2019.03.23. – 2019.06.27.  (Brev nr: 19.03.)

Den långa kryssen.

Redan inne i Port William satte vi segel, full stor och 2 rev i genuan. Men i ökande vind får vi nästan genast ta in ett rev i storseglet och strax därefter ytterligare ett i genuan. Vi ser flera valar blåsa på avstånd och innan det mörknar är det dags för ytterligare ett rev i storseglet. Med släck i seglen rusar vi iväg mot nordnordost i den sydostliga vinden, ja så var det med den måttliga brisen som var utlovad. Det blir en ganska blöt och lite obekväm första natt men vi lyckas lägga 167 nm bakom oss på 24 timmar. Första morgonen visar termometern 5,1 grader men senare så tittar solen fram och värmer lite. Under eftermiddagen så avtar vinden och i skymningen så för vi fullt segelställ. Vinden fortsätter att avta under natten och kl. 01.30 så dör den ut helt och vi startar motorn.  Andra morgonen har temperaturen ökat till 9,8 grader och så fortsätter det morgon efter morgon, så de närmaste dagarna har vi 14,8- 16,6- och 19,4 grader. Vi blir lite överraskade av att temperaturen stiger så hastigt men njuter naturligtvis av att kunna klä oss lite behagligare och slippa köra värmaren. Vinden återkommer under eftermiddagen (efter ca13 timmar) men nu kommer den från NV så vindriktningen är lite för om tvärs. En väldigt stor flock Pilotvalar passerar oss också under eftermiddagen, en uppiggande syn.  Vi lämnar ”the screaming 50:s” och seglar in i ”the roaring 40:s”. Något som endast märks genom att vinden avtar så sakta och vi får 2 kn motström. Nästa dag ökar vinden igen och vrider långsamt emot så vi får skota in så mycket vi kan. Mot kvällen kan vi inte ligga upp vår kurs och den långa kryssen tar sin början, den som kommer att vara i 9 dagar. Vinden vrider dock mycket mellan NV och NO så vi försöker så gott det går att ta vara på vriden och gå på den bog som bär närmast mot målet. Vindstyrkan varierar också mycket och vi får hela tiden anpassa segelytan. Ibland kommer det rejäla regnbyar men för det mesta så skiner solen.

Solnedgång.

Det är helt enkelt ett väldigt växlande väder men med vindar från det håll vi är på väg emot. En av dagarna då det är svag vind går båten ofrivilligt över stag. Stina, som har vakten, startar motorn för att köra oss tillbaka på rätt bog igen. När hon lägger i växeln, skakar hela båten innan motorn dör. Vi misstänker att vi fått något i propellern men kan inte vidta några åtgärder just då. Några dagar senare när sjön och vinden är svag så dyker jag ner för att inspektera. Jag hittar inget i propellern men ett stort plastskynke sitter fast i rodret.   Däremot kan jag nog konstatera att propellerns inställning (flöjlande propeller) har ändrat sig radikalt. Det är inte helt lätt att ligga under båten i dyningen och försöka justera den och jag tycker dessutom att den kärvar lite. Så det hela får vänta tills vi har bättre förhållanden iland. Den 5e april har vi seglat i 12 dagar och ligger på hård kryss med 2 rev i storseglet och en minimal genua. Vi ligger på styrbords bog med kurs in mot den Brasilianska kusten. När det skymmer börjar vi se mycket fiskebåtar för om oss, så vi slår och lägger oss på babords bog ut från kusten. Efter någon timma ökar vinden ytterligare till 30-35 kn och det är meningslöst att fortsätta kryssa. Vi riskerar bara att utsätta rigg och segel för skador så vi tar beslutet att rulla in genuan helt och bara ligga och driva för dubbelrevat storsegel. Det blir betydligt bekvämare ombord och vi driver med 2 knop mot SO. Den hårda vinden varar i 10 timmar innan vi kan rulla ut lite på genuan och åter börja tugga oss norröver. Grib-filerna har visat sydliga vindar de senaste 12 timmarna och nu verkar det som om vinden vrider till vår fördel och lite senare så har vi fullt tryck från sydväst. Vind mot redan befintliga vågor från nordost skapar besvärlig sjö så vi plockar ner storseglet och går för lite inrullad genua med bra fart. Efterhand så avtar vinden och vi rullar ut genuan helt. När Stina vid ett tillfälle är framme på däck så upptäcker hon att Babords lanterna på pulpiten saknas, den försvann säkert under kulingen. Dagen efter sätter vi åter storseglet och seglar med fullt segelställ. Det varar ett dygn, sen tar vinden slut helt. För att skona segel och rigg, rullar vi in genuan och beslår storseglet på bommen. Vi driver långsamt mot SV i ca:12 timmar och har nu bara 100 nm kvar till Ilha de Saao Sebastiaao där vi tänkt klarera in. Måndagen den 8e april har vi bara 50 nm kvar. Det har regnat i omgångar under natten och vinden har varit väldigt nyckfull. Vid lunchtid så stabiliserar det sig och vinden ökar. Vi seglar med ett rev i storen och så småningom 3 rev i genuan. Vi seglar dikt bidevind och kan så när ligga upp mot målet. Vinden ökar och vi skall ta in ytterligare ett rev i storseglet. Vi har svårt att få ner det och ser att en travare på masten har lossnat från seglet. Efter lite krånglande kan vi få ner seglet och beslå det på bommen. Reparation får anstå till vi kommit fram. Efterhand vrider vinden till vår fördel och vi kan släcka lite i genuan. I mörker seglar vi in i Canal Saao Sebastiaao som skiljer ön från fastlandet och kl. 20.20 kan vi ankra utanför Ilhabela Yacht Club efter lite kryssande mellan bojar och ankrade fiskebåtar. Efter 16 dygn och 8 timmar är det skönt att somna in i en stilla båt. Tack vare att vi fick så mycket kryss så blev distansen 2035 nm istället för beräknade 1775nm.

Brasilien.

Nästa morgon kan vi konstatera att vi lyckats bra med val av ankringsplats, så vi kan lugnt ligga kvar. Det regnar ganska mycket och det är lite svårt att ta tag i saker. Inklarering får vänta till i morgon. Emellan ett par skurar hinner vi i alla fall reparera den trasiga travaren så att vi kan använda storseglet. Lite uppröjning i båren hinns också med. Nästa morgon åker vi in till marinan och frågar efter kontoret. Problemet är bara att ingen förstår oss, ingen vi frågar pratar engelska. Till slut går en kille med oss ut på gatan och pekar mot en byggnad lite längre bort på motsatta sida. Men inte heller i den byggnaden finns något kontor utan man pekar mot en byggnad längre upp i gatan.

Sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.

Den byggnaden visar sig innehålla en affär som säljer båtar och marinmotorer. Vi går i alla fall in och det visar sig att den trevlige ägaren heter Ricardo och pratar ganska bra engelska. Han förklarar att han är den ende i området som gör det, så de brukar skicka dit alla engelsktalande gäster. Med hans hjälp får vi ordnat en förtöjningsboj och blir inskrivna i marinan. Han visar oss också var det finns en ATM-maskin så att vi kan ta ut pengar och var vi ska klarera in. Efter att vi flyttat båten, går vi till banken för att ta ut lokal valuta. Där visar det sig att ATM-maskinen bara tar emot lokala bankkort. Tillbaka till båten för att hämta US-dollar och till sist lyckas vi få växlat till oss ett par hundralappar så att vi kan handla lite färskvaror. Då myndigheterna har sina kontor i Saao Sebastiaao på andra sidan sundet, så blir det ingen incheckning den dagen heller. Nästa morgon tar vi bussen till färjan som tar oss över sundet och klarerar in i Brasilien. Det går förhållandevis enkelt trots språksvårigheter. Vi handlar också på en större stormarknad där vi även kan få ut pengar i ATM-maskinen. Tillbaka i Ilhabela träffar vi åter Ricardo som hjälper oss att hitta en möjlighet att lyfta båten. Närmsta platsen för det är i Paraty som ligger ca 70 nm längre nordost ut. Ricardo ringer dit och varskor om vår ankomst om ett par dagar. Tyvärr ger vi Ilha de Saao Sebastiaao alltför lite tid. Det förefaller att vara en mycket vacker ö med mycket vacker natur och många vattenfall men eftersom vi inte kan använda vår motor så är vi angelägna att få det problemet ur världen. Så vi checkar ut, släpper vår förtöjning och seglar vidare. Det blir kryss i lätta vindar och när mörkret faller så är vi omgivna av fiskebåtar. Vi finner en natthamn på Ilha Das Coueves där vi ankrar strax efter kl 22, bland några fiskebåtar. Nästa morgon fortsätter vi i den lätta brisen och hittar ankring i öppningen av en lång vik. Vi hade givetvis tänkt ankra mycket längre in, men vinden tog helt slut. Nästa dag kommer vi in till marinan och blir mötta strax utanför av en av deras båtar.  En timma senare hänger vi i Travelliften och kan byta till vår fasta reservpropeller. Ytterligare en timma senare har vi betalt och är åter i vattnet. Vi går tvärs över viken och ankrar bland många andra segelbåtar. Vi kommer i kontakt med Bruno en Brasiliansk ensamseglare som ger oss mycket information. Där ligger också en familj, tillika från Brasilien, som tar oss med i sin bil till en supermarcado i Paraty. Alla pratar bra engelska och är väldigt trevliga.

snart högvatten.

Paraty, på andra sidan viken, besöker vi flera gånger. Det är en gammal by med en kulturell och pittoresk gammal stadsdel som ligger väldigt lågt vid en flodmynning. Ja så lågt att högvattnet invaderar gatorna och man får vada fram i minst ankelhögt vatten.  Paraty ligger i den stora bukten Baia de Ilha Grande som mot öster skyddas mot Atlanten av ön Ilha Grande. Det är ett mycket populärt fritidsområde för fritidsbåtar och badande. Eftersom det var påskvecka så tog vi det lugnt och stannade i 9 dagar. Fast 2 av dessa spenderade vi i en lugn vik, Saco de Tarituba, 12 nm längre norrut. Efter påsken gav vi oss av ut mot Ilha Grande där vi besökte ett flertal vikar. Den första, Baia Meros, låg på sydvästsidan ut mot Atlanten och hade en härlig liten sandstrand längst in. Vattnet var rent och klart och det fanns mycket fisk och havssköldpaddor. På eftermiddagen invaderades dock viken av chartrade, snabbgående båtar med ca 12 gäster i varje men när solen närmade sig horisonten så försvann alla dessa och vi delade viken med någon enstaka seglare och fiskebåt. Efter några dagar seglar vi vidare utmed nordvästsidan av Ilha Grande och ankrar i Ensenada De Sitio bland ett 10-tal andra båtar. Strax efter att mörkret fallit så drar vinden plötsligt i och det blåser mellan 30 och 35 knop. Grannbåtens dinge vänder upp och ner med motor och allt. Vi har vår dinge upphissad utmed sidan av båten och befarar att den skall blåsa upp på däck. Vi sjösätter den snabbt och förtöjer den tätt in till aktern. Vi lägger också ut ca 60 m kätting och är inte oroliga för att vi skall dragga. Vi är mer bekymrade för att andra båtar skall dragga emot oss. Men trots att många draggar sitt ankare så går allt bra och nästa morgon är allt stilla och lugnt igen. För vår del står handling på dagordningen och vi seglar den korta biten in till Angra dos Reis på fastlandet där vi förtöjer i Marina Piratas. I anslutning till marinan ligger Mercado Piratas där vi handlar i en välsorterad affär. Hamnen är gratis och förmodligen med samma ägare som stormarknaden. När vi är klara seglar vi åter ut till Ilha Grande där vi ankrar i en vik vid Ilha Macacos.

Viktigt med bra ankarutrustning!

På stranden på ön ligger det en båt med stor slagsida och vattenlinjen högt över vattenytan. Jag kör över och får av den Argentinska besättningen reda på att de draggat på grund i den hårda vinden kvällen innan. De har varit i kontakt med en större turistbåt som skall komma och dra loss dem vid högvatten dagen efter. Efter frukost nästa morgon åker jag över och träffar besättningen som verkar ganska handlingsförlamad. Jag beslutar mig för att vi skall göra ett försök att få loss båten och åker tillbaka och hämtar Stina och ett par långa linor. Båten ligger inne i en hörna av viken och lite längre ut längs ena stranden finns en brygga där vi kan fästa en lina. När vi sen skall försöka att sträcka upp linan på deras vinchar, så visar det sig att av 4 vinchar så fungerar bara 2 och dessutom så har de inga vinchhandtag, så Stina får hämta våra. Båten verkar inte vara i bästa skick och enligt vår bedömning knappt sjöduglig, men de har trots allt tagit sig hit från Buenos Aires. När Stina är tillbaka med handtagen så spänner vi upp brygglinan så mycket vi orkar. Nu är det bara en timma kvar till högvatten, så förutsättningarna blir inte mycket bättre. När linan är spänd så hoppar vi i vattnet och med gemensamma krafter vaggar vi båten fram och tillbaka. Linan slaknar något så vi spänner upp och fortsätter vagga båten. Så där håller vi på i nästan en timma och flyttar den ca 3 meter innan den till slut flyter. Det är en lycklig besättning som tar sig ombord och ankrar om på djupare vatten. De var nog extra glada, för den utlovade hjälpande båten dök aldrig upp. Även vi tyckte det var kul att utföra dagens goda gärning och ge en hjälpande hand. Dagen efter fortsätter vi till Ensenada do Abraaao (jo det stavas så) där byn med samma namn ligger. Det är en ganska trevlig by men ganska turistisk. Här blir dagens goda gärning att hjälpa en Fransk familj i en hyrbåt, att få upp ankaret eftersom ankarspelet har slutat fungera. Vi stannar i 2 nätter innan vi fortsätter till vår sista ankring på Ilha grande. Viken heter Ensenada das Palmas och vi ankrar vid Praia dos Mangues. Hit kommer det massor av turister med båtar varje dag, men även här försvinner de med solen.

Härliga stränder.

Orsaken till turistinvasionen ligger i en fantastiskt fin sandstrand som ligger på Atlantsidan, en halv timmas promenad över bergen. Efter lunch i båten tar vi dingen i land och vandrar över berget. Där väntar en flera km lång sandstrand med härligt blått atlantvatten. Stora dyningar rullar in till surfarnas glädje. Vi bestämmer oss för att nästa dag så blir det strandhäng med bad. Tillbaka i vår vik tar vi en Ciapirinha på en liten strandbar innan vi kör ut till middag i båten. Nästa dag packar vi badkläder och går över berget till den underbara stranden.

Vacker liten krabat.

På vägen träffar vi på en flock silkes apor som klänger runt i träden intill stigen. Det blir en skön dag med många bad och en lång promenad utmed hela stranden. Lunchmackor och öl köper vi hos en lokal entreprenör. Efter en härlig dag blir det åter en Caipirinha på den lokala baren, det är ju trots allt lördag. Tidigt sänggående för nästa morgon är det avgång kl. 05.00. Det är kolmörkt då vi tar oss ut ur viken men ljuset kommer snart smygande.  Det är ingen vind så motorn får gå hela vägen. På slutet kan vi hjälpa den lite med genuan. Sent på eftermiddagen passerar vi den berömda sockertoppen, men Kristusstatyen är dold bland molnen.

Fader vår som är i himmelen……..

Den skymtas först då vi svänger runt Punta de Santa Cruz som utgör ena udden vid infarten till Rio De Janeiro. I skymningen ankrar vi utanför Marina Naval Charitas som ligger på motsatt sida av Rio, alltså på östra sidan av inloppet. Nästa morgon får vi kontakt med marinan och flyttar in till en bryggplats. Här har vi tillgång till marinans alla faciliteter som innefattar restaurang, bar, duschar och en stor swimmingpool. Marinan är naturligtvis inhägnad och har 24-timmars bevakning. Dyrt kanske ni tänker, nej ca 150 sek per natt kan nog inte anses dyrt. För att komma in till Rio de Janeiro så fick vi ta en snabbfärja som tog ca 30 minuter. Det var 10 min. promenad till färjan som var gratis för oss pensionärer. Färjan lade till mitt i centrum med gångavstånd till spårväg, bussar och tunnelbana. Första besöket blev till Capitania dos Portos, för inklarering. I Brasilien måste man klarera ut och in i varje stat.

Framtidsmuséet.

När det var avklarat så promenerade vi längs vattnet och kom till en märklig byggnad som visade sig vara ett framtidsmuseum. Vi hade turen att besöka det en tisdag då det var fri entré. Ett väldigt intressant besök, men det var mer än vi som tyckte det, för det var välbesökt. Vi tog lunch på en lokal restaurang som i likhet med många andra serverade en riklig buffé där man betalade efter vikt. Ungefär 9 sek för 100 g så en väl tilltagen lunch kostade ungefär 30-35 sek inklusive en öl. Efter lunch blev det besök i Cathedral Metropolitana de Saõ Sebastiaõ. Ett exempel på att vi nu i modern tid inte har möjlighet att bygga som man gjorde för ett par hundra år sedan, då man byggde i sten och marmor med påkostade skulpturer och målningar. Katedralen var byggd i betong och imponerade inte speciellt om man bortser från dimensionen och de vackra glaspartierna med motiv från bibelhistorien. En annan dag tog vi bussen till bergbanan som tog oss upp till Kristusstatyn på berget Corcovado.

Limhamns Jesus.

Här står Jesus med utsträckta armar och blickar ut över Rio de Janeiro och Baia de Guanabara. Även här är det dimensionen som imponerar. Statyn som är gjord av betong, går ju bland svenskar under öknamnet Limhamns Jesus. Anledningen är att den 8 m höga sockeln som statyen står på är gjord av cement från just Limhamn. Även om statyn är imponerande så är det ändå utsikten som imponerar mest. Härifrån ser man i stort sett hela Rio, Centrum i norr, Botofogo med Sockertoppen i öster, Playa de Copacabana och – Ipanema i söder och Playa de Barra da Tijuca i väster.

Botofogo och Sugarloaf mountain.

Tvärs över inloppet till Guanabarra ligger Niteroy och strax intill Charitas där vi var förtöjda i Marina Naval Charits. Efter att vi sett oss mätta på utsikten, tog vi bergbanan tillbaka och efter en god lunch, bussen till Copacabana. Vi vandrade utmed Avenida Atlantica med atlantens vågor dånande in mot stranden. Här spelas det fotboll på stranden, som har många elbelysta fotbollsplaner med sand som underlag. Hotell Rio Othon Palac låg kvar. Här bodde jag under en vecka under mitt första utlandsjobb för 40 år sedan. Innan vi tog metron in till centrum så hann vi med ett par Caipirinha på en strandbar. De sista dagarna använder vi också den fina swimmingpoolen i marinan.

Avkoppling vid poolen.

På helgen är det fullt med folk som badar, solar och grillar på de många grillplatserna. Klubben har en stor jolleverksamhet och det står mellan 50 och 100 Laser-jollar uppställda i rader under tak. Dessutom ett otal Optimistjollar. Efter en vecka börjar vi planera för fortsättningen och konstaterar då att vi har ca 2600 nm att segla på en månad, innan vi kommer till Surinam, där vi planerar att lägga båten medan vi åker till Sverige. Så vi får bråttom att bunkra och checka ut och efter 8 dagar i Rio är vi åter på väg. Det blir motorgång till att börja med men snart kommer vinden och efter Cabo Frio kan vi segla med lite släck i seglen i ganska lätt vind. Vi har inte bestämt vår nästa destination, men eftersom vindriktningen är bra med slack i seglen så hoppar vi över ett par tilltänkta stopp och sätter kursen mot Abrolhos öarna. Seglingen blir växlande med lite motorgång men mest segling i både lätta vindar och kulingvindar. Vi passerar många oljeriggar och ett par suply-båtar. Sista natten får vi bromsa rejält i den friska brisen och segla enbart med hårt inrullad genua. Vi vill inte komma fram i mörker eftersom man inte får ankra utan måste förtöja i någon av de utlagda bojarna. I det första gryningsljuset, smyger vi in mellan två små öar och förtöjer i den största bojen.

Fyren på Abrolhos.

Ön i lovart har ett långt utskjutande rev som dämpar det mesta av vågorna nu vid lågvatten. Vår boj har en 50 mm tjock förtöjningslina så vi misstänker att bojstenen är dimensionerad därefter. Vi har hört mycket positivt om öarna så vår plan är att stanna i två nätter. Kanske snorkla lite och gå i land på någon av öarna. Det blir inte något av det. Vattnet har dålig sikt och vi hittar ingen lämplig plats att landa dingen i det blåsiga vädret. Vi kan dock se att fåglarna har delat upp öarna emellan sig. Booby-fåglarna (Sulorna) har ön i lovart och Fregattfåglarna ön i lä. Det är tydligen häckningstid hos Fregattfåglarna för man kan tydligt se de illröda uppblåsta strupsäckarna på hanarna. Ett fåtal palmer kämpar för sin existens på de vindpinade öarna. Vår bojplats är hyfsat skyddad vid lågvatten men blir ganska rullig vid högvatten då vågorna letar sig över revet. Andra dagens morgon börjar soligt och jag passar på att skrapa bort sjötulpaner från skrovet. På eftermiddagen blir vädret sämre. Blåsten tilltar och regnbyarna avlöser varandra. Plötsligt märker Stina att vi har draggat. Vi får snabbt igång motorn och släppt förtöjningen, vi har ju rev även akter om oss. Vi försöker ankra, trots förbudet, men får inget fäste för ankaret. Det bara glider över den hårda bottnen. Då kommer nästa överraskning, ankarspelet fungerar inte. Vi har haft problem med fotkontakten tidigare men med lite lirkande alltid lyckats få upp ankaret trots allt. Nu är det heldött när vi som mest behöver det. Så det är bara att ta fram veven och ta upp det manuellt. Ett ganska tungt och besvärligt arbete i den hårda vinden. Tur då att det inte är så djupt. Ett abrupt avbrott på vårt besök och precis innan det mörknar helt så kommer vi iväg för enbart genua. Kursen sätts mot Baia de Camamu 265 nm längre norrut. Dagen efter avgång lägger vår kylkompressor av. Den har trilskats en längre tid men vi har lyckats hålla liv i den men nu är den heldöd. Efter 2 dygn kan vi ankra i skyddade vatten bakom en lång sandtunga.

Typisk utombordare.

Härligt att åter få sova i en helt stilla båt. Baie de Camamu har bildats av flera flodutlopp och nästa morgon fortsätter vi upp i ett av dessa. Bebyggelsen är gles och stränderna är kantade av djungel. Vi möter en och annan fiskare i öppna båtar med en ”long-tail-motor” längst bak, helt enkelt en gräsklipparmotor med en lång axel till propellern. Efter 13 nm kommer vi till byn Marau där vi ankrar. Byn visar sig vara en riktigt genuin landsortsby med nästan obefintlig turistverksamhet. Traktens enda sevärdhet lär vara ett vattenfall några kilometer upp i floden.

Byn Marau.

Sådana har vi sett tillräckligt av och dessutom är vi angelägna med att komma vidare. Så efter lite komplettering av mat och fruktförråden från det klena utbudet i affärerna, avgår vi följande morgon. Vi går för motor samma väg som vi kom in och sätter segel så fort vi kommer ut på havet. Det är ca 530 nm till nästa ankring uppe vid Joaao Pessoa och det blir en mycket blandad segling i både lätta och hårda vindar från olika riktningar. Ibland kommer det en regnby med mycket vind och när den passerat så dör vinden och motorn får stötta.  Första kvällen och natten passerar vi långt utanför Salvador där vi ser natthimlen lysas upp av alla ljusen. Där har vi varit på vår förra långsegling, så den här gången far vi värdshus förbi. Några dagar senare får jag för mig att prova fiskelyckan medan Stina tar igen förlorad nattsömn. Jodå lyckan består, efter en timma sitter det en liten Skipjack Tuna på kroken. Den är tillräckligt stor för att räcka till en middag för oss två, större vill vi inte ha nu när vi inte kan ta hand om den. Segling och väder bättrar sig sista dagarna och efter 4 dygn kan vi segla in Rio Paraiva , förbi Cabedelo och upp till Jacaré där vi ankrar utanför en fransk Marina. Det ligger 2 andra långseglare ankrade bredvid oss, en fransk och en sydafrikansk båt. På den franska båten finns ett ungt par där tjejen pratar god svenska med lite fransk brytning. Det visar sig att hon har svensk mor och fransk far och är född i Ystad. På marinakontoret är det stängt så registrering får vänta till morgondagen. I den närbelägna lilla byn lyckas vi trots att den lilla affären är stängd, köpa is som levereras i 4 st 2 liters petflaskor. Nästa morgon tar vi dingen in till marinan. På bryggan där träffar vi på ett par där han är från Stralsund i tyskland och hon från Alabama i USA. Vi berättar att vår kylkompressor har lagt av och det visar sig att de har en portabel kylbox som vi kan få låna medan vi är där och det erbjudandet tar vi tacksamt emot. Därefter registrerar vi oss i marinan och betalar en blygsam avgift. För den får vi utnyttja deras faciliteter som omfattar dingeplats vid bryggan, vatten, bar, wi-fi, liten swimingpool samt diverse andra tjänster. Därefter går vi till tågstationen och tar tåget in till João Pessoa som är den närliggande större staden. Resan tar 20 min. och kostar 1,75 kr/person. Vi checkar in hos port capitan och därefter tar vi lunch på ett lokalt litet hak. Även här är det buffé om än inte lika riklig som vi fått på andra ställen. Men här kostar det bara 25 kr och man får äta hur mycket man vill. En öl till det och man är uppe i det enorma priset av 35 kr. På hemvägen tar vi oss till Jacaré:s lite modernare stadsdel som ligger mot Atlantsidan. Här finns ATM-maskin och 3 st supermarkets. Det är en halvtimmas promenad från marinan men vi behöver röra på oss även om värmen gör det svettigt.

Diversifierad transport.

Vad gäller sevärdheter och utflykter så har området inte mycket att erbjuda, men det är ju inte heller därför som vi är här. Anledningen är ju för att checka ut från Brasilien och förbereda oss för den långa etappen (1631 nm) till Surinam. Så vi fyller upp en gasolflaska och tankar 150 l diesel. Dieseln får vi transportera i 20 l dunkar med dingen och slanga över till tanken. En av de sista dagarna får jag för mig att dra om lite kablar till SSB-radion för att få den att bli lite stabilare då jag sänder med hög effekt och det blir faktiskt lite bättre. Stärkt av framgången ger jag mig i kast med kylkompressorn. Jag lyckas få fram den så pass att jag kan komma åt elektroniken utan att demontera eller skada kylrören. På kompressorn sitter det en fast monterad kopplingsbox med 7 st flatstift. På dessa flatstift är det direkt monterat en box som innehåller ett kretskort. På kretskortet är monterat motsvarande 7 flatstift som ansluter till boxen på kompressorn. Ett av dessa flatstift, minus anslutningen, är löst och kring lödningen är det bränt på kretskortet. Det förklarar varför vi ibland fått igång kompressorn genom att rucka på anslutningarna. Med Stinas hjälp försöker jag löda fast flatstiftet men lyckas inte. Det är för pilligt och dessutom bränt vid lödstället. Hur löser man då detta? Jo man tillverkar 7 st korta kablar och ansluter 6 av dessa mellan de hela flatstiften på kretskortet till kompressorn. Minusanslutningen byglar man från inkommande minus på kretskortet till anslutningen på Kompressorboxen. På så vis får kretskortet hänga löst vid sidan av kompressorn och det hela fungerar igen. Krångligt att begripa? Det gör inget, huvudsaken är att vi har en fungerande kylbox igen. Vi har tänkt klarera ut på fredagen för att kunna lämna på söndagen men vi avvaktar med utklarering till måndag. Vi behöver ju inte komma för tidigt till Surinam. Våra vänner i Ariel 4 har gjort samma resa för en månad sedan och det tog 9 dagar för dem. Så nog bör vi klara av den på 11-12 dagar. Vi minns också vår förra segling på samma sträcka. Då hade vi god vind nästan hela vägen och gjorde dygnsdistanser på runt 200 nm utanför Franska Guayana och Surinam med strömmens hjälp. Men det var som sagt då det och vid en annan årstid. Det skulle visa sig senare att vår planering sprack rejält.  Nåväl på måndagen var vi 3 båtar som checkade ut. Sydafrikanerna och den tyska båten och så vi. Det gick bra för oss och Sydafrikanerna men Tyskarna fick problem. Mike, som killen hette, hade rest ut ur landet vid några tillfällen utan att meddela tullen. Detta var straffbart och föranledde en bot på 10 % av båtens värde. En av tjänstemännen viskade till Mike att han bara skulle dra utan att klarera ut båten. Tanken var att de skulle ge sig av tidigt följande morgon när det var slack på tidvattnet. Men då vi gav oss iväg låg de fortfarande kvar och vi vet i skrivande stund inte hur det gick.

Segling i Doldrums.

 Vi lämnade Brasilien morgonen den 4/6 och gick för motor ut ur floden innan vi satte segel i utloppet. Den passage som nu låg framför oss innebar segling i sydostpassaden till att börja med. Därefter skulle vi passera doldrums eller som det riktiga namnet lyder, InterTropical Convergence Zone (ITCZ). Det är det område där Sydost- och Nordostpassagen möts. Där är det ofta häftiga regnskurar, åska och generellt sett vindstilla.  Zonen flyttar sig norr- och söderut med årstiderna och solens rörelse. Förra gången vi passerade här, tog det oss ca 24 timmar för motor att passera. Doldrums kallas även hästlattituderna, ett namn som de fått då man på segelfartygens tid ofta hade hästar med sig ombord. Hästen som dricker mycket, fick då ofta offras överbord om man blev liggande länge i väntan på vind. Vi hade inga hästar ombord och slapp denna grymma företeelse. En annan faktor som påverkar oss är ekvatorialströmmen som går utmed ekvatorn från öster mot väster. När den når Brasiliens kust, delar den upp sig och en del går mot sydväst och en annan del går mot nordväst. Enligt alla pilot-böcker och seglingsbeskrivningar så skulle vi i stort sett bara vara påverkade av den nordvästgående strömmen, alltså skulle vi ha medström. Det började också bra. Visserligen hade vi svag vind och jobbig sjö, innan vi kom ut på djupare vatten. Det rullade mycket och man led med de slående seglen.

Mini flygfisk.

Efterhand ökade vinden och första dygnet gjorde vi 141 nm. Andra dygnet tillryggalade vi 182 nm med strömmens hjälp och tredje dygnet 166 nm. Det här såg bra ut, men sen ändrade det sig. De följande 2 dygnen sjönk distanserna till 137, vilket var OK, samt 97 nm trots hyfsad vind. Vi hade fått motström, mellan 1,5 och 2,5 knop. Nu följde 4 dygn med runt 75 nm innan motströmmen så småningom började släppa. För att överhuvudtaget göra fart framåt fick vi stötta med motor när vinden var som svagast. Vinden kom mestadels akterifrån och översteg nästan aldrig 15 knop, ofta mellan 9 och 14 knop, så den sanna vinden blev det inte mycket bevänt med. Vi siktade på att hålla farten över grund på 3,3 kn eller mera och stoppade motorn så fort farten tillät.

Vår 6:e ekvator passage.

Det var en lättnad när strömmen slutligen vände och vi fick medström. Men nu avtog vinden lite men vi fick den lite mer i sidan så vi kunde hålla hyfsad fart trots allt. Bäst var det på kvällar och nätter men på dagarna fick vi ofta stötta lite med motorn. De 3 sista dygnen lyckades vi, med strömmens och ibland motorns hjälp, trots allt göra distanser runt 140 nm och kunde ankra strax innanför inloppet på Surinam River efter 13 dygn. Någon markant Convergence zon märkte vi inte av, det var mer som att den smög sig på och varade hela vägen fram. De häftiga regn och åskskurarna lös också med sin frånvaro. Visst hade vi regn, en dag i början hade vi skurar mest hela dagen och senare fick vi även skurar med kraftig vind. De var i regel kortlivade och följdes för det mesta av vindstilla i flera timmar.

Surinam.

Vi ankrade vid slack och fick en skön natts sömn. Nästa förmiddag gick strömmen starkt ut ur floden och vi såg som mest 3,5 knop på loggen. Vi fick vänta till strax efter lunch innan tidvattnet vände och vi kunde fortsätta upp i Surinam River. Passerade huvudstaden Paramaribo där vi ropade upp Port Control och aviserade vår ankomst till landet. Vi fortsatte upp för floden och efterhand blev bebyggelsen glesare för att efterhand nästan upphöra. Floden blev smalare och djupare och stränderna kantades av djungel och vi hörde Vrålaporna skrika på avstånd. Efter 25 nm dök det upp en brygga med segelbåtar bakom en flodkrök och vi fick ett fint mottagande då vi anlände. Pontoonbryggan tillhör Waterland Marina Resort som ägs av Noél som kommer från Holland men bott här i 22 år. Innanför bryggan finns en restaurang/bar där Noél bjöd på ankomstdrink. I träden runt restaurangen håller ett antal Sengångare till. En dag såg vi en hona med en liten unge på sin mage där hon hängde ganska nära marken.

Trädkramare.

När jag någon timma senare stod och tittade efter de två, så hör jag ett brak i trädet alldeles bredvid och ner trillar en Sengångare med en avbruten gren. Han landade på en av resortens plastkajaker och där låg han omtöcknad medan jag sprang och hämtade kameran. När jag kom tillbaka så var han redan på väg upp i samma träd igen. Noél berättade att de ibland ramlar ner i floden men kan simmande ta sig iland. Det förekommer också att Anakondor tar sig in på området men de har vi lyckligtvis inte sett ännu. Nästa morgon har Noél ordnat en taxi som kör oss in till Paramaribo där han tar oss runt till alla myndigheter för incheckning. Bortsett från att vi får vänta en timma på turistmyndigheten för att få vårt turist visa, så går allt ganska smidigt. På vägen hem stannar vi vid en kinesisk supermarket där vi handlar. Efter 6 timmar och ca 6 mil är vi tillbaka och frågar chauffören vad det kostar. Är det OK med 160 Surinam dollar frågar han. På skämt prutar jag ner priset till 150 som han accepterar, men givetvis betalar vi hans begärda pris. Det är ju trots allt bara 205 sek. De tio dagarna som återstår innan vi skall flyga hem, använder vi till att förbereda Liv för det långa uppehållet innan vi återkommer i slutet av oktober. Vi firar midsommar helt själva i all enkelhet. Inga nypotatis och ingen sill och jordgubbarna får vänta till vi kommer hem. En god macka med sardiner i tomat, ägg, lök, tomat och sallad går de också. Speciellt då det sköljs ner med en god norsk snaps. Torsdagen efter midsommar flyger vi via Amsterdam till Köpenhamn där vi tas emot av ett underbart skandinaviskt högsommarväder.

 

An Island for one self.

Annonser