2018.12.27. – 2019.03.01.  (Brev nr: 19.01.)

Puerto Edén till Puerto Williams

Puerto Edén har tyvärr inte så mycket att erbjuda. Men vad kan man begära när det endast bor 87 pesoner i byn varav 8 är barn i skolåldern. Skolan ser ganska nybyggd ut och är förhållandevis stor, men så innehåller den även ett bibliotek. Det finns inga vägar i byn och därmed heller inga bilar. Man tar sig fram gående på s.k. board-walks, det vill säga trägångar som byggts på pålar strax över marken. Husen, som ligger utmed strandlinjen, är nästan mera av skjul karaktär än vad vi kallar hus. De är byggda av trä med tak av korrugerad plåt.

Ankrade med s/y Dubhe från Holland.

En del hus är renoverade Det regnade i stort sett hela tiden vi var där men vi trotsade vädret och gick våra promenader varje dag. I byn fanns det 4 små affärer och utbudet var mycket begränsat men vi hittade fryst kyckling och krabba så vi köpte bådadera. Krabban såldes rensad i 1 kg förpackning och smakade alldeles utmärkt. Frukt och grönt var rent ut sagt bedrövligt och skulle aldrig kunna säljas i Sverige. Vår vistelse blev nog längre än vi tänkt. Till stor del på grund av vädret men också för att det väntades in en båt under söndagen med nya färska varor. Så när varorna packades upp höll vi oss framme och köpte ägg, bananer, avokado och lite annat smått och gott. Dagen efter var det Nyårsafton så vi stannade kvar och firade tillsammans med det Holländska paret Susan och Kees och hunden Ballo i deras båt s/y Dubhe. Ett trevligt nyårsfirande med god mat och gott vin och vi lyckades hålla oss vakna ända till midnatt. Även vädret visade sig trevlig under dagen och det regnade bara lite. Tidigare på dagen hade jag fått lift med dem över i grannviken där Armadan olämpligt hade lagt sin byggnad. Den låg i en stor vik en liten bit ifrån, där det var blåsigt och inte framkomligt landvägen. Men vi fick i alla fall förnyat vårt zarpe. Dagen efter skiljdes vi då de var på väg norrut. Vi seglade i svaga vindar vidare genom Paso del Indio, Canal Escape och Paso del Abismo och kom på kvällen till Seno Antrim där vi ankrade i Caleta Nassibal. Två Kungsfiskare följde oss intreserat från en gren alldeles ovanför Stina när hon knöt fast våra landlinor. Nästa dag seglade vi, i fortsatt svaga vindar, genom Canal Wide.

Överraskande mycket is.

En bit ner i kanalen så stötte vi på små is-stycken som såg ut att komma innifrån Seno Penguin.  De vållade oss inga problem, men de föranledde så klart skärpt utkik. Nu håller vi normalt ganska god utkik, eftersom det bitvis finns ganska mycket kelp som man till varje pris inte vill få in i propellern. Vi möter ett par fraktbåtar och ser även ett stort kryssningsfartyg som korsar vår led på väg ut genom Canal Trinidad. Vinden ökar till 25-30 kn och vi får till och med rulla in lite på genuan. Storseglet använder vi inte eftersom vi nästan uteslutande har vinden med oss. Den behöver vara frisk och i gott skick då vi skall ta oss norrut igen. Vi tar oss in i sjölä bakom några öar och tar natthamn i Caleta Luna på Isla Caning. De sista 2 timmarna har det ösregnat och det fortsätter hela kvällen och natten. När vi vaknar nästa morgon så regnar det fortfarande, så vi tar sovmorgon innan vi ger oss av kl. 09.45. Regn, dålig sikt och vind som varierar mellan 8 och 25 knop. Hemma i Sverige hade vi förmodligen stannat i hamn i sådant här väder men hit ner har vi sökt oss frivilligt. Vi börjar nästan undra varför. På kvällen ankrar vi med linor i land i Caleta Villarrica. Några Delfiner och en flock tärnor jagar småfisk en bit bort. En liten bäck mynnar ut i viken och det brukar betyda små bitande flugor. Mycket riktigt så börjar nästa morgon med flugjakt. När den och frukosten är avklarade så ger vi oss av in i Estero Peel på glaciär jakt. Här finns det många sidofjordar med tidvattenglaciärer. Vi har valt den andra fjorden som heter Estèro Asia. De första sjömilen kan vi segla men sedan får motorn hjälpa oss resten av dagen. Vädret är mycket bra, d.v.s. det regnar inte. På vägen in har vi sällskap av Delfiner som är väldigt lekfulla. De hoppar och gör volter och ibland så sticker de upp huvudet för att se om vi uppskattar uppträdandet. De sista 6 sjömilen måste forceras i is, men det avskräcker inte Delfinerna som följer oss ända in tills istäcket blir för tjockt. Vädret är inte med oss idag.

Busväder vid glaciären.

