2020.01.18. – 2020.04.13.  (Brev nr: 20.02.)

Ngt större än genomsnittet i Karibien.

Vi checkar in på den Franska sidan där vi också ligger ankrade. Det är ju så att ön är delad av en landsgräns tvärs över. Den södra delen tillhör Holland och den norra tillhör Frankrike. Incheckning går smidigt med hjälp av en dator i en båttillbehörsaffär. På kvällen är vi bjudna på middag hemma hos Jalle och Brittis. De bor i en etagelägenhet alldeles vid stranden där vi ligger ankrade. Deras lägenhet, liksom resten av ön, blev hårt drabbad av orkanen Ivan för 1,5 år sedan. Hela ovanvåningen blåstes ur och det stod högt med vatten på alla golven trots att de bor en våning upp. Reparationsarbetena pågår fortfarande men inte värre än att de kan leva där. Under middagen träffar vi även Jaco och Judith som är våra närmsta båtgrannar. De bor med sina 2 tonårsbarn i en motorbåt och driver en dykfirma som heter ”Atlantic Divers”. De bodde i lägenheten under Irmas härjningar och berättar hårresande historier om händelsen. Deras dåvarande segelbåt låg på en boj utanför och efter orkanens härjningar hittade de den på stranden tvärs över lagunen. Den var full av sand och saltvatten och riggen gick förlorad. Stina, som varit lite krasslig ända sedan vi kom tillbaka från Sverige, får hjälp av Jalle att hitta en doktor. Väl där får hon utskrivet antibiotika, hostmedicin samt en remiss till lungscanning. Den bokar vi samma dag och Stina får komma dit dagen efter. Scanningen visar på lunginflammation på vänster lunga och små förändringar på höger. Bra att hon redan påbörjat antibiotika kur. När vi är inne i Marigot, staden på franska sidan, så hittar vi en Volvo Penta verkstad där vi beställer service av vår motor. Vi behöver byta kamrem och eventuellt lite andra delar. De lovar att komma i slutet av veckan. På vägen ut stannar vi till vid den svenska båten Asta som just kommit in och ankrat en bit ifrån oss.  Vi bjuder dem på sundowner dagen efter. Sundownern drar ut på tiden, eftersom vi har mycket att prata om, så det blir gemensam middag också. Eftersom vi inte har någon telefon så har vi lämnat Jalles telefonnummer till Volvo-verkstaden och på fredag morgon ringer de och meddelar att de kommer ut till oss på förmiddagen. Vi har alla reservdelar ombord men de har uttryckt lite tveksamhet till att använda vår kamrem eftersom den är ganska gammal. Både vi själva och Jalle har dock talat om för dem att vi är beredda att betala för en ny rem. Verkstad teknikern kommer ut och byter vattenpump, spännhjul och termostaten. När han skall sätta på kamremmen får han själv välja om han vill ha vår rem eller den han haft med. Han tittar på vår rem och tycker att den ser ok ut och sätter på den. När jobbet är klart startar han motorn som går som den skall och vi är glada att remmen blivit bytt. Den gick med all säkerhet på övertid. På kvällen har vi Jalle och Brittis ombord på en god middag och lite visafton. Dagen efter startar vi motorn för att ladda batterierna som har lite låg spänning. Det har varit lite dåligt med sol och vind de senaste dagarna. Motorn går i ca 10 min, sedan hörs en liten smäll och det blir tyst. Jag anar det värsta när jag öppnar in till motorrummet. Kan konstatera att kamremmen är mitt av och att det finns lite oljestänk på väggar och tak. Det känns som om man ramlade ner i ett djupt svart hål. Så sitter man där nere och deppar ihop när man plötsligt upptäcker att det enda ljus som sipprar in kommer uppifrån och då inser man att det bara är att kravla sig upp i ljuset och bestämma sig för att gå vidare och göra det bästa av situationen. Vi bestämmer oss genast för att inte röra någonting innan verkstaden kontaktats. Det är lördag så det får vänta till måndag morgon.

Rejäla kräldjur i trädkronorna.

