Hemseglingen över Atlanten.

2020.05.13. – 2020.07.18.  (Brev nr: 20.03.)

Azorerna eller…….

Friheten hägrar.

Det var som sagt utlovat broöppning på den Holländska sidan den 14e, så när vi sagt adjö till alla våra vänner och betalt bojavgifter så drog vi oss upp och ankrade i närheten av första bron dagen innan.  Morgonen efter låg vi i startgroparna invid första bron och precis som utlovats så öppnades bron. När alla 16 båtar var igenom var det dags för nästa bro och även den kom vi igenom. På vägen ut passerade vi många halvsjunkna båtvrak som blivit offer för orkanen Ivan.  Det kändes befriande att åter vara ute på fritt vatten. En kustbevakningsbåt följde oss ut och såg till så att vi lämnade Holländskt territorium. Vi rullade ut genuan och rundade öns västsida innan vi ankrade i Marigot Bay utanför den Franska staden Marigot. Under eftermiddagen gjorde vi några tappra försök att frigöra Liv:s botten och propeller från en ganska omfattande beväxning. Dagen efter tar vi oss i land och gör de sista inköpen och toppar upp vattentankarna. På kvällen kör vi över till våra svenska vänner på Glittra och Inalou för att ta farväl. Glittra skall läggas upp på Curasau över sommaren och Inalou skall lite senare segla mot Medelhavet eller Kanarieöarna. Efter besöket tar vi upp och sjöstuvar dinge och utombordare. Lördagen den 16:e äter vi frukost i lugn och ro innan vi sjöstuvar allt löst nere i båten. Klockan 10.30 tar vi upp ankaret och avgår med kurs mot hemlandet. Vi är bunkrade för att klara en nonstopp segling till Sverige, för vi vet ju inte vilket som blir nästa möjlighet att få komma i land på grund av pandemi situationen. Med storseglet som stöd, går vi för motor ut genom Anguilla kanalen med Saint Martin till styrbord och Anguilla till babord. Efter ett par timmar kan vi sätta genuan, stoppa motorn och lägga oss på en styrbordsbog mot NV. Vinden kommer från OSO och det blåser runt 15 knop så vi gör god fart. Efter några dagar så minskar vinden något och vrider mot SO, vilket innebär att vi kan styra en kurs som leder mot Azorerna. Vinden vrider ytterligare och den 5e dagen har vi vind från SV och kan segla platt läns med utbommad genua. Men säg den glädje som varar. Nästa eftermiddag dör vinden ut för att på kvällen återkomma med 2 knop från NO. Med ett rev i vardera storsegel och genua lägger vi oss på styrbords bog med kurs rakt norrut. Efter ett par dagar minskar vinden så pass att vi kan segla med fulla segel och även hålla lite högre med ostliga vindar. Vinden avtar ytterligare och kommer från växlande riktningar så motorn får stötta en del den följande veckan. Ibland ligger havet spegelblankt men för det mesta står det en svag bris. Förhållandena har tvingat oss långt norrut och vi ligger nu å samma latitud som  Azorerna och har kortare väg (ca. 500 nm) till Newfoundland än vi har till Azorerna. Vi har sedan länge lämnat passadvinds bältet och det har blivit svalare och mer mulet väder. Det är lite frustrerande med dygnsdistanser på strax över 100 nm men det går absolut ingen nöd på oss. Havet har den senaste veckan varit fullt av Portugisiska örlogsmän och ganska mycket flytande tång så vi har avstått från att fiska. Örlogsmännens tentakler bränner fruktansvärt och fastar lätt på fiskelinan så den vill man inte hantera. Vindarna fortsätter att gäcka oss och kommer nu från riktingar mellan NO och O, vilket innebär att vi mestadels seglar bidevind för babords halsar med ostlig kurs. Vid ett tillfälle kan vi inte hålla vår kurslinje utan får pinnkryss under ett dygn. När de rådande vindarna tvingar oss mot Azorerna så beslutar vi oss att gå till Horta för att få några dygns vila. De sista dygnen får vi fin bidevind segling i lätta vindar med lite vågor. Vi har via radio blivit informerade om att vi inte får gå i land utan måste ankra i ytterhamnen. Den 6e juni passerar vi söder om ön Flores och dagen efter angör vi Horta på Fajal. Det är naturligtvis trångt om ankringsutrymmet då det är många båtar å väg mot Europa, men vi hittar en bra plats långt inne i hamnen. Även Ariel ligger här och har kommit in dagen före oss. Överfarten tog 22 dygn och vi tillryggalade 2580 nm vilket innebär den längsta tiden som vi varit till sjöss så här långt. Vistelsen på Azorerna är ju inte så mycket att orda om eftersom vi, som tidigare nämnts, inte fick gå i land. Ett undantag fanns emellertid, man hade avsatt 50 meter inhägnad kaj med en flytbrygga för båtar som behövde service. De få platser som fanns tillgängliga där var det naturligtvis huggsexa om och måste bokas. Vi lyckades komma in, eftersom vi behövde utföra en garantiservice på vår nya motor. Många som låg där lyckades hitta på den ena anledningen efter den andra för att bita sig kvar men vi såg ingen anledning till det eftersom man ändå inte kunde röra sig fritt. Så vi nöjde oss med ett dygn då vi även passade på att tanka vatten och diesel. Trots att vi inte fick gå i land så blev vi väl omhändertagna. Det välkända ”Peter Sport Cafe” hade en stor ribb- båt med 2 man som dagligen levererade beställda matvaror till alla båtar. Man kunde också beställa hämtmat från deras kök, men det var naturligtvis svårt att hålla den varm medan man körde runt och levererade. Den envisa NO-vinden bestod och väderläget var allmänt ostadigt och lockade inte till avgång så vi blev liggande mycket längre än vi hade tänkt. Den sista veckan fick vi möjlighet att testa oss mot Covid för att vid negativt test få komma i land. Vi anmälde oss och blev dagen efter hämtade med hamnens rib-båt. Dagen efter fick vi besked att vi var negativa, vad annat var att vänta. Någon landgång blev det dock inte, eftersom det uppenbarade sig ett väderfönster som såg så bra ut som man kan begära. Dessutom var nog hemlängtan större än upptäckarlusten.  Så vi bestämde oss hastigt för att avsegla dagen efter. Så värst besvikna blev vi inte, då vi har varit här vid vår tidigare långsegling. Kanske lite tråkigare då för Ariel som aldrig varit här och dessutom hade vänner i land, men även de bestämde sig för att avsegla.

Matleverantörer från Peters Sport Caffe

Mot fastlandet.

Den 18e juni, efter 11 dagar i Horta så gav vi oss iväg igen. Prognosen för de närmaste 7 dygnen visade inga NO-liga vindar och i starten mest lätta NV-SV vindar. Så blev det också, först svaga NV-liga senare ökande SV vindar. Redan andra dagen så hade vinden ökat till 28-36 knop och vi hade under natten fått en ofrivillig gipp och tagit ner storseglet. Vi gör bra fart hela natten och följande dag för enbart genua men på kvällen mojnar det och vi sätter storseglet igen. När det ljusnar nästa morgon, upptäcker vi att hela skothornet på storseglet har lossnat och att seglet hänger kvar i akterlikets trimlina. Så vi får ta in ett rev och tvingas segla med reducerat storsegel resten av överfarten. Nåja, är det inte värre saker så går det väl ann. Den 23e har vi passerat halvägs och haft bra undanvind hela tiden men nu avtar vinden och vi tvingas stötta lite med maskin under 7 timmar innan vinden kommer tillbaka från NV. Väderomslaget för med sig duggregn och temperaturer på ca 20 grader. Nästa dag är det riktigt skitväder med hård NNO-lig vind och endast 17 grader. Vi seglar dikt bidevind med ett rev i storseglet och 3 i genuan. Det varar tack och lov bara ett dygn innan vinden åter vrider över mot NV och avtar något. Temperaturen stiger också några grader vilket gör livet ombord lite behagligare. Tidigt på morgonen den 26e passerar vi in över kontinentalsockeln. Vattendjupet stiger då ganska fort från flera tusen till ca 200 meter. Vinden har vridit ner till syd för att under sena kvällen dö ut helt. Motorn får hjälpa till under några timmar innan vinden kommer tillbaka från VSV.  Under natten passerar vi NV om Bretagne och går in i Engelska kanalen. Det märks genom att tidvattnet börjar göra sig påmint med en knops motström. Det gör nu inte så mycket eftersom det ändrar sig var 6e timma, så det jämnar ut sig i slutändan. Vinden ökar och vi tar in rev efter hand. Sista dagen har vi 2 rev i storseglet och 3 i genuan med 30 knops vind från SV och tendensen är att det ökar. Med risk för att få en ofrivillig gipp så beslutar vi oss för att ta ner storseglet och fortsätter segla med enbart genua med 1 rev. Det märks att vi närmar oss land, eftersom det börjar dyka upp en del trålande fiskebåtar med oberäkneliga kurser. Under kvällen passerar vi några sjömil norr om ön Alderney i motström och är snart i lä bakom Normandies kust. Nu har strömmen vänt och i god fart rusar vi mot Cherbourg som vi angör vid midnatt kl. 24.00 den 27e efter 1354 nm.

Slutetappen.

Frisk slör i 35 kn vind.

Trots den sena timmen så stod Erik och Birgitta och tog emot oss på pontonen och efter en kort men god nattamad i Ariel 4 var det skönt att krypa ner i kojen för ostörd sömn. Pontonen som vi förtöjt vid var friliggande och hade ingen kontakt med fastlandet så nästa dag tog vi oss in till hamnkontoret där vi blev tilldelade platser vid en landansluten gästponton. Vi fick röra oss fritt i landet trots Corona men blev ålagda att hålla avstånd och att använda munskydd i affärer och offentliga lokaler. Vi försökte också att klarera in i EU men det var ingen myndighet som var intresserad av det. Väderläget var ostabilt och vi blev liggande lite längre än vi tänkt, men vi hade ju inte bråttom och Cherbourg är en trevlig stad där det är lätt att fördriva tiden. Vi fick lagat vårt storsegel till en billig peng och reparerat våra lazy-jacks som ramlat ner under seglingen. Vi handlade franska viner och goda ostar och så köpte jag (Janne) ostron. Vi han också med både restaurangbesök och museums besök (det regnade den dagen). Efter en dryg vecka så såg vädret ut att stabilisera sig för några dagar och vi gav oss åter iväg. I soligt väder och frisk vind gjorde vi god fart med tidvattnet med oss. Under kvällen och natten avtog vinden och vi passerade Calais i lätt bidevind. Vi fick t.o.m. göra ett kort slag för att undvika en grund sandbank. På andra sidan kanalen kunde vi se Dovers vita klippor och vi började inse att vi snart var hemma. Det var också tydligt med de korta nätterna som underlättade seglingen i dessa trafikerade vatten. Dessutom är det massor av grunda sandbankar som man måste ta hänsyn till. Utanför Hollands kust stötte vi på ett enorm stort område med vindmöllor. Vi fick inte segla igenom så vi fick ta en stor omväg väster om hela området. Det innebar att vi fick segla dikt bidevind i frisk vind i några timmar innan vi kunde falla av med kurs in mot Den Helder i Holland, som vi angjorde tidigt på kvällen efter ytterligare en natt till sjöss. Även här var det Corona restriktioner men man fick röra sig fritt på stan liksom i Frankrike. Här träffade vi en svensk båt från Stockholm som var på väg söderut för att under ett år segla till Karibien och tillbaka. Det var en familj med två barn och det var härligt att uppleva deras entusiasm inför seglingen. På kvällen gick vi på restaurang tillsammans och vi blev naturligtvis bombarderade med frågor som vi besvarade så gott vi kunde. Efter 2 nätter i marinan fortsatte vi upp längs den Holländska och Tyska kusten och kom efter en natt med lugn segling in i Elbe floden. Vi slussade in i Nord-Ost see kanalen under kvällen och förtöjde i Brunsbuettel intill slussarna. Dagen efter blev åter en vilodag och vi njöt av promenader och lite inköp i det varma och soliga vädret. Efter 2 nätter fortsatte vi genom kanalen, vädret blev lite sämre och när vi tog natthamn i Rensburg så regnade det. Dagen efter sken åter solen och vi fortsatte mot Kiel där vi slussade ut i Östersjön. Nu kände vi oss riktigt i hemmavatten. Vi blev dessutom välkomnade med vattensprutor från några bogserbåtar. Det visade sig tyvärr att det inte var för oss, utan för en nyanländ mindre passagerarbåt som nu, för första gången, anlände till sin hemmahamn. Den slussade ut samtidigt med oss. Tyskarna vet hur man välkomnar sina sjöfarare. Vi fortsatte direkt mot hemlandet och fick en lugn och behaglig nattsegling genom Fehmarnbelt och runt Gedser rev. På morgonen passerade vi de vackra kalkklipporna vid Möns klint och var strax uppe i Öresund. Efter några korta kryss-slag kunde vi sedan sträcka upp till Barsebäckshamn som blev vår första angöring på Svensk mark. Här stod vår son Johan och Hanna och tog emot med vårt senaste barnbarn Kasper, som nu var 3 månader gammal. Det blev ett väldigt kärt återseende och massor av kramar. Dagen efter kom även våra vänner Jan-Olof och Ann med båten Vindfamne på kärt besök. Efter 2 nätter fortsatte vi i svag vind och solsken mot hemmahamnen. Strax utanför Landskrona möttes vi av våra vänner B.G. och Hanne som påpassligt låg där och pilkade Torsk. Vid Ven möttes vi också av 2 IF båtar från vår hemmaklubb. Det var Lars Erik och våra grannar Johan och Bibbi som mötte upp. Innan vi angjorde Råå så ankrade vi utanför Norreborg på Ven där vi åt lunch. Ariel som hade tagit första Svenska hamn i Malmö kom också och ankrade bredvid. Tillsammans gick vi sen, i soligt och varmt väder, den sista korta biten till hemmahamnen Råå som vi angjorde söndagen den 18/7 2021 efter 7 år på havet. Vi hade försökt att avstyra en mottagningskommite på grund av Corona situationen men blev trots allt mottagna av en liten skara vänner på kajen med Corona säkert avstånd.

Välkomnande i Kiel.

White cliffs of Mön.

Härliga långa sommarkvällar.

”Home is the sailor home from the sea

and the hunter home from the hill”

R. L. Stevenson

Annons

Ett oplanerat stopp eller en olycka kommer sällan ensam.

2020.01.18. – 2020.04.13.  (Brev nr: 20.02.)

Ngt större än genomsnittet i Karibien.

Vi checkar in på den Franska sidan där vi också ligger ankrade. Det är ju så att ön är delad av en landsgräns tvärs över. Den södra delen tillhör Holland och den norra tillhör Frankrike. Incheckning går smidigt med hjälp av en dator i en båttillbehörsaffär. På kvällen är vi bjudna på middag hemma hos Jalle och Brittis. De bor i en etagelägenhet alldeles vid stranden där vi ligger ankrade. Deras lägenhet, liksom resten av ön, blev hårt drabbad av orkanen Ivan för 1,5 år sedan. Hela ovanvåningen blåstes ur och det stod högt med vatten på alla golven trots att de bor en våning upp. Reparationsarbetena pågår fortfarande men inte värre än att de kan leva där. Under middagen träffar vi även Jaco och Judith som är våra närmsta båtgrannar. De bor med sina 2 tonårsbarn i en motorbåt och driver en dykfirma som heter ”Atlantic Divers”. De bodde i lägenheten under Irmas härjningar och berättar hårresande historier om händelsen. Deras dåvarande segelbåt låg på en boj utanför och efter orkanens härjningar hittade de den på stranden tvärs över lagunen. Den var full av sand och saltvatten och riggen gick förlorad. Stina, som varit lite krasslig ända sedan vi kom tillbaka från Sverige, får hjälp av Jalle att hitta en doktor. Väl där får hon utskrivet antibiotika, hostmedicin samt en remiss till lungscanning. Den bokar vi samma dag och Stina får komma dit dagen efter. Scanningen visar på lunginflammation på vänster lunga och små förändringar på höger. Bra att hon redan påbörjat antibiotika kur. När vi är inne i Marigot, staden på franska sidan, så hittar vi en Volvo Penta verkstad där vi beställer service av vår motor. Vi behöver byta kamrem och eventuellt lite andra delar. De lovar att komma i slutet av veckan. På vägen ut stannar vi till vid den svenska båten Asta som just kommit in och ankrat en bit ifrån oss.  Vi bjuder dem på sundowner dagen efter. Sundownern drar ut på tiden, eftersom vi har mycket att prata om, så det blir gemensam middag också. Eftersom vi inte har någon telefon så har vi lämnat Jalles telefonnummer till Volvo-verkstaden och på fredag morgon ringer de och meddelar att de kommer ut till oss på förmiddagen. Vi har alla reservdelar ombord men de har uttryckt lite tveksamhet till att använda vår kamrem eftersom den är ganska gammal. Både vi själva och Jalle har dock talat om för dem att vi är beredda att betala för en ny rem. Verkstad teknikern kommer ut och byter vattenpump, spännhjul och termostaten. När han skall sätta på kamremmen får han själv välja om han vill ha vår rem eller den han haft med. Han tittar på vår rem och tycker att den ser ok ut och sätter på den. När jobbet är klart startar han motorn som går som den skall och vi är glada att remmen blivit bytt. Den gick med all säkerhet på övertid. På kvällen har vi Jalle och Brittis ombord på en god middag och lite visafton. Dagen efter startar vi motorn för att ladda batterierna som har lite låg spänning. Det har varit lite dåligt med sol och vind de senaste dagarna. Motorn går i ca 10 min, sedan hörs en liten smäll och det blir tyst. Jag anar det värsta när jag öppnar in till motorrummet. Kan konstatera att kamremmen är mitt av och att det finns lite oljestänk på väggar och tak. Det känns som om man ramlade ner i ett djupt svart hål. Så sitter man där nere och deppar ihop när man plötsligt upptäcker att det enda ljus som sipprar in kommer uppifrån och då inser man att det bara är att kravla sig upp i ljuset och bestämma sig för att gå vidare och göra det bästa av situationen. Vi bestämmer oss genast för att inte röra någonting innan verkstaden kontaktats. Det är lördag så det får vänta till måndag morgon.

Rejäla kräldjur i trädkronorna.

Asta kommer över och frågar om vi vill med på en vandring. Vi tackar naturligtvis ja, eftersom vi ändå inte kan göra så mycket mer och vi behöver dessutom skingra tankarna lite. Det blir inte någon särskilt trevlig vandring. Vi åker minibuss första biten men chauffören missar att han skall släppa av oss så vi hamnar efter mycket om och men långt uppe på nordöstra sidan av ön.Här försöker vi hitta en stig som skall leda oss upp mot de högre bergstopparna men vi lyckas bara hitta stigar som leder oss ut i snårskogen med taggbuskar och elände. Det slutar med att vi får gå längs med vägen tillbaka till Marigot, en vandring på ett par timmar. Ut med vägen ser vi i alla fall massor av vackra leguaner i trädkronorna.

Kan man inte svetsa ihop den?

Måndag morgon hänger vi på låset när Volvo verkstaden öppnar och strax därefter har vi en mekaniker i båten som kan konstatera det vi redan visste samt dessutom att kamaxeln är i 4 bitar och cylindertopp och ventiler är skadade. På eftermiddagen har vi möte med Erwan som är chef för verkstaden. Han förbannar sig själv för att han inte sa åt mekanikern att inte använda vår kamrem, men menar att problemet är både vårt och deras. Vi försöker naturligtvis hävda att det är deras men det är inte så lätt att få igenom sin åsikt när man sitter på en liten ö långt från hemlandet. Vi inser att det inte är någon mening med att slänga skit på varandra, utan här måste vi titta framåt och få löst problemet så smidigt som möjligt. Vi erbjuds 4 alternativ. 1. Renovering av den trasiga motorn. 2. Försöka hitta en begagnad motor på någon av de andra franska öarna. 3. De har en begagnad D2-55 motor i sin verkstad utan växellåda som har gått ca 1800 tim. 4. Ny motor, VP D2-50, som enligt deras datorsystem skall finnas på lager i USA. Alternativ 2 stryks ganska omgående då det inte finns någon sådan motor. Alternativ 3 stryks efter mycket undersökande och en del grubblande. Vår befintliga växellåda passar inte och en ny växellåda blir ganska dyr. Dessutom kostar ju motorn också en del. Alternativ 1 är naturligtvis en lösning men även det alternativet kostar en hel del pengar och dessutom har vi då fortfarande en gammal motor som har gått kanske 4500 timmar och ingen garanti på en fortsatt lång livslängd. Efter mycket funderande fram och tillbaka så bestämmer vi oss för att installera en ny motor. Vi får bra rabatter på motorn och mycket bra rabatt på installationen och dessutom 2 års garanti med möjlighet till förlängning. Så en vecka efter haveriet beställer vi en ny motor. Nu är det bara frågan om när den kan levereras. Efter en vecka går vi till verkstan där de bara kort meddelar att de inte har fått någon leveranstid från USA. Efter ytterligare en vecka så ringer jag VP-action service i Sverige och då börjar det hända saker. Två dagar senare blir vi kallade till verkstaden där de förklarar att leveransbesked inte har kunnat ges, eftersom man inte haft någon växellåda. Den har man nu fått fram och motorn skall levereras den 10e mars. Vi tror naturligtvis att den då skall levereras till verkstaden här på ön, men det visar sig att det nog är leverans från lagret. Den skall sen lastas om till båt i Miami och sista dag för den omlastningen är onsdag. Motorn kommer naturligtvis fram en dag försent och blir på så vis en vecka försenad. Slutligen anländer den emellertid till Sint Maarten fredagen den20e mars och tisdag, veckan därpå, blir vi inbogserade till varvet i Marigot. Under helgen har vi demonterat värmaren och lossat en del av anslutningarna på den gamla motorn. Dessutom har vi lossat alla skruvar i durken och tagit bort så mycket tätning som går. På onsdagen påbörjas motorbytet och på fredag eftermiddag är det hela klart. Durken satt fast i tätningsmassa och fick pressas up med domkraft och pallning.

Nya motorn på plats.

