca Del Guafo, som det breda sundet söder om Isla De Chiloé heter. Morgonen efter är det avgång kl. 06.20. Vi går för motor i ca 4 tim, därefter bommad genua i svag N-lig bris. Vi gör bara ca 3 kn. Solen kommer fram efter ett par timmar. När vi passerar Puerto Melinka på andra sidan, så ökar vinden till ca 20 kn och vi gör bra fart. Tanken var att gå till Caleta Momia men väl där så bestämmer vi oss för att utnyttja den fina vinden och vädret och fortsätter. Molnigheten ökar något efterhand. Vi möter ganska många arbetsbåtar men ser inte ett hus efter Melinka. Passerar ett par lax-odlingar. Ankrar i Caleta Valverde på ön med samma namn kl. 19.15 efter tillryggalagda 64 nm. Kort förflyttning dagen efter till Isla Jechica. I vår pilotbok stod det om en marina Jeshica in i en vik. Det skulle finnas en flytbrygga och en massa faciliteter. Vi hyste inga förhoppningar och då det innebar en avstickare på ca 6 nm så tänkte vi nästan vända då det såg dött ut då vi närmade oss. Men bakom en udde såg vi två segelbåtar ligga förtöjda vid en flytbrygga, så vi fortsatte in och förtöjde. Gick upp längs en boardwalk och hittade så småningom ett hus med lite folk. Det dök upp en manager som välkomnade oss. Det skulle kosta 44 dollar/natt men han hade mandat av ägarna att sänka priset för långseglare. Så han föreslog själv 20 dollar och hade nog kunnat sänka ytterligare men vi accepterade. Vi gick en lång underbar promenad på fina stigar upp till en sjö och duschade i varmvatten i de finaste duscharna vi sett på länge. Efter middagen gick vi upp och använde deras internet och blev dessutom bjudna på vars en Pisco-souer. Ägarfamiljen, som inte är här, driver vin och fruktodling och det kan definitivt inte vara i blygsam omfattning. De två segelbåtarna vid bryggan, är en Oyster 65a och en Lagoon 400 katamaran som båda tillhör anläggningen. Det blev en positiv vistelse och vi fick mycket trevligt bemötande. Dagen efter fortsatte vi i Canal Perez Sur och ankrade i Caleta Canal, innan vi fortsatte tvärs över Canal Moraleda, Det är en ganska bred kanal och är egentligen en undervattens förlängning på den i Chile välkända Vale Central som börjar redan uppe vid huvudstaden Santiago. Många har ju druckit Chilenskt vin som kommer från just Valle Central.

Kolloniområde? Nej kyrkogård!.

På andra sidan viker vi av ner i Canal Ferronave och i god vind kommer vi på eftermiddagen till Puerto Aguirre och Marina Austral. Ännu en liten privat marina där vi får tillgång till wi-fi, duschar och ett trevligt sällskapsrum där ägaren Jaime bjuder på te och kaffe. Enligt vår pilotbok så bor det 1200 människor här men den är tryckt för 11 år sedan, så många har säkert hunnit flytta härifrån. Det är samma problem här som i glesbyggden i Sverige. Ungdomarna tvingas söka skolor i de lite större städerna och återvänder inte till hembygden.

Puerto Aguirre.

Vi promenerar runt i byn och hitter några affärer där vi kan handla mera kyckling, korv och malet kött. Det finns en tankstation men de har slut på diesel, så vi får nöja oss med att fylla upp med vatten. Vi fortsätter söderut genom Canal Errázuriz och kommer på kvällen till Caleta Jacqueline där vi ankrar. Det duggregnar när vi vaknar och är lite små skvalpigt. Vågorna ute i Canal Errazuriz letar sig tydligen runt hörnet och in på vår ankring. Ligger kvar i kojen ett bra tag innan vi lämnar.  När vi kommer ut sätter vi genuan men stöttar med motor. Ute på Canal Utarupa kommer den nordliga vinden med 20-24 knop och vi kan stoppa motorn. Gör god fart med lite medström. När vi kommer i lä av Isla Rivero, dör vinden helt och vi går för motor den sista biten in till Caleta Managranchi där vi ankrar i väldigt skyddad och vacker omgivning. Regn i stort sett hela vägen med endast 1,5 nm sikt. Nästa morgon skiner solen och vi fortsätter västerut genom Canal Pulluche och över Boca Wickham. Framför oss har vi nu en av få passager där vi måste ut i Havet och denna är den längsta. Först måste man passera förbi Península De Taitao och därefter Golfo de Penas. Hela sträckan är på ca 150 nm och första halvan går förbi Taitao i SV-lig riktning. Andra halvan över bukten går i SO-lig riktning. Som utgångspunkt hade vi tänkt oss en vik som heter Cañaveral men då vi passerar innanför Isla Larga, ser vi att det blåser hårt rakt emot de sista 10 sjömilen så vi väljer att vänta in bättre väder i Caleta Giuanin som ligger i skydd av ön. Viken ser inte så skyddad ut på sjökortet men döm om vår förvåning då vi kommer in och finner helt spegelblankt vatten. Dessutom har fiskarna spänt en grov lina tvärs över innersta delen av viken så vi kan ankra och ta en akterlina i den. På kvällen kommer det in en lokal båt och lägger sig vid sidan om.

Royal Albatross.

Nästa dag fortsätter vi ut i havet. Det blåser en fin SSV-lig bris men det innebär kryss för oss. Det finns ett fåtal lämpliga ankringar utmed Taitaos västsida och de ligger i de fjordar som finns där. Vi väljer att övernatta i 2 av dessa. Den första ligger alldeles runt hörnet (37 nm) i Seno Pico-Paico och trots bråkiga vågor på havet så är det där inne helt spegelblankt.  Lite solsken nästa morgon men mulnande efterhand. Går ut för motor som vi stannar när vi kommer ut på havet. Sätter fullt ställ för NV-vind 9-12 kn, seglar halvvind med 5-6 kn. Efterhand ökar vinden så vi tar in ett rev i storseglet och ett rev i genuan lite senare. När vi faller av mot vår Caleta så får vi platt läns och mycket orolig sjögång. Bärgar storen och rullar ut hela genuan. Det börjar regna och sikten försämras. Angör Calleta Suarez och ankrar med fiskarnas landförtöjning. Nu ösregnar det och blåser friskt men vi ligger otroligt skyddade bakom en trädbevuxen landtunga. Här blir vi liggande i två nätter medan en sydlig kuling drar förbi. Nästa morgon är det väckning kl. 04.00 och avgång kl. 05.20 i det första gryningsljuset. Går för motor de första timmarna innan vinden kommer kl. 07.30 och vi sätter segel. Men efter en timma så dör vinden och vi får åter stötta med motor. Klockan 10.15 stannar vi dock motorn och får bra segling resten av dagen. Först nästan platt läns för NV 12-16 kn. Sen kl. 19.00 vrider vinden mot väst och vi seglar för halvvind fram till Kanal Messier där får vi en kort kryss upp till Caleta Ideal där vi ankrar kl. 22.00 i nästan fullmånens sken. Strax efter är det mörkt. Vi hade inte trott att vi skulle klara de 97 nm innan det blev mörkt men med god vind under dagen så lyckades det. Det ligger en segelbåt i viken då vi ankrar men den är borta då vi vaknar. Förmodligen var den på väg norrut. Vi fortsätter mot söder i lätta vindar för fulla segel. Ute i Canal Messier ökar vinden efterhand och ett par timmar innan vår ankomst så blåser det nord 25-30 knop och vi tar ner storen och går för genua den sista biten. Det blåser 30 knop då vi angör Caleta Point Lay och vi anar att det kan bli svårt att få linor iland. Men på ankringen är det nästan helt stilla och vi har inga problem att ankra från fören och backa in i viken medan Stina ror in till land och fäster linor i träden. Så här ligger vi säkert med ankare i fören och 2 linor i land från aktern, en mot styrbord och en mot babord. Anledningen till att man ofta ankrar med akterlinor iland, är för att komma så långt in under träden som möjligt för att undvika de ofta starka fallvindarna(s.k. williwaws). På kvällen firar vi midsommar här på södra halvklotet, dagen efter midsommardagen, efter ytterligare en dag lille julafton och sen är det julafton. Här går det i ett. Dagen har varit mulen med lite duggregn men också enstaka luckor med blå himmel. Vyerna har dock varit begränsade av de låga molnen som gömmer bergen. Vi blir liggande ända till juldagen och det regnar ända till julaftons eftermiddag då det spricker upp och solen tittar fram. Så den goda julmaten kan vi avnjuta i sittbrunnen under vår kuvös där det är varmt och behagligt. Kvällarna är ju ljusa eftersom solen inte går ner förrän efter kl 10. På julbordet har vi många läckerheter. Två sorters sill, janssons frestelse, ägg med kalles kaviar, rökt lax och köttbullar med brunkål. Några goda ostar avslutar julmiddagen. En liten Chungungo (southern sea otter) dyker runt båten i sin jakt på musslor. Nästa morgon har vi risgrynsgröt till frukost. Därefter lämnar vi vår vik och seglar i svaga vindar vidare för enbart genua. Vädret är gråmulet och en och annan lätt regnskur kan inte undgå oss. Sent på eftermiddagen ankrar vi, med 2 linor i land, i Caleta Yvonne.

Glaciären vid Seno Iceberg.

Det är en bra utgångspunkt för vår planerade avstickare in i Seno Iceberg dagen därpå. Där, längst in, skall det finnas en s.k. tidvattenglaciär. Det betyder att den når ända ner till havet. Vår avstickare innebär en omväg på ca 30 nm. Halvvägs in rundar vi en udde och får se den enorma glaciären, som är en utlöpare av det enorma istäcket Campo De Hielo. När vi kommer ända in till iskanten, så visar det sig att den bara på ett fåtal ställen doppar tårna i vattnet. Sedan vår pilotbok skrevs, för 11 år sedan, så har den tydligen dragit sig tillbaka ganska mycket. Så vi blev nog en aning besvikna men tyvärr så är det likadant för de flesta glaciärer. Lite oväntat är det att se en Delfin simma mellan isflaken. Vi har i alla fall tur med vädret. Även om det är ganska mulet, så är molnbasen hög och sikten bra. Vi stannar bara en liten stund innan vi vänder ut ur fjorden.

Den har seglat färdigt.

Väl ute i canal Messier så passerar vi ett väl utmärkt grund. Utmärkningen består av en stor rostig ångbåt som står uppe på det. Grundet heter Cotopaxi efter den båt som först gick på (år 1889). Av den syns inget men en annan båt, Capitãn Leonidas, har påpassligt placerat sig väl synlig ovanpå. Strax innan kväll så friankrar vi i Caleta Sabauda. Nästa morgon så blåser det lite grann och vi sätter genuan. Till att börja med är det inte så mycket vind men under förmiddagen så ökar det. Nu seglar vi i motström igenom den smalaste och krokigaste leden som avslutar Canal Messier. I de allra smalaste partierna är motströmmen ca 4 knop så det går inte så fort. Leden heter Angostura Inglesa och skiljer Canal Messier från Paso Del Indio. Om man bortser från bergen i bakgrunden så liknar det nästan Stockholms skärgård. Vid middagstid anländer vi till den avlägsna byn Puerto Edén där vi vid andra försöket får fäste för vårt ankare. I viken ligger en Holländsk segelbåt på väg norrut samt motorbåten Iron Lady, som vi tidigare träffat på Isla Chiloé, som har för avsikt att gå till Antarktis. Han lämnar efter en timma och vi sjösätter dingen för att se vad Puerto Edén har att erbjuda.

Eftersom det här inlägget publiceras på sista dagen på år 2018 så önskar vi alla våra följare ett riktigt 

GOTT NYTT ÅR
2019