Asta kommer över och frågar om vi vill med på en vandring. Vi tackar naturligtvis ja, eftersom vi ändå inte kan göra så mycket mer och vi behöver dessutom skingra tankarna lite. Det blir inte någon särskilt trevlig vandring. Vi åker minibuss första biten men chauffören missar att han skall släppa av oss så vi hamnar efter mycket om och men långt uppe på nordöstra sidan av ön.Här försöker vi hitta en stig som skall leda oss upp mot de högre bergstopparna men vi lyckas bara hitta stigar som leder oss ut i snårskogen med taggbuskar och elände. Det slutar med att vi får gå längs med vägen tillbaka till Marigot, en vandring på ett par timmar. Ut med vägen ser vi i alla fall massor av vackra leguaner i trädkronorna.

Kan man inte svetsa ihop den?

Måndag morgon hänger vi på låset när Volvo verkstaden öppnar och strax därefter har vi en mekaniker i båten som kan konstatera det vi redan visste samt dessutom att kamaxeln är i 4 bitar och cylindertopp och ventiler är skadade. På eftermiddagen har vi möte med Erwan som är chef för verkstaden. Han förbannar sig själv för att han inte sa åt mekanikern att inte använda vår kamrem, men menar att problemet är både vårt och deras. Vi försöker naturligtvis hävda att det är deras men det är inte så lätt att få igenom sin åsikt när man sitter på en liten ö långt från hemlandet. Vi inser att det inte är någon mening med att slänga skit på varandra, utan här måste vi titta framåt och få löst problemet så smidigt som möjligt. Vi erbjuds 4 alternativ. 1. Renovering av den trasiga motorn. 2. Försöka hitta en begagnad motor på någon av de andra franska öarna. 3. De har en begagnad D2-55 motor i sin verkstad utan växellåda som har gått ca 1800 tim. 4. Ny motor, VP D2-50, som enligt deras datorsystem skall finnas på lager i USA. Alternativ 2 stryks ganska omgående då det inte finns någon sådan motor. Alternativ 3 stryks efter mycket undersökande och en del grubblande. Vår befintliga växellåda passar inte och en ny växellåda blir ganska dyr. Dessutom kostar ju motorn också en del. Alternativ 1 är naturligtvis en lösning men även det alternativet kostar en hel del pengar och dessutom har vi då fortfarande en gammal motor som har gått kanske 4500 timmar och ingen garanti på en fortsatt lång livslängd. Efter mycket funderande fram och tillbaka så bestämmer vi oss för att installera en ny motor. Vi får bra rabatter på motorn och mycket bra rabatt på installationen och dessutom 2 års garanti med möjlighet till förlängning. Så en vecka efter haveriet beställer vi en ny motor. Nu är det bara frågan om när den kan levereras. Efter en vecka går vi till verkstan där de bara kort meddelar att de inte har fått någon leveranstid från USA. Efter ytterligare en vecka så ringer jag VP-action service i Sverige och då börjar det hända saker. Två dagar senare blir vi kallade till verkstaden där de förklarar att leveransbesked inte har kunnat ges, eftersom man inte haft någon växellåda. Den har man nu fått fram och motorn skall levereras den 10e mars. Vi tror naturligtvis att den då skall levereras till verkstaden här på ön, men det visar sig att det nog är leverans från lagret. Den skall sen lastas om till båt i Miami och sista dag för den omlastningen är onsdag. Motorn kommer naturligtvis fram en dag försent och blir på så vis en vecka försenad. Slutligen anländer den emellertid till Sint Maarten fredagen den20e mars och tisdag, veckan därpå, blir vi inbogserade till varvet i Marigot. Under helgen har vi demonterat värmaren och lossat en del av anslutningarna på den gamla motorn. Dessutom har vi lossat alla skruvar i durken och tagit bort så mycket tätning som går. På onsdagen påbörjas motorbytet och på fredag eftermiddag är det hela klart. Durken satt fast i tätningsmassa och fick pressas up med domkraft och pallning.

Nya motorn på plats.

Vi var ett ärende i stan mitt på dagen och då vi kom tillbaka så var den gamla motorn borta och den nya på plats. Uppriktningen var det som tog mest tid eftersom utgångsvinkeln på växellådan var en grad större än på den gamla. När motorn skulle provköras så larmade det från instrumentpanelen konstant. Det visade sig vara ett brott på en av kablarna mellan panelen och motorn och avhjälptes snabbt av den duktiga mekanikern. På lördagen går vi för egen maskin tillbaka till vår boj och motorn spinner fint. En lite oförutsedd utgift som vi inte tänkt på var skrotningen av den gamla motorn. Det skulle kosta oss ca 200-300 euro. Nu hade vi liter tur för det dök upp en kille som ägde en katamaran med 2 lika dana motorer som vår gamla. Han ville gärna köpa vår motor för att plocka reservdelar från. Så istället för en utgift fick vi nu en inkomst. Nu återstod för oss att skruva fast och täta durken och att montera tillbaka värmaren samt det tyngsta av allt, att slutbetala montaget. Under hela den här processen med motorbyte hade dessutom ett annat elände uppenbarat sig. Corona pandemin gjorde sitt korståg över världen. Den 17e mars införde St Martin restriktioner som innebar att man endast fick röra sig i land om man hade nödvändiga ärenden, matinköp, läkarbesök, apoteksbesök och liknande. Dessutom fick man promenera 1 timma per dag för motion men skulle då hålla 2 m avstånd till mötande. Vi hade kanske tur att VP-verkstaden fick tillstånd att fortsätta sin verksamhet. Hade vi varit på Holländska sidan så hade det inte gått, där var det totalt ”lockdown”. När vi nu ändå är inne på elände så är det väl lika bra att ta det sista som drabbade oss. En vecka efter vårt motorbyte så insjuknade jag på fredagen med feber och muskelvärk samt allmän trötthet. Dagen efter var det Stinas tur. Vi blev liggande och tankar om Covid 19 låg inte särskilt långt borta. Vi blev långsamt sämre och på onsdagen kontaktade vi ”Atlantic Divers” som i sin tur ringde sjöpolisen på den franska sidan.  De kom ut och kontaktade i sin tur Martinique som tyckte att vi skulle stanna ombord. En ambulans var redan tillkallad och stod och väntade i land. Polisen kontaktade en sjuksköterska från ambulansen som de hämtade ut till vår båt. Hon beslutade att vi skulle till sjukhus. Väl där togs vi emot på Covid avdelningen där en massa blodprover togs. Vi fick vänta på svar hela eftermiddagen men fick till slut veta att vi hade fått dengue-feber. För att vara säkra på att inte covid låg och gömde sig bakom så kördes vi med ambulans till en avdelning som utförde lung-scanning och där kunde man inte se några förändringar på lungorna. Tillbaka till sjukhuset blev vi inlagda på en avdelning med dropp och mediciner. Vi var i säkra händer eftersom man här är vana vid dengue. Enligt uppgift hade man haft 500 fall redan i år. Stina fick ligga kvar 2 nätter och jag fick ligga kvar 3 nätter innan blodvärdena hade börjat vända upp. Det var naturligtvis skönt att vara tillbaka i båten även om vi var långt ifrån återställda. Det blev mest vila den första veckan. Våra grannar på ”Atlantic Divers” kom över med en underbart god kycklingsoppa som varade i 3 dagar. Det underlättade mycket för oss att slippa tänka på att laga mat de första dagarna. Två veckor efter vi insjuknat så kan vi så smått börja röra på oss igen, så varje eftermiddag tar vi oss iland och promenerar i ca 45 minuter på stranden vid Marigot Bay. Det tar emot till att börja med men går bättre för varje dag som går och efter ytterligare en vecka kan vi utsträcka motionerandet till en promenad på morgonen och en på eftermiddagen. Med den försenade leveransen av motorn och Covid 19s entré på den globala arenan så insåg vi ganska snart att den ursprungliga hemseglingsplanen via USA, Kanada och Grönland var svår eller nästan omöjlig att genomföra. Så plötsligt var det gott om tid för planering av en alternativ rutt via Azorerna, Irland, Scotland och Norge. Under förutsättning att dessa länder lättade på inreserestriktionerna. I annat fall kunde det bli direkt segling ända hem till Sverige.

Gott, läskande och svalt.

Nu var det ju inte bara elände här på St Martin. Som jag tidigare skrev så gjorde vi en delvis misslyckad vandring med Tomas och Annika på s/y Asta. Även om det inte blev som vi planerat så fick vi i alla fall rejält med motion. Vi hade också många andra sammanträffande med Asta besättningen men efter en dryg vecka så seglade de vidare mot Culebra och Puerto Rico. De ersattes i mitten av en annan Svensk båt som kom in och ankrade strax akter om oss. Det var ”Bella Luna” en fin Hallberg Rassey 43 som seglades av Vicky och Roland. Båda har tidigare arbetat på HR varvet, Vicky var den som startade HR-Parts och Roland var försäljnings chef. Väldigt trevliga människor som hade massor av goda historier att berätta från HR tiden.

Lågsniffare.

Vi gjorde också ett par utflykter med Hjalle och Brittis, bland annat till Flygplatsen där vi åt en god lunch alldeles bredvid inflygningen. Det är en av attraktionerna här att hänga i staketet när flygplanen startar och landar. Man får dock vara försiktig, då det ryker en massa sand och grus när planen startar. Vi avstod från självvald sandblästring. I slutet av Februari åkte Hjalle och Brittis hem till Sverige. De skulle senare åka på kryssning för att fira Brittis 70-årsdag. Vi träffade i stället ett annat svenskt par som också bodde i samma område. Det var P. G. och Margaretha som även de hade kommit hit med segelbåt, en Hallberg Rassey 45 som hette ”Swedish Lion och som de numera sålt. Vi hade många trevliga träffar med god mat och dryck, ända till corona restriktionerna trädde i kraft på alvar den 17e mars. Vi träffade även Cecilia, en av deras svenska vänner.

Turismen är huvudinkomst på ön.

En dag tog vi bussen till Philipsburg på den holländska sidan. Den turen kunde vi nog ha ogjord, staden är som ett stort tivoli med massor av turister, turist shoppar och restauranger. Turisterna kommer från de stora kryssningsfartygen och då vi var där låg det tre stora fartyg vid kajen.  Den absolut trevligaste händelsen för oss inträffade i Sverige där vår son Johan och hans Hanna den 11e mars fick en son som fick namnet Kasper. Det var skönt att någon kunde hålla leveranstiden nu när Volvo Penta hade bekymmer med det.  Förlossningen gick bra och både mor och son mådde bra. Nu längtade vi hem mer än tidigare men det skulle dröja innan vi kunde ge oss av. När vi nu hade bestämt oss för att gå raka vägen hem och vi dessutom bara fick ligga några dagar på Azorerna utan att gå iland, så ville vi inte avgå förrän i mitten av maj. Om vi gick för tidigt riskerar vi att hamna i tuffare väder på vägen mot England eller Irland vad det nu blir. Den exakta rutten hem spikade vi inte, den fick växa fram under seglingen. Vi bunkrar upp båten för at kunna klara en nonstopp segling till Sverige om ifall att det skulle visa sig nödvändigt. När detta skrivs så finns det en del hamnar som är öppna för transit längs vägen, dessutom så är Kielkanalen öppen för transit. Transit innebär att man kan ankra eller förtöja på angiven plats men inte gå i land. I de flesta fall kan man tanka diesel, vatten och få hjälp med matinköp. Men det gäller först och främst att komma ut ur lagunen där vi ligger. Bron på den franska sidan, där vi ligger, är under reparation, så då återstår kanalen med 2 broar på den holländska sidan och där är det ”lockdown”. Vi får väl se när de behagar att släppa ut oss, det sista budet är att det skall ske i morgon den 14 e. Det återstår att se, osvuret är bäst.

Så var vi på karneval.

 

Annons