Vi var ett ärende i stan mitt på dagen och då vi kom tillbaka så var den gamla motorn borta och den nya på plats. Uppriktningen var det som tog mest tid eftersom utgångsvinkeln på växellådan var en grad större än på den gamla. När motorn skulle provköras så larmade det från instrumentpanelen konstant. Det visade sig vara ett brott på en av kablarna mellan panelen och motorn och avhjälptes snabbt av den duktiga mekanikern. På lördagen går vi för egen maskin tillbaka till vår boj och motorn spinner fint. En lite oförutsedd utgift som vi inte tänkt på var skrotningen av den gamla motorn. Det skulle kosta oss ca 200-300 euro. Nu hade vi liter tur för det dök upp en kille som ägde en katamaran med 2 lika dana motorer som vår gamla. Han ville gärna köpa vår motor för att plocka reservdelar från. Så istället för en utgift fick vi nu en inkomst. Nu återstod för oss att skruva fast och täta durken och att montera tillbaka värmaren samt det tyngsta av allt, att slutbetala montaget. Under hela den här processen med motorbyte hade dessutom ett annat elände uppenbarat sig. Corona pandemin gjorde sitt korståg över världen. Den 17e mars införde St Martin restriktioner som innebar att man endast fick röra sig i land om man hade nödvändiga ärenden, matinköp, läkarbesök, apoteksbesök och liknande. Dessutom fick man promenera 1 timma per dag för motion men skulle då hålla 2 m avstånd till mötande. Vi hade kanske tur att VP-verkstaden fick tillstånd att fortsätta sin verksamhet. Hade vi varit på Holländska sidan så hade det inte gått, där var det totalt ”lockdown”. När vi nu ändå är inne på elände så är det väl lika bra att ta det sista som drabbade oss. En vecka efter vårt motorbyte så insjuknade jag på fredagen med feber och muskelvärk samt allmän trötthet. Dagen efter var det Stinas tur. Vi blev liggande och tankar om Covid 19 låg inte särskilt långt borta. Vi blev långsamt sämre och på onsdagen kontaktade vi ”Atlantic Divers” som i sin tur ringde sjöpolisen på den franska sidan.  De kom ut och kontaktade i sin tur Martinique som tyckte att vi skulle stanna ombord. En ambulans var redan tillkallad och stod och väntade i land. Polisen kontaktade en sjuksköterska från ambulansen som de hämtade ut till vår båt. Hon beslutade att vi skulle till sjukhus. Väl där togs vi emot på Covid avdelningen där en massa blodprover togs. Vi fick vänta på svar hela eftermiddagen men fick till slut veta att vi hade fått dengue-feber. För att vara säkra på att inte covid låg och gömde sig bakom så kördes vi med ambulans till en avdelning som utförde lung-scanning och där kunde man inte se några förändringar på lungorna. Tillbaka till sjukhuset blev vi inlagda på en avdelning med dropp och mediciner. Vi var i säkra händer eftersom man här är vana vid dengue. Enligt uppgift hade man haft 500 fall redan i år. Stina fick ligga kvar 2 nätter och jag fick ligga kvar 3 nätter innan blodvärdena hade börjat vända upp. Det var naturligtvis skönt att vara tillbaka i båten även om vi var långt ifrån återställda. Det blev mest vila den första veckan. Våra grannar på ”Atlantic Divers” kom över med en underbart god kycklingsoppa som varade i 3 dagar. Det underlättade mycket för oss att slippa tänka på att laga mat de första dagarna. Två veckor efter vi insjuknat så kan vi så smått börja röra på oss igen, så varje eftermiddag tar vi oss iland och promenerar i ca 45 minuter på stranden vid Marigot Bay. Det tar emot till att börja med men går bättre för varje dag som går och efter ytterligare en vecka kan vi utsträcka motionerandet till en promenad på morgonen och en på eftermiddagen. Med den försenade leveransen av motorn och Covid 19s entré på den globala arenan så insåg vi ganska snart att den ursprungliga hemseglingsplanen via USA, Kanada och Grönland var svår eller nästan omöjlig att genomföra. Så plötsligt var det gott om tid för planering av en alternativ rutt via Azorerna, Irland, Scotland och Norge. Under förutsättning att dessa länder lättade på inreserestriktionerna. I annat fall kunde det bli direkt segling ända hem till Sverige.

Gott, läskande och svalt.

Nu var det ju inte bara elände här på St Martin. Som jag tidigare skrev så gjorde vi en delvis misslyckad vandring med Tomas och Annika på s/y Asta. Även om det inte blev som vi planerat så fick vi i alla fall rejält med motion. Vi hade också många andra sammanträffande med Asta besättningen men efter en dryg vecka så seglade de vidare mot Culebra och Puerto Rico. De ersattes i mitten av en annan Svensk båt som kom in och ankrade strax akter om oss. Det var ”Bella Luna” en fin Hallberg Rassey 43 som seglades av Vicky och Roland. Båda har tidigare arbetat på HR varvet, Vicky var den som startade HR-Parts och Roland var försäljnings chef. Väldigt trevliga människor som hade massor av goda historier att berätta från HR tiden.

Lågsniffare.

Vi gjorde också ett par utflykter med Hjalle och Brittis, bland annat till Flygplatsen där vi åt en god lunch alldeles bredvid inflygningen. Det är en av attraktionerna här att hänga i staketet när flygplanen startar och landar. Man får dock vara försiktig, då det ryker en massa sand och grus när planen startar. Vi avstod från självvald sandblästring. I slutet av Februari åkte Hjalle och Brittis hem till Sverige. De skulle senare åka på kryssning för att fira Brittis 70-årsdag. Vi träffade i stället ett annat svenskt par som också bodde i samma område. Det var P. G. och Margaretha som även de hade kommit hit med segelbåt, en Hallberg Rassey 45 som hette ”Swedish Lion och som de numera sålt. Vi hade många trevliga träffar med god mat och dryck, ända till corona restriktionerna trädde i kraft på alvar den 17e mars. Vi träffade även Cecilia, en av deras svenska vänner.

Turismen är huvudinkomst på ön.

En dag tog vi bussen till Philipsburg på den holländska sidan. Den turen kunde vi nog ha ogjord, staden är som ett stort tivoli med massor av turister, turist shoppar och restauranger. Turisterna kommer från de stora kryssningsfartygen och då vi var där låg det tre stora fartyg vid kajen.  Den absolut trevligaste händelsen för oss inträffade i Sverige där vår son Johan och hans Hanna den 11e mars fick en son som fick namnet Kasper. Det var skönt att någon kunde hålla leveranstiden nu när Volvo Penta hade bekymmer med det.  Förlossningen gick bra och både mor och son mådde bra. Nu längtade vi hem mer än tidigare men det skulle dröja innan vi kunde ge oss av. När vi nu hade bestämt oss för att gå raka vägen hem och vi dessutom bara fick ligga några dagar på Azorerna utan att gå iland, så ville vi inte avgå förrän i mitten av maj. Om vi gick för tidigt riskerar vi att hamna i tuffare väder på vägen mot England eller Irland vad det nu blir. Den exakta rutten hem spikade vi inte, den fick växa fram under seglingen. Vi bunkrar upp båten för at kunna klara en nonstopp segling till Sverige om ifall att det skulle visa sig nödvändigt. När detta skrivs så finns det en del hamnar som är öppna för transit längs vägen, dessutom så är Kielkanalen öppen för transit. Transit innebär att man kan ankra eller förtöja på angiven plats men inte gå i land. I de flesta fall kan man tanka diesel, vatten och få hjälp med matinköp. Men det gäller först och främst att komma ut ur lagunen där vi ligger. Bron på den franska sidan, där vi ligger, är under reparation, så då återstår kanalen med 2 broar på den holländska sidan och där är det ”lockdown”. Vi får väl se när de behagar att släppa ut oss, det sista budet är att det skall ske i morgon den 14 e. Det återstår att se, osvuret är bäst.

Så var vi på karneval.

 

Åter i Karibien.

2019.11.29. – 2020.01.18.  (Brev nr: 20.01.)

Lördag förmiddag den 30e november sa vi farväl till personal och vänner och styrde ut på Surinam River. Bryggan var full med vinkande, hejande och tutande människor som önskade oss lycklig seglats. Strax akter om oss lämnade även Ariel. Det var slack i floden när vi lämnade men efterhand så ökade strömmen och då vi passerade Paramaribo gick det  undan med 3 knops medström. Innan vi når mynningen så sätter vi storseglet men får ändå stötta med motorn i kanalen ut genom sandbankarna. Väl utanför bankarna kan vi stoppa motorn och falla av och sätta focken. Innan vi lämnade Surinam, beslutade vi oss för att låta genuan vila och använda den aldrig uppackade focken  istället. Vår erfarenhet från tidigare segling i Karibien visar att det blåser frisk passad för det mesta så focken borde vara att föredra. Första dygnet har vi härlig segling i perfekt passadvind och solsken men 3e dagen så ramlar regnbyarna in med jämna mellanrum. Framför regnet blåser det friskt men när det dragit förbi efter en halvtimma så dör vinden helt och seglen slår i dyningen. Det håller på till midnatt sen blir det bättre på småtimmarna. Nästa dag är vädret åter stabilt men då upptäcker vi en lång reva i storseglet parallellt med akterliket. Den sträcker sig ca en meter mellan 2 våder, ungefär 1 dm in i duken. Vi är väldigt förvånade och undrar vad som orsakat den. Vår tanke var att först gå till Tobago, men där kan vi nog inte hitta någon segelmakare. Så när vi på eftermiddagen rundar Tobago så sätter vi kursen mot Grenada istället. Under natten får vi väja för en bogserbåt med en oljeplattform på släp.

Angöring av Grenada.

I det första gryningsljuset på onsdag morgon så angör vi Prickley Bay på södra Granada och ankrar strax framför Ariel som kommit in under natten. Senare på dagen åker vi in och klarerar in tillsamman med Eric och Birgitta. Nästa dag plockar vi av storseglet och lämnar in det till en segelmakare. Han lovar att titta på det på måndagen veckan därpå och vi beställer en ordentlig genomgång och reparation av de skador som han hittar. Det ligger massor av båtar i den stora viken och totalt är vi 5 st. svenskar, så det blir lite nya bekantskaper. På söndagen går Stina och jag en långpromenad upp i omgivningarna. För min del går det lite si sådär, jag får väldigt ont under höger häl. Stina tror att det är hälsporre och det lär ta lång tid för att läka. Är det månne åldern som gör sig påmind? Nej så illa kan det väl ändå inte vara. På kvällen har vi träff med många av Svenskarna på ett lokalt bryggeri, det blir en trevlig afton med mycket snack. Dagen efter tar vi bussen till huvudstaden St George, där vi strosar omkring och tittar lite på turistlivet. Det ligger 2 st. stora kryssningsfartyg så det saknas inte turister i stan. På onsdagen skall vi hämta vårt segel men missar stängningstiden och kommer för sent. Dagen efter kommer den på plats på båten efter lite gemensamt slit. Ariel lämnar för att gå till St Georg där de skall bunkra upp. Vi väljer att åka till närmsta köpcenter där vi gör våra inköp. Dagen efter är det fredag den 13e men det bryr vi oss inte om utan avgår efter att vi varit inne vid en brygga och fyllt vatten. Seglar runt sydvästudden och passerar St Georg. Fångar upp en boj lite längre norröver utmed kusten, där det finns en undervattens skulpturpark.

Undervattensdam.

Vi hoppar genast i vattnet för att beskåda kulturutbudet. Det tar en liten stund innan vi hittar några skulpturer, det är ca 4-5 m djupt och sikten i vattnet inte speciellt bra. De första vi ser är 3 st ringar med barn som håller varandra i handen och som står vända med ryggen emot mitten av ringen.  Medan vi letar vidare så anländer Ariel och förtöjer vid en boj intill vår. Även de hoppar i vattnet och tillsammans så hittar vi en stor ring med vuxna som liksom barnen står vända och tittar ut från centrum av ringen. En sjöjungfru ligger utsträckt på botten och en man sitter på en cykel. Den sista vi hittar är en dam som sitter på en parkbänk. Det var en lite ovanlig kulturell upplevelse som samtidigt gav motion. Efteråt blev det traditionellt lucia firande i Livs sittbrunn.

Luciafirande.

Tillsammans med Eric och Birgitta stämde vi upp i luciasången och staffansvisan och njöt av Stinas nybakade, saffransgula lussebullar. Nästa morgon går vi för motor norrut utmed Granadas lä kust. Efter några timmar kommer vi fria och kan sätta full stor och fock. Vi får bidevind i 20 knops vind upp till Carriacou där vi ankrar i Tyrell Bay på västsidan. Det är ganska fullt med båtar i den stora viken så vid vårt första ankringsförsök så kommer vi lite väl nära grannbåten. Vi tycker inte själv om när båtar ankrar alldeles för nära, så vi tar upp ankaret och hittar en bättre plats. Tyrell Bay är sig likt bortsett från att det tillkommit en ny supermarket med bra och fräscht utbud.

Ariel i frisk passad.

Vi stannar i 3 nätter och hinner med en sundowner på en trevlig bar i land samt en grillkväll på Ariel. Sista dagen klarerar vi ut från Grenada Grenadinerna och dagen efter seglar vi vidare norrut. Det blåser friskt ( 25-35 kn) och vi har ett rev i storen och även lite inrullat på focken. När vi kommer i lä bakom Union Island startar vi motorn och går den sista sjömilen upp mot vinden i Chattham Bay där vi ankrar i NO-hörnet. Här har vi varit många gånger tidigare och trivs bra eftersom det alltid är gott om plats. Nu är det många fler som upptäckt fördelarna här men det finns fortfarande ingen platsbrist. Enda  nackdelen är att det kommer starka vindbyar ner från bergssidorna när passaden är stark som den är nu, men man kan inte få allt.

Union Island.

Under natten och morgonen kommer det kraftiga vindbyar och dingen, som är upphissad längs skrovsidan, hotar att vända sig upp mot mantåget och då kanske kröka mantågsstöttorna. Vi sjösätter dingen snabbt och klarar oss från problem. Ariel har lite otur och får någon mantågsstötta krökt men inte värre än att den går att räta upp. Även här stannar vi 3 nätter och väntar på att vinden skall lugna sig något. Första dagen går vi en långpromenad in till Clifton, som är huvudort, där vi klarerar in till, St Vincent Grenadinerna, på flygplatsen. Vi passar på att äta lunch på ett lokalt hak och inhandlar lite frukt. Jag köper en ny skjorta i lite Carribien style. På hemvägen går vi via byn Ashton, hit har turismen inte tagit sig ännu. När vi kommer tillbaka till vår bukt har det blivit tid för Happy Hour på den lilla restaurangen ”Sunset Cove”.

Happy hour.

Vi intar en god ”rum-punch” och använder deras wi-fi och internet som nu även nått till denna ensliga bukt. Nästa dag julpyntar Stina och jag har lite småfix att ordna med. Det är konstigt men det finns alltid något att göra på en båt. På eftermiddagen tar vi dingen ut till några klippor för att snorkla lite. Det är ganska magert med fisk och koraller så efter en kort tur vänder vi in i bukten igen. Runt båten finns det gott om sköldpaddor och vi snorklar för att se om vi kan se dem. Typiskt nog ser vi inga köldpaddor men däremot en Stingray som ligger på botten och en Spotted Eagleray som kommer simmande. Den sistnämnda har vi bara sett i Stilla havet tidigare. Happy Houer på kvällen på Sunset Cove med samma ingredienser som dagen innan. Nästa dag har vinden satt av något och vi kan för full stor och fock precis sträcka upp till västra udden på Bequia. Sista biten in i Admiralty Bay får vi kryssa. Bukten är full av båtar men vi hittar en bra ankringsplats utanför Princess Point där vi får bra fäste för ankaret. Bukten är annars känd för sin dåliga ankarbotten. På många ställen ligger det ett ganska tunt lager sand över kalkbotten, men det finns också hålor med tjock sand och en sådan hittade vi. På vår babord sida låg svenska båten Mayflower som vi träffat på i Prickly Bay och akter om oss en annan svensk båt. Totalt finns det nog ett 15-tal svenska båtar i bukten och de flesta har kommit över med Atlantic Rally for Cruisers (ARC) i år. Ariel dyker upp strax efter oss och ankrar lite längre in mot stranden. Nästa dag åker vi in till byn, Port Elizabeth, som breder ut sig runt bukten. Här har inte mycket hänt sedan vi var här senast för 6 år sedan. Vi handlar dyr frukt på marknaden och då jämför vi med svenska priser. Kvalitén är inte alltid den bästa eftersom det mognar väldigt fort i värmen. Bananer försöker vi köpa lite gröna så att de inte mognar på en gång. Men ibland är de för gröna, d.v.s. plockade för tidigt, och då mognar de inte alls.

Julförberedelser.

På kvällen blev det restaurangbesök med live music och pizza tillsammans med Erik och Birgitta. Nästa morgon låg det 2 st kryssningsfartyg ankrade lite längre ut. Sådana dagar är det lika bra att hålla sig ifrån byn, då kryllar det av turister där. Vi åker in till sandstranden där vi promenerar och tar ett bad efteråt. Två dagar senare är det julafton och den starka passadvinden har lugnat ner sig. Ariel, som har saknat ankarbelysning och haft lite problem med sin VHF antennen, får ett bra tillfälle att fixa problemen. Jag åker över till dem och hjälper till att hissa upp Erik i masten medan Stina och Birgitta förbereder kvällens julfirande.

Julfirande.

På kvällen har vi gemensamt julfirande i Ariel. Vi har slått ihop våra påsar och det är inte mycket som saknas på det julbordet. Vi får till och med besök av jultomten som har med sig lite klappar. Vi sjunger julsånger och lite andra svenska visor och Erik och jag avlöser varandra på gitarren. En helt igenom lyckad julafton, även om saknaden av våra nära och kära är stor. Juldags morgon tar vi det ganska lugnt men på eftermiddagen är det ”pot-luck” med egen grillmat inne på en restaurang. Den lokala damen som äger stället har upplåtit det till oss seglare. Givetvis samlar vi in lite kontanter som tack för gesten. Annandag jul åker vi in och klarerar ut, därefter åker vi över till Ariel för att ta farväl. Här skiljs våra vägar. Vår tanke är att segla hem via USA, Canada och Grönland och de tänker segla hem via Azorerna där de aldrig varit. Stina som börjat hosta igen ber Erik, som är läkare, att lyssna på hennes lungor. Varken Stina eller jag själv har blivit helt friska efter våra förkylningar i Sverige och Surinam. Det är inte så att det sätter ner vår fysiska förmåga, men vi blir inte av med hosta och halsirritationer. Stinas hosta är nog värre än min halsirritation. Erik ger lugnande besked då han inte kan höra några missljud på lungorna. Vi avgår Bequia kl. 12 och sätter segel och vindroder så fort vi är fria från öns vindskugga. Vi får härlig segling i nästan 5 timmar då vi kommer i lä bakom St Vincent. Stina ser ett par valar blåsa och en portugisisk örlogsman (manet) som kommer drivande på vattenytan. Även ett gäng Delfiner kommer och gör oss sällskap.  Efter en timmas motorgång bakom ön kan vi åter segla. Natten bjuder på härlig segling och vi möter ett par kryssningsfartyg och några fritidsbåtar. Nu kan man ju ha synpunkter på det där med fritidsbåtar. Den minsta, en segelbåt, är 55 m lång och de två andra motorbåtarna är 85 resp. 90 m långa. När vi kommer bakom St Lucia får vi även här lite vind lä men vi klarar oss med en halv timma för motor. När vi närmar oss Martinique, rullar vi in focken för att sänka farten och därmed komma fram i det första gryningsljuset. Klockan halv sju droppar vi ankaret strax utan för den lilla byn St Anne bland 50-100 andra båtar. Ja det är många båtar var man än kommer men den här ankringen är väldigt stor och rymmer säkert flera hundra båtar.

Husbåt.

Överlag kan man väl säga att antalet båta i Karibien har ökat väldigt mycket sedan vi kom hit första gången 2005. Framförallt har det blivit många fler husbåtar eller katamaraner som de egentligen heter. De flesta av dessa är charterbåtar av något slag. Antingen båtar som man hyr utan skeppare eller de som är lite större där man i stället hyr en hytt och där båten drivs av en skeppare och en kock. I det sista fallet är det lite som ett kryssningsfartyg med flera kanske okända människor ombord. Det finns också många hyrbåtar som är enkelskrovsbåtar, dessa är ofta nya franska Benetau eller liknande med fullbredd ända ut i den öppna aktern. Dubbla rattar och roder förstås och en sittbrunn stor som ett dansgolv. Allt för att de 10-12 personerna skall rymmas ombord. Man får vara försiktiga med alla dessa hyrbåtar då de inte visar speciellt mycket hänsyn. Om det beror på okunskap eller nonchalans låter jag vara osagt. De flesta husbåtarna är vansinnigt fula med sina 2 m fribord och ovanpå det en 1 m överbyggnad. Dessutom har man en styrplats i och ovanför överbyggnaden så att hela ekipaget kan mycket väl vara 3,5- 4 m högt. För charter i dessa farvatten är de säkert idealiska men för oss som långseglar med små besättningar är det mycket som talar emot. Men tillbaka till vår egen historia, efter denna lilla utvikning. Väl ankrade så ger vi oss själva ett par timmars sömn innan vi kapellar storseglet och packar undan vindflöjeln till vindrodret.

Vackrare båt.

Sen blir det bad och en sundowner vid solnedgången, det är ju fredag. Dagen efter checkar vi in i Frankrike, dit Martinique tillhör. Det sker på ett kafé där man fyller i ett formulär på en dator. Formuläret skrivs ut och kaféägaren stämplar sen är det hela klart, tar bara ca 15 minuter.  Efter helgen tar vi dingen in till St Anne för vidare färd med buss in till Le Marin, där vi storhandlar inför nyårsfirandet. Byn är sig ganska lik men bukten utanför är numera fylld med bojar för uthyrning. De som väljer att ankra, är hänvisade till ytterområdena. Med fulla ryggsäckar promenerar vi till busshållplatsen för färd tillbaka till St Anne. Nyårsafton inleder vi med att besöka ett wi-fi kafé, där vi ringer till våra nära och kära och önskar gott nytt år. I Hong Kong har man ju bara ett par timmar kvar till det nya året så där är firandet redan igång. Vi tar oss tillbaka till båten för en sen frukost med baguette och croisanter. Lite senare kommer Mats från den Svenska båten Ismini och bjuder oss på gemensamt nyårsfirande i hans båt. Inger och Janne från den svenska båten Rosalinda är också bjudna. De har seglat här i Karibien sedan 2002 och mestadels legat ankrade här utanför St Anne. Det de inte vet om Martinique är nog inte värt att veta. Vi träffades första gången 2006 på min födelsedag här i St Anne och vi ser fram emot att träffa dem igen nu efter 13 år.

2019 lämnar oss med vacker solnedgång.

I solnedgången dricker vi ett glas ”sparkling wine” och äter vitlöksfrästa räkor därtill, innan vi tar dingen över till Mats där det bjuds på ostbricka och goda viner. Det blir ett lyckat nyårsfirande och vi lyckas hålla oss vakna in på det nya året. Mats är en ny trevlig bekantskap och tillsammans med Janne och Inger har vi ingen brist på samtalsämnen. Nyårsdagen går som vanligt i lugnets tecken, utan nyårskonsert och backhoppning. Nästa dag drar vi upp ankaret men bara för att gå den korta biten in till Le Marin för att fylla våra vattentankar vid tankstationen. När det är gjort ankrar vi i bukten strax utanför mataffären som har egen jollebrygga. När förråden är påfyllda så glider vi för focken, i sakta mak, ut till St Anne där vi åter ankrar. Efter en vecka fortsätter vi, i svaga vindar, seglatsen norröver. Tiden kring Jul och Nyår brukar vara den tid på året då passadvinden är som starkast. Så är dock inte fallet den här säsongen då vindarna har varit ovanligt beskedliga, så i svaga vindar bakom Martinique får motorn emellanåt hjälpa till med framdrivningen.

St Pierre och vulkanen.

På eftermiddagen ankrar vi utanför Saint Pierre på norra delen av ön.  Saint Pierre har en våldsam historia, då staden år 1902 utplånades av ett utbrott från den närliggande vulkanen Montange Pelée . Staden utplånades helt och endast tre människor överlevde. En av dem satt i fängelse och var tydligen skyddad av den kraftiga fängelsebyggnaden som dessutom var dåligt ventilerad. Vulkanen är fortfarande aktiv och dess tillstånd följs noga av vetenskapsmän. Vi stannade i 2 nätter och såg oss runt i staden under en lugn söndag. Det finns ett intressant vulkanmuseum men vi kom dit strax före stängning och fick avstå besök. Nästa dag avgick vi i gryningen och åt frukost medan vi för motor tog oss ut från öns vindskugga. Väl i fri vind fick vi fin segling upp till Dominika. Passaden hade nu växt till sig och vi var glada att vi hade focken istället för genuan. Vi passerade huvudstaden Roseau i god fart innan vi kom in i vindskugga bakom ön. Den varade bara en kort stund innan vinden kom tillbaka och vi kunde, med bra frånlandsvind, segla ända fram till ankringen i Prince Rupert Bay utanför den lilla staden Portsmouth. När vi backat fast ankaret, tyckte vi nog att vi kanske låg lite väl nära vår grannbåt men att det nog inte skulle vara några problem. Men när man väl konstaterat fakta och det fått en liten stund att mogna, så ställer man sig frågan vad hade vi själva tyckt om någon annan ankrat så vid sidan om oss? Så beslutet kom snabbt, upp med ankaret och flytta båten till lämpligare plats. Nu skall det sägas att vi har upplevt andra båtar som ankrat mycket närmare oss än vad vi upplevde oss göra nu. Men som sagt, det fanns ju gott om plats. Morgonen därpå tog vi dingen in till Portsmouth och gick till Immigration/tull som låg en bra bit utanför staden vid en kommersiell kaj. Här klarerade vi både in och ut på samma gång.