När vi kommer fram så kommer det häftiga kastvindar med horisontellt regn. Glaciären då? Jo den var både stor och vacker och doppade nästan hela foten i vattnet. Men vädret och den dåliga sikten förtar ganska mycket av upplevelsen. Man anar också att den håller på att dra sig tillbaka, kanske är det bara tal om några årtionden innan den inte når fram till vattnet. För oss blev det ett kort besök, vädret tvingade oss till reträtt och Delfinerna följe med även de. När vi kom ut ur Estero Peel så blåste det friskt från NV, nästan rakt i vår färdriktning. Men som tur var hade vi lite medström så efter ett par timmar kunde vi ankra i Caleta Wanderer och plocka upp en av fiskarnas landlinor. Vi hinner precis få upp sittbrunnstältet innan himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Dagen efter är det också heldags regn så vi stannar kvar. När vi gör klart för att lämna nästa dag, är det uppehåll.

Chungungo (southern sea otter)

En Chungungo (sydlig havs utter)kommer simmande helt nära båten. Ja den kommer så nära så jag har svårt att fånga den på bild, men lyckas till slut. Segling för enbart genua hela dagen när den ena regnbyn efter den andra drar in. Vinden varierar väldigt mycket, både i riktning och styrka men seglingen går ganska raskt och på kvällen kan vi gå in i Caleta Moonlight Shadow. Det är en 2 sjömil lång och smal vik med ganska låga träd- och buskbeväxta omgivningar. Landskapet påminner mycket om Stockholms yttre skärgård, så vi känner oss nästan hemma. Eftersom vädret är ganska lugnt så svaj-ankrar vi även om utrymmet är i snävaste laget. Det är regnigt och kallt, bara 8 grader och regnet fortsätter under natten och följande förmiddag. På eftermiddagen spricker det upp och solen kommer fram så vi kan inta eftermiddagskaffet i sittbrunnen och njuta av omgivningarna. Det varar dock inte länge, innan regnet på kvällen återkommer. När vi lämnar, nästa morgon står det en helvit Caranca (Kelp Gås) på en av kobbarna. Jag hinner dock inte få fram kameran innan den hunnit gömma sig bakom en buske. Fågeln ser ut som ett mellanting mellan en Fjällripa i vinterskrud och en Gås.

En av väldigt få dagar.

Ute i Canal Sermiento ser vi en segelbåt långt borta på nordgående. Vi kallar upp på VHF-radion men får tyvärr inget svar. Det är vindstilla så motorn får jobba. På eftermiddagen kommer det svag vind så vi kan sätta fullt ställ och segla dikt bidevind. Ett mellanstort kryssningsfartyg på väg norrut passerar oss. Vårt mål är Bahia Mallet men det har gått lite för långsamt för att vi skall nå dit så vi bestämmer oss för Caleta Victoria istället. Sista 8 sjömilen får vi härlig kryss i fin vind. Vädret under dagen har varit växlande och vi har inte helt undgått regnskurar men sikten har varit fin och vi har kunnat njuta av de snöklädda bergstopparna. Caleta Victoria används mycket av de lokala fiskarena och de har byggt ett skjul där det sticker upp en skorsten ur taket. På kvällen kommer det in en Brittisk segelbåt med 2 män ombord, de är på väg norröver. När vi vaknar nästa morgon har det även kommit in 2 fiskebåtar och lagt sig nedanför skjulet där det nu ryker i skorstenen. Vi lämnar vår ankring och sätter segel direkt. När vi kommit ut i Canal Smyth kommer det en Katamaran på nordgående. Den är långt för om oss och försvinner in i Bahia Mallet innan vi möts. Den västliga vinden ökar på och vi får fin halvvindssegling det mesta av dagen. Vid ett par tillfällen får vi segla dikt biddevind och i det smala sundet, Paso Shoal, möter vi ett Holländskt Containerskepp. Det ligger också ett rostigt vrak på ett grund. Passet gör här en skarp sväng och båten ser ut att ha missat giren och kört rakt upp på grundet. Den sista biten innan vår ankring ökar vinden betydligt och vi rullar in 2 rev på genuan. När vi kommer in bakom Mount Joy så ryker det från vattnet när williwaws kommer farande. Efter en av dessa så rullar vi  in genuan och startar motorn, då har vi bara 2 nm kvar. Vi angör Puerto Profundo och ser att båda våra ankringsallternativ är upptagna. På vårt första val ligger den blå segelbåten som vi såg i Pto. Edén och på vårt andra val ligger det 2 segelbåtar sida vid sida. Vi fortsätter in till en större vik där fiskare har spänt upp en lina tvärs över. Den ser ganska oskyddad ut så vi fortsätter in i vattensystemet. Nästa vik ser hyfsad ut men vi går längre in där det är markerat ett ankare i vårt sjökort. Där är det gott om plats att svajankra men det drar ner rejäla williwaws, så vi går tillbaka till den vik vi passerade strax innan. Vi lägger ankaret och backar in.

Martin Pescador (King fisher)

Stina går i dingen och lägger ut fyra linor. En Kungsfiskare övervakar hennes arbete. Viken verkar lugn men det är svårt att hitta fästpunkter iland. Den första trädgrenen som ser bastant ut, ryker av då vi belastar den och ett par stora stenar lyckas vi dra ner i vattnet. Till slut har vi hittat 4 st fästpunkter varav vi dubblerar en som verkar svikta med lite väl mycket. I och för sig är det bra att de sviktar med, för det blir som förtöjningsfjädrar. Det visar sig att det förmodligen är en av de lugnaste platserna och vi ligger på spegelblankt vatten medan kulingen rasar utanför. Ibland nickar båten till lite när vindbyarna får tag i masttoppen men det är inte ofta. Dagen efter får vi besök från den blå segelbåten. Det visar sig att det är ”Searcher” som vi mötte i Le Marin på Martinique för 13 år sedan. Då hette ägare Alve och kom från Göteborg. Han hade varit nere på Antarktis och lämnat av Ola Skinnarmo som skulle åka skidor till Sydpolen. Båten såldes senare till Skinnarmo som seglade den igenom Nordostpassagen. Därefter kom den på krokiga vägar till Grönland där den blev liggande till salu i många år. De nuvarande Nyazeländska ägarparet köpte den där och seglade den via Atlanten till Patagonien. Där är de bosatta i Puerto Edén sedan 27 år tillbaka. Båten har använts för att ta turister till Antarktis men idag chartrar de ut den till forskningsprojekt i Patagonien.  Det blev mycket snackande över en kopp kaffe nere i Liv och dagen efter blev vi inviterade på middag i deras båt. Vi hade varit nere i båten på Martinique och det mesta var sig likt, men en trevlig rundvisning och middag blev det. De hade lite mera bråttom än vi och gav sig iväg följande dag.

5 linor i land medan kulingen drar förbi.

Eftersom väderutsikterna inte var särskilt lysande, så stannade vi kvar ytterligare ett par dagar. En av dagarna tog jag dingen för en rundtur i den lilla skärgården. Den farbara vattenleden sträckte sig en bra bit in på ön i ett sjöliknande system. På en ö alldeles vid inloppet fanns en ö med en långsmal vik. Längst in låg det 2 franska segelbåtar parankrade med ett veritabelt spindelnät av linor i alla riktningar. De bjöd ombord på en kopp kaffe och vi fick en trevlig pratstund. Efter 5 dagar såg väderutsikterna lite bättre ut och vi gav oss av strax efter lunch. Den sena avgången var förorsakad av tidvattnet, som måste anpassas vid Isla Tamar, där vi svänger av ut i Magellans sund. Där är vattnet helt öppet ut mot södra oceanen. I gråmulet väder och lite regn, seglade vi i växlande vindar med enbart genua den sista biten av Canal Smyth och ankrade i Puerto Tamar. På vägen in hade Delfinerna show för oss. Nästa dag fortsatte vi mot sydost i Magellans sund.

Fin dag i Magellan sundet.

På morgonen ösregnar det då vi ger oss av, men efter lunch klarnade det upp och sikten blev ganska god, så vi kunde se de snöklädda bergen i söder även om topparna gömde sig i molnen. Under dagen mötte vi en Späckhuggare familj med en hane, två honor och en liten kalv. Vi såg också många pälssälar (Southern fur seal) som hoppade runt båten. På kvällen tog vi natthamn i Caleta Notch, där pilotboken rekommenderade en vik som inte skulle vara utsatt för williwaws. Williwaws eller katabatiska vindar som de också kallas uppstår när det blåser hårt. Vinden förstärks då av bergen och kan nå orkanstyrka och mer än så. Vindbyarna är oftast kortvariga, 10-15 sekunder, men kan ibland vara upp emot 1 minut. Vi ankrade på den föreslagna platsen men blev lite fundersamma då ankaret hade svårt att fästa i den steniga bottnen. Med 2 linor från aktern iland så ansåg vi att det skulle kunna gå bra. Det var också helt lugnt på platsen. Men sent på kvällen så kom det några häftiga vindbyar som fick båten att kränga till. Vinden hade tydligen gått över mot SV och nu var det inte lika lugnt. Vi insåg att om ankaret skulle släppa så skulle vi driva rakt emot klipporna på babords låring. Hur skall man kunna sova gott med den vetskapen? Så det var bara att plocka ihop och ge sig av in i bassängen innanför och hoppas att den skulle vara bättre. Den skulle ha bra ankarbotten men vara utsatt för williwaws enligt båtar som varit här tidigare. På vägen in skulle vi passera en grynna som låg på hörnet av en ö. Normalt sett kan man se var de är då det växer kelp på dem, men nu var det halvmörkt och inte möjligt att se. Vi tyckte att vi hade bra avstånd men tutchade lite nätt på kanten av den. Som tur var blev det bara en liten duns. Det visade sig att den låg betydligt längre ut i leden än vad pilotbokens skiss visade. Inne i bassängen fick vi mycket bra fäste på andra försöket. På det första var det förmodligen lite för mycket kelp, så ankaret gled med. När vi hade packat undan våra landlinor och lyft upp dingen så var det helmörkt men då var klockan också halv tolv. Det blåser rejält under natten men vi ligger stadigt med 50 m kätting till ankaret. När vi lämnar nästa morgon är vädret bättre och vi får en vacker vy över en glaciär när vi går ut i Magellan sundet. Bra väder hela dagen och vi ser många valblås när vi närmar oss vår ankring i Bahia Mussel. Vi irrar runt på lite olika ankrings alternativ och ingen av dem verkar särskilt bra. Vi bestämmer oss för den vi testade först trots dåligt fäste med ankaret. Men med hjälp av två linor i land från fören så kan vi avlasta ankaret och vi ligger bra i 2 nätter. Dagen däremellan tar vi oss iland för en promenad. Terrängen är dock så svårforcerad att vi nöjer oss med vandring upp längs ett vattenfall och därefter utmed stranden. Inga längre sträckor men vi får upp pulsen i backen utmed vattenfallet. Vädret är ganska bra och vi kan till och med ta en fika i sitbrunnen under tältet. När vi ger oss av så har vi ganska måttlig vind på vår ankarplats men ute i Magellansundet blir det andra bullar.

Behövs inte så mycket segel i 40 kn vind.

Under förmiddagen har vi stadigt mellan 35 och 40 kn och många tillfällen 42 kn med en topp på 46 kn. Vinden har vi akterifrån men strömmen går emot så det blir väldigt bråkig sjö och jobbigt att styra båten. När man dessutom skall hålla uppsikt på alla Valar i området har man nog att stå i. Efter lunch minskar vinden till 25-30 kn och det blir betydligt drägligare. Sent på eftermiddagen avviker vi från Magellan sundet och går in i Seno Pedro. Sjön lägger sig helt och vinden avtar även om det kommer en del kastbyar. Fem sjömil ner i kanalen går vi in i Caleta Fenix men den är inte till vår belåtenhet, så vi bestämmer oss för att fortsätta ytterligare 20 nm till nästa alternativ. Vi går igenom Canal Acwalisnan som har 4 lite trängre pass. Vi är lite tidiga med tanke på tidvattnet så vi får 3 kn motström i Paso O Ryan, där det är som smalast. De sista tio sjömilen tar vi hjälp av motorn. Det fina vädret har gjort sitt för den här gången och ett grått molntäcke drar in med regnbyar. Ankomst Caleta Cluedo kl 20.30 där vi får fint fäste med ankaret men drar en lina på vardera sidan från fören snett in mot land. Dagen efter drar vi även 2 linor från aktern in till land. Här ligger vi nu tryggt och fint i vackra omgivningar. Det påminner lite om Svenska fjällen med lite lägre berg, sankmark och låga buskliknande träd, de ser nästan ut som Bonsaiträd. Det finns också ett ganska rikt fågelliv med Gäss och änder och deras ungar.

Chimango caracara (falk)

En falk slår sig ner på vårt storsegelkapell och låter sig villigt fotograferas. En av dagarna vandrar vi upp på ett av bergen. Det visar sig vara väldigt besvärligt då terrängen består av tjocka grästuvor som gungar under fötterna och man sjunker ner en halvmeter för nästan varje steg. Råkar man trampa mellan tuvorna så sjunker man ner en hel meter. Längre upp på berget är det något fastare mark men väldigt fuktigt. Lågtrycken står nu på rad utanför kusten och det blåser och regnar mycket.

 

Caucuén Común (Magellan goose)

Vår nästa etapp innebär segling mot sydväst och även ett stycke ut i havet, så vi inväntar bättre väder vilket innebär att vi blir liggande i 8 dagar.Tiden fördriver vi med läsning och så lyssnar vi på poddar. Jag passar också på att hämta lite vatten från bäcken som rinner ut längst in i viken. Vattnet är visserligen lite brunfärgat från torven på berget men smakar utmärkt. Dagen före vår tilltänkta avgång vaknar vi av att det är alldeles tyst. Vid frukost kan vi konstatera att det inte finns en krusning på vattnet så beslutar oss för avgång. Det tar sin lilla tid att få in linorna eftersom några av dem är fullständigt inbäddade i 5 cm tjockt, brunt sjögräs som måste skäras bort. När vi kommer ut i Canal Cockburn blåser det en ganska svag VNV-lig bris och sjön är ganska behaglig. Vi går för motor och utrullad genua. På väg ut passerar vi Cta. Louis och där inne ligger Ata-Ata med René, som vi senast såg i Valdivia. Vi ropar på radion men får inget svar så vi fortsätter. Vi har ju inte råd att missa ett sådant här väderfönster. Efter några timmar kommer vi till Isla Meteoro där vi kan smita in i skyddade vatten igen. På väg in passerar en Val alldeles för om båten och i samma veva så ökar vinden rejält så vi får rulla in genuan. På relativt skyddade vatten kan vi så fortsätta igenom Paso Gonzáles och ut i Canal Ocasión för att ta natthamn i Cta. Brecknock. På väg in har vi häftiga williwaws men i Caletan är det lugnt. Dessutom har fiskarena satt upp linor som man når från dingen, så det är lätt att förtöja. Cta.

Caleta Brecknock.

Brecknock är en spektakulär ankring och säkert väldigt vacker om det inte regnar hela tiden. Jag trotsade regnet och gick en tur upp till sjön ovanför vattenfallet. Stina var klok nog att stanna ombord i värmen. Turen skulle ta 10 min. enligt pilotboken men den tog nog det dubbla. Vattensjukt, dyngigt, halt och en obefintlig stig gjorde inte vandringen enkel. Men som sagt det är säkert vackert i solsken, när det nu inträffar. Avgång kl. 09.30 dagen efter (söndag). Ute i kanal Brecknock blåste det 30-40 knop så det blev en liten snibb av genuan. Fick stötta lite med motorn vid Cta. Yaghan, där kanalen gjorde en NV-tur. Bakom Isla Brecknock var det nästan vindstilla men därefter hade vi bra vind mellan 15-30 kn hela vägen fram till Caletón Silva. Där kunde vi ankra och akter förtöja i en landfast lina som gick tvärs över inre delen av viken. Lugn och fin ankring. Väl framme var det skönt att krypa ner i värmen och tina upp den genomfrusna kroppen. Regn det mesta av dagen men en solglimt på ca: 20 min lättade upp humöret lite, om än för en kort stund. En Argentinsk segelbåt kom in dagen efter och kapten ombord heter Sundblad och har Svenska föräldrar. Själv har han inte bott i Sverige och talar ingen svenska. De är på väg till Punta Arenas och därefter tillbaka till Puerto Williams, så kanske möts vi igen. Vi stannar i 2 nätter och passar på att hämta vatten i vattenfallet inne i viken. Sedan fortsätter vi österut mot Beagle kanalen. Vi möter en tysk ketch som kryssar sig västerut i den friska, kyliga vinden, vi avundas dem inte.  När vi kommer in i Passo Darwin, så förbättras vädret långsamt och i Brazo Noroeste (brazo = arm) dör vinden ut och vi får gå för motor de sista sjömilen till Seno Pia.

Ankring i Seno Pia.

Där ankrar vi i Cta. Beaulieu med utsikt mot en stor glaciär tvärs över fjorden. På vägen in klarnar vädret upp och vi får en fin vy över Cordeliera Darwin (cordeliera = bergskedja), men toppen på Mount Darwin ser vi inte. Nästa morgon regnar det och sikten är dålig så vi stannar kvar och hoppas på väderförbättring. På eftermiddagen slutar det regna så vi tar oss i land och letar upp en stig som går upp för berget. Det är vått, halt och brant, så det blir en jobbig vandring. Vi når en utsiktsplats men sikten är dålig, så vi ser bara nedre delen av glaciären och vår båt som ligger ankrad nedanför oss. Vi fortsätter uppför ytterligare en timma men stigen blir bara värre och vi ser inte så mycket då träden skymmer sikten ut mot fjorden. Nästa morgon regnar det igen men under förmiddagen så förbättras vädret och molnen lyfter. Vi bestämmer oss för en liten tur in i den västra armen av Seno Pia.

Kallt om fötterna?

En liten bit in möter oss isen och vi får kryssa oss emellan is-bitarna. Vi kommer ända in så att vi kan se de båda glaciärerna innan isen blir för kompakt. Det är två glaciärer som kommer från olika dalar men som förenas till en innan de når vattnet. Det sprakar och smäller från dem och allt som oftast ramlar stora isstycken ner i vattnet. De skapar meterhöga vågor som ganska snart dämpas av den kompakta isen som flyter längst in. Det är den vackraste glaciären vi sett hittills och bergen i bakgrunden fulländar bilden. På vägen ut ur fjorden har vi sett en skyddad vik där vi tänkt ankra. Men utsikten mot berget mitt emot kan inte jämföras med Cta. Beaulieu, så vi går tillbaka dit. När vi lämnar nästa morgon, är det vindstilla så det får bli motor.

Mt. Darwin massivet.

Ute i Beagle kanalen så skingras molnen och vi får äntligen se Mount Darwin(2. 438 m) i hela sin prakt. Patagonien kan vara vackert om det vill sig, det är bara alltför sällan som vädret bjuder till. Vi stävar tillbaka 10 sjömil varifrån vi tidigare kommit, för att gå ner i den förbjudna kanalen Barros Merino. Motor de första 2 timmarna därefter segling ner till vår ankring i Bahia de los Pescaderos i Brazo Sudoeste. Det fina vädret från morgonen återgår under eftermiddagen till mera normalt gråväder och regnskurar. Dagen efter fortsätter vi i Brazo Sudoeste och efter ca 10 sjömil viker vi av mot söder i Estéro Fouque (estéro = fjord) där det skall finnas en tidvattenglaciär. Vädret är inte särskilt bra så vi är tveksamma till avstickaren. Nu blir det bara en omväg på ca 10 sjömil så vi tar chansen att vädret kanske förbättras.

Bistert väder vid Fouque.

Tyvärr blir det nästan tvärt emot, det kommer kraftiga vindbyar med regn uppifrån glaciären så vi stannar bara en kort stund. Även denna glaciär ser ut att dra sig tillbaka och når knappt fram till vattenbrynet. Den is som ramlar ner från kanten flyter inte iväg utan blir liggande kvar i det grunda vattnet eller på den synliga strandremsan. Tillbaka i Brazo Sudoete så blir det segling för hårt inrullad genua i den hårda, byiga västvinden och i slutet på kanalen ankrar vi i Caleta Chorlito. Detta är första gången vi blir riktigt besvikna över ankringsplatsen. Inte för att den är dålig eller oskyddad tvärtom, utan för att den är full av skräp och sopor. Fiskarna har ett läger här liksom på många andra platser men här är det skräpigt på land och det ligger massor av plastpåsar och annat skräp och flyter inbäddat i kelpen.  Vi väljer att stanna kvar men bara en natt. Dagen efter rundar vi udden där Brazo Nor- och Sudoeste möts och går tillbaka ett par sjömil i Noroeste till Caleta Olla (uttalas Oja) där vi, efter ett par försök i den hårda vinden, ankrar med 2 linor i land. En Amerikansk båt som ligger här kommer över och berättar att det inte är någon idé att försöka backa fast ankaret eftersom botten är mycket lös. Receptet är att låta ankaret ligga några timmar så att det sjunker ner i sedimenten och därefter dra fast det. Näst morgon har gårdagens och nattens regn dragit bort och vädret förbättras under dagen. Vinden förblir dock hård men avtar mot kvällen. Under eftermiddagen kommer Ata-Ata med René och Solace med Steve in och ankrar bredvid. I sällskap har de den franska båten Babel med Jack och Sofi . Innan kväll är vi 7 båtar i viken och det ordnas brasa i land där var och en tar med sig dryck. Morgonen efter vaknar vi till sol från blå himmel och vindstilla väder. Det är min födelsedag och vi äter frukost i sittbrunnen. Ägg med det absolut sista från en Kalles kaviar. Det blir den helt i särklass bästa dagen sedan vi kom till Chile.

På vandring i solen.

Tillsammans med Steve och René gör vi en vandring upp i en brant dal utmed en fors. Leden är väldigt svår att följa och den är lerig, våt och brant. Man blir tvungen att grabba tag med händerna i det som står till buds, rötter, grenar, grästuvor och trädstammar. På det brantaste stället har man hängt ner ett rep som man får dra sig upp med. René vänder tillbaka när vi kommit halvvägs, han är nog den förnuftigaste av oss. På ett ställe går leden en meter från en ravin och 10 m nedanför dånar ett vattenfall. Vi vågar inte tänka på vad som skulle hända om vi halkade här. Så småningom når vi upp till en platå vid en dal där vi kan se Holanda glaciären längst upp. Efter att vi fyllt på med lite vätska och lite att äta så börjar vi nerfärden. Den är inte ett dugg lättare och tar minst lika lång tid.

Uppfriskande bad.

Vandringen har gjort mig svettig och varm och eftersom det är min födelsedag så firar jag med ett kort bad i havet, …….ett mycket kort bad. Efteråt blir det en varm dusch på akterdäck innan våra gäster, Steve, René, Jack och Sofi kommer över på en drink och lite goda tapaz. Hela dagen sol från en blå himmel, varmt och helt vindstilla, det är otroligt. Nästa dag fortsätter det fina vädret ända till kvällen, då det mulnar på. Vi tar det ganska lugnt och jag passar på att plocka av en ventilation på fördäck som har läckt lite vid överbrytande sjö. Kanske inte så konstigt då den varit dåligt tätad med silicon. Nu tätar jag efter konstens alla regler med rejält med sica-flex. Efter ytterligare en natt ger vi oss av tillsammans med Ata-Ata och Solace. Ute i Beagle kanalen ökar vinden och vi susar fram för liten genua. Armadan ropar upp och de får sin rapport. Lite senare har vi Argentina på vår babordssida och vi passerar Ushuaia, deras sydligaste stad. Fortfarande har vi Chile på vår styrbordssida och vi tar natthamn där i Caleta Victor Jara. I avtagande vind går vi nästa morgon de sista 30 sjömilen till Puerto Williams (PW) som är världens sydligaste stad. Ursprungligen fanns det en Yámana (indianstam) bosättning här som hette Uspashun. Men som på många andra ställen i världen så kom missionärerna hit för att kristna de ogudfruktiga indianerna och döpte platsen till Puerto Luisa. Den Chilenska armadan upprättade en militärbas här 1953 och döpte om platsen till Puerto Williams. Den blev dock inte tillgänglig för allmänheten förrän 1986 då myndigheterna öppnade upp staden. Armadan sätter fortfarande sin prägel på staden och administrerar stora delar av den inklusive hamnanläggningarna för både kommersiell och privat båttrafik.

Trångt på Micalvi.

För fritidsbåtar har man en lite udda lösning. Man förtöjer utanpå den grundsatta fraktbåten ”Micalvi” som ligger i den lilla fjorden Seno Lauta. Micalvi byggdes 1925 i Tyskland för frakttrafik på floden Rhen. Efter en ammunitionstransport till Chile 1928 så ville inte Tyskarna ha tillbaka båten som därefter användes av Chilenska flottan för transporter till de avlägsna bosättningarna i södra Chile. Efter en rejäl grundstötning på ett skär i närheten, så drogs Micalvi in där den står idag och tjänstgör som förtöjningspir för gästande båtar. Här finns duschar, vatten och en del uttag för ström. När vi anlände så låg det 5-6 båtar utanpå varandra i 3 led, så det fanns ingen plats för oss. Däremot så har armadan lagt ut ett antal bojar längre in i viken och där förtöjde vi i par med Solace. Bojarna är kraftigt dimensionerade för flera båtar och vi har varken behov av el eller vatten direkt till båten. Dessutom så tar det inte mycket längre tid att ta dingen in än vad det tar att trava över 5 båtar.

 

Puerto Williams och Kap Horn

Efter inheckning tog vi en tur i den lilla staden (ca 2.500 inv.) som mest består av låga skjul-liknande hus. Det finns 5 supermarkets även om de nu inte gör skäl för namnet. Det mesta i matväg finns dock att köpa om man nu inte har för höga krav. Färskvaror levereras med båt varje lördag och då är det naturligtvis bäst att handla, framför allt frukt och grönt. De första dagarna fick vi tvättat 4 maskiner tvätt och även sanerat oss själva. Vi valde att använda duscharna på Micalvi men en av gångerna vi var där så fungerade inte varmvattnet så vi duschade i båten. När vi skulle tömma duschtråget så tog det en evighet och visst, det hade gått långsamt de tidigare gångerna också. Det föranledde till att vi beslöt oss för att leta upp pumpens placering. Det var bara att följa pumpslangen från botten av tråget genom 3 tömda skåp till vi hittade den under bottenhyllan i skåpet där septik-tanken är placerad. Här fanns också en sil placerad som naturligtvis var helt igensatt. Dessutom satt en liten sil alldeles framför pumpen, även den igensatt.  Så nu är allt rensat och det fungerar igen. Så något gott hade det med sig ändå.

Stina på Cerro Bandera.

Vi har även gått en vandring som heter Cerro Bandera som tog oss upp på ett berg 920 m.ö.h med väldigt fin utsikt över P.W. och Canal Beagle. Efter en vecka i P.W. så började vi fundera på vad vi skulle göra härnäst. Tidigare hade vi funderat på att gå tillbaka till Valdivia och därefter direkt ut i Stilla havet igen. Men våra egna och andras erfarenhet sade att det skulle bli minst 95% motvind med antingen kryss eller motorgång, så det alternativet hade vi övergett för länge sedan. Återstod då att gå norrut genom södra Atlanten. På kort sikt gav det oss 3 allternativ. Gå tillbaka och besöka Ushuaia, argentinas sydligaste stad. Gå söderut mot Kap Horn och se vad öarna där kunde erbjuda eller gå till Falklandsöarna. Inget av de 2 första alternativen uteslöt Falklandsöarna och Ushuaia lät inte så lockande. Många sa att det var en mera turistisk stad och att ankring eller marinor var mera utsatta för vind och vågor. Så enda anledningen var att utbudet var större än i P.W. Således bestämde vi oss för att göra ett försök att runda Kap Horn. Varför skall man då runda Kap Horn? Ja det är väl med det som med Mt. Everest, för att det finns där! Om man nu befinner sig i Puerto Williams så är det väl som om en bergsbestigare befinner sig i det översta baslägret på Mt Everest och bestämmer sig för att inte bestiga toppen. Nu menar jag naturligtvis bara symboliskt, att bestiga berget är naturligtvis oerhört mycket svårare än att runda hornet. Men vår ”pilot book” avslutar kapitlet om seglingen runt Kap Horn så här. ”To get down here on a small yacht is not a Sunday morning sail.” Dessutom så skall man inte glömma att vägen ner hit är lång och tuff och så långt från passadvind segling man kan komma. Innan vi kunde avgå så var vi dock tvungna att förlänga vårt visum som nu, efter 3 månader, var på väg att gå ut. Det tog 2 dagar att få det klart och när vi hämtat och betalat kostnaden så gick vi till Port Capitan och fick ett zarpe (kryssningstillstånd) för att gå till Kap Horn och tillbaka. Vi avgår P.W. klockan 12.00 i mycket svag vind så det får bli motorgång. Vi njuter av de vackra vyerna. Dagen innan har det regnat hela dagen och natten men regnet har fallit som snö på lite högre terräng.

Vi får ut och skotta.

Två timmar senare får vi en intensiv hagelby över oss och det bildas små drivor på däck och i sittbrunnen. Sent på eftermiddagen ankommer vi Puerto Toro som ligger på östra sidan av Isla Navarino (samma ö som P.W.). Ata-ata och Babel ligger här redan då de avgick 2 dagar innan oss. Vi förtöjer utanför Babel. Lite senare kommer ytterligare 2 båtar in (Manamo och Obelix). Babel har gjort ett försök under dagen att korsa Bahia Nassau men fick vända då de fick bråkig sjö och hård SSV-vind. Innan middagen så går vi en liten promenad i byn som säger sig vara världens sydligaste bosättning. Nästa morgon vaknar vi till en strimma sol, efter en mycket kall natt. Det ligger frost på däck och det är is på solcellerna. Avgår Puert Toro kl. 09.00 strax efter den franska båten Manamo med Patric och 5 chartergäster. Våra grib-filer visar att det skall finnas en möjlighet att korsa Bahia Nassau i dag. Det utlovas V-SV ca 18-20 knop. Vi sätter storsegel och genua med vardera ett rev och stöttar med motor. Klockan 09.55 stannar vi motorn och seglar dikt biddevind.

Felnavigerare!

Strax innan vi når Bahia Nassau så ökar vinden och vi tar ytterligare ett rev i storseglet. Lite senare kommer en regnby med 30-35 kn vind som dessutom vrider emot. Rullar in genuan helt och gör endast 2 knop när vi håller emot vindstötarna. Jag överväger att vända och gå tillbaka då det inte är värt att lida i skitvädret. Beslutar dock att avvakta och efter en halvtimme så är det hela över och vinden avtar och vrider tillbaka mot VSV. Rullar ut en revad genua och sätter vindrodret. Resten av överfarten blir ganska odramatisk och på eftermiddagen kommer vi i lite sjölä av Isla Wollaston. Strax innan Canal Bravo minskar vinden och vrider emot så vi bärgar seglen och startar motorn (kl. 15.40).  I avtagande vind och bra väder går vi genom Canal Bravo och Franklin och ankommer Cta. Maxwell kl. 19.00,där vi parankrar med Manamo som har linor i land. Om de avgår innan oss så har vi lagt en extra lina till en lina som är spänd över viken akter om oss. Vi får en lugn och behaglig natt. Lämnade Cta. Maxwell kl. 08.15. Sätter storsegel med ett rev innan vi går igenom det södra passet. Möter besvärlig sjö både i passet och utanför. Det är helt öppet mot havet i söder, nästa land söderut är Antarktis. Håller kurs ut mot vår waypoint väster om Hornet. Sjön blir något bättre på vägen ut. Vind mellan 20-25 kn men vi får ett par regnbyar med vind upp mot 35 kn. Riktningen är från SV men i byarna mer S och då gör vi ett slag västerut för att vinna höjd. Det är kallt, ibland faller nederbörden som våt snö eller hagel. I en av byarna går Stina upp och tar in ytterligare ett rev i storseglet. Efteråt har hon så ont i händerna av kylan att hon nästan gråter av smärtan. Klockan 10.30 rullar vi ut en bit av genuan och stannar motorn.

Kap Horn om babord.

Faller av lite mot SO ner mot udden. Mellan kl. 11 och 12 passerar vi Kap Horn. Vinden från SSV ca 20-25 kn. Vi har tur och lyckas pricka passagen mellan 2 regnbyar och får bra sikt. Efter passagen går vi in bakom udden till Cta. Leon där vi försöker sätta i dingen för att komma iland. Det ser ut att gå bra att landa dingen men det kommer en regnby med kraftiga vindstötar så vi lägger ner projektet till hustruns belåtenhet. När dingen är surrad igen så rullar vi ut genuan och går mot Paso Mar del Sur. I passet får vi rejält med motström och stående vågor så vi gör bara runt 3 knop. Innanför lägger sig sjön och motströmen avtar efter hand. Angör Cta. Martial kl. 14.20 i en vind/regnby och ankrar på 6,5 m. Det ligger en lite större aluminiumbåt här redan. I grannviken ligger Ata-Ata och Babel parankrade efter att ha gått ner under kvällen/natten. De inväntar nog bättre väder för Hornet.

Vårt spår runt hornet.

Vi kryper ner i värmen för lunch och en eftermiddagslur. Det tar på krafterna att vara seglare och man är väl inte någon ungdom längre. Vi skänker också en lång tanke till Stinas mor som fyller 89 år dagen till ära. Nästa morgon avgår vi kl. 08.40 och rullar ut genuan utanför viken. Seglar för lätt vind genom Paso Bravo där vi får besök av en liten trastliknande fågel som verkar göra sig hemmastad ombord. Den flyr dock in mot Isla Wollaston när vi kommer ut på öppnare vatten. Vi sätter storsegel och bommar ut genuan med ett rev och seglar platt läns över Bahia Nassau. När vi närmar oss Puerto Toro har det gått så bra att vi beslutar oss för att fortsätta mot Puerto Eugenia dit vi anländer kl. 19.40 och svajankrar. Födelsedagarna avlöser varandra och i dag är det min syster Christina som vi firar och grattar med meil. Nästa morgon avgår vi kl. 08.40 och får kryss upp genom Beagle kanalen i västlig vind på ca 12-16 knop. Vi har tur med strömmen då det är slack vid högvatten. Det blir en härlig segling och än en gång kan vi njuta av de snöklädda bergen. På avstånd ser vi även de höga bergen vid Cordeliera Darwin. Puerto Williams angörs kl. 12.40 och där har det fyllt på båtar utanpå Micalvi där det nu åter är fulla led. Vår tidigare boj tycks ha försvunnit och Solace ligger nu vid Micalvi men en annan boj är ledig och den hugger vi. Vi var 5 båtar som lämnade samma vecka för att runda Kap Horn men bara vi och den franska Manamo lyckades. Så helt enkelt är det inte. När vi senare träffar Patric (s/y Manamo), som har rundat hornet många gånger, så erkänner han att även han övervägde att vända om när vädret var som värst. Under eftermiddagen mulnar det på och på kvällen, natten och följande dag regnar det och blåser. Nu börjar vi förbereda oss och följa vädret för att hitta ett lämpligt fönster för att gå mot Falklandsöarna. Det ser ut att vänta på sig då grib-filerna, för ovanlighetens skull, visar på lätta och senare ostliga vindar för de närmaste 7 dagarna.

Tur att vi bara skall till Helsingborg.

Annonser