2019.11.29. – 2020.01.18.  (Brev nr: 20.01.)

Lördag förmiddag den 30e november sa vi farväl till personal och vänner och styrde ut på Surinam River. Bryggan var full med vinkande, hejande och tutande människor som önskade oss lycklig seglats. Strax akter om oss lämnade även Ariel. Det var slack i floden när vi lämnade men efterhand så ökade strömmen och då vi passerade Paramaribo gick det  undan med 3 knops medström. Innan vi når mynningen så sätter vi storseglet men får ändå stötta med motorn i kanalen ut genom sandbankarna. Väl utanför bankarna kan vi stoppa motorn och falla av och sätta focken. Innan vi lämnade Surinam, beslutade vi oss för att låta genuan vila och använda den aldrig uppackade focken  istället. Vår erfarenhet från tidigare segling i Karibien visar att det blåser frisk passad för det mesta så focken borde vara att föredra. Första dygnet har vi härlig segling i perfekt passadvind och solsken men 3e dagen så ramlar regnbyarna in med jämna mellanrum. Framför regnet blåser det friskt men när det dragit förbi efter en halvtimma så dör vinden helt och seglen slår i dyningen. Det håller på till midnatt sen blir det bättre på småtimmarna. Nästa dag är vädret åter stabilt men då upptäcker vi en lång reva i storseglet parallellt med akterliket. Den sträcker sig ca en meter mellan 2 våder, ungefär 1 dm in i duken. Vi är väldigt förvånade och undrar vad som orsakat den. Vår tanke var att först gå till Tobago, men där kan vi nog inte hitta någon segelmakare. Så när vi på eftermiddagen rundar Tobago så sätter vi kursen mot Grenada istället. Under natten får vi väja för en bogserbåt med en oljeplattform på släp.

Angöring av Grenada.

I det första gryningsljuset på onsdag morgon så angör vi Prickley Bay på södra Granada och ankrar strax framför Ariel som kommit in under natten. Senare på dagen åker vi in och klarerar in tillsamman med Eric och Birgitta. Nästa dag plockar vi av storseglet och lämnar in det till en segelmakare. Han lovar att titta på det på måndagen veckan därpå och vi beställer en ordentlig genomgång och reparation av de skador som han hittar. Det ligger massor av båtar i den stora viken och totalt är vi 5 st. svenskar, så det blir lite nya bekantskaper. På söndagen går Stina och jag en långpromenad upp i omgivningarna. För min del går det lite si sådär, jag får väldigt ont under höger häl. Stina tror att det är hälsporre och det lär ta lång tid för att läka. Är det månne åldern som gör sig påmind? Nej så illa kan det väl ändå inte vara. På kvällen har vi träff med många av Svenskarna på ett lokalt bryggeri, det blir en trevlig afton med mycket snack. Dagen efter tar vi bussen till huvudstaden St George, där vi strosar omkring och tittar lite på turistlivet. Det ligger 2 st. stora kryssningsfartyg så det saknas inte turister i stan. På onsdagen skall vi hämta vårt segel men missar stängningstiden och kommer för sent. Dagen efter kommer den på plats på båten efter lite gemensamt slit. Ariel lämnar för att gå till St Georg där de skall bunkra upp. Vi väljer att åka till närmsta köpcenter där vi gör våra inköp. Dagen efter är det fredag den 13e men det bryr vi oss inte om utan avgår efter att vi varit inne vid en brygga och fyllt vatten. Seglar runt sydvästudden och passerar St Georg. Fångar upp en boj lite längre norröver utmed kusten, där det finns en undervattens skulpturpark.

Undervattensdam.

Vi hoppar genast i vattnet för att beskåda kulturutbudet. Det tar en liten stund innan vi hittar några skulpturer, det är ca 4-5 m djupt och sikten i vattnet inte speciellt bra. De första vi ser är 3 st ringar med barn som håller varandra i handen och som står vända med ryggen emot mitten av ringen.  Medan vi letar vidare så anländer Ariel och förtöjer vid en boj intill vår. Även de hoppar i vattnet och tillsammans så hittar vi en stor ring med vuxna som liksom barnen står vända och tittar ut från centrum av ringen. En sjöjungfru ligger utsträckt på botten och en man sitter på en cykel. Den sista vi hittar är en dam som sitter på en parkbänk. Det var en lite ovanlig kulturell upplevelse som samtidigt gav motion. Efteråt blev det traditionellt lucia firande i Livs sittbrunn.

Luciafirande.

Tillsammans med Eric och Birgitta stämde vi upp i luciasången och staffansvisan och njöt av Stinas nybakade, saffransgula lussebullar. Nästa morgon går vi för motor norrut utmed Granadas lä kust. Efter några timmar kommer vi fria och kan sätta full stor och fock. Vi får bidevind i 20 knops vind upp till Carriacou där vi ankrar i Tyrell Bay på västsidan. Det är ganska fullt med båtar i den stora viken så vid vårt första ankringsförsök så kommer vi lite väl nära grannbåten. Vi tycker inte själv om när båtar ankrar alldeles för nära, så vi tar upp ankaret och hittar en bättre plats. Tyrell Bay är sig likt bortsett från att det tillkommit en ny supermarket med bra och fräscht utbud.

Ariel i frisk passad.

Vi stannar i 3 nätter och hinner med en sundowner på en trevlig bar i land samt en grillkväll på Ariel. Sista dagen klarerar vi ut från Grenada Grenadinerna och dagen efter seglar vi vidare norrut. Det blåser friskt ( 25-35 kn) och vi har ett rev i storen och även lite inrullat på focken. När vi kommer i lä bakom Union Island startar vi motorn och går den sista sjömilen upp mot vinden i Chattham Bay där vi ankrar i NO-hörnet. Här har vi varit många gånger tidigare och trivs bra eftersom det alltid är gott om plats. Nu är det många fler som upptäckt fördelarna här men det finns fortfarande ingen platsbrist. Enda  nackdelen är att det kommer starka vindbyar ner från bergssidorna när passaden är stark som den är nu, men man kan inte få allt.

Union Island.

Under natten och morgonen kommer det kraftiga vindbyar och dingen, som är upphissad längs skrovsidan, hotar att vända sig upp mot mantåget och då kanske kröka mantågsstöttorna. Vi sjösätter dingen snabbt och klarar oss från problem. Ariel har lite otur och får någon mantågsstötta krökt men inte värre än att den går att räta upp. Även här stannar vi 3 nätter och väntar på att vinden skall lugna sig något. Första dagen går vi en långpromenad in till Clifton, som är huvudort, där vi klarerar in till, St Vincent Grenadinerna, på flygplatsen. Vi passar på att äta lunch på ett lokalt hak och inhandlar lite frukt. Jag köper en ny skjorta i lite Carribien style. På hemvägen går vi via byn Ashton, hit har turismen inte tagit sig ännu. När vi kommer tillbaka till vår bukt har det blivit tid för Happy Hour på den lilla restaurangen ”Sunset Cove”.

Happy hour.

Vi intar en god ”rum-punch” och använder deras wi-fi och internet som nu även nått till denna ensliga bukt. Nästa dag julpyntar Stina och jag har lite småfix att ordna med. Det är konstigt men det finns alltid något att göra på en båt. På eftermiddagen tar vi dingen ut till några klippor för att snorkla lite. Det är ganska magert med fisk och koraller så efter en kort tur vänder vi in i bukten igen. Runt båten finns det gott om sköldpaddor och vi snorklar för att se om vi kan se dem. Typiskt nog ser vi inga köldpaddor men däremot en Stingray som ligger på botten och en Spotted Eagleray som kommer simmande. Den sistnämnda har vi bara sett i Stilla havet tidigare. Happy Houer på kvällen på Sunset Cove med samma ingredienser som dagen innan. Nästa dag har vinden satt av något och vi kan för full stor och fock precis sträcka upp till västra udden på Bequia. Sista biten in i Admiralty Bay får vi kryssa. Bukten är full av båtar men vi hittar en bra ankringsplats utanför Princess Point där vi får bra fäste för ankaret. Bukten är annars känd för sin dåliga ankarbotten. På många ställen ligger det ett ganska tunt lager sand över kalkbotten, men det finns också hålor med tjock sand och en sådan hittade vi. På vår babord sida låg svenska båten Mayflower som vi träffat på i Prickly Bay och akter om oss en annan svensk båt. Totalt finns det nog ett 15-tal svenska båtar i bukten och de flesta har kommit över med Atlantic Rally for Cruisers (ARC) i år. Ariel dyker upp strax efter oss och ankrar lite längre in mot stranden. Nästa dag åker vi in till byn, Port Elizabeth, som breder ut sig runt bukten. Här har inte mycket hänt sedan vi var här senast för 6 år sedan. Vi handlar dyr frukt på marknaden och då jämför vi med svenska priser. Kvalitén är inte alltid den bästa eftersom det mognar väldigt fort i värmen. Bananer försöker vi köpa lite gröna så att de inte mognar på en gång. Men ibland är de för gröna, d.v.s. plockade för tidigt, och då mognar de inte alls.

Julförberedelser.

På kvällen blev det restaurangbesök med live music och pizza tillsammans med Erik och Birgitta. Nästa morgon låg det 2 st kryssningsfartyg ankrade lite längre ut. Sådana dagar är det lika bra att hålla sig ifrån byn, då kryllar det av turister där. Vi åker in till sandstranden där vi promenerar och tar ett bad efteråt. Två dagar senare är det julafton och den starka passadvinden har lugnat ner sig. Ariel, som har saknat ankarbelysning och haft lite problem med sin VHF antennen, får ett bra tillfälle att fixa problemen. Jag åker över till dem och hjälper till att hissa upp Erik i masten medan Stina och Birgitta förbereder kvällens julfirande.

Julfirande.

På kvällen har vi gemensamt julfirande i Ariel. Vi har slått ihop våra påsar och det är inte mycket som saknas på det julbordet. Vi får till och med besök av jultomten som har med sig lite klappar. Vi sjunger julsånger och lite andra svenska visor och Erik och jag avlöser varandra på gitarren. En helt igenom lyckad julafton, även om saknaden av våra nära och kära är stor. Juldags morgon tar vi det ganska lugnt men på eftermiddagen är det ”pot-luck” med egen grillmat inne på en restaurang. Den lokala damen som äger stället har upplåtit det till oss seglare. Givetvis samlar vi in lite kontanter som tack för gesten. Annandag jul åker vi in och klarerar ut, därefter åker vi över till Ariel för att ta farväl. Här skiljs våra vägar. Vår tanke är att segla hem via USA, Canada och Grönland och de tänker segla hem via Azorerna där de aldrig varit. Stina som börjat hosta igen ber Erik, som är läkare, att lyssna på hennes lungor. Varken Stina eller jag själv har blivit helt friska efter våra förkylningar i Sverige och Surinam. Det är inte så att det sätter ner vår fysiska förmåga, men vi blir inte av med hosta och halsirritationer. Stinas hosta är nog värre än min halsirritation. Erik ger lugnande besked då han inte kan höra några missljud på lungorna. Vi avgår Bequia kl. 12 och sätter segel och vindroder så fort vi är fria från öns vindskugga. Vi får härlig segling i nästan 5 timmar då vi kommer i lä bakom St Vincent. Stina ser ett par valar blåsa och en portugisisk örlogsman (manet) som kommer drivande på vattenytan. Även ett gäng Delfiner kommer och gör oss sällskap.  Efter en timmas motorgång bakom ön kan vi åter segla. Natten bjuder på härlig segling och vi möter ett par kryssningsfartyg och några fritidsbåtar. Nu kan man ju ha synpunkter på det där med fritidsbåtar. Den minsta, en segelbåt, är 55 m lång och de två andra motorbåtarna är 85 resp. 90 m långa. När vi kommer bakom St Lucia får vi även här lite vind lä men vi klarar oss med en halv timma för motor. När vi närmar oss Martinique, rullar vi in focken för att sänka farten och därmed komma fram i det första gryningsljuset. Klockan halv sju droppar vi ankaret strax utan för den lilla byn St Anne bland 50-100 andra båtar. Ja det är många båtar var man än kommer men den här ankringen är väldigt stor och rymmer säkert flera hundra båtar.

Husbåt.

Överlag kan man väl säga att antalet båta i Karibien har ökat väldigt mycket sedan vi kom hit första gången 2005. Framförallt har det blivit många fler husbåtar eller katamaraner som de egentligen heter. De flesta av dessa är charterbåtar av något slag. Antingen båtar som man hyr utan skeppare eller de som är lite större där man i stället hyr en hytt och där båten drivs av en skeppare och en kock. I det sista fallet är det lite som ett kryssningsfartyg med flera kanske okända människor ombord. Det finns också många hyrbåtar som är enkelskrovsbåtar, dessa är ofta nya franska Benetau eller liknande med fullbredd ända ut i den öppna aktern. Dubbla rattar och roder förstås och en sittbrunn stor som ett dansgolv. Allt för att de 10-12 personerna skall rymmas ombord. Man får vara försiktiga med alla dessa hyrbåtar då de inte visar speciellt mycket hänsyn. Om det beror på okunskap eller nonchalans låter jag vara osagt. De flesta husbåtarna är vansinnigt fula med sina 2 m fribord och ovanpå det en 1 m överbyggnad. Dessutom har man en styrplats i och ovanför överbyggnaden så att hela ekipaget kan mycket väl vara 3,5- 4 m högt. För charter i dessa farvatten är de säkert idealiska men för oss som långseglar med små besättningar är det mycket som talar emot. Men tillbaka till vår egen historia, efter denna lilla utvikning. Väl ankrade så ger vi oss själva ett par timmars sömn innan vi kapellar storseglet och packar undan vindflöjeln till vindrodret.

Vackrare båt.

Sen blir det bad och en sundowner vid solnedgången, det är ju fredag. Dagen efter checkar vi in i Frankrike, dit Martinique tillhör. Det sker på ett kafé där man fyller i ett formulär på en dator. Formuläret skrivs ut och kaféägaren stämplar sen är det hela klart, tar bara ca 15 minuter.  Efter helgen tar vi dingen in till St Anne för vidare färd med buss in till Le Marin, där vi storhandlar inför nyårsfirandet. Byn är sig ganska lik men bukten utanför är numera fylld med bojar för uthyrning. De som väljer att ankra, är hänvisade till ytterområdena. Med fulla ryggsäckar promenerar vi till busshållplatsen för färd tillbaka till St Anne. Nyårsafton inleder vi med att besöka ett wi-fi kafé, där vi ringer till våra nära och kära och önskar gott nytt år. I Hong Kong har man ju bara ett par timmar kvar till det nya året så där är firandet redan igång. Vi tar oss tillbaka till båten för en sen frukost med baguette och croisanter. Lite senare kommer Mats från den Svenska båten Ismini och bjuder oss på gemensamt nyårsfirande i hans båt. Inger och Janne från den svenska båten Rosalinda är också bjudna. De har seglat här i Karibien sedan 2002 och mestadels legat ankrade här utanför St Anne. Det de inte vet om Martinique är nog inte värt att veta. Vi träffades första gången 2006 på min födelsedag här i St Anne och vi ser fram emot att träffa dem igen nu efter 13 år.

2019 lämnar oss med vacker solnedgång.

I solnedgången dricker vi ett glas ”sparkling wine” och äter vitlöksfrästa räkor därtill, innan vi tar dingen över till Mats där det bjuds på ostbricka och goda viner. Det blir ett lyckat nyårsfirande och vi lyckas hålla oss vakna in på det nya året. Mats är en ny trevlig bekantskap och tillsammans med Janne och Inger har vi ingen brist på samtalsämnen. Nyårsdagen går som vanligt i lugnets tecken, utan nyårskonsert och backhoppning. Nästa dag drar vi upp ankaret men bara för att gå den korta biten in till Le Marin för att fylla våra vattentankar vid tankstationen. När det är gjort ankrar vi i bukten strax utanför mataffären som har egen jollebrygga. När förråden är påfyllda så glider vi för focken, i sakta mak, ut till St Anne där vi åter ankrar. Efter en vecka fortsätter vi, i svaga vindar, seglatsen norröver. Tiden kring Jul och Nyår brukar vara den tid på året då passadvinden är som starkast. Så är dock inte fallet den här säsongen då vindarna har varit ovanligt beskedliga, så i svaga vindar bakom Martinique får motorn emellanåt hjälpa till med framdrivningen.

St Pierre och vulkanen.

På eftermiddagen ankrar vi utanför Saint Pierre på norra delen av ön.  Saint Pierre har en våldsam historia, då staden år 1902 utplånades av ett utbrott från den närliggande vulkanen Montange Pelée . Staden utplånades helt och endast tre människor överlevde. En av dem satt i fängelse och var tydligen skyddad av den kraftiga fängelsebyggnaden som dessutom var dåligt ventilerad. Vulkanen är fortfarande aktiv och dess tillstånd följs noga av vetenskapsmän. Vi stannade i 2 nätter och såg oss runt i staden under en lugn söndag. Det finns ett intressant vulkanmuseum men vi kom dit strax före stängning och fick avstå besök. Nästa dag avgick vi i gryningen och åt frukost medan vi för motor tog oss ut från öns vindskugga. Väl i fri vind fick vi fin segling upp till Dominika. Passaden hade nu växt till sig och vi var glada att vi hade focken istället för genuan. Vi passerade huvudstaden Roseau i god fart innan vi kom in i vindskugga bakom ön. Den varade bara en kort stund innan vinden kom tillbaka och vi kunde, med bra frånlandsvind, segla ända fram till ankringen i Prince Rupert Bay utanför den lilla staden Portsmouth. När vi backat fast ankaret, tyckte vi nog att vi kanske låg lite väl nära vår grannbåt men att det nog inte skulle vara några problem. Men när man väl konstaterat fakta och det fått en liten stund att mogna, så ställer man sig frågan vad hade vi själva tyckt om någon annan ankrat så vid sidan om oss? Så beslutet kom snabbt, upp med ankaret och flytta båten till lämpligare plats. Nu skall det sägas att vi har upplevt andra båtar som ankrat mycket närmare oss än vad vi upplevde oss göra nu. Men som sagt, det fanns ju gott om plats. Morgonen därpå tog vi dingen in till Portsmouth och gick till Immigration/tull som låg en bra bit utanför staden vid en kommersiell kaj. Här klarerade vi både in och ut på samma gång.

Fullmåne över Karibiska sjön.

Vi hade nämligen inte tänkt stanna mer är 3 nätter och en var ju redan avklarad. Det kan tyckas att vi hastar igenom Karibien, men vår plan är ju att spendera mer tid På Puerto Rico och Bahamas innan vi fortsätter mot USA. Portsmouth hade nog förändrats en del med mera hotell runt bukten men med samma vänliga boatboys som ville sälja båtturer uppför Indian River. Vi tackade dock vänligt nej och förklarade att vi redan gjort den turen. Staden och dess invånare är väldigt trevliga och accepterar med ett vänligt leende ett nej då de erbjuder sina varor och tjänster, när vi redan fyllt våra ryggsäckar. Vi upptäcker också ett nytt kafé (åtminstone för oss) som heter Madiva Café och ligger i den norra delen av byn. Här finns både dinge brygga och wi-fi och det serveras kall öl och enklare maträtter, populärt bland seglare. När vi seglar vidare så är vinden lite mera sydostlig och vi kan sätta kurs mot den Franska ön Marie Galante som ligger lite längre ut i Atlanten. Det innebär visserligen att vi får en del stänk över båten i den friska vinden men vi sträcker upp och kan ankra utanför den lilla byn Saint Louis strax efter lunch. Vi tar oss iland för att klarera in och möter en lugn stad där siesta råder. Efter att vi letat runt ett tag så hittar vi en suvenirbutik där det också går att klarera in via deras dator. På väg tillbaka till dingen verkar byn vakna till liv och vi möter mycket folk nere vid bryggan. Det beror på att snabbfärjan till Guadeloupe är på väg in. Nattsömnen blir orolig då det rullar ganska mycket. Trots att vi ligger på läsidan av ön, så letar sig dyningen in runt nordspetsen. Nästa dag har Johan (äldsta sonen) födelsedag och vi kör i land innan frukost för att leta upp ett wi-fi. När gratulationerna är framförda och frukosten är avklarad drar vi upp ankaret för att försöka hitta en lugnare ankringsplats.

Tropisk strand.

När vi närmade oss ön såg vi en lång fin sandstrand som vi nu sätter kurs mot. Vi rundar en udde och dyningen avtar väsentligt. På ca 4 m djup lägger vi ankaret på perfekt sandbotten. Det rullar visserligen även här, men i betydligt mindre omfattning. Utmed den över 2 nm långa stranden ligger vi 4 båtar så det är inte särskilt trångt. Vattnet är kristallklart och turkosblått mot den vita sandbottnen. Runt båten dyker det hela tiden upp sköldpaddor som tar sig en nypa luft innan de fortsätter ner mot sjögräset på bottnen. Här blir vi liggande i 5 dagar medan passaden blåser starkt. Sandstranden är smal och grönskande och inbjuder till härliga promenader. En bit bakom sandstranden går en väg som leder ner till huvudorten på ön, Grand-Bourg. En av dagarna går vi ut på vägen och försöker att få lift dit. Efter ett tag stannar en kille och kör oss hela vägen fram. Vi strosar runt i den lilla staden och hamnar så småningom nere vid en hamn. Hit går snabbfärjorna från Pointe-A-Pitre, huvudstaden på Guadeloupe. Det finns också både fiskehamn och en liten marina inne i hamnen. Vi hittar också en liten trevlig restaurang som serverar god mat. När vi är klara med besöket så försöker vi åter få lift tillbaka. Det går lite trögare den här gången och vi hinner gå en bit utanför stan innan en bil stannar och plockar upp oss.

Romprovning.

En annan dag liftar vi till ett Romdestilleri. Destilleriet är familjeägt och är tyvärr inte i drift vid vårt besök. Vi får själva fritt gå omkring och titta på anläggningen. Efteråt får vi som vanligt provsmaka lite olika kvaliteter och vi köper en flaska som är lagrad på fat i 6 år. Efter besöket åker vi, med lokal-bussen, åter till Grand-Burg och äter lunch på samma restaurang som förra gången. Efteråt sätter vi oss vid busstationen för att invänta bussen. Det finns inga tidtabeller så efter en stunds väntan börjar vi gå mot båten. När vi kommer ut ur stan stannar en bil och ger oss lift tillbaka. Nästa morgon trotsar vi den starka passadvinden och ger oss av. Med ett rev i storseglet och utbommad fock seglar vi plattläns mot Guadeloupes sydspets. Sjön är bråkig och vid ett tillfälle får vi en brytande våg upp på akterdäck och stänker i viss må även ner i akterkojerna via den öppna luckan. När vi kommer runt udden så lägger sig vågorna men vinden kommer tjutande i byar uppifrån Soufriere, som är Karibiens högsta berg med sina 1467 m. Vinden minskar efterhand bakom ön och vi blir tvungna att ta hjälp av motorn den sista biten in till Anse Malendure där vi ankrar. Ankringen är ganska öppen och dyningen rullar in så det blir en orolig natt. Anledningen till vår ankring här, är en liten ö utanför som heter Pigeon Island (Isla A´Goayaves) som man gjort till en naturpark efter att Cousteau varit här och dykt. Vi tar dingen ut och snorklar runt ön. Det finns ganska gått om färgglada fiskar, även om variationsrikedomen är begränsad, men det är väldigt skralt med koraller. En av de bästa platserna i Karibien sägs det men ojämförbar med de flesta platserna i Stilla havet, så vi tröttnar snart och ger oss tillbaka. Kanske har vi blivit bortskämda. På eftermiddagen går vi för motor den korta biten upp till Deshaies, där vi ankrar bland massor av andra båtar och ett par kryssningsfartyg. Här rullar det betydligt mindre och nattsömnen blir god. Nästa morgon tar vi dingen in till den lilla charmiga staden. Här spelades delar av en deckare in för några år sedan och man påminns om det via uppsatta skyltar lite varstans. Efter lite inköp på SPAR butiken och utcheckning hos polisen tar vi oss åter ut till båten. Under lunchen har vi flera sköldpaddor runt båten och det är glädjande att se att dessa har ökat rejält sedan vi första gången anlände till Karibien år 2005. Efter lunchen tar vi upp dingen på däck och gör båten sjöklar. Vi lämnar Guadeloupe kl 14.00 och sätter segel och vindroder så snart vi kommit ut. Vår tanke var från början att gå till Nevis och St Kitts, men det verkar ganska krångligt med byråkratin. Först måste man ladda ner en speciell app och därefter måste man göra en anmälan på internet, så vi beslutar oss för att hoppa över besök. Sedan vi seglade i Kariben första gången så har det blivit dyrare att besöka många av öarna. Det gäller inte bara inklarering med immigration och tull, utan man plockar på många ställen ut även parkavgifter och ankringsavgifter. Den sammanlagda summan kan på många ställen springa upp till ett par hundra dollar. Skall man då bara stanna någon eller några veckor så är ju inte summan försumbar. Några av dessa platser är, Antigua/Barbuda, Anguilla, British Virgin Island, Amerikan Virgin Island, Turks & Caicos Is och Bahamas.

Vi mötte ett skepp i den svalkande………………..

Vi seglar som sagt förbi flera öar under natten och på morgonen passerar vi även den gamla svenskön St Barthelmy. Strax före lunch är vi framme vid Sint Martin och kan passera in i lagunen vid schemalagd broöppning kl. 11.30. Inne i lagunen så har det tillkommit till en ny bro sedan vi var här senast, den öppnar 15.30 så medan vi väntar så ankrar vi. Vi har vänner här på den Franska sidan, Hjalmar och Brittis Shibbye och de har en boj som vi får låna. Vi träffade dem första gången i Salvador för 11 år sedan och hade då en trevlig kväll tillsammans med sång och musik. De har numera sålt sin båt och skaffat lägenhet här på ön. Efter passage av bron så går vi till den position som vi fått utav Hjalmar men där finns inte någon boj så vi ankrar bakom Grand Ilet över natten. Nästa dag får vi beskrivet för oss var bojen ligger och går dit och förtöjer. Här ligger vi bakom en udde väldigt skyddade för vind och vågor. Dessutom en bra bit från flygplatsen med dess störande ljud. Väderprognoserna spår lätta eller inga vindar den närmaste tiden så vi får nog stanna en liten vecka. Vår plan är sedan att fortsätta till Culebra som tillhör Puerto Rico och därmed USA. Det skulle visa sig att vår vistelse skulle bli oplanerat mycket längre, men mer om det i nästa resebrev.