Fullmåne över Karibiska sjön.

Vi hade nämligen inte tänkt stanna mer är 3 nätter och en var ju redan avklarad. Det kan tyckas att vi hastar igenom Karibien, men vår plan är ju att spendera mer tid På Puerto Rico och Bahamas innan vi fortsätter mot USA. Portsmouth hade nog förändrats en del med mera hotell runt bukten men med samma vänliga boatboys som ville sälja båtturer uppför Indian River. Vi tackade dock vänligt nej och förklarade att vi redan gjort den turen. Staden och dess invånare är väldigt trevliga och accepterar med ett vänligt leende ett nej då de erbjuder sina varor och tjänster, när vi redan fyllt våra ryggsäckar. Vi upptäcker också ett nytt kafé (åtminstone för oss) som heter Madiva Café och ligger i den norra delen av byn. Här finns både dinge brygga och wi-fi och det serveras kall öl och enklare maträtter, populärt bland seglare. När vi seglar vidare så är vinden lite mera sydostlig och vi kan sätta kurs mot den Franska ön Marie Galante som ligger lite längre ut i Atlanten. Det innebär visserligen att vi får en del stänk över båten i den friska vinden men vi sträcker upp och kan ankra utanför den lilla byn Saint Louis strax efter lunch. Vi tar oss iland för att klarera in och möter en lugn stad där siesta råder. Efter att vi letat runt ett tag så hittar vi en suvenirbutik där det också går att klarera in via deras dator. På väg tillbaka till dingen verkar byn vakna till liv och vi möter mycket folk nere vid bryggan. Det beror på att snabbfärjan till Guadeloupe är på väg in. Nattsömnen blir orolig då det rullar ganska mycket. Trots att vi ligger på läsidan av ön, så letar sig dyningen in runt nordspetsen. Nästa dag har Johan (äldsta sonen) födelsedag och vi kör i land innan frukost för att leta upp ett wi-fi. När gratulationerna är framförda och frukosten är avklarad drar vi upp ankaret för att försöka hitta en lugnare ankringsplats.

Tropisk strand.

När vi närmade oss ön såg vi en lång fin sandstrand som vi nu sätter kurs mot. Vi rundar en udde och dyningen avtar väsentligt. På ca 4 m djup lägger vi ankaret på perfekt sandbotten. Det rullar visserligen även här, men i betydligt mindre omfattning. Utmed den över 2 nm långa stranden ligger vi 4 båtar så det är inte särskilt trångt. Vattnet är kristallklart och turkosblått mot den vita sandbottnen. Runt båten dyker det hela tiden upp sköldpaddor som tar sig en nypa luft innan de fortsätter ner mot sjögräset på bottnen. Här blir vi liggande i 5 dagar medan passaden blåser starkt. Sandstranden är smal och grönskande och inbjuder till härliga promenader. En bit bakom sandstranden går en väg som leder ner till huvudorten på ön, Grand-Bourg. En av dagarna går vi ut på vägen och försöker att få lift dit. Efter ett tag stannar en kille och kör oss hela vägen fram. Vi strosar runt i den lilla staden och hamnar så småningom nere vid en hamn. Hit går snabbfärjorna från Pointe-A-Pitre, huvudstaden på Guadeloupe. Det finns också både fiskehamn och en liten marina inne i hamnen. Vi hittar också en liten trevlig restaurang som serverar god mat. När vi är klara med besöket så försöker vi åter få lift tillbaka. Det går lite trögare den här gången och vi hinner gå en bit utanför stan innan en bil stannar och plockar upp oss.

Romprovning.

En annan dag liftar vi till ett Romdestilleri. Destilleriet är familjeägt och är tyvärr inte i drift vid vårt besök. Vi får själva fritt gå omkring och titta på anläggningen. Efteråt får vi som vanligt provsmaka lite olika kvaliteter och vi köper en flaska som är lagrad på fat i 6 år. Efter besöket åker vi, med lokal-bussen, åter till Grand-Burg och äter lunch på samma restaurang som förra gången. Efteråt sätter vi oss vid busstationen för att invänta bussen. Det finns inga tidtabeller så efter en stunds väntan börjar vi gå mot båten. När vi kommer ut ur stan stannar en bil och ger oss lift tillbaka. Nästa morgon trotsar vi den starka passadvinden och ger oss av. Med ett rev i storseglet och utbommad fock seglar vi plattläns mot Guadeloupes sydspets. Sjön är bråkig och vid ett tillfälle får vi en brytande våg upp på akterdäck och stänker i viss må även ner i akterkojerna via den öppna luckan. När vi kommer runt udden så lägger sig vågorna men vinden kommer tjutande i byar uppifrån Soufriere, som är Karibiens högsta berg med sina 1467 m. Vinden minskar efterhand bakom ön och vi blir tvungna att ta hjälp av motorn den sista biten in till Anse Malendure där vi ankrar. Ankringen är ganska öppen och dyningen rullar in så det blir en orolig natt. Anledningen till vår ankring här, är en liten ö utanför som heter Pigeon Island (Isla A´Goayaves) som man gjort till en naturpark efter att Cousteau varit här och dykt. Vi tar dingen ut och snorklar runt ön. Det finns ganska gått om färgglada fiskar, även om variationsrikedomen är begränsad, men det är väldigt skralt med koraller. En av de bästa platserna i Karibien sägs det men ojämförbar med de flesta platserna i Stilla havet, så vi tröttnar snart och ger oss tillbaka. Kanske har vi blivit bortskämda. På eftermiddagen går vi för motor den korta biten upp till Deshaies, där vi ankrar bland massor av andra båtar och ett par kryssningsfartyg. Här rullar det betydligt mindre och nattsömnen blir god. Nästa morgon tar vi dingen in till den lilla charmiga staden. Här spelades delar av en deckare in för några år sedan och man påminns om det via uppsatta skyltar lite varstans. Efter lite inköp på SPAR butiken och utcheckning hos polisen tar vi oss åter ut till båten. Under lunchen har vi flera sköldpaddor runt båten och det är glädjande att se att dessa har ökat rejält sedan vi första gången anlände till Karibien år 2005. Efter lunchen tar vi upp dingen på däck och gör båten sjöklar. Vi lämnar Guadeloupe kl 14.00 och sätter segel och vindroder så snart vi kommit ut. Vår tanke var från början att gå till Nevis och St Kitts, men det verkar ganska krångligt med byråkratin. Först måste man ladda ner en speciell app och därefter måste man göra en anmälan på internet, så vi beslutar oss för att hoppa över besök. Sedan vi seglade i Kariben första gången så har det blivit dyrare att besöka många av öarna. Det gäller inte bara inklarering med immigration och tull, utan man plockar på många ställen ut även parkavgifter och ankringsavgifter. Den sammanlagda summan kan på många ställen springa upp till ett par hundra dollar. Skall man då bara stanna någon eller några veckor så är ju inte summan försumbar. Några av dessa platser är, Antigua/Barbuda, Anguilla, British Virgin Island, Amerikan Virgin Island, Turks & Caicos Is och Bahamas.

Vi mötte ett skepp i den svalkande………………..

Vi seglar som sagt förbi flera öar under natten och på morgonen passerar vi även den gamla svenskön St Barthelmy. Strax före lunch är vi framme vid Sint Martin och kan passera in i lagunen vid schemalagd broöppning kl. 11.30. Inne i lagunen så har det tillkommit till en ny bro sedan vi var här senast, den öppnar 15.30 så medan vi väntar så ankrar vi. Vi har vänner här på den Franska sidan, Hjalmar och Brittis Shibbye och de har en boj som vi får låna. Vi träffade dem första gången i Salvador för 11 år sedan och hade då en trevlig kväll tillsammans med sång och musik. De har numera sålt sin båt och skaffat lägenhet här på ön. Efter passage av bron så går vi till den position som vi fått utav Hjalmar men där finns inte någon boj så vi ankrar bakom Grand Ilet över natten. Nästa dag får vi beskrivet för oss var bojen ligger och går dit och förtöjer. Här ligger vi bakom en udde väldigt skyddade för vind och vågor. Dessutom en bra bit från flygplatsen med dess störande ljud. Väderprognoserna spår lätta eller inga vindar den närmaste tiden så vi får nog stanna en liten vecka. Vår plan är sedan att fortsätta till Culebra som tillhör Puerto Rico och därmed USA. Det skulle visa sig att vår vistelse skulle bli oplanerat mycket längre, men mer om det i nästa resebrev.

 

Paus från seglingen.

2019.06.28. – 2019.10.29.  (Brev nr: 19.04.)

Vi hann knappt landa och installera oss hos Johan i Barsebäckshamn, innan det bar av ner till bad i ett visserligen för oss kylslaget Öresund men med soligt och vindstilla väder. Jordgubbar blev det också rikligt av. Innan mörkret lade sig han vi med en fisketur på sundet, där torsken var på hugget.

Öresund levererar.

Det blev sedermera många fisketurer och Johans frys fylldes på efterhand. Vädret höll i sig en vecka innan det blev mera normal Svensk sommar. Vi hann också komma igång med våra efterlängtade långa promenader som vi saknat det senaste halvåret. Sista veckan i Juli kom Peter och vår lilla prinsessa Emelie på besök från Hongkong. Vädret hade då väldigt lämpligt vänt tillbaka till högsommarvärme. Men det hjälpte inte, Emelie tyckte ändå att det var förfärligt kallt i vattnet. Vi fick en härlig dryg vecka tillsammans innan de tvingades återvända till jobb och skola.

Jag fick också fisk farfar.

Tyvärr hade lilla Emelie med sig ett förkylningsvirus som fattade tycke för mig (Janne), så efter en vecka så däckade jag.  I slutet av augusti var jag dock på bättringsvägen och vi kunde besöka våra vänner Kerstin och Staffan på Bohus-Malmön. Vi hade en mycket trevlig helg och besökte tillsammans Hallberg Rassys ”öppet varv”. Den 10e september flög vi till Hong Kong för att hälsa på Peter, Lynn och Emelie. Vi stannade i 3 veckor och hade en underbar tid med segling och bad.

HHYC Port Shelter Regatta. Photo by Panda Man / Takumi Photography. All rights reserved.

Seglingen skedde på Shelter Bay Regattan där vi fick förmånen att segla på Ambush, en av de vassare one-off  kappseglarna i Hong Kong. Det blev en underbar kappseglingshelg med fantastiskt väder och friska vindar. Stina och jag blev tilldelade jobbet som backstags trimmare. Ett nog så tungt jobb när man skall kvarna hem runt 5 ton på förstaget. Det blev också mycket bad, antingen på yachtklubbens swimmingpool anläggning inne i Hong Kong eller ute på någon underbar strand ute i skärgården. Peter och Lynn har, tillsammans med en annan familj, en snabbgående 20-fots båt med vilken vi snabbt kunde ta oss ut till någon strand. Där ute träffade vi många av deras vänner för gemensam picknick och bad. Av demonstrationerna i stan märkte vi nästan ingenting men så var vi inte inne i de centrala delarna mer än ett par gånger. Peter, Lynn och Emelie bor ju i Clearwater Bay på fastlandssidan. Tre veckor går fort och i början av oktober satt vi åter på flygplanet på väg hem till Sverige igen. Redan på planet kände jag mig irriterad i halsen men skyllde då på den torra luften. Men så var det inte, veckan efter däckade jag totalt och fick hålla mig inomhus mestadels nerbäddad. Vi hade nu flyttat in i min systers hus på Råå, som för tillfället stod tomt, eftersom de var i Spanien.

Skogen levererar också.

Det var många vänner vi hade velat träffa men de flesta fick vi lämna återbud till. Några utflykter blev det trots allt, bl.a. till våra vänner i Ränneslöv där vi var ute på svampjakt och lyckades få ihop 3 fulla korgar med trattkantareller. Tidigt den 29e oktober steg vi på flyget i Köpenhamn som tog oss till Amsterdam för byte. Vid åttatiden på kvällen var vi åter tillbaka på Liv i Surinam. Hon såg nästan ut som då vi lämnade henne förutom den billiga presenning som vi lagt över bommen för att skydda från solen. Båten hade nog blivit skyddad men solen hade knäckt presenningen som lämnat in någon vecka tidigare. Inuti var hon lika fräsch som när vi lämnade henne, marinapersonalen hade gjort ett bra jobb med vädring varje vecka. Nu följde några sega veckor med underhåll och förbättringar. Våra hälsotillstånd samt den höga värmen och luftfuktigheten medgav ingen större fart på jobben. Min förkylning började visserligen mycket långsamt ge med sig men Stinas blev bara värre.

Hej, välkomna tillbaka.

Några båtar på bryggan hade gett sig av och andra hade tillkommit. Det var också trevligt att det fanns besättningar i flera av dem, även om våra förkylningar inte medgav något intensivare sällskapsliv. Två veckor efter vår ankomst anlände Eric och Birgitta på vår grannbåt Ariel och satte igång med sina båtunderhåll. Vi lyckades faktiskt umgås en hel del utan att sprida våra baciller. Jag nämnde den besvärande värmen tidigare. Dagtid låg den runt 35 grader med en luftfuktighet på mellan 70 och 90 %, när det dessutom var helt vindstilla stora delar av dagen så blev det besvärande. Det var en lisa för kropp och själ när man på kvällen kunde ställa sig på bryggan och spola av sig med förhållandevis svalt vatten. Ett flertal gånger badade vi också i floden vid högvatten. I slutet av november så hyrde vi bil tillsammans och körde in till Paramaribo för att bunkra och klarera ut ur landet. Arielarna han även med en tur ner till Franska Guyana. Vi kände inte för att sitta i en bil en hel dag så vi avstod. Det skall även erkännas att upptäckarlusten har börjat avta en hel del sedan vi återkommit till värmen. Om bilkörning och vägnät i Surinam finns det mycket att berätta. Det är förmodligen de sämsta vägar vi upplevt, fulla med hålor och sättningar som är flera dm djupa. Bilarna tar naturligtvis stryk därefter. Fjädring och stötdämpare är i stort sett odugliga. Dessutom så är vissa raksträckor nerlusade av farthinder (drempel), dessa är så höga att underredet på bilen nästan uteslutande slår emot, oavsett hur sakta man kör. Vid ett tillfälle inne i Paramaribo så råkade vi träffa ett hål som punkterade ett av bakdäcken. Så det blev depåstopp på trottoaren och reservdäcket kom på inom ett par minuter. Dagen efter fick vi bytt till en annan bil. Det är billigt att hyra bil men kvalitén på dem är därefter.  Den 29e november var vi så klara att ge oss av ut på havet igen. Uppehållet i Surinam hade varit bra, bortsett från vårt hälsotillstånd. På plussidan är den fina anläggningen och den trevliga personalen samt den fina djungelmiljön. Priserna är också hyfsade och det blir betydligt billigare än om man tar upp på Trinidad. På minussidan skriver vi, värmen och luftfuktigheten samt även avståndet in till Paramaribo och supermarket. Det finns enklare affärer inom cykelavstånd (ca 30 min) och marinan har cyklar att låna.

HHYC Port Shelter Regatta. Photo by Panda Man / Takumi Photography. All rights reserved.

Inka är lagom för mig.

Norrut mot värmen.

2019.03.23. – 2019.06.27.  (Brev nr: 19.03.)

Den långa kryssen.

Redan inne i Port William satte vi segel, full stor och 2 rev i genuan. Men i ökande vind får vi nästan genast ta in ett rev i storseglet och strax därefter ytterligare ett i genuan. Vi ser flera valar blåsa på avstånd och innan det mörknar är det dags för ytterligare ett rev i storseglet. Med släck i seglen rusar vi iväg mot nordnordost i den sydostliga vinden, ja så var det med den måttliga brisen som var utlovad. Det blir en ganska blöt och lite obekväm första natt men vi lyckas lägga 167 nm bakom oss på 24 timmar. Första morgonen visar termometern 5,1 grader men senare så tittar solen fram och värmer lite. Under eftermiddagen så avtar vinden och i skymningen så för vi fullt segelställ. Vinden fortsätter att avta under natten och kl. 01.30 så dör den ut helt och vi startar motorn.  Andra morgonen har temperaturen ökat till 9,8 grader och så fortsätter det morgon efter morgon, så de närmaste dagarna har vi 14,8- 16,6- och 19,4 grader. Vi blir lite överraskade av att temperaturen stiger så hastigt men njuter naturligtvis av att kunna klä oss lite behagligare och slippa köra värmaren. Vinden återkommer under eftermiddagen (efter ca13 timmar) men nu kommer den från NV så vindriktningen är lite för om tvärs. En väldigt stor flock Pilotvalar passerar oss också under eftermiddagen, en uppiggande syn.  Vi lämnar ”the screaming 50:s” och seglar in i ”the roaring 40:s”. Något som endast märks genom att vinden avtar så sakta och vi får 2 kn motström. Nästa dag ökar vinden igen och vrider långsamt emot så vi får skota in så mycket vi kan. Mot kvällen kan vi inte ligga upp vår kurs och den långa kryssen tar sin början, den som kommer att vara i 9 dagar. Vinden vrider dock mycket mellan NV och NO så vi försöker så gott det går att ta vara på vriden och gå på den bog som bär närmast mot målet. Vindstyrkan varierar också mycket och vi får hela tiden anpassa segelytan. Ibland kommer det rejäla regnbyar men för det mesta så skiner solen.

Solnedgång.

Det är helt enkelt ett väldigt växlande väder men med vindar från det håll vi är på väg emot. En av dagarna då det är svag vind går båten ofrivilligt över stag. Stina, som har vakten, startar motorn för att köra oss tillbaka på rätt bog igen. När hon lägger i växeln, skakar hela båten innan motorn dör. Vi misstänker att vi fått något i propellern men kan inte vidta några åtgärder just då. Några dagar senare när sjön och vinden är svag så dyker jag ner för att inspektera. Jag hittar inget i propellern men ett stort plastskynke sitter fast i rodret.   Däremot kan jag nog konstatera att propellerns inställning (flöjlande propeller) har ändrat sig radikalt. Det är inte helt lätt att ligga under båten i dyningen och försöka justera den och jag tycker dessutom att den kärvar lite. Så det hela får vänta tills vi har bättre förhållanden iland. Den 5e april har vi seglat i 12 dagar och ligger på hård kryss med 2 rev i storseglet och en minimal genua. Vi ligger på styrbords bog med kurs in mot den Brasilianska kusten. När det skymmer börjar vi se mycket fiskebåtar för om oss, så vi slår och lägger oss på babords bog ut från kusten. Efter någon timma ökar vinden ytterligare till 30-35 kn och det är meningslöst att fortsätta kryssa. Vi riskerar bara att utsätta rigg och segel för skador så vi tar beslutet att rulla in genuan helt och bara ligga och driva för dubbelrevat storsegel. Det blir betydligt bekvämare ombord och vi driver med 2 knop mot SO. Den hårda vinden varar i 10 timmar innan vi kan rulla ut lite på genuan och åter börja tugga oss norröver. Grib-filerna har visat sydliga vindar de senaste 12 timmarna och nu verkar det som om vinden vrider till vår fördel och lite senare så har vi fullt tryck från sydväst. Vind mot redan befintliga vågor från nordost skapar besvärlig sjö så vi plockar ner storseglet och går för lite inrullad genua med bra fart. Efterhand så avtar vinden och vi rullar ut genuan helt. När Stina vid ett tillfälle är framme på däck så upptäcker hon att Babords lanterna på pulpiten saknas, den försvann säkert under kulingen. Dagen efter sätter vi åter storseglet och seglar med fullt segelställ. Det varar ett dygn, sen tar vinden slut helt. För att skona segel och rigg, rullar vi in genuan och beslår storseglet på bommen. Vi driver långsamt mot SV i ca:12 timmar och har nu bara 100 nm kvar till Ilha de Saao Sebastiaao där vi tänkt klarera in. Måndagen den 8e april har vi bara 50 nm kvar. Det har regnat i omgångar under natten och vinden har varit väldigt nyckfull. Vid lunchtid så stabiliserar det sig och vinden ökar. Vi seglar med ett rev i storen och så småningom 3 rev i genuan. Vi seglar dikt bidevind och kan så när ligga upp mot målet. Vinden ökar och vi skall ta in ytterligare ett rev i storseglet. Vi har svårt att få ner det och ser att en travare på masten har lossnat från seglet. Efter lite krånglande kan vi få ner seglet och beslå det på bommen. Reparation får anstå till vi kommit fram. Efterhand vrider vinden till vår fördel och vi kan släcka lite i genuan. I mörker seglar vi in i Canal Saao Sebastiaao som skiljer ön från fastlandet och kl. 20.20 kan vi ankra utanför Ilhabela Yacht Club efter lite kryssande mellan bojar och ankrade fiskebåtar. Efter 16 dygn och 8 timmar är det skönt att somna in i en stilla båt. Tack vare att vi fick så mycket kryss så blev distansen 2035 nm istället för beräknade 1775nm.

Brasilien.

Nästa morgon kan vi konstatera att vi lyckats bra med val av ankringsplats, så vi kan lugnt ligga kvar. Det regnar ganska mycket och det är lite svårt att ta tag i saker. Inklarering får vänta till i morgon. Emellan ett par skurar hinner vi i alla fall reparera den trasiga travaren så att vi kan använda storseglet. Lite uppröjning i båren hinns också med. Nästa morgon åker vi in till marinan och frågar efter kontoret. Problemet är bara att ingen förstår oss, ingen vi frågar pratar engelska. Till slut går en kille med oss ut på gatan och pekar mot en byggnad lite längre bort på motsatta sida. Men inte heller i den byggnaden finns något kontor utan man pekar mot en byggnad längre upp i gatan.

Sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.

Den byggnaden visar sig innehålla en affär som säljer båtar och marinmotorer. Vi går i alla fall in och det visar sig att den trevlige ägaren heter Ricardo och pratar ganska bra engelska. Han förklarar att han är den ende i området som gör det, så de brukar skicka dit alla engelsktalande gäster. Med hans hjälp får vi ordnat en förtöjningsboj och blir inskrivna i marinan. Han visar oss också var det finns en ATM-maskin så att vi kan ta ut pengar och var vi ska klarera in. Efter att vi flyttat båten, går vi till banken för att ta ut lokal valuta. Där visar det sig att ATM-maskinen bara tar emot lokala bankkort. Tillbaka till båten för att hämta US-dollar och till sist lyckas vi få växlat till oss ett par hundralappar så att vi kan handla lite färskvaror. Då myndigheterna har sina kontor i Saao Sebastiaao på andra sidan sundet, så blir det ingen incheckning den dagen heller. Nästa morgon tar vi bussen till färjan som tar oss över sundet och klarerar in i Brasilien. Det går förhållandevis enkelt trots språksvårigheter. Vi handlar också på en större stormarknad där vi även kan få ut pengar i ATM-maskinen. Tillbaka i Ilhabela träffar vi åter Ricardo som hjälper oss att hitta en möjlighet att lyfta båten. Närmsta platsen för det är i Paraty som ligger ca 70 nm längre nordost ut. Ricardo ringer dit och varskor om vår ankomst om ett par dagar. Tyvärr ger vi Ilha de Saao Sebastiaao alltför lite tid. Det förefaller att vara en mycket vacker ö med mycket vacker natur och många vattenfall men eftersom vi inte kan använda vår motor så är vi angelägna att få det problemet ur världen. Så vi checkar ut, släpper vår förtöjning och seglar vidare. Det blir kryss i lätta vindar och när mörkret faller så är vi omgivna av fiskebåtar. Vi finner en natthamn på Ilha Das Coueves där vi ankrar strax efter kl 22, bland några fiskebåtar. Nästa morgon fortsätter vi i den lätta brisen och hittar ankring i öppningen av en lång vik. Vi hade givetvis tänkt ankra mycket längre in, men vinden tog helt slut. Nästa dag kommer vi in till marinan och blir mötta strax utanför av en av deras båtar.  En timma senare hänger vi i Travelliften och kan byta till vår fasta reservpropeller. Ytterligare en timma senare har vi betalt och är åter i vattnet. Vi går tvärs över viken och ankrar bland många andra segelbåtar. Vi kommer i kontakt med Bruno en Brasiliansk ensamseglare som ger oss mycket information. Där ligger också en familj, tillika från Brasilien, som tar oss med i sin bil till en supermarcado i Paraty. Alla pratar bra engelska och är väldigt trevliga.

snart högvatten.

Paraty, på andra sidan viken, besöker vi flera gånger. Det är en gammal by med en kulturell och pittoresk gammal stadsdel som ligger väldigt lågt vid en flodmynning. Ja så lågt att högvattnet invaderar gatorna och man får vada fram i minst ankelhögt vatten.  Paraty ligger i den stora bukten Baia de Ilha Grande som mot öster skyddas mot Atlanten av ön Ilha Grande. Det är ett mycket populärt fritidsområde för fritidsbåtar och badande. Eftersom det var påskvecka så tog vi det lugnt och stannade i 9 dagar. Fast 2 av dessa spenderade vi i en lugn vik, Saco de Tarituba, 12 nm längre norrut. Efter påsken gav vi oss av ut mot Ilha Grande där vi besökte ett flertal vikar. Den första, Baia Meros, låg på sydvästsidan ut mot Atlanten och hade en härlig liten sandstrand längst in. Vattnet var rent och klart och det fanns mycket fisk och havssköldpaddor. På eftermiddagen invaderades dock viken av chartrade, snabbgående båtar med ca 12 gäster i varje men när solen närmade sig horisonten så försvann alla dessa och vi delade viken med någon enstaka seglare och fiskebåt. Efter några dagar seglar vi vidare utmed nordvästsidan av Ilha Grande och ankrar i Ensenada De Sitio bland ett 10-tal andra båtar. Strax efter att mörkret fallit så drar vinden plötsligt i och det blåser mellan 30 och 35 knop. Grannbåtens dinge vänder upp och ner med motor och allt. Vi har vår dinge upphissad utmed sidan av båten och befarar att den skall blåsa upp på däck. Vi sjösätter den snabbt och förtöjer den tätt in till aktern. Vi lägger också ut ca 60 m kätting och är inte oroliga för att vi skall dragga. Vi är mer bekymrade för att andra båtar skall dragga emot oss. Men trots att många draggar sitt ankare så går allt bra och nästa morgon är allt stilla och lugnt igen. För vår del står handling på dagordningen och vi seglar den korta biten in till Angra dos Reis på fastlandet där vi förtöjer i Marina Piratas. I anslutning till marinan ligger Mercado Piratas där vi handlar i en välsorterad affär. Hamnen är gratis och förmodligen med samma ägare som stormarknaden. När vi är klara seglar vi åter ut till Ilha Grande där vi ankrar i en vik vid Ilha Macacos.

Viktigt med bra ankarutrustning!

På stranden på ön ligger det en båt med stor slagsida och vattenlinjen högt över vattenytan. Jag kör över och får av den Argentinska besättningen reda på att de draggat på grund i den hårda vinden kvällen innan. De har varit i kontakt med en större turistbåt som skall komma och dra loss dem vid högvatten dagen efter. Efter frukost nästa morgon åker jag över och träffar besättningen som verkar ganska handlingsförlamad. Jag beslutar mig för att vi skall göra ett försök att få loss båten och åker tillbaka och hämtar Stina och ett par långa linor. Båten ligger inne i en hörna av viken och lite längre ut längs ena stranden finns en brygga där vi kan fästa en lina. När vi sen skall försöka att sträcka upp linan på deras vinchar, så visar det sig att av 4 vinchar så fungerar bara 2 och dessutom så har de inga vinchhandtag, så Stina får hämta våra. Båten verkar inte vara i bästa skick och enligt vår bedömning knappt sjöduglig, men de har trots allt tagit sig hit från Buenos Aires. När Stina är tillbaka med handtagen så spänner vi upp brygglinan så mycket vi orkar. Nu är det bara en timma kvar till högvatten, så förutsättningarna blir inte mycket bättre. När linan är spänd så hoppar vi i vattnet och med gemensamma krafter vaggar vi båten fram och tillbaka. Linan slaknar något så vi spänner upp och fortsätter vagga båten. Så där håller vi på i nästan en timma och flyttar den ca 3 meter innan den till slut flyter. Det är en lycklig besättning som tar sig ombord och ankrar om på djupare vatten. De var nog extra glada, för den utlovade hjälpande båten dök aldrig upp. Även vi tyckte det var kul att utföra dagens goda gärning och ge en hjälpande hand. Dagen efter fortsätter vi till Ensenada do Abraaao (jo det stavas så) där byn med samma namn ligger. Det är en ganska trevlig by men ganska turistisk. Här blir dagens goda gärning att hjälpa en Fransk familj i en hyrbåt, att få upp ankaret eftersom ankarspelet har slutat fungera. Vi stannar i 2 nätter innan vi fortsätter till vår sista ankring på Ilha grande. Viken heter Ensenada das Palmas och vi ankrar vid Praia dos Mangues. Hit kommer det massor av turister med båtar varje dag, men även här försvinner de med solen.

Härliga stränder.

Orsaken till turistinvasionen ligger i en fantastiskt fin sandstrand som ligger på Atlantsidan, en halv timmas promenad över bergen. Efter lunch i båten tar vi dingen i land och vandrar över berget. Där väntar en flera km lång sandstrand med härligt blått atlantvatten. Stora dyningar rullar in till surfarnas glädje. Vi bestämmer oss för att nästa dag så blir det strandhäng med bad. Tillbaka i vår vik tar vi en Ciapirinha på en liten strandbar innan vi kör ut till middag i båten. Nästa dag packar vi badkläder och går över berget till den underbara stranden.

Vacker liten krabat.

På vägen träffar vi på en flock silkes apor som klänger runt i träden intill stigen. Det blir en skön dag med många bad och en lång promenad utmed hela stranden. Lunchmackor och öl köper vi hos en lokal entreprenör. Efter en härlig dag blir det åter en Caipirinha på den lokala baren, det är ju trots allt lördag. Tidigt sänggående för nästa morgon är det avgång kl. 05.00. Det är kolmörkt då vi tar oss ut ur viken men ljuset kommer snart smygande.  Det är ingen vind så motorn får gå hela vägen. På slutet kan vi hjälpa den lite med genuan. Sent på eftermiddagen passerar vi den berömda sockertoppen, men Kristusstatyen är dold bland molnen.

Fader vår som är i himmelen……..

Den skymtas först då vi svänger runt Punta de Santa Cruz som utgör ena udden vid infarten till Rio De Janeiro. I skymningen ankrar vi utanför Marina Naval Charitas som ligger på motsatt sida av Rio, alltså på östra sidan av inloppet. Nästa morgon får vi kontakt med marinan och flyttar in till en bryggplats. Här har vi tillgång till marinans alla faciliteter som innefattar restaurang, bar, duschar och en stor swimmingpool. Marinan är naturligtvis inhägnad och har 24-timmars bevakning. Dyrt kanske ni tänker, nej ca 150 sek per natt kan nog inte anses dyrt. För att komma in till Rio de Janeiro så fick vi ta en snabbfärja som tog ca 30 minuter. Det var 10 min. promenad till färjan som var gratis för oss pensionärer. Färjan lade till mitt i centrum med gångavstånd till spårväg, bussar och tunnelbana. Första besöket blev till Capitania dos Portos, för inklarering. I Brasilien måste man klarera ut och in i varje stat.

Framtidsmuséet.

När det var avklarat så promenerade vi längs vattnet och kom till en märklig byggnad som visade sig vara ett framtidsmuseum. Vi hade turen att besöka det en tisdag då det var fri entré. Ett väldigt intressant besök, men det var mer än vi som tyckte det, för det var välbesökt. Vi tog lunch på en lokal restaurang som i likhet med många andra serverade en riklig buffé där man betalade efter vikt. Ungefär 9 sek för 100 g så en väl tilltagen lunch kostade ungefär 30-35 sek inklusive en öl. Efter lunch blev det besök i Cathedral Metropolitana de Saõ Sebastiaõ. Ett exempel på att vi nu i modern tid inte har möjlighet att bygga som man gjorde för ett par hundra år sedan, då man byggde i sten och marmor med påkostade skulpturer och målningar. Katedralen var byggd i betong och imponerade inte speciellt om man bortser från dimensionen och de vackra glaspartierna med motiv från bibelhistorien. En annan dag tog vi bussen till bergbanan som tog oss upp till Kristusstatyn på berget Corcovado.

Limhamns Jesus.

Här står Jesus med utsträckta armar och blickar ut över Rio de Janeiro och Baia de Guanabara. Även här är det dimensionen som imponerar. Statyn som är gjord av betong, går ju bland svenskar under öknamnet Limhamns Jesus. Anledningen är att den 8 m höga sockeln som statyen står på är gjord av cement från just Limhamn. Även om statyn är imponerande så är det ändå utsikten som imponerar mest. Härifrån ser man i stort sett hela Rio, Centrum i norr, Botofogo med Sockertoppen i öster, Playa de Copacabana och – Ipanema i söder och Playa de Barra da Tijuca i väster.

Botofogo och Sugarloaf mountain.

Tvärs över inloppet till Guanabarra ligger Niteroy och strax intill Charitas där vi var förtöjda i Marina Naval Charits. Efter att vi sett oss mätta på utsikten, tog vi bergbanan tillbaka och efter en god lunch, bussen till Copacabana. Vi vandrade utmed Avenida Atlantica med atlantens vågor dånande in mot stranden. Här spelas det fotboll på stranden, som har många elbelysta fotbollsplaner med sand som underlag. Hotell Rio Othon Palac låg kvar. Här bodde jag under en vecka under mitt första utlandsjobb för 40 år sedan. Innan vi tog metron in till centrum så hann vi med ett par Caipirinha på en strandbar. De sista dagarna använder vi också den fina swimmingpoolen i marinan.

Avkoppling vid poolen.

På helgen är det fullt med folk som badar, solar och grillar på de många grillplatserna. Klubben har en stor jolleverksamhet och det står mellan 50 och 100 Laser-jollar uppställda i rader under tak. Dessutom ett otal Optimistjollar. Efter en vecka börjar vi planera för fortsättningen och konstaterar då att vi har ca 2600 nm att segla på en månad, innan vi kommer till Surinam, där vi planerar att lägga båten medan vi åker till Sverige. Så vi får bråttom att bunkra och checka ut och efter 8 dagar i Rio är vi åter på väg. Det blir motorgång till att börja med men snart kommer vinden och efter Cabo Frio kan vi segla med lite släck i seglen i ganska lätt vind. Vi har inte bestämt vår nästa destination, men eftersom vindriktningen är bra med slack i seglen så hoppar vi över ett par tilltänkta stopp och sätter kursen mot Abrolhos öarna. Seglingen blir växlande med lite motorgång men mest segling i både lätta vindar och kulingvindar. Vi passerar många oljeriggar och ett par suply-båtar. Sista natten får vi bromsa rejält i den friska brisen och segla enbart med hårt inrullad genua. Vi vill inte komma fram i mörker eftersom man inte får ankra utan måste förtöja i någon av de utlagda bojarna. I det första gryningsljuset, smyger vi in mellan två små öar och förtöjer i den största bojen.

Fyren på Abrolhos.

Ön i lovart har ett långt utskjutande rev som dämpar det mesta av vågorna nu vid lågvatten. Vår boj har en 50 mm tjock förtöjningslina så vi misstänker att bojstenen är dimensionerad därefter. Vi har hört mycket positivt om öarna så vår plan är att stanna i två nätter. Kanske snorkla lite och gå i land på någon av öarna. Det blir inte något av det. Vattnet har dålig sikt och vi hittar ingen lämplig plats att landa dingen i det blåsiga vädret. Vi kan dock se att fåglarna har delat upp öarna emellan sig. Booby-fåglarna (Sulorna) har ön i lovart och Fregattfåglarna ön i lä. Det är tydligen häckningstid hos Fregattfåglarna för man kan tydligt se de illröda uppblåsta strupsäckarna på hanarna. Ett fåtal palmer kämpar för sin existens på de vindpinade öarna. Vår bojplats är hyfsat skyddad vid lågvatten men blir ganska rullig vid högvatten då vågorna letar sig över revet. Andra dagens morgon börjar soligt och jag passar på att skrapa bort sjötulpaner från skrovet. På eftermiddagen blir vädret sämre. Blåsten tilltar och regnbyarna avlöser varandra. Plötsligt märker Stina att vi har draggat. Vi får snabbt igång motorn och släppt förtöjningen, vi har ju rev även akter om oss. Vi försöker ankra, trots förbudet, men får inget fäste för ankaret. Det bara glider över den hårda bottnen. Då kommer nästa överraskning, ankarspelet fungerar inte. Vi har haft problem med fotkontakten tidigare men med lite lirkande alltid lyckats få upp ankaret trots allt. Nu är det heldött när vi som mest behöver det. Så det är bara att ta fram veven och ta upp det manuellt. Ett ganska tungt och besvärligt arbete i den hårda vinden. Tur då att det inte är så djupt. Ett abrupt avbrott på vårt besök och precis innan det mörknar helt så kommer vi iväg för enbart genua. Kursen sätts mot Baia de Camamu 265 nm längre norrut. Dagen efter avgång lägger vår kylkompressor av. Den har trilskats en längre tid men vi har lyckats hålla liv i den men nu är den heldöd. Efter 2 dygn kan vi ankra i skyddade vatten bakom en lång sandtunga.

Typisk utombordare.

Härligt att åter få sova i en helt stilla båt. Baie de Camamu har bildats av flera flodutlopp och nästa morgon fortsätter vi upp i ett av dessa. Bebyggelsen är gles och stränderna är kantade av djungel. Vi möter en och annan fiskare i öppna båtar med en ”long-tail-motor” längst bak, helt enkelt en gräsklipparmotor med en lång axel till propellern. Efter 13 nm kommer vi till byn Marau där vi ankrar. Byn visar sig vara en riktigt genuin landsortsby med nästan obefintlig turistverksamhet. Traktens enda sevärdhet lär vara ett vattenfall några kilometer upp i floden.

Byn Marau.

Sådana har vi sett tillräckligt av och dessutom är vi angelägna med att komma vidare. Så efter lite komplettering av mat och fruktförråden från det klena utbudet i affärerna, avgår vi följande morgon. Vi går för motor samma väg som vi kom in och sätter segel så fort vi kommer ut på havet. Det är ca 530 nm till nästa ankring uppe vid Joaao Pessoa och det blir en mycket blandad segling i både lätta och hårda vindar från olika riktningar. Ibland kommer det en regnby med mycket vind och när den passerat så dör vinden och motorn får stötta.  Första kvällen och natten passerar vi långt utanför Salvador där vi ser natthimlen lysas upp av alla ljusen. Där har vi varit på vår förra långsegling, så den här gången far vi värdshus förbi. Några dagar senare får jag för mig att prova fiskelyckan medan Stina tar igen förlorad nattsömn. Jodå lyckan består, efter en timma sitter det en liten Skipjack Tuna på kroken. Den är tillräckligt stor för att räcka till en middag för oss två, större vill vi inte ha nu när vi inte kan ta hand om den. Segling och väder bättrar sig sista dagarna och efter 4 dygn kan vi segla in Rio Paraiva , förbi Cabedelo och upp till Jacaré där vi ankrar utanför en fransk Marina. Det ligger 2 andra långseglare ankrade bredvid oss, en fransk och en sydafrikansk båt. På den franska båten finns ett ungt par där tjejen pratar god svenska med lite fransk brytning. Det visar sig att hon har svensk mor och fransk far och är född i Ystad. På marinakontoret är det stängt så registrering får vänta till morgondagen. I den närbelägna lilla byn lyckas vi trots att den lilla affären är stängd, köpa is som levereras i 4 st 2 liters petflaskor. Nästa morgon tar vi dingen in till marinan. På bryggan där träffar vi på ett par där han är från Stralsund i tyskland och hon från Alabama i USA. Vi berättar att vår kylkompressor har lagt av och det visar sig att de har en portabel kylbox som vi kan få låna medan vi är där och det erbjudandet tar vi tacksamt emot. Därefter registrerar vi oss i marinan och betalar en blygsam avgift. För den får vi utnyttja deras faciliteter som omfattar dingeplats vid bryggan, vatten, bar, wi-fi, liten swimingpool samt diverse andra tjänster. Därefter går vi till tågstationen och tar tåget in till João Pessoa som är den närliggande större staden. Resan tar 20 min. och kostar 1,75 kr/person. Vi checkar in hos port capitan och därefter tar vi lunch på ett lokalt litet hak. Även här är det buffé om än inte lika riklig som vi fått på andra ställen. Men här kostar det bara 25 kr och man får äta hur mycket man vill. En öl till det och man är uppe i det enorma priset av 35 kr. På hemvägen tar vi oss till Jacaré:s lite modernare stadsdel som ligger mot Atlantsidan. Här finns ATM-maskin och 3 st supermarkets. Det är en halvtimmas promenad från marinan men vi behöver röra på oss även om värmen gör det svettigt.

Diversifierad transport.

Vad gäller sevärdheter och utflykter så har området inte mycket att erbjuda, men det är ju inte heller därför som vi är här. Anledningen är ju för att checka ut från Brasilien och förbereda oss för den långa etappen (1631 nm) till Surinam. Så vi fyller upp en gasolflaska och tankar 150 l diesel. Dieseln får vi transportera i 20 l dunkar med dingen och slanga över till tanken. En av de sista dagarna får jag för mig att dra om lite kablar till SSB-radion för att få den att bli lite stabilare då jag sänder med hög effekt och det blir faktiskt lite bättre. Stärkt av framgången ger jag mig i kast med kylkompressorn. Jag lyckas få fram den så pass att jag kan komma åt elektroniken utan att demontera eller skada kylrören. På kompressorn sitter det en fast monterad kopplingsbox med 7 st flatstift. På dessa flatstift är det direkt monterat en box som innehåller ett kretskort. På kretskortet är monterat motsvarande 7 flatstift som ansluter till boxen på kompressorn. Ett av dessa flatstift, minus anslutningen, är löst och kring lödningen är det bränt på kretskortet. Det förklarar varför vi ibland fått igång kompressorn genom att rucka på anslutningarna. Med Stinas hjälp försöker jag löda fast flatstiftet men lyckas inte. Det är för pilligt och dessutom bränt vid lödstället. Hur löser man då detta? Jo man tillverkar 7 st korta kablar och ansluter 6 av dessa mellan de hela flatstiften på kretskortet till kompressorn. Minusanslutningen byglar man från inkommande minus på kretskortet till anslutningen på Kompressorboxen. På så vis får kretskortet hänga löst vid sidan av kompressorn och det hela fungerar igen. Krångligt att begripa? Det gör inget, huvudsaken är att vi har en fungerande kylbox igen. Vi har tänkt klarera ut på fredagen för att kunna lämna på söndagen men vi avvaktar med utklarering till måndag. Vi behöver ju inte komma för tidigt till Surinam. Våra vänner i Ariel 4 har gjort samma resa för en månad sedan och det tog 9 dagar för dem. Så nog bör vi klara av den på 11-12 dagar. Vi minns också vår förra segling på samma sträcka. Då hade vi god vind nästan hela vägen och gjorde dygnsdistanser på runt 200 nm utanför Franska Guayana och Surinam med strömmens hjälp. Men det var som sagt då det och vid en annan årstid. Det skulle visa sig senare att vår planering sprack rejält.  Nåväl på måndagen var vi 3 båtar som checkade ut. Sydafrikanerna och den tyska båten och så vi. Det gick bra för oss och Sydafrikanerna men Tyskarna fick problem. Mike, som killen hette, hade rest ut ur landet vid några tillfällen utan att meddela tullen. Detta var straffbart och föranledde en bot på 10 % av båtens värde. En av tjänstemännen viskade till Mike att han bara skulle dra utan att klarera ut båten. Tanken var att de skulle ge sig av tidigt följande morgon när det var slack på tidvattnet. Men då vi gav oss iväg låg de fortfarande kvar och vi vet i skrivande stund inte hur det gick.

Segling i Doldrums.

 Vi lämnade Brasilien morgonen den 4/6 och gick för motor ut ur floden innan vi satte segel i utloppet. Den passage som nu låg framför oss innebar segling i sydostpassaden till att börja med. Därefter skulle vi passera doldrums eller som det riktiga namnet lyder, InterTropical Convergence Zone (ITCZ). Det är det område där Sydost- och Nordostpassagen möts. Där är det ofta häftiga regnskurar, åska och generellt sett vindstilla.  Zonen flyttar sig norr- och söderut med årstiderna och solens rörelse. Förra gången vi passerade här, tog det oss ca 24 timmar för motor att passera. Doldrums kallas även hästlattituderna, ett namn som de fått då man på segelfartygens tid ofta hade hästar med sig ombord. Hästen som dricker mycket, fick då ofta offras överbord om man blev liggande länge i väntan på vind. Vi hade inga hästar ombord och slapp denna grymma företeelse. En annan faktor som påverkar oss är ekvatorialströmmen som går utmed ekvatorn från öster mot väster. När den når Brasiliens kust, delar den upp sig och en del går mot sydväst och en annan del går mot nordväst. Enligt alla pilot-böcker och seglingsbeskrivningar så skulle vi i stort sett bara vara påverkade av den nordvästgående strömmen, alltså skulle vi ha medström. Det började också bra. Visserligen hade vi svag vind och jobbig sjö, innan vi kom ut på djupare vatten. Det rullade mycket och man led med de slående seglen.

Mini flygfisk.

Efterhand ökade vinden och första dygnet gjorde vi 141 nm. Andra dygnet tillryggalade vi 182 nm med strömmens hjälp och tredje dygnet 166 nm. Det här såg bra ut, men sen ändrade det sig. De följande 2 dygnen sjönk distanserna till 137, vilket var OK, samt 97 nm trots hyfsad vind. Vi hade fått motström, mellan 1,5 och 2,5 knop. Nu följde 4 dygn med runt 75 nm innan motströmmen så småningom började släppa. För att överhuvudtaget göra fart framåt fick vi stötta med motor när vinden var som svagast. Vinden kom mestadels akterifrån och översteg nästan aldrig 15 knop, ofta mellan 9 och 14 knop, så den sanna vinden blev det inte mycket bevänt med. Vi siktade på att hålla farten över grund på 3,3 kn eller mera och stoppade motorn så fort farten tillät.

Vår 6:e ekvator passage.

Det var en lättnad när strömmen slutligen vände och vi fick medström. Men nu avtog vinden lite men vi fick den lite mer i sidan så vi kunde hålla hyfsad fart trots allt. Bäst var det på kvällar och nätter men på dagarna fick vi ofta stötta lite med motorn. De 3 sista dygnen lyckades vi, med strömmens och ibland motorns hjälp, trots allt göra distanser runt 140 nm och kunde ankra strax innanför inloppet på Surinam River efter 13 dygn. Någon markant Convergence zon märkte vi inte av, det var mer som att den smög sig på och varade hela vägen fram. De häftiga regn och åskskurarna lös också med sin frånvaro. Visst hade vi regn, en dag i början hade vi skurar mest hela dagen och senare fick vi även skurar med kraftig vind. De var i regel kortlivade och följdes för det mesta av vindstilla i flera timmar.

Surinam.

Vi ankrade vid slack och fick en skön natts sömn. Nästa förmiddag gick strömmen starkt ut ur floden och vi såg som mest 3,5 knop på loggen. Vi fick vänta till strax efter lunch innan tidvattnet vände och vi kunde fortsätta upp i Surinam River. Passerade huvudstaden Paramaribo där vi ropade upp Port Control och aviserade vår ankomst till landet. Vi fortsatte upp för floden och efterhand blev bebyggelsen glesare för att efterhand nästan upphöra. Floden blev smalare och djupare och stränderna kantades av djungel och vi hörde Vrålaporna skrika på avstånd. Efter 25 nm dök det upp en brygga med segelbåtar bakom en flodkrök och vi fick ett fint mottagande då vi anlände. Pontoonbryggan tillhör Waterland Marina Resort som ägs av Noél som kommer från Holland men bott här i 22 år. Innanför bryggan finns en restaurang/bar där Noél bjöd på ankomstdrink. I träden runt restaurangen håller ett antal Sengångare till. En dag såg vi en hona med en liten unge på sin mage där hon hängde ganska nära marken.

Trädkramare.

När jag någon timma senare stod och tittade efter de två, så hör jag ett brak i trädet alldeles bredvid och ner trillar en Sengångare med en avbruten gren. Han landade på en av resortens plastkajaker och där låg han omtöcknad medan jag sprang och hämtade kameran. När jag kom tillbaka så var han redan på väg upp i samma träd igen. Noél berättade att de ibland ramlar ner i floden men kan simmande ta sig iland. Det förekommer också att Anakondor tar sig in på området men de har vi lyckligtvis inte sett ännu. Nästa morgon har Noél ordnat en taxi som kör oss in till Paramaribo där han tar oss runt till alla myndigheter för incheckning. Bortsett från att vi får vänta en timma på turistmyndigheten för att få vårt turist visa, så går allt ganska smidigt. På vägen hem stannar vi vid en kinesisk supermarket där vi handlar. Efter 6 timmar och ca 6 mil är vi tillbaka och frågar chauffören vad det kostar. Är det OK med 160 Surinam dollar frågar han. På skämt prutar jag ner priset till 150 som han accepterar, men givetvis betalar vi hans begärda pris. Det är ju trots allt bara 205 sek. De tio dagarna som återstår innan vi skall flyga hem, använder vi till att förbereda Liv för det långa uppehållet innan vi återkommer i slutet av oktober. Vi firar midsommar helt själva i all enkelhet. Inga nypotatis och ingen sill och jordgubbarna får vänta till vi kommer hem. En god macka med sardiner i tomat, ägg, lök, tomat och sallad går de också. Speciellt då det sköljs ner med en god norsk snaps. Torsdagen efter midsommar flyger vi via Amsterdam till Köpenhamn där vi tas emot av ett underbart skandinaviskt högsommarväder.

 

An Island for one self.

Falklandsöarna (Isla Malvinas)

2019.03.02. – 2019.03.23. (Brev nr: 19.02.)

Det blev några dagar med lätta ostliga vindar och regn i omgångar, men till slut gav det med sig och prognosen utlovade nordliga vindar. Dagen innan avgång så knackade det på skrovet och en man från den lokala segelklubben kom med en inbjudan till grillkväll för alla seglare. Vi tog oss iland för att checka ut och handla upp de sista pengarna. Kvällens grillfest blev en trevlig tillställning och kanske lite för sen med tanke på avseglingen dagen efter. Lördagen den 2e Mars avgick vi kl. 09.55 för motor i obefintlig vind.

Ömsesidigt betraktande.

Strax efter lunch får vi besök av ett stort stimm Dusky Dolphins som gör höga hopp intill båten och även ligger på sidan i bogvågen och betraktar oss. En stor Fenval ser vi på avstånd. På eftermiddagen kommer vinden och vi kan sätta segel och stanna motorn. Som vanligt så blir det mer vind än vad grib-filerna visat och under kvällen så tar vi in ett rev i storseglet och 2 rev i genuan. Vi har vinden snett förifrån så vi beslutar oss för att gå söder om Staten Island. Under natten och morgonen passerar vi i lä av ön och vi har vind mellan 6 och 26 knop och väldigt bråkig sjö. Tidigt på morgonen får vi även stötta med motorn under en timma. När vi kommer fria från ön, vrider vinden emot och vi kan inte hålla upp vår tänkta kurs. Vi har dikt bidevind och 20-28 knop, middagen ställs in. Andra natten blir ganska bekväm om än väldigt kall. Vinden har minskat lite och vridit med och vi kan släcka en aning i skoten. Men säg den glädje som varar. Det vrider åter emot och vi kan inte sträcka upp. Det är dock bara tillfälligt och på eftermiddagen kan vi i avtagande vind åter försöka kämpa oss upp mot vår kurs innan vinden dör ut och motorn får ta vid. Vi passerar rakt igenom en fiskeflotta på 14 båtar inom en radie på 20 nm. Den minsta är 70 m och den största är över 100 m och alla fiskar de efter bläckfisk så de är ordentligt upplysta. Strax innan midnatt kommer vinden tillbaka och vi kan åter segla i ökande NV-lig vind. Det blir så småningom ett rev i storseglet och 3 i genuan. Efter en stjärnklar natt och en lite solig morgon kan vi sikta Falklandsöarna i lovart och de ger nu ett visst sjölä. Blytunga moln tornar så småningom upp sig över öarna och medan vi nalkas Port Stanly så får i ett oväder över oss med hagel och vindbyar med stormstyrka. Vindmätaren ballar ur så vi vet inte hur mycket det blåser. Genuan rullas in helt och vi har 2 rev i storseglet. Efter en timma avtar vinden och vi kan rulla ut lite på genuan. Men det varar bara en kort stund. Det kommer ytterligare ett oväder med åska, hagel och ännu mer vind. Jag uppfattar 43 knop på vindmätaren innan den åter bara visar streck. Medan jag kämpar med att rulla in genuan så går Stina upp på däck och bärgar storseglet. Medan hon slåss med seglet så ramlar lä lazy-jack ner och vi har inget som samlar upp seglet. Det flaxar vilt och Stina får ta till alla fall och taljor som finns tillgängliga för att rädda seglet. Jag försöker hjälpa henne så gott det går, men måste samtidigt försöka hålla kursen. Så småningom får vi kontroll över situationen och kan inrikta oss på att försöka hitta rätt mellan grynnorna vid angöringen. Sikten är mycket dålig så vi tvingas att lita på att sjökorten stämmer. Stina följer vår kurs på datorn och vi siktar in mellan 2 grynnor som vi till slut upptäck er på kort avstånd. Sjökorten stämmer bra och vi kommer tryggt in i Port William, som den första viken heter. Motorn får kämpa på höga varvtal för att vi skall orka ta oss emot vind och vågor. Vi passerar några ankrade fartyg och tar oss igenom sundet som leder in till den skyddade viken som utgör Port Stanly och kan ankra, med bra fäste, kl. 15.20 på 6 m djup med 50m kätting ute. Det är skönt att krypa ner i värmen och njuta av en god whiskey, den tycker vi att vi har förtjänat.

Förtöjda vid kryssningsterminalen.

I Stanly harbour är det så ordnat att vi nöjesseglare får dela på den enda brukbara flytbryggan med kryssningsfartygen och de har dessutom företräde. Det låter kanske lite märkligt men det ligger till så att kryssningsfartygen ankrar ute i Port William, det är för grunt i Stanly Harbour. Gästerna slussar de in till flytbryggan med tenderbåtar som går i skytteltrafik hela dagen. De dagar då det inte finns kryssningsbesök är det fritt fram att använda bryggan för oss nöjesseglare. Under Mars månad var det 7 sådana besök och 2 av dem inträffade dagarna efter vi anlänt, så vi fick stanna kvar på ankringen. Andra dagen sätter vi dock i dingen och tar oss i land för att klarera in. Tullen hade sagt att de skulle komma ut men de fick nog inte tag på någon båt, så de bad oss komma in istället. Vi tar en promenad i staden bland alla kryssningsturister och handlar in lite färskvaror. Det bor 2562 (2012) personer på Falklandsöarna, om man undantar millitärer på garnisonen, 2120 av dessa bor i Stanly som är huvudort, resterande bor ute på landsbyggden och öarna (The Camp)som har ungefär samma yta som Belgien. Falklandsöarna är ett territorie under England men har självstyre och är finansiellt självförsörjda. England har endast ansvar för försvar och utrikes politik.

Vietnamesisk loligo fiskare.

Försörjer sig gör man genom att sälja fiskerätter till hela världens fiskeflottor utom Japan. Inga licenser säljs till länder som bedriver Valfångst. De kringliggande farvattnen är väldigt fiskrika och framförallt bläckfisk (loligo) fiskas i gigantiska mängder. Den lokala valutan är Falkland Island pound som har samma värde som det Brittiska pundet men endast gäller på öarna. På seneftermiddagen, när kryssningsfartyget lämnat, flyttar vi in till bryggan. Där blir vi mottagna av Robbin och Paul som hjälper oss att förtöja.

Havet ger-

De berättar också om en tragisk händelse som inträffade samma dag som vi angjorde Falklandsöarna. En 20m charterbåt, (s/y Paradise) har under segling från Syd Georgien till Montevideo blivit nedslagen av en stor våg och misst 2 ur besättningen, en man och en kvinna har försvunnit i vågorna. Dessutom har en kvinnlig gäst blivit skallskadad och har förts med hellikopter till sjukhuset i Stanly. Händelsen inträffade 300 nm NO om Falklandsöarna och endast 200 nm från vår tilltänkta kurs norröver.

 

och havet tar.

Först sägs det att det var en kvinlig skeppare, men det visar sig att det var den manliga skepparen och tillika ägaren och en kvinlig medarbetare som gick överbord. Det framkommer senare att man har misslyckats med att få honom ombord och då sjösatt livflotten men mannen har inte lyckats klättra ombord på denna. Det visar på svårigheterna vid realistiska förhållanden. Det är barska vatten här nere och händelsen gör oss lite eftertänksama. På fredagen har vinden lugnat ner sig så pass att vi kan reparera vår nerfallna lazy-jack. Det visar sig att bygeln som håller blocket i masten har brustit och behöver ersättas. Vi har en bygel i båten och av Paul får vi låna en pop-nit tång. Så jag hissas upp i masten och får borra ut den gamla som ersätts med en ny. Vi får dessutom hjälp av Paul med att fylla upp fendrarna med luft, de har med tiden blivit lite väl mjuka. Den Argentinska båten s/y Ypace med Zeeck ombord har kommit in och lägger sig akter om oss på bryggan. De avgick Pto Williams dagen innan oss men har spenderat ett par dagar på Isla De Estados. Vad har då Falklandsöarna att erbjuda sina besökare? Egentligen är det väl inte så mycket. Ett mera ödsligt landskap får man nog leta efter. Bortsett från de träd som man har planterat inne i Stanly så såg vi nästan inte ett enda träd på landsbygden. Det är mest hedar med högt gräs, låga buskar och mycket torv. Avsaknaden av träd beror säkerligen på att det nästan alltid blåser mycket. Medelvindstyrkan ligger mellan 17 och 19 kn och varierar mycket lite från månad till månad. Vi hade många dagar med 30-36 kn vind och alltid från västlig riktning.

Magellan Pingviner i Gypsy Cove.

En dag då vinden hämtade andan passade vi på att gå en lång promenad ut till en vik som heter Gypsy Cove där det finns mycket Magellan Pingviner. Förutom pingvinerna såg vi också många olika fåglar, framförallt många gäss. Dessa finns överallt, även inne i staden. Vi åkte också på en heldagstur ut till ett Pingvin reservat som heter Volunteer Point. Det var en ganska dyr tur även om vi fick prutat ner priset lite grann. Efteråt förstod vi att det kostade mycket. Vår guide var en dam och hon körde en Landrover. Första timmen gick på hyfsade vägar även om kvaliten skönk gradvis. Men efter det så var det slut på väg och turen gick rakt ut i terrängen. Det var torvmosse, gräsvegetation, diken och sumpmark. Men vår guide körde säkert även om det var obekvämt, det var ju inte första gången för henne. Längdmässigt så var det ca 2/3-del väg och 1/3-del terräng men tidsmässigt var det minst tvärt emot. När vi kom fram fick vi tvätta skorna i ett dessinfektionsbad, för att inte föra in smitta i området.

Kungs Pingvin kollonien.

När det är många turister här måste man hålla sig till en vis snitslad bana men då vi var ganska få turister så fick vi gå nästan var som helst. Dock hade man lagt upp stenar i en ring runt själva Pingvin kollonien som man inte fick gå innanför. Men begränsningen låg bara ca 2-3 m utanför kollonien så man kom mer än tillräckligt nära ändå. Här fanns 3 olika sorters Pingviner, Magellan-, Gento- och så de ståtliga Kungspingvinerna. Magellanpingvinerna häckar i hålor som de gräver ut i jordsluttningarna. De lägger två ägg i oktober varav det första normalt är större. De kläcks med en dags mellanrum och om det är dålig tillgång på föda så favoriseras den första eller största av ungarna så en av dem kanske inte överlever. Alla pingvinerna går till havs i april och återvänder till häckningsplatsen i september.

Gento Pingvin på stranden.

Gentopingvinerna bildar livslånga relationer och båda föräldrarna hjälps åt med ruvning och matning. De bygger ett enkelt rede av gräs, pinnar och små stenar eller ler-klumpar direkt på marken där de lägger 2 stora runda ägg. De små kycklingarna lämnas aldrig ensamma och föräldrarna turas om med vakthållning och fiske till havs. När kycklingarna blir större så bildar de kollonier med varandra och båda föräldrarna går till havs för att fånga mat. Efter ca 3 månader ruggar ungarna samtidigt som de rör sig mot stranden. Där måste de jaga sina föräldrar, i ett så kallat ”chick chase”, för att få någon mat. Man tror att det är för att de skall bli starkare och för att locka dem ut i havet. Denna livscykel för föräldrarna upprepas varje år.

Matningsdags.

Kungspingvinen är den största av de tre och blir nästan 1 m hög. Den bygger inte något rede utan lägger sitt ägg på marken och ruvar det på sina fötter. Uppfödningen sker på samma sätt som hos Gento- men tar mycket längre tid. Så när vintern närmar sig så lämnas de stora kycklingarna i sina grupper och båda föräldrarna går till havs för att fånga och äta fisk- De besöker kollonierna mera sällan och kycklingarna kan under vintern(april-september) förlora upp till 50 % i vikt. I oktober återvänder föräldrarna för att mata upp sina ungar som därefter ruggar och får sin vuxna fjäderdräckt innan de ger sig av till havs i december. När ungarna gett sig av ruggar de vuxna och tar därefter ett sabbatsår innan cykeln upprepas. Vi fann det märkligt att kollonierna låg ganska långt från stranden, så de har en lång promenad när de återkommer från sitt fiskafänge. Nere på stranden var det också full aktivitet.

Tillbaka från fiskafänge.

Kungspingviner som återvände och Gento som stod och väntade på att ge sig av. Vår medtagna lunch åt vi i en uppvärmd stuga som var dekorerad med fantastiska bilder från området. Det var en fantastisk upplevelse att se dessa fantastiska och ovanliga fåglar och väl värt den långa obekväma resan. Ett besök på det lokala museet var också en mycket trevlig upplevelse. Där fick vi veta mycket om öarns strategiska betydelse, både historiskt för sjöfarten runt Kap Horn och även för det nutida fisket.

Det intressanta museet.

En avdelning behandlade också det s.k. Falklandskriget som skildrade Argentinas invadering år 1982. Man kan naturligtvis undra vad de skulle här och göra. En röstning som genomfördes år 2012 bekräftade att nästan 100 % av befolkningen vill tillhöra England. En kulen och småregnig dag hittade vi även till en inomhuspool med en liten bastu. Det var ju inte i går man fick sig ett bastubad så det var en skön upplevelse. Sista veckan kom det in en Fransk båt ”Brindacier” med ett ungt par som skulle segla direkt till Guadeloupe i Karibien. Efter att ha bunkrat båten och gjort alla nödvändiga förberedelser så gav vi oss iväg när ett bra väderfönster uppenbarade sig. Prognosen lovade måttliga SSO-liga vindar de första dagarna och fint väder. Vi hade haft ett ganska behagligt och intressant stopp på Falklandsöarna men nu började vi längta efter lite varmare och behagligare klimat. Lördagen den 23e Mars följer vi i Brindaciers kölvatten ut ur Port Stanlys skyddande vik och under eftermiddagen ser vi Falklandsöarna försvunna bakom horisonten.

Den långa marschen till kolonien.

Vacker Kungspingvin.

Södra Patagonien, Chile.

2018.12.27. – 2019.03.01.  (Brev nr: 19.01.)

Puerto Edén till Puerto Williams

Puerto Edén har tyvärr inte så mycket att erbjuda. Men vad kan man begära när det endast bor 87 pesoner i byn varav 8 är barn i skolåldern. Skolan ser ganska nybyggd ut och är förhållandevis stor, men så innehåller den även ett bibliotek. Det finns inga vägar i byn och därmed heller inga bilar. Man tar sig fram gående på s.k. board-walks, det vill säga trägångar som byggts på pålar strax över marken. Husen, som ligger utmed strandlinjen, är nästan mera av skjul karaktär än vad vi kallar hus. De är byggda av trä med tak av korrugerad plåt.

Ankrade med s/y Dubhe från Holland.

En del hus är renoverade Det regnade i stort sett hela tiden vi var där men vi trotsade vädret och gick våra promenader varje dag. I byn fanns det 4 små affärer och utbudet var mycket begränsat men vi hittade fryst kyckling och krabba så vi köpte bådadera. Krabban såldes rensad i 1 kg förpackning och smakade alldeles utmärkt. Frukt och grönt var rent ut sagt bedrövligt och skulle aldrig kunna säljas i Sverige. Vår vistelse blev nog längre än vi tänkt. Till stor del på grund av vädret men också för att det väntades in en båt under söndagen med nya färska varor. Så när varorna packades upp höll vi oss framme och köpte ägg, bananer, avokado och lite annat smått och gott. Dagen efter var det Nyårsafton så vi stannade kvar och firade tillsammans med det Holländska paret Susan och Kees och hunden Ballo i deras båt s/y Dubhe. Ett trevligt nyårsfirande med god mat och gott vin och vi lyckades hålla oss vakna ända till midnatt. Även vädret visade sig trevlig under dagen och det regnade bara lite. Tidigare på dagen hade jag fått lift med dem över i grannviken där Armadan olämpligt hade lagt sin byggnad. Den låg i en stor vik en liten bit ifrån, där det var blåsigt och inte framkomligt landvägen. Men vi fick i alla fall förnyat vårt zarpe. Dagen efter skiljdes vi då de var på väg norrut. Vi seglade i svaga vindar vidare genom Paso del Indio, Canal Escape och Paso del Abismo och kom på kvällen till Seno Antrim där vi ankrade i Caleta Nassibal. Två Kungsfiskare följde oss intreserat från en gren alldeles ovanför Stina när hon knöt fast våra landlinor. Nästa dag seglade vi, i fortsatt svaga vindar, genom Canal Wide.

Överraskande mycket is.

En bit ner i kanalen så stötte vi på små is-stycken som såg ut att komma innifrån Seno Penguin.  De vållade oss inga problem, men de föranledde så klart skärpt utkik. Nu håller vi normalt ganska god utkik, eftersom det bitvis finns ganska mycket kelp som man till varje pris inte vill få in i propellern. Vi möter ett par fraktbåtar och ser även ett stort kryssningsfartyg som korsar vår led på väg ut genom Canal Trinidad. Vinden ökar till 25-30 kn och vi får till och med rulla in lite på genuan. Storseglet använder vi inte eftersom vi nästan uteslutande har vinden med oss. Den behöver vara frisk och i gott skick då vi skall ta oss norrut igen. Vi tar oss in i sjölä bakom några öar och tar natthamn i Caleta Luna på Isla Caning. De sista 2 timmarna har det ösregnat och det fortsätter hela kvällen och natten. När vi vaknar nästa morgon så regnar det fortfarande, så vi tar sovmorgon innan vi ger oss av kl. 09.45. Regn, dålig sikt och vind som varierar mellan 8 och 25 knop. Hemma i Sverige hade vi förmodligen stannat i hamn i sådant här väder men hit ner har vi sökt oss frivilligt. Vi börjar nästan undra varför. På kvällen ankrar vi med linor i land i Caleta Villarrica. Några Delfiner och en flock tärnor jagar småfisk en bit bort. En liten bäck mynnar ut i viken och det brukar betyda små bitande flugor. Mycket riktigt så börjar nästa morgon med flugjakt. När den och frukosten är avklarade så ger vi oss av in i Estero Peel på glaciär jakt. Här finns det många sidofjordar med tidvattenglaciärer. Vi har valt den andra fjorden som heter Estèro Asia. De första sjömilen kan vi segla men sedan får motorn hjälpa oss resten av dagen. Vädret är mycket bra, d.v.s. det regnar inte. På vägen in har vi sällskap av Delfiner som är väldigt lekfulla. De hoppar och gör volter och ibland så sticker de upp huvudet för att se om vi uppskattar uppträdandet. De sista 6 sjömilen måste forceras i is, men det avskräcker inte Delfinerna som följer oss ända in tills istäcket blir för tjockt. Vädret är inte med oss idag.

Busväder vid glaciären.

När vi kommer fram så kommer det häftiga kastvindar med horisontellt regn. Glaciären då? Jo den var både stor och vacker och doppade nästan hela foten i vattnet. Men vädret och den dåliga sikten förtar ganska mycket av upplevelsen. Man anar också att den håller på att dra sig tillbaka, kanske är det bara tal om några årtionden innan den inte når fram till vattnet. För oss blev det ett kort besök, vädret tvingade oss till reträtt och Delfinerna följe med även de. När vi kom ut ur Estero Peel så blåste det friskt från NV, nästan rakt i vår färdriktning. Men som tur var hade vi lite medström så efter ett par timmar kunde vi ankra i Caleta Wanderer och plocka upp en av fiskarnas landlinor. Vi hinner precis få upp sittbrunnstältet innan himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Dagen efter är det också heldags regn så vi stannar kvar. När vi gör klart för att lämna nästa dag, är det uppehåll.

Chungungo (southern sea otter)

En Chungungo (sydlig havs utter)kommer simmande helt nära båten. Ja den kommer så nära så jag har svårt att fånga den på bild, men lyckas till slut. Segling för enbart genua hela dagen när den ena regnbyn efter den andra drar in. Vinden varierar väldigt mycket, både i riktning och styrka men seglingen går ganska raskt och på kvällen kan vi gå in i Caleta Moonlight Shadow. Det är en 2 sjömil lång och smal vik med ganska låga träd- och buskbeväxta omgivningar. Landskapet påminner mycket om Stockholms yttre skärgård, så vi känner oss nästan hemma. Eftersom vädret är ganska lugnt så svaj-ankrar vi även om utrymmet är i snävaste laget. Det är regnigt och kallt, bara 8 grader och regnet fortsätter under natten och följande förmiddag. På eftermiddagen spricker det upp och solen kommer fram så vi kan inta eftermiddagskaffet i sittbrunnen och njuta av omgivningarna. Det varar dock inte länge, innan regnet på kvällen återkommer. När vi lämnar, nästa morgon står det en helvit Caranca (Kelp Gås) på en av kobbarna. Jag hinner dock inte få fram kameran innan den hunnit gömma sig bakom en buske. Fågeln ser ut som ett mellanting mellan en Fjällripa i vinterskrud och en Gås.

En av väldigt få dagar.

Ute i Canal Sermiento ser vi en segelbåt långt borta på nordgående. Vi kallar upp på VHF-radion men får tyvärr inget svar. Det är vindstilla så motorn får jobba. På eftermiddagen kommer det svag vind så vi kan sätta fullt ställ och segla dikt bidevind. Ett mellanstort kryssningsfartyg på väg norrut passerar oss. Vårt mål är Bahia Mallet men det har gått lite för långsamt för att vi skall nå dit så vi bestämmer oss för Caleta Victoria istället. Sista 8 sjömilen får vi härlig kryss i fin vind. Vädret under dagen har varit växlande och vi har inte helt undgått regnskurar men sikten har varit fin och vi har kunnat njuta av de snöklädda bergstopparna. Caleta Victoria används mycket av de lokala fiskarena och de har byggt ett skjul där det sticker upp en skorsten ur taket. På kvällen kommer det in en Brittisk segelbåt med 2 män ombord, de är på väg norröver. När vi vaknar nästa morgon har det även kommit in 2 fiskebåtar och lagt sig nedanför skjulet där det nu ryker i skorstenen. Vi lämnar vår ankring och sätter segel direkt. När vi kommit ut i Canal Smyth kommer det en Katamaran på nordgående. Den är långt för om oss och försvinner in i Bahia Mallet innan vi möts. Den västliga vinden ökar på och vi får fin halvvindssegling det mesta av dagen. Vid ett par tillfällen får vi segla dikt biddevind och i det smala sundet, Paso Shoal, möter vi ett Holländskt Containerskepp. Det ligger också ett rostigt vrak på ett grund. Passet gör här en skarp sväng och båten ser ut att ha missat giren och kört rakt upp på grundet. Den sista biten innan vår ankring ökar vinden betydligt och vi rullar in 2 rev på genuan. När vi kommer in bakom Mount Joy så ryker det från vattnet när williwaws kommer farande. Efter en av dessa så rullar vi  in genuan och startar motorn, då har vi bara 2 nm kvar. Vi angör Puerto Profundo och ser att båda våra ankringsallternativ är upptagna. På vårt första val ligger den blå segelbåten som vi såg i Pto. Edén och på vårt andra val ligger det 2 segelbåtar sida vid sida. Vi fortsätter in till en större vik där fiskare har spänt upp en lina tvärs över. Den ser ganska oskyddad ut så vi fortsätter in i vattensystemet. Nästa vik ser hyfsad ut men vi går längre in där det är markerat ett ankare i vårt sjökort. Där är det gott om plats att svajankra men det drar ner rejäla williwaws, så vi går tillbaka till den vik vi passerade strax innan. Vi lägger ankaret och backar in.

Martin Pescador (King fisher)

Stina går i dingen och lägger ut fyra linor. En Kungsfiskare övervakar hennes arbete. Viken verkar lugn men det är svårt att hitta fästpunkter iland. Den första trädgrenen som ser bastant ut, ryker av då vi belastar den och ett par stora stenar lyckas vi dra ner i vattnet. Till slut har vi hittat 4 st fästpunkter varav vi dubblerar en som verkar svikta med lite väl mycket. I och för sig är det bra att de sviktar med, för det blir som förtöjningsfjädrar. Det visar sig att det förmodligen är en av de lugnaste platserna och vi ligger på spegelblankt vatten medan kulingen rasar utanför. Ibland nickar båten till lite när vindbyarna får tag i masttoppen men det är inte ofta. Dagen efter får vi besök från den blå segelbåten. Det visar sig att det är ”Searcher” som vi mötte i Le Marin på Martinique för 13 år sedan. Då hette ägare Alve och kom från Göteborg. Han hade varit nere på Antarktis och lämnat av Ola Skinnarmo som skulle åka skidor till Sydpolen. Båten såldes senare till Skinnarmo som seglade den igenom Nordostpassagen. Därefter kom den på krokiga vägar till Grönland där den blev liggande till salu i många år. De nuvarande Nyazeländska ägarparet köpte den där och seglade den via Atlanten till Patagonien. Där är de bosatta i Puerto Edén sedan 27 år tillbaka. Båten har använts för att ta turister till Antarktis men idag chartrar de ut den till forskningsprojekt i Patagonien.  Det blev mycket snackande över en kopp kaffe nere i Liv och dagen efter blev vi inviterade på middag i deras båt. Vi hade varit nere i båten på Martinique och det mesta var sig likt, men en trevlig rundvisning och middag blev det. De hade lite mera bråttom än vi och gav sig iväg följande dag.

5 linor i land medan kulingen drar förbi.

Eftersom väderutsikterna inte var särskilt lysande, så stannade vi kvar ytterligare ett par dagar. En av dagarna tog jag dingen för en rundtur i den lilla skärgården. Den farbara vattenleden sträckte sig en bra bit in på ön i ett sjöliknande system. På en ö alldeles vid inloppet fanns en ö med en långsmal vik. Längst in låg det 2 franska segelbåtar parankrade med ett veritabelt spindelnät av linor i alla riktningar. De bjöd ombord på en kopp kaffe och vi fick en trevlig pratstund. Efter 5 dagar såg väderutsikterna lite bättre ut och vi gav oss av strax efter lunch. Den sena avgången var förorsakad av tidvattnet, som måste anpassas vid Isla Tamar, där vi svänger av ut i Magellans sund. Där är vattnet helt öppet ut mot södra oceanen. I gråmulet väder och lite regn, seglade vi i växlande vindar med enbart genua den sista biten av Canal Smyth och ankrade i Puerto Tamar. På vägen in hade Delfinerna show för oss. Nästa dag fortsatte vi mot sydost i Magellans sund.

Fin dag i Magellan sundet.

På morgonen ösregnar det då vi ger oss av, men efter lunch klarnade det upp och sikten blev ganska god, så vi kunde se de snöklädda bergen i söder även om topparna gömde sig i molnen. Under dagen mötte vi en Späckhuggare familj med en hane, två honor och en liten kalv. Vi såg också många pälssälar (Southern fur seal) som hoppade runt båten. På kvällen tog vi natthamn i Caleta Notch, där pilotboken rekommenderade en vik som inte skulle vara utsatt för williwaws. Williwaws eller katabatiska vindar som de också kallas uppstår när det blåser hårt. Vinden förstärks då av bergen och kan nå orkanstyrka och mer än så. Vindbyarna är oftast kortvariga, 10-15 sekunder, men kan ibland vara upp emot 1 minut. Vi ankrade på den föreslagna platsen men blev lite fundersamma då ankaret hade svårt att fästa i den steniga bottnen. Med 2 linor från aktern iland så ansåg vi att det skulle kunna gå bra. Det var också helt lugnt på platsen. Men sent på kvällen så kom det några häftiga vindbyar som fick båten att kränga till. Vinden hade tydligen gått över mot SV och nu var det inte lika lugnt. Vi insåg att om ankaret skulle släppa så skulle vi driva rakt emot klipporna på babords låring. Hur skall man kunna sova gott med den vetskapen? Så det var bara att plocka ihop och ge sig av in i bassängen innanför och hoppas att den skulle vara bättre. Den skulle ha bra ankarbotten men vara utsatt för williwaws enligt båtar som varit här tidigare. På vägen in skulle vi passera en grynna som låg på hörnet av en ö. Normalt sett kan man se var de är då det växer kelp på dem, men nu var det halvmörkt och inte möjligt att se. Vi tyckte att vi hade bra avstånd men tutchade lite nätt på kanten av den. Som tur var blev det bara en liten duns. Det visade sig att den låg betydligt längre ut i leden än vad pilotbokens skiss visade. Inne i bassängen fick vi mycket bra fäste på andra försöket. På det första var det förmodligen lite för mycket kelp, så ankaret gled med. När vi hade packat undan våra landlinor och lyft upp dingen så var det helmörkt men då var klockan också halv tolv. Det blåser rejält under natten men vi ligger stadigt med 50 m kätting till ankaret. När vi lämnar nästa morgon är vädret bättre och vi får en vacker vy över en glaciär när vi går ut i Magellan sundet. Bra väder hela dagen och vi ser många valblås när vi närmar oss vår ankring i Bahia Mussel. Vi irrar runt på lite olika ankrings alternativ och ingen av dem verkar särskilt bra. Vi bestämmer oss för den vi testade först trots dåligt fäste med ankaret. Men med hjälp av två linor i land från fören så kan vi avlasta ankaret och vi ligger bra i 2 nätter. Dagen däremellan tar vi oss iland för en promenad. Terrängen är dock så svårforcerad att vi nöjer oss med vandring upp längs ett vattenfall och därefter utmed stranden. Inga längre sträckor men vi får upp pulsen i backen utmed vattenfallet. Vädret är ganska bra och vi kan till och med ta en fika i sitbrunnen under tältet. När vi ger oss av så har vi ganska måttlig vind på vår ankarplats men ute i Magellansundet blir det andra bullar.

Behövs inte så mycket segel i 40 kn vind.

Under förmiddagen har vi stadigt mellan 35 och 40 kn och många tillfällen 42 kn med en topp på 46 kn. Vinden har vi akterifrån men strömmen går emot så det blir väldigt bråkig sjö och jobbigt att styra båten. När man dessutom skall hålla uppsikt på alla Valar i området har man nog att stå i. Efter lunch minskar vinden till 25-30 kn och det blir betydligt drägligare. Sent på eftermiddagen avviker vi från Magellan sundet och går in i Seno Pedro. Sjön lägger sig helt och vinden avtar även om det kommer en del kastbyar. Fem sjömil ner i kanalen går vi in i Caleta Fenix men den är inte till vår belåtenhet, så vi bestämmer oss för att fortsätta ytterligare 20 nm till nästa alternativ. Vi går igenom Canal Acwalisnan som har 4 lite trängre pass. Vi är lite tidiga med tanke på tidvattnet så vi får 3 kn motström i Paso O Ryan, där det är som smalast. De sista tio sjömilen tar vi hjälp av motorn. Det fina vädret har gjort sitt för den här gången och ett grått molntäcke drar in med regnbyar. Ankomst Caleta Cluedo kl 20.30 där vi får fint fäste med ankaret men drar en lina på vardera sidan från fören snett in mot land. Dagen efter drar vi även 2 linor från aktern in till land. Här ligger vi nu tryggt och fint i vackra omgivningar. Det påminner lite om Svenska fjällen med lite lägre berg, sankmark och låga buskliknande träd, de ser nästan ut som Bonsaiträd. Det finns också ett ganska rikt fågelliv med Gäss och änder och deras ungar.

Chimango caracara (falk)

En falk slår sig ner på vårt storsegelkapell och låter sig villigt fotograferas. En av dagarna vandrar vi upp på ett av bergen. Det visar sig vara väldigt besvärligt då terrängen består av tjocka grästuvor som gungar under fötterna och man sjunker ner en halvmeter för nästan varje steg. Råkar man trampa mellan tuvorna så sjunker man ner en hel meter. Längre upp på berget är det något fastare mark men väldigt fuktigt. Lågtrycken står nu på rad utanför kusten och det blåser och regnar mycket.

 

Caucuén Común (Magellan goose)

Vår nästa etapp innebär segling mot sydväst och även ett stycke ut i havet, så vi inväntar bättre väder vilket innebär att vi blir liggande i 8 dagar.Tiden fördriver vi med läsning och så lyssnar vi på poddar. Jag passar också på att hämta lite vatten från bäcken som rinner ut längst in i viken. Vattnet är visserligen lite brunfärgat från torven på berget men smakar utmärkt. Dagen före vår tilltänkta avgång vaknar vi av att det är alldeles tyst. Vid frukost kan vi konstatera att det inte finns en krusning på vattnet så beslutar oss för avgång. Det tar sin lilla tid att få in linorna eftersom några av dem är fullständigt inbäddade i 5 cm tjockt, brunt sjögräs som måste skäras bort. När vi kommer ut i Canal Cockburn blåser det en ganska svag VNV-lig bris och sjön är ganska behaglig. Vi går för motor och utrullad genua. På väg ut passerar vi Cta. Louis och där inne ligger Ata-Ata med René, som vi senast såg i Valdivia. Vi ropar på radion men får inget svar så vi fortsätter. Vi har ju inte råd att missa ett sådant här väderfönster. Efter några timmar kommer vi till Isla Meteoro där vi kan smita in i skyddade vatten igen. På väg in passerar en Val alldeles för om båten och i samma veva så ökar vinden rejält så vi får rulla in genuan. På relativt skyddade vatten kan vi så fortsätta igenom Paso Gonzáles och ut i Canal Ocasión för att ta natthamn i Cta. Brecknock. På väg in har vi häftiga williwaws men i Caletan är det lugnt. Dessutom har fiskarena satt upp linor som man når från dingen, så det är lätt att förtöja. Cta.

Caleta Brecknock.

Brecknock är en spektakulär ankring och säkert väldigt vacker om det inte regnar hela tiden. Jag trotsade regnet och gick en tur upp till sjön ovanför vattenfallet. Stina var klok nog att stanna ombord i värmen. Turen skulle ta 10 min. enligt pilotboken men den tog nog det dubbla. Vattensjukt, dyngigt, halt och en obefintlig stig gjorde inte vandringen enkel. Men som sagt det är säkert vackert i solsken, när det nu inträffar. Avgång kl. 09.30 dagen efter (söndag). Ute i kanal Brecknock blåste det 30-40 knop så det blev en liten snibb av genuan. Fick stötta lite med motorn vid Cta. Yaghan, där kanalen gjorde en NV-tur. Bakom Isla Brecknock var det nästan vindstilla men därefter hade vi bra vind mellan 15-30 kn hela vägen fram till Caletón Silva. Där kunde vi ankra och akter förtöja i en landfast lina som gick tvärs över inre delen av viken. Lugn och fin ankring. Väl framme var det skönt att krypa ner i värmen och tina upp den genomfrusna kroppen. Regn det mesta av dagen men en solglimt på ca: 20 min lättade upp humöret lite, om än för en kort stund. En Argentinsk segelbåt kom in dagen efter och kapten ombord heter Sundblad och har Svenska föräldrar. Själv har han inte bott i Sverige och talar ingen svenska. De är på väg till Punta Arenas och därefter tillbaka till Puerto Williams, så kanske möts vi igen. Vi stannar i 2 nätter och passar på att hämta vatten i vattenfallet inne i viken. Sedan fortsätter vi österut mot Beagle kanalen. Vi möter en tysk ketch som kryssar sig västerut i den friska, kyliga vinden, vi avundas dem inte.  När vi kommer in i Passo Darwin, så förbättras vädret långsamt och i Brazo Noroeste (brazo = arm) dör vinden ut och vi får gå för motor de sista sjömilen till Seno Pia.

Ankring i Seno Pia.

Där ankrar vi i Cta. Beaulieu med utsikt mot en stor glaciär tvärs över fjorden. På vägen in klarnar vädret upp och vi får en fin vy över Cordeliera Darwin (cordeliera = bergskedja), men toppen på Mount Darwin ser vi inte. Nästa morgon regnar det och sikten är dålig så vi stannar kvar och hoppas på väderförbättring. På eftermiddagen slutar det regna så vi tar oss i land och letar upp en stig som går upp för berget. Det är vått, halt och brant, så det blir en jobbig vandring. Vi når en utsiktsplats men sikten är dålig, så vi ser bara nedre delen av glaciären och vår båt som ligger ankrad nedanför oss. Vi fortsätter uppför ytterligare en timma men stigen blir bara värre och vi ser inte så mycket då träden skymmer sikten ut mot fjorden. Nästa morgon regnar det igen men under förmiddagen så förbättras vädret och molnen lyfter. Vi bestämmer oss för en liten tur in i den västra armen av Seno Pia.

Kallt om fötterna?

En liten bit in möter oss isen och vi får kryssa oss emellan is-bitarna. Vi kommer ända in så att vi kan se de båda glaciärerna innan isen blir för kompakt. Det är två glaciärer som kommer från olika dalar men som förenas till en innan de når vattnet. Det sprakar och smäller från dem och allt som oftast ramlar stora isstycken ner i vattnet. De skapar meterhöga vågor som ganska snart dämpas av den kompakta isen som flyter längst in. Det är den vackraste glaciären vi sett hittills och bergen i bakgrunden fulländar bilden. På vägen ut ur fjorden har vi sett en skyddad vik där vi tänkt ankra. Men utsikten mot berget mitt emot kan inte jämföras med Cta. Beaulieu, så vi går tillbaka dit. När vi lämnar nästa morgon, är det vindstilla så det får bli motor.

Mt. Darwin massivet.

Ute i Beagle kanalen så skingras molnen och vi får äntligen se Mount Darwin(2. 438 m) i hela sin prakt. Patagonien kan vara vackert om det vill sig, det är bara alltför sällan som vädret bjuder till. Vi stävar tillbaka 10 sjömil varifrån vi tidigare kommit, för att gå ner i den förbjudna kanalen Barros Merino. Motor de första 2 timmarna därefter segling ner till vår ankring i Bahia de los Pescaderos i Brazo Sudoeste. Det fina vädret från morgonen återgår under eftermiddagen till mera normalt gråväder och regnskurar. Dagen efter fortsätter vi i Brazo Sudoeste och efter ca 10 sjömil viker vi av mot söder i Estéro Fouque (estéro = fjord) där det skall finnas en tidvattenglaciär. Vädret är inte särskilt bra så vi är tveksamma till avstickaren. Nu blir det bara en omväg på ca 10 sjömil så vi tar chansen att vädret kanske förbättras.

Bistert väder vid Fouque.

Tyvärr blir det nästan tvärt emot, det kommer kraftiga vindbyar med regn uppifrån glaciären så vi stannar bara en kort stund. Även denna glaciär ser ut att dra sig tillbaka och når knappt fram till vattenbrynet. Den is som ramlar ner från kanten flyter inte iväg utan blir liggande kvar i det grunda vattnet eller på den synliga strandremsan. Tillbaka i Brazo Sudoete så blir det segling för hårt inrullad genua i den hårda, byiga västvinden och i slutet på kanalen ankrar vi i Caleta Chorlito. Detta är första gången vi blir riktigt besvikna över ankringsplatsen. Inte för att den är dålig eller oskyddad tvärtom, utan för att den är full av skräp och sopor. Fiskarna har ett läger här liksom på många andra platser men här är det skräpigt på land och det ligger massor av plastpåsar och annat skräp och flyter inbäddat i kelpen.  Vi väljer att stanna kvar men bara en natt. Dagen efter rundar vi udden där Brazo Nor- och Sudoeste möts och går tillbaka ett par sjömil i Noroeste till Caleta Olla (uttalas Oja) där vi, efter ett par försök i den hårda vinden, ankrar med 2 linor i land. En Amerikansk båt som ligger här kommer över och berättar att det inte är någon idé att försöka backa fast ankaret eftersom botten är mycket lös. Receptet är att låta ankaret ligga några timmar så att det sjunker ner i sedimenten och därefter dra fast det. Näst morgon har gårdagens och nattens regn dragit bort och vädret förbättras under dagen. Vinden förblir dock hård men avtar mot kvällen. Under eftermiddagen kommer Ata-Ata med René och Solace med Steve in och ankrar bredvid. I sällskap har de den franska båten Babel med Jack och Sofi . Innan kväll är vi 7 båtar i viken och det ordnas brasa i land där var och en tar med sig dryck. Morgonen efter vaknar vi till sol från blå himmel och vindstilla väder. Det är min födelsedag och vi äter frukost i sittbrunnen. Ägg med det absolut sista från en Kalles kaviar. Det blir den helt i särklass bästa dagen sedan vi kom till Chile.

På vandring i solen.

Tillsammans med Steve och René gör vi en vandring upp i en brant dal utmed en fors. Leden är väldigt svår att följa och den är lerig, våt och brant. Man blir tvungen att grabba tag med händerna i det som står till buds, rötter, grenar, grästuvor och trädstammar. På det brantaste stället har man hängt ner ett rep som man får dra sig upp med. René vänder tillbaka när vi kommit halvvägs, han är nog den förnuftigaste av oss. På ett ställe går leden en meter från en ravin och 10 m nedanför dånar ett vattenfall. Vi vågar inte tänka på vad som skulle hända om vi halkade här. Så småningom når vi upp till en platå vid en dal där vi kan se Holanda glaciären längst upp. Efter att vi fyllt på med lite vätska och lite att äta så börjar vi nerfärden. Den är inte ett dugg lättare och tar minst lika lång tid.

Uppfriskande bad.

Vandringen har gjort mig svettig och varm och eftersom det är min födelsedag så firar jag med ett kort bad i havet, …….ett mycket kort bad. Efteråt blir det en varm dusch på akterdäck innan våra gäster, Steve, René, Jack och Sofi kommer över på en drink och lite goda tapaz. Hela dagen sol från en blå himmel, varmt och helt vindstilla, det är otroligt. Nästa dag fortsätter det fina vädret ända till kvällen, då det mulnar på. Vi tar det ganska lugnt och jag passar på att plocka av en ventilation på fördäck som har läckt lite vid överbrytande sjö. Kanske inte så konstigt då den varit dåligt tätad med silicon. Nu tätar jag efter konstens alla regler med rejält med sica-flex. Efter ytterligare en natt ger vi oss av tillsammans med Ata-Ata och Solace. Ute i Beagle kanalen ökar vinden och vi susar fram för liten genua. Armadan ropar upp och de får sin rapport. Lite senare har vi Argentina på vår babordssida och vi passerar Ushuaia, deras sydligaste stad. Fortfarande har vi Chile på vår styrbordssida och vi tar natthamn där i Caleta Victor Jara. I avtagande vind går vi nästa morgon de sista 30 sjömilen till Puerto Williams (PW) som är världens sydligaste stad. Ursprungligen fanns det en Yámana (indianstam) bosättning här som hette Uspashun. Men som på många andra ställen i världen så kom missionärerna hit för att kristna de ogudfruktiga indianerna och döpte platsen till Puerto Luisa. Den Chilenska armadan upprättade en militärbas här 1953 och döpte om platsen till Puerto Williams. Den blev dock inte tillgänglig för allmänheten förrän 1986 då myndigheterna öppnade upp staden. Armadan sätter fortfarande sin prägel på staden och administrerar stora delar av den inklusive hamnanläggningarna för både kommersiell och privat båttrafik.

Trångt på Micalvi.

För fritidsbåtar har man en lite udda lösning. Man förtöjer utanpå den grundsatta fraktbåten ”Micalvi” som ligger i den lilla fjorden Seno Lauta. Micalvi byggdes 1925 i Tyskland för frakttrafik på floden Rhen. Efter en ammunitionstransport till Chile 1928 så ville inte Tyskarna ha tillbaka båten som därefter användes av Chilenska flottan för transporter till de avlägsna bosättningarna i södra Chile. Efter en rejäl grundstötning på ett skär i närheten, så drogs Micalvi in där den står idag och tjänstgör som förtöjningspir för gästande båtar. Här finns duschar, vatten och en del uttag för ström. När vi anlände så låg det 5-6 båtar utanpå varandra i 3 led, så det fanns ingen plats för oss. Däremot så har armadan lagt ut ett antal bojar längre in i viken och där förtöjde vi i par med Solace. Bojarna är kraftigt dimensionerade för flera båtar och vi har varken behov av el eller vatten direkt till båten. Dessutom så tar det inte mycket längre tid att ta dingen in än vad det tar att trava över 5 båtar.

 

Puerto Williams och Kap Horn

Efter inheckning tog vi en tur i den lilla staden (ca 2.500 inv.) som mest består av låga skjul-liknande hus. Det finns 5 supermarkets även om de nu inte gör skäl för namnet. Det mesta i matväg finns dock att köpa om man nu inte har för höga krav. Färskvaror levereras med båt varje lördag och då är det naturligtvis bäst att handla, framför allt frukt och grönt. De första dagarna fick vi tvättat 4 maskiner tvätt och även sanerat oss själva. Vi valde att använda duscharna på Micalvi men en av gångerna vi var där så fungerade inte varmvattnet så vi duschade i båten. När vi skulle tömma duschtråget så tog det en evighet och visst, det hade gått långsamt de tidigare gångerna också. Det föranledde till att vi beslöt oss för att leta upp pumpens placering. Det var bara att följa pumpslangen från botten av tråget genom 3 tömda skåp till vi hittade den under bottenhyllan i skåpet där septik-tanken är placerad. Här fanns också en sil placerad som naturligtvis var helt igensatt. Dessutom satt en liten sil alldeles framför pumpen, även den igensatt.  Så nu är allt rensat och det fungerar igen. Så något gott hade det med sig ändå.

Stina på Cerro Bandera.

Vi har även gått en vandring som heter Cerro Bandera som tog oss upp på ett berg 920 m.ö.h med väldigt fin utsikt över P.W. och Canal Beagle. Efter en vecka i P.W. så började vi fundera på vad vi skulle göra härnäst. Tidigare hade vi funderat på att gå tillbaka till Valdivia och därefter direkt ut i Stilla havet igen. Men våra egna och andras erfarenhet sade att det skulle bli minst 95% motvind med antingen kryss eller motorgång, så det alternativet hade vi övergett för länge sedan. Återstod då att gå norrut genom södra Atlanten. På kort sikt gav det oss 3 allternativ. Gå tillbaka och besöka Ushuaia, argentinas sydligaste stad. Gå söderut mot Kap Horn och se vad öarna där kunde erbjuda eller gå till Falklandsöarna. Inget av de 2 första alternativen uteslöt Falklandsöarna och Ushuaia lät inte så lockande. Många sa att det var en mera turistisk stad och att ankring eller marinor var mera utsatta för vind och vågor. Så enda anledningen var att utbudet var större än i P.W. Således bestämde vi oss för att göra ett försök att runda Kap Horn. Varför skall man då runda Kap Horn? Ja det är väl med det som med Mt. Everest, för att det finns där! Om man nu befinner sig i Puerto Williams så är det väl som om en bergsbestigare befinner sig i det översta baslägret på Mt Everest och bestämmer sig för att inte bestiga toppen. Nu menar jag naturligtvis bara symboliskt, att bestiga berget är naturligtvis oerhört mycket svårare än att runda hornet. Men vår ”pilot book” avslutar kapitlet om seglingen runt Kap Horn så här. ”To get down here on a small yacht is not a Sunday morning sail.” Dessutom så skall man inte glömma att vägen ner hit är lång och tuff och så långt från passadvind segling man kan komma. Innan vi kunde avgå så var vi dock tvungna att förlänga vårt visum som nu, efter 3 månader, var på väg att gå ut. Det tog 2 dagar att få det klart och när vi hämtat och betalat kostnaden så gick vi till Port Capitan och fick ett zarpe (kryssningstillstånd) för att gå till Kap Horn och tillbaka. Vi avgår P.W. klockan 12.00 i mycket svag vind så det får bli motorgång. Vi njuter av de vackra vyerna. Dagen innan har det regnat hela dagen och natten men regnet har fallit som snö på lite högre terräng.

Vi får ut och skotta.

Två timmar senare får vi en intensiv hagelby över oss och det bildas små drivor på däck och i sittbrunnen. Sent på eftermiddagen ankommer vi Puerto Toro som ligger på östra sidan av Isla Navarino (samma ö som P.W.). Ata-ata och Babel ligger här redan då de avgick 2 dagar innan oss. Vi förtöjer utanför Babel. Lite senare kommer ytterligare 2 båtar in (Manamo och Obelix). Babel har gjort ett försök under dagen att korsa Bahia Nassau men fick vända då de fick bråkig sjö och hård SSV-vind. Innan middagen så går vi en liten promenad i byn som säger sig vara världens sydligaste bosättning. Nästa morgon vaknar vi till en strimma sol, efter en mycket kall natt. Det ligger frost på däck och det är is på solcellerna. Avgår Puert Toro kl. 09.00 strax efter den franska båten Manamo med Patric och 5 chartergäster. Våra grib-filer visar att det skall finnas en möjlighet att korsa Bahia Nassau i dag. Det utlovas V-SV ca 18-20 knop. Vi sätter storsegel och genua med vardera ett rev och stöttar med motor. Klockan 09.55 stannar vi motorn och seglar dikt biddevind.

Felnavigerare!

Strax innan vi når Bahia Nassau så ökar vinden och vi tar ytterligare ett rev i storseglet. Lite senare kommer en regnby med 30-35 kn vind som dessutom vrider emot. Rullar in genuan helt och gör endast 2 knop när vi håller emot vindstötarna. Jag överväger att vända och gå tillbaka då det inte är värt att lida i skitvädret. Beslutar dock att avvakta och efter en halvtimme så är det hela över och vinden avtar och vrider tillbaka mot VSV. Rullar ut en revad genua och sätter vindrodret. Resten av överfarten blir ganska odramatisk och på eftermiddagen kommer vi i lite sjölä av Isla Wollaston. Strax innan Canal Bravo minskar vinden och vrider emot så vi bärgar seglen och startar motorn (kl. 15.40).  I avtagande vind och bra väder går vi genom Canal Bravo och Franklin och ankommer Cta. Maxwell kl. 19.00,där vi parankrar med Manamo som har linor i land. Om de avgår innan oss så har vi lagt en extra lina till en lina som är spänd över viken akter om oss. Vi får en lugn och behaglig natt. Lämnade Cta. Maxwell kl. 08.15. Sätter storsegel med ett rev innan vi går igenom det södra passet. Möter besvärlig sjö både i passet och utanför. Det är helt öppet mot havet i söder, nästa land söderut är Antarktis. Håller kurs ut mot vår waypoint väster om Hornet. Sjön blir något bättre på vägen ut. Vind mellan 20-25 kn men vi får ett par regnbyar med vind upp mot 35 kn. Riktningen är från SV men i byarna mer S och då gör vi ett slag västerut för att vinna höjd. Det är kallt, ibland faller nederbörden som våt snö eller hagel. I en av byarna går Stina upp och tar in ytterligare ett rev i storseglet. Efteråt har hon så ont i händerna av kylan att hon nästan gråter av smärtan. Klockan 10.30 rullar vi ut en bit av genuan och stannar motorn.

Kap Horn om babord.

Faller av lite mot SO ner mot udden. Mellan kl. 11 och 12 passerar vi Kap Horn. Vinden från SSV ca 20-25 kn. Vi har tur och lyckas pricka passagen mellan 2 regnbyar och får bra sikt. Efter passagen går vi in bakom udden till Cta. Leon där vi försöker sätta i dingen för att komma iland. Det ser ut att gå bra att landa dingen men det kommer en regnby med kraftiga vindstötar så vi lägger ner projektet till hustruns belåtenhet. När dingen är surrad igen så rullar vi ut genuan och går mot Paso Mar del Sur. I passet får vi rejält med motström och stående vågor så vi gör bara runt 3 knop. Innanför lägger sig sjön och motströmen avtar efter hand. Angör Cta. Martial kl. 14.20 i en vind/regnby och ankrar på 6,5 m. Det ligger en lite större aluminiumbåt här redan. I grannviken ligger Ata-Ata och Babel parankrade efter att ha gått ner under kvällen/natten. De inväntar nog bättre väder för Hornet.

Vårt spår runt hornet.

Vi kryper ner i värmen för lunch och en eftermiddagslur. Det tar på krafterna att vara seglare och man är väl inte någon ungdom längre. Vi skänker också en lång tanke till Stinas mor som fyller 89 år dagen till ära. Nästa morgon avgår vi kl. 08.40 och rullar ut genuan utanför viken. Seglar för lätt vind genom Paso Bravo där vi får besök av en liten trastliknande fågel som verkar göra sig hemmastad ombord. Den flyr dock in mot Isla Wollaston när vi kommer ut på öppnare vatten. Vi sätter storsegel och bommar ut genuan med ett rev och seglar platt läns över Bahia Nassau. När vi närmar oss Puerto Toro har det gått så bra att vi beslutar oss för att fortsätta mot Puerto Eugenia dit vi anländer kl. 19.40 och svajankrar. Födelsedagarna avlöser varandra och i dag är det min syster Christina som vi firar och grattar med meil. Nästa morgon avgår vi kl. 08.40 och får kryss upp genom Beagle kanalen i västlig vind på ca 12-16 knop. Vi har tur med strömmen då det är slack vid högvatten. Det blir en härlig segling och än en gång kan vi njuta av de snöklädda bergen. På avstånd ser vi även de höga bergen vid Cordeliera Darwin. Puerto Williams angörs kl. 12.40 och där har det fyllt på båtar utanpå Micalvi där det nu åter är fulla led. Vår tidigare boj tycks ha försvunnit och Solace ligger nu vid Micalvi men en annan boj är ledig och den hugger vi. Vi var 5 båtar som lämnade samma vecka för att runda Kap Horn men bara vi och den franska Manamo lyckades. Så helt enkelt är det inte. När vi senare träffar Patric (s/y Manamo), som har rundat hornet många gånger, så erkänner han att även han övervägde att vända om när vädret var som värst. Under eftermiddagen mulnar det på och på kvällen, natten och följande dag regnar det och blåser. Nu börjar vi förbereda oss och följa vädret för att hitta ett lämpligt fönster för att gå mot Falklandsöarna. Det ser ut att vänta på sig då grib-filerna, för ovanlighetens skull, visar på lätta och senare ostliga vindar för de närmaste 7 dagarna.

Tur att vi bara skall till Helsingborg.

Norra Patagonien, Chile.

2018.10.04. – 2018.12.27.  (Brev nr: 18.10.)

Valdivia till Puerto Edén.

När vi vaknade nästa dag så sken solen från blå himmel. Omgivningarna kändes bekanta på något vis.

Skulle kunna vara i Sverige!

Det liknade nästan Sörlandet i Norge med sina grönskande fjordar. I marina Estancilla ligger det flera långseglare och vid Alvoplast ytterligare några. Efter incheckning i marinan, får vi skjuts in till Valdivia med marina managern. Garry, en Engelsk seglare, följer med in och visar oss till Armadan där vi klarerar in. Ja trots att vi redan var inklarerade i landet så måste vi klarera in i alla hamnar vi anlöper. När armadan är avklarad, går vi till en supermarket och handlar så att vi klarar oss ett par dagar. Vi besöker även apoteket och beställer Pradaxa till mig (Janne) som skall räcka ett år. Den är dyr utan Svenska subventioner, men ändå betydligt billigare är både Panama och Ecuador. Efter lunch går vi till en marin-affär och beställer 2 st nya propellrar till utombordaren.

Det finns mycket vackra fåglar.

Sen tar vi bussen tillbaka till marinan.  Bussen går var tionde minut och det tar ca 30 minuter. Priset är ca 8 kronor/pers.

De närmaste dagarna går åt till att komma i kapp med städning, tvätt och lite reparationer. Bland annat tar vi ner vindgivaren från masten och limmar stången som släppt och snurrat 180 grader. Efter ett par dagar åker vi in till stan och hämtar våra propellrar och köper en ny VHF-radio, den gamla slutade fungera redan innan vi kom till Ecuador. Vi går också bort till båtklubben som håller till här inne och förhör oss om upptagning av båten. Man har en slip med 2 st båtvagnar och kostnaden för upptagning är låg. Det är några båtar på tur men om ca en vecka så skall det kunna gå om vädret håller sig torrt. Vi gör en preliminär bokning. Vi träffar ett Belgiskt och ett Holländskt par som just kommit upp från Puerto Mont. De har mycket information om Patagonien. Valdivia är en mycket trevlig stad med småstadskaraktär.

Många munnar att mätta!

Men det finns trots allt 3 st stora moderna supermarkets och en trevlig kommunal marknad där det säljs massor av goda råvaror från både land och hav. Vi provar både blåmusslor och krabbor och det smakar alldeles utmärkt. Frukt och grönt köper vi naturligtvis också och så säljs det mycket god och billig ost. Matpriserna här är högre än i Ecuador men billigare än i Sverige och utbudet är väl så stort som i Sverige. Två liter gott vin (Clos)på tetrabrick kostar ca 35 kronor. Kött och fisk är billigt och av god kvalitet. Blåmusslor och ostron finns det i mängder och de är väldigt fina och goda. Men med s.k. filter feeders skall man vara väldigt försiktig och absolut inte plocka själv. Det finns nämligen ”red tide” i vissa områden framför allt längre söderut i Patagonien. Red tide är en alg som är väldigt giftig och kan om man har otur leda till döden. Musslor, ostron och snäckor ackumulerar giftet och på så vis får vi människor i oss det när vi äter dessa. De snäckor som säljs på marknaden är dock kontrollerade av myndigheterna. Vid kontroll på båtklubben får vi besked att upptagning kan ske som planerat i slutet av veckan eller möjligen på måndagen efter om det skulle bli mer regn. De mejlar oss när det blir dags. Vi får aldrig något mejl men på lördagen får vi veta att de väntade på oss under fredagen men då vi inte kom så tog de upp en annan båt, så nu gäller onsdag veckan därpå. Medan vi väntar så konstaterar vi att det redan gått en månad av vårt visa och vi inser att vi måste förlänga det. Det skall vara möjligt att förlänga ytterligare 3 månader på ett kontor inne i Valdivia så vi tar oss dit för att fixa det. Damen hos myndigheten talar bara spanska men en vänlig tysk kille hjälper oss med översättning och vi förstår att vi måste till ett annat kontor tvärs över gatan. Där får vi vet att det är problem med vårt visumpapper. När vi klarerade in på Påskön så har man glömt att skriva in hur långt uppehållstillstånd vi fått. Tjänstemannen ringer till Påskön för att få besked, men där är det ingen som svarar så han ber oss komma tillbaka nästa dag. Dagen innan vår tilltänkta upptagning flyttar vi in de 4 sjömilen till båtklubbens anläggning i staden. Den här gången tänker vi inte missa. Det har tyvärr regnat ett par dagar och det väntas mer regn dagen efter så vi får besked att upptagning blir på fredag. På eftermiddagen är vi tillbaka hos tjänstemannen angående vårt visum. Han har fortfarande inte fått tag på någon på Påskön men ringer medan vi väntar. Nu får han svar och bekräftat att vi fått 90 dagar. Det skriver han in på pappret och sen går han med oss över till kontor nummer ett för att hjälpa oss med språkförbindelsen. Där är det lunch men han får tag på en dam som är på väg tillbaka. Efter ytterligare förvecklingar, får vi reda på att vi inte kan förlänga. Det kan man bara utföra då det är mindre än 30 dagar kvar på det gamla visat. Ja jösses, det kunde de ju kläckt ur sig redan igår, så hade vi sluppit gå hit i dag. Tillbaka i båten konstaterar vi att bästa sättet att förlänga, är att åka til Argentina och checka in på nytt med nya 90 dagar. Ett Belgiskt par i marinan skall åka över nästa dag och har beställt taxi till bussterminalen tidigt dagen efter. Vi bestämmer oss för att hänga på och tar oss direkt till terminalen och köper biljetter och bokar plats på bussen. Det blir sen kväll innan vi ätit middag och packat. Nästa morgon anländer naturligtvis inte taxin och vi får slänga oss på en buss. Bussen går i en slinga och tyvärr så går vi på den bussen som går ut från staden och alltså tar betydligt längre tid innan vi kommer till terminalen. Det är med liten marginal vi lyckas äntra bussen innan den lämnar. Resan till Bariloche, som är vår destination i Argentina, tar 8 timmar och det ösregnar hela vägen. Bussen är dock modern och väldigt bekväm. På Chilegränsen skall allt bagage av och skannas och på Argentina gränsen är det samma visa men där är det knark-hundar som skall sniffa. Vi kommer fram till Bariloche utan hotellbokning och utan Argentinsk valuta. Det finns ingen ATM vid terminalen som ligger 3 km utanför centrum så vi kryper in under vår lilla paraply och börjar gå. Jag har bara sandaler så vi inser snart att det är ohållbart och vänder om. I terminalen lyckas vi växla till oss Argentinsk valuta i kiosken. Med pengar på fickan går vi till busshållplatsen och äntrar bussen in till centrum. Där uppstår nästa problem, man kan bara betala med busskort. En vänlig tjej från Schweiz visar sig ha kort så vi kan åka på hennes. Hon kom med samma buss som oss men har varit här tidigare och redan bokat boende på ett hostell.

Utsikten från vårt Hostell.

Vi går med henne dit och får ett dubbelrum med dusch. Det är väldigt enkelt men varmt och rent. Efter incheckning går vi med Sara, som tjejen heter, till en liten restaurang där vi får en riktigt god hamburgermiddag och en god lokalt bryggd öl. Efter middagen går vi tillbaka till hostellet eftersom det fortfarande ösregnar. Där delar vi en flaska vin innan vi kojar in. Nästa morgon betalar vi räkningen och blir glatt överraskade när det kostar 290 sek för rummet och en flaska vin inkl. frukost, om än mycket enkel. Solen skiner och vi njuter av utsikten mot de snöklädda bergen på andra sidan av den stora sjön.

Påminner om en Alp-by i Schweiz.

Vi har gott om tid innan bussen går tillbaka så vi flanerar runt lite i staden som på sina ställen har lite karaktär av alpby. Vi får en liten känsla av att vi är i Schweiz då vi möter en St Bernhardshund med en liten tunna runt halsen. Vi kunde nog stannat lite längre och turistat i de vackra omgivningarna, men vi har en båt som väntar på upptagning. Så vid lunchtid så vandrar vi längs med stranden ut till bussterminalen. Vi får en vacker tur tillbaka med underbar utsikt mot den stora sjön och de snöklädda bergen där bakom. Vägrenarna lyser gula av blommande Ginst.

Kan det vara Konjak i tunnan.

Vi går igenom samma procedur med tullen på gränsstationerna och får nya 90 dagars visum. När vi passerat Chilegränsen så kommer det en Patagonisk grå räv promenerande över en parkering.  Sent på kvällen är vi tillbaka i Valdivia och eftersom bussarna har slutat att gå så promenerar vi tillbaka till marinan. Det är skönt att sträcka på benen efter 8 timmar i bussen. Nästa morgon kan vi ta det lugnt och njuta i det soliga vädret. Men strax före lunch närmar det sig högvatten och vi kan gå in i slipvagnen och sakta bli dragna upp på det torra. En kille kommer och högtrycksspolar båten, sen kan vi sätta igång. Det är fredag då vi kommer upp och vi blir kvar uppe under helgen. Vi får nästan 4 dagar med solsken och hinner med att rengöra och måla botten 2 gånger och polera vattenlinje och fribord. På måndag eftermiddag glider vi åter ner i vattnet och därefter går vi till en stor supermarket och bunkrar det sista. Det blir ganska mycket så vi får ta taxi tillbaka. Nästa dag gör vi åter några ärenden i staden och på eftermiddagen lämnar vi och går ner till Marina Estancilla. På kvällen har Steve och René ordnat grillafton och det enda vi behöver ta med oss är en sallad, resten har de själva införskaffat. En mycket trevlig kväll med goda seglarvänner, massor av god mat och givetvis lite gott vin. På fredagen åker vi in till Valdivia för sista gången för att få vårt zarpe (seglingstillstånd) till Puerto Williams. Steve är med, han har också tänkt avsegla. När det är gjort gör vi de sista färskvaruinköpen på marknaden så vi kan förbereda några middagar inför de första dagarna.

Vi lämnar Marina Estancilla i solsken.

På söndag middag, den först advent, säger vi hejdå till våra vänner i marinan och går för motor ut genom Rio Valdivia. Ute i Bahia Corral ankrar vi bakom Isla Mancera och äter lunch. Klockan 17.00 tar vi upp ankaret och lämnar. Vi sätter ett revat storsegel och går ut i havet. Väderprognosen är inte perfekt. Den förutspår 15 knop sydlig vind under kvällen och natten men vridande mot sydväst under följande dag. De 15 knopen blir både 25 och stundtals 30 och sjön är kort och krabb. Det blir en blöt och kall start men det gäller kanske att vänja sig med vad som väntar längre söderut. Vi går biddevind mot sydväst och stöttar med motorn för att kunna forcera de bråkiga vågorna. Kapten avbeställer kvällens middag och då blir den inställd. Till att börja med ser vi att Steve kommer några distansminuter akter om oss men efter en kort stund har han vänt tillbaka mot Valdivia. Han är ensamseglare så vi förstår hans val. Nästa förmiddag slår vi till styrbords halsar och vinden börjar långsamt avta. Vi kan sätta en revad genua och stanna motorn. Under dagen förbättras förhållandena och vi kan slå ut reven och även släcka lite i skoten. Aptiten återvänder och humöret stiger. Fin segling hela eftermiddagen och kvällen. Under natten fortsätter vinden att avta men den vrider emot lite grann. Vi kan inte hålla upp mot Canal Chacao där vi skall gå in till Golfo de Ancud, som är vattnet innanför Isla Chiloé. Vi hamnar ca 10 nm norr om inloppet när vinden samtidigt dör. I det första gryningsljuset går vi för motor ner mot Canal Chacao och kommer fram strax efter att tidvattnet vänt till vår fördel, så vi får stark medström in. Vid Punta Remolinos, där sundet är som smalast gör vi 11 knop över grund. Runt båten dyker det upp flera Pingviner (Magellanic penguin).

Varmt i solen, kyligt i vinden.

Det kommer en svag bris, så vi kan stänga motorn och segla in genom sundet. Klockan 11.45 passerar vi en massa Ostronodlingar i Bahia Linao på Isla Chiloé där vi ankrar. Det blev 220 nm på 42 timmar. Vi var nöjda och glada över att vara framme, hade vi velat ha ett bättre väderfönster hade vi fått vänta ytterligare en vecka. När vi ankrade var det högvatten vilket vi så klart hade tagit hänsyn till. Senare på eftermiddagen hade landskapet ändrat sig dramatiskt när nu vattnet var nästan 6 m lägre. Nästa dag är det sovmorgon så vi kommer inte iväg förrän strax före lunch. Vinden är svag sydlig och det blir omväxlande motorgång och segling i solskenet.

Chiloé, Isla Mechuque.

Lite senare plockar vinden upp och vi får fin kryss i medström. På kvällen ankrar vi på spegelblankt vatten i Caleta Anihue vid ön med samma namn. Nästa dag fortsätter i samma mönster med sydlig vind som ökar något på eftermiddagen. På sen- eftermiddagen ankrar vi i Estero Pindo på Isla Quehui. Det är ganska svalt i vinden men så fort vi ankrat fäller vi upp vårt sittbrunnstält (kuvösen) och därinunder blir det varmt nu när solen skiner. Morgonen efter är det samma fina väder med sol från en blå himmel. Motor till att börja med, därefter kryss i fin vind.

Snöklädda berg på fastlandet.

Mot öster har vi de snöklädda bergen med Volcan Michinmahuida, Monte Yanteles och den högsta Volcan Corcovado, nästan 3000 m och som har gett namn åt innanhavets södra del. Mot väster ser vi Chiloés gröna uppodlade kullar. Det är väldigt vackert. Vattnen öster om Chiloé delas av på mitten av ett antal öar som sträcker sig in mot fastlandet. Norr om dessa heter det Golfo de Ancud och söder om, där vi seglar nu, heter det, som sagt Golfo de Corcovado. På eftermiddagen går vi in i Canal Queilen och efter några sjömil så viker vi av mot styrbord upp i den idylliska Estero Pailad. Två sjömil upp i estéron ankrar vi. Det ligger en motorbåt (Iron Lady) en bit ifrån och en finskflaggad segelbåt vid en boj lite längre in. Vi får inte fast ankaret och när vi skall försöka en andra gång, kommer en kille från den finska båten upp till oss i sin dinge och säger att det finns fler lediga bojar där han ligger och de kostar inget. Så vi tar en boj istället, bredvid den finska båten ”Omaha”.  Lite senare bjuder vi över Aiski och Mia på en sundowner. Det blir mycket prat om segling i Patagonien eftersom de har seglat upp söderifrån under vintern. Nästa dag då vi vaknar har de gett sig iväg och det gör även vi. Under dagen mulnar det på och det kommer även lite regnstänk. Vi har fin vind från nord nästan hela dagen och kan segla för genua med god fart. Vid Punta Direccion får vi gå för motor i den smala kanalen som går rakt i vindriktningen. Väl igenom, seglar vi den sista biten till den lilla staden Quellon som ligger på den södra delen av Chiloé ön. Vi förtöjer utanpå en fiskebåt och förhör oss genast om möjligheten att tanka Diesel. Det skall gå bra men vi behöver tillstånd av armadan. På deras kontor får vi checka in och får vårt tillstånd samt ett nytt zarpe.  Sen får vi flytta över till fiskebryggan där vi kan toppa upp dieseltanken med 150 l. När detta är gjort flyttar vi ut i bukten och ankrar. Quellon är en typisk fiskehamn och det är väl inte speciellt pittoreskt men alla vi träffar är smilande och hjälpsamma så intrycket blir ändå positivt. Det finns också en ganska välsorterad supermercado där vi tar chansen att toppa upp med frysta kycklingbröst och med malet kött och lite annat smått och gott. Det gäller att ta varje chans man får, längre fram lär det bli glest mellan butikerna.

Laxodlingarna år många.

Vid lunchtid lämnar vi och seglar för genua en liten bit söderut till Puerto San Pedro där vi ankrar vid Punta Promontorio. Ordet Puerto som vi normalt översätter med hamn används i syd- och mellanamerikanska länder om allt där man kan ankra eller förtöja en båt någorlunda skyddat. Det kan mycket väl vara en vik eller en bukt eller i lä bakom en ö. Vår ankarplats är ett bra utgångsläge för passagen över Boca Del Guafo, som det breda sundet söder om Isla De Chiloé heter. Morgonen efter är det avgång kl. 06.20. Vi går för motor i ca 4 tim, därefter bommad genua i svag N-lig bris. Vi gör bara ca 3 kn. Solen kommer fram efter ett par timmar. När vi passerar Puerto Melinka på andra sidan, så ökar vinden till ca 20 kn och vi gör bra fart. Tanken var att gå till Caleta Momia men väl där så bestämmer vi oss för att utnyttja den fina vinden och vädret och fortsätter. Molnigheten ökar något efterhand. Vi möter ganska många arbetsbåtar men ser inte ett hus efter Melinka. Passerar ett par lax-odlingar. Ankrar i Caleta Valverde på ön med samma namn kl. 19.15 efter tillryggalagda 64 nm. Kort förflyttning dagen efter till Isla Jechica. I vår pilotbok stod det om en marina Jeshica in i en vik. Det skulle finnas en flytbrygga och en massa faciliteter. Vi hyste inga förhoppningar och då det innebar en avstickare på ca 6 nm så tänkte vi nästan vända då det såg dött ut då vi närmade oss. Men bakom en udde såg vi två segelbåtar ligga förtöjda vid en flytbrygga, så vi fortsatte in och förtöjde. Gick upp längs en boardwalk och hittade så småningom ett hus med lite folk. Det dök upp en manager som välkomnade oss. Det skulle kosta 44 dollar/natt men han hade mandat av ägarna att sänka priset för långseglare. Så han föreslog själv 20 dollar och hade nog kunnat sänka ytterligare men vi accepterade. Vi gick en lång underbar promenad på fina stigar upp till en sjö och duschade i varmvatten i de finaste duscharna vi sett på länge. Efter middagen gick vi upp och använde deras internet och blev dessutom bjudna på vars en Pisco-souer. Ägarfamiljen, som inte är här, driver vin och fruktodling och det kan definitivt inte vara i blygsam omfattning. De två segelbåtarna vid bryggan, är en Oyster 65a och en Lagoon 400 katamaran som båda tillhör anläggningen. Det blev en positiv vistelse och vi fick mycket trevligt bemötande. Dagen efter fortsatte vi i Canal Perez Sur och ankrade i Caleta Canal, innan vi fortsatte tvärs över Canal Moraleda, Det är en ganska bred kanal och är egentligen en undervattens förlängning på den i Chile välkända Vale Central som börjar redan uppe vid huvudstaden Santiago. Många har ju druckit Chilenskt vin som kommer från just Valle Central.

Kolloniområde? Nej kyrkogård!.

På andra sidan viker vi av ner i Canal Ferronave och i god vind kommer vi på eftermiddagen till Puerto Aguirre och Marina Austral. Ännu en liten privat marina där vi får tillgång till wi-fi, duschar och ett trevligt sällskapsrum där ägaren Jaime bjuder på te och kaffe. Enligt vår pilotbok så bor det 1200 människor här men den är tryckt för 11 år sedan, så många har säkert hunnit flytta härifrån. Det är samma problem här som i glesbyggden i Sverige. Ungdomarna tvingas söka skolor i de lite större städerna och återvänder inte till hembygden.

Puerto Aguirre.

Vi promenerar runt i byn och hitter några affärer där vi kan handla mera kyckling, korv och malet kött. Det finns en tankstation men de har slut på diesel, så vi får nöja oss med att fylla upp med vatten. Vi fortsätter söderut genom Canal Errázuriz och kommer på kvällen till Caleta Jacqueline där vi ankrar. Det duggregnar när vi vaknar och är lite små skvalpigt. Vågorna ute i Canal Errazuriz letar sig tydligen runt hörnet och in på vår ankring. Ligger kvar i kojen ett bra tag innan vi lämnar.  När vi kommer ut sätter vi genuan men stöttar med motor. Ute på Canal Utarupa kommer den nordliga vinden med 20-24 knop och vi kan stoppa motorn. Gör god fart med lite medström. När vi kommer i lä av Isla Rivero, dör vinden helt och vi går för motor den sista biten in till Caleta Managranchi där vi ankrar i väldigt skyddad och vacker omgivning. Regn i stort sett hela vägen med endast 1,5 nm sikt. Nästa morgon skiner solen och vi fortsätter västerut genom Canal Pulluche och över Boca Wickham. Framför oss har vi nu en av få passager där vi måste ut i Havet och denna är den längsta. Först måste man passera förbi Península De Taitao och därefter Golfo de Penas. Hela sträckan är på ca 150 nm och första halvan går förbi Taitao i SV-lig riktning. Andra halvan över bukten går i SO-lig riktning. Som utgångspunkt hade vi tänkt oss en vik som heter Cañaveral men då vi passerar innanför Isla Larga, ser vi att det blåser hårt rakt emot de sista 10 sjömilen så vi väljer att vänta in bättre väder i Caleta Giuanin som ligger i skydd av ön. Viken ser inte så skyddad ut på sjökortet men döm om vår förvåning då vi kommer in och finner helt spegelblankt vatten. Dessutom har fiskarna spänt en grov lina tvärs över innersta delen av viken så vi kan ankra och ta en akterlina i den. På kvällen kommer det in en lokal båt och lägger sig vid sidan om.

Royal Albatross.

Nästa dag fortsätter vi ut i havet. Det blåser en fin SSV-lig bris men det innebär kryss för oss. Det finns ett fåtal lämpliga ankringar utmed Taitaos västsida och de ligger i de fjordar som finns där. Vi väljer att övernatta i 2 av dessa. Den första ligger alldeles runt hörnet (37 nm) i Seno Pico-Paico och trots bråkiga vågor på havet så är det där inne helt spegelblankt.  Lite solsken nästa morgon men mulnande efterhand. Går ut för motor som vi stannar när vi kommer ut på havet. Sätter fullt ställ för NV-vind 9-12 kn, seglar halvvind med 5-6 kn. Efterhand ökar vinden så vi tar in ett rev i storseglet och ett rev i genuan lite senare. När vi faller av mot vår Caleta så får vi platt läns och mycket orolig sjögång. Bärgar storen och rullar ut hela genuan. Det börjar regna och sikten försämras. Angör Calleta Suarez och ankrar med fiskarnas landförtöjning. Nu ösregnar det och blåser friskt men vi ligger otroligt skyddade bakom en trädbevuxen landtunga. Här blir vi liggande i två nätter medan en sydlig kuling drar förbi. Nästa morgon är det väckning kl. 04.00 och avgång kl. 05.20 i det första gryningsljuset. Går för motor de första timmarna innan vinden kommer kl. 07.30 och vi sätter segel. Men efter en timma så dör vinden och vi får åter stötta med motor. Klockan 10.15 stannar vi dock motorn och får bra segling resten av dagen. Först nästan platt läns för NV 12-16 kn. Sen kl. 19.00 vrider vinden mot väst och vi seglar för halvvind fram till Kanal Messier där får vi en kort kryss upp till Caleta Ideal där vi ankrar kl. 22.00 i nästan fullmånens sken. Strax efter är det mörkt. Vi hade inte trott att vi skulle klara de 97 nm innan det blev mörkt men med god vind under dagen så lyckades det. Det ligger en segelbåt i viken då vi ankrar men den är borta då vi vaknar. Förmodligen var den på väg norrut. Vi fortsätter mot söder i lätta vindar för fulla segel. Ute i Canal Messier ökar vinden efterhand och ett par timmar innan vår ankomst så blåser det nord 25-30 knop och vi tar ner storen och går för genua den sista biten. Det blåser 30 knop då vi angör Caleta Point Lay och vi anar att det kan bli svårt att få linor iland. Men på ankringen är det nästan helt stilla och vi har inga problem att ankra från fören och backa in i viken medan Stina ror in till land och fäster linor i träden. Så här ligger vi säkert med ankare i fören och 2 linor i land från aktern, en mot styrbord och en mot babord. Anledningen till att man ofta ankrar med akterlinor iland, är för att komma så långt in under träden som möjligt för att undvika de ofta starka fallvindarna(s.k. williwaws). På kvällen firar vi midsommar här på södra halvklotet, dagen efter midsommardagen, efter ytterligare en dag lille julafton och sen är det julafton. Här går det i ett. Dagen har varit mulen med lite duggregn men också enstaka luckor med blå himmel. Vyerna har dock varit begränsade av de låga molnen som gömmer bergen. Vi blir liggande ända till juldagen och det regnar ända till julaftons eftermiddag då det spricker upp och solen tittar fram. Så den goda julmaten kan vi avnjuta i sittbrunnen under vår kuvös där det är varmt och behagligt. Kvällarna är ju ljusa eftersom solen inte går ner förrän efter kl 10. På julbordet har vi många läckerheter. Två sorters sill, janssons frestelse, ägg med kalles kaviar, rökt lax och köttbullar med brunkål. Några goda ostar avslutar julmiddagen. En liten Chungungo (southern sea otter) dyker runt båten i sin jakt på musslor. Nästa morgon har vi risgrynsgröt till frukost. Därefter lämnar vi vår vik och seglar i svaga vindar vidare för enbart genua. Vädret är gråmulet och en och annan lätt regnskur kan inte undgå oss. Sent på eftermiddagen ankrar vi, med 2 linor i land, i Caleta Yvonne.

Glaciären vid Seno Iceberg.

Det är en bra utgångspunkt för vår planerade avstickare in i Seno Iceberg dagen därpå. Där, längst in, skall det finnas en s.k. tidvattenglaciär. Det betyder att den når ända ner till havet. Vår avstickare innebär en omväg på ca 30 nm. Halvvägs in rundar vi en udde och får se den enorma glaciären, som är en utlöpare av det enorma istäcket Campo De Hielo. När vi kommer ända in till iskanten, så visar det sig att den bara på ett fåtal ställen doppar tårna i vattnet. Sedan vår pilotbok skrevs, för 11 år sedan, så har den tydligen dragit sig tillbaka ganska mycket. Så vi blev nog en aning besvikna men tyvärr så är det likadant för de flesta glaciärer. Lite oväntat är det att se en Delfin simma mellan isflaken. Vi har i alla fall tur med vädret. Även om det är ganska mulet, så är molnbasen hög och sikten bra. Vi stannar bara en liten stund innan vi vänder ut ur fjorden.

Den har seglat färdigt.

Väl ute i canal Messier så passerar vi ett väl utmärkt grund. Utmärkningen består av en stor rostig ångbåt som står uppe på det. Grundet heter Cotopaxi efter den båt som först gick på (år 1889). Av den syns inget men en annan båt, Capitãn Leonidas, har påpassligt placerat sig väl synlig ovanpå. Strax innan kväll så friankrar vi i Caleta Sabauda. Nästa morgon så blåser det lite grann och vi sätter genuan. Till att börja med är det inte så mycket vind men under förmiddagen så ökar det. Nu seglar vi i motström igenom den smalaste och krokigaste leden som avslutar Canal Messier. I de allra smalaste partierna är motströmmen ca 4 knop så det går inte så fort. Leden heter Angostura Inglesa och skiljer Canal Messier från Paso Del Indio. Om man bortser från bergen i bakgrunden så liknar det nästan Stockholms skärgård. Vid middagstid anländer vi till den avlägsna byn Puerto Edén där vi vid andra försöket får fäste för vårt ankare. I viken ligger en Holländsk segelbåt på väg norrut samt motorbåten Iron Lady, som vi tidigare träffat på Isla Chiloé, som har för avsikt att gå till Antarktis. Han lämnar efter en timma och vi sjösätter dingen för att se vad Puerto Edén har att erbjuda.

Eftersom det här inlägget publiceras på sista dagen på år 2018 så önskar vi alla våra följare ett riktigt 

GOTT NYTT ÅR
2019

 

En lång seglats med depåstopp bland stengubbar.

2018.09.23. – 2018.10.04.  (Brev nr: 18.09.)

Så snart vi kommit ut på öppet vatten sätter vi storseglet, men får stötta med motorn fram till kvällen innan vinden ökar så pass att vi kan klara oss för bara segel. Vinden är nästan sydvästlig så vi kan inte hålla kurs mot målet. Det är helt enligt beräkningarna och vi förväntar oss att vinden skall vrida så sakta mot sydost först om ett par dagar. Vi är också beredda på att möta fiskebåtar med långlinor eller fiskegarn. Redan första natten möter vi flera pangas som lyser mot oss med någon sorts laser lampor. De är helt mörklagda och tänder inte några ljus förrän de ser oss. När det ljusnar på morgonen ser vi en fiskeflagga och en panga som drar upp sina garn. Vi misstänker att flaggan tillhör ett annat garn och sniker oss upp mellan flaggan och pangan. Redan innan har vi rullat in genuan och går för motor och storsegel. Vårt vägval verkar rätt för ingenting händer och gubbarna i pangan verkar inte bry sig.

Stina suportar med bränsle.

Lite senare under förmiddagen, när vi åter är under segel, så kommer en panga körande upp jämsides med oss och gestikulerar. Vi förstår efter ett tag att de gärna vill ha diesel till något moderfartyg i närheten. Vi ger dem en av våra reservdunkar som de tacksamt tar emot och fyller över i en egen dunk. När vi fått tillbaka vår dunk så vinkar de och tackar innan de försvinner iväg akterut. Vi blev 10 liter fattigare, men hoppas att det hjälpte dem att komma tillbaka till sin hemmahamn. Dagen blir i övrigt lugn och vi seglar bidevind med kurs mot Galapagos. Under eftermiddagen får vi stötta några timmar med motorn på lågt varv. Andra natten ser vi en del pangor men ingen som vi kommer i närheten av och natten löper utan några incidenter. De följande dagarna har vi fortsatt svaga, skiftande vindar och motorn får fortsatt stötta vid några få tillfällen. Efter hand vrider dock vinden till vår fördel och i slutet av veckan kan vi i stort sett ligga upp kursen mot Rapa Nui (Påskön). Vi har dagligen besök av Sulor och fregattfåglar.

Ännu ett fågelbesök.

En dag landar en vilsekommen Skrattmås på en av våra solceller för att ta igen sig.  De ser lite annorlunda ut gentemot de vi har hemma i Sverige. På fredag i slutet av veckan är vi över 500 nm från Peru som är närmsta land. Då börjar problemen med långlinor. Det är linor som kan vara flera kilometer långa med betade upphängarkrokar som skall lura fisken till hugg. På kvällen fastnar vi i en sådan lina och vi rullar genast in genuan. När farten sjunker så ser vi att linan släpper och vi kan fortsätta att segla. Vi har tur den här gången men några timmar senare är det dags igen. Den här gången kommer vi inte loss. Jag får gå ner på badplattformen och fiska upp linan med vår båtshake. Efter lite trixande lyckas jag och vi kan kapa linan mitt av i båda ändar. När vi sen drar i ena änden så får vi upp hela stumpen och kan fortsätta segla. Under dagen möter vi ett containerfartyg som passerar ca 4 nm akter om oss. Vi blir även passerade av en flock Pilotvalar alldeles i lovart om oss. Deras andedräkt är inte att leka med. Strax efter att mörkret fallit, så fastnar vi åter i en långlina men kommer ganska lätt loss igen. Vi ser flera blinkande ljusbojar lite över allt och det är omöjligt att veta var man skall segla. Några svar från fiskebåtarna i närheten får vi inte då vi kallar upp dem med vår VHF-radio. Inte ens då vi kallar på spanska. Den kvällen fastnar vi 3 gånger och varje gång måste vi fiska upp linorna och skära loss dem. Resterna hänger kvar i propellern eller rodret, vi vet inte vilket just då. Efter midnatt så blir vi av med fiskebåtar och långlinor och kan återgå till våra normala rutiner. Senare under dagen så ser vi många fiskebåtar föröver med asiatiska namn. Vi ser dem bara på vår AIS och då ganska långt föröver. De är alla på väg och bedriver då förmodligen inget fiske. Mitt på dagen blir vinden väldigt svag och eftersom det är sol och blå himmel så passar jag på att ta ett bad i havet. Anledningen är naturligtvis att vi vill bli av med alla rester av långlinor som fastnat i rodret. I propellern hade ingenting fastnat. Känns lite märkligt att bada med flera kilometer vatten under sig. Vattnet är kristallklart och härligt blått. Dock inte lika varmt som vi blivit bortskämda med, kanske 22-23 grader. Senare på dagen får vi en Mahi-mahi på kroken men den lyckas komma loss innan vi landat den. Nästa dag får vi ännu en Mahi-mahi som även den lyckas komma loss. Men trägen vinner, så efter en stund så lyckas vi landa en på ca 4 kg. Den ger oss goda middagar i 4 dagar. Vi är nu inne på andra veckan och kursen går rakt mot målet med lite släck i seglen. Vinden är väldigt växlande, både i riktning och styrka, så det blir mycket exercerande med revning av både storsegel och genua. Tendensen är dock att det blåser mer på natten och förmiddagen och mindre på eftermiddagen och kvällen. Vi följer våra vaktschema och dagarna försvinner fort. Stina bakar bröd och sätter youghurt var 3e dag och det är hon en riktig hejare på. Vid nattens vaktskifte den 6 oktober så klarar jag strupen och stämmer upp i skönsång för Stina som har födelsedag. Dagen till ära så drar vi också till med överseglingens bästa dygnsdistans på 162 nm. Under natten som följer får vi ta hjälp av motorn en timma innan det friskar i med 24 knop rakt i sidan.

Land ahoy!

Trafiken har helt upphört och vi har inte sett en båt på AIS:en på nästan en vecka. Varje morgon plockar vi flygfisk från däck och på dagarna ser vi ofta Storm petreller. Ett par dagar innan vi är framme så kommer det 3 st Tropic bird flygande och vi ser även några Albatrosser. Onsdagen den 3e veckan ser vi äntligen Rapa Nui på horisonten. På vår AIS har vi sett ett militärfartyg med samma destination som oss och då vi kommer fram ligger den ankrad tillsammans med 2 andra mindre fraktfartyg. Vi ankrar utanför Hanga Roa som är öns huvudort.

Rapa Nui (Påskön).

Vi har seglat 2395 nm på 17 dagar och 2 tim och förutom våra longline problem, haft en ganska behaglig överfart. Det ligger ytterligare en segelbåt här men vi ankrar en bit ifrån, på den plats som anges på internett (Noonsite). Efter en liten stund blir vi dock uppkallade av ”armadan” som vänligt ber oss flytta upp där den andra båten ligger. Där ankrar vi på 23 m djup i sandbotten.

Stina klarerar in.

Vi får också besked på att inklarering kommer att ske under förmiddagen dagen efter. När de dyker upp så kan de inte komma upp i vår båt, eftersom det rullar för mycket. Så Stina får hoppa ner i deras panga och klara av inklareringen där. Den enda som kommer ombord är en dam som skall kontrollera våra färskvaror. Hon lägger beslag på några Lime frukter och två Vitkålshuvud innan hon känner av sjösjukan och måste upp i friska luften. Därmed missade hon alla våra äpplen som vi förvarar i en låda i förpiken. Vi stannar kvar i båten hela dagen och städar och torkar rent från salt. På eftermiddagen kommer en av ägarna till grannbåten över och frågar om vi har behov av något. Båten är stationerad här och används för att ta ut turister på solnedgångsturer. Jochum, som killen heter, är gift med Priscilla som har bott i Sverige i många år. Han berättar också hur vi skall ta oss in i den lilla hamnen med dingen. Ett av de problem som kan uppstå då man seglar hit, är att man kanske inte kan ta sig i land på grund av för hög dyning. Det finns fyra rekommenderade ankarplatser runt ön, så man kan alltid hitta lä från vinden. Men det är ju inte säkert att det innebär skydd för vågor och dyning. Endast hamnarna utanför Hanga Roa erbjuder enkel landstigning, om man nu kan ta sig in genom de ibland brytande vågorna. Det finns en lite större hamn, Hanga Piko som ligger lite söder om byn och runt en udde. Den lär vara något enklare att komma in i men det innebär också en bra mycket längre tur. Dagen därpå sätter vi dingen och monterar motorn. Operationen är inte helt enkel från den rullande båten.

Hamnen vid Hanga Roa.

Vi följer de råd vi fått för inpassage och kommer in i en liten hamnbassäng som rymmer ett 20-tal pangas. Längs med kajen ligger dykfirmorna vägg i vägg. Det är det kristallklara vattnet som gör dykningen till en stor attraktion här. Byn är vacker och välskött och nästan helt befriad från skräp. Trädgårdarna är välskötta och prunkande. Vi skaffar oss en uppfattning om vad byn kan erbjuda och var det är bra att handla. Kostnadsläget är ganska högt, framför allt om man jämför med Ecuador. En lunch här, kostar som en dagens rätt i Sverige. Maten som serveras är väldigt fräsch och god. På vår promenad passerar vi armadans byggnad och vi går in och passar på att få en väderrapport. Vi besöker också turistkontoret, där damen berättar att det bor 2 st Svenskar på ön. En av dem led skeppsbrott på ön med sin segelbåt och blev kvar efter det. Av olika anledningar lyckas vi dock aldrig träffa dem, trots att vi faktiskt försöker. Vi blir också upplysta om att vi behöver lösa en biljett som ger tillträde till alla attraktioner utanför byn.

Ko Te Riku med Liv i bakgrunden.

Nästa dag så träffar vi Jochum och Priscilla samt en av deras söner nere vid hamnen. Vi har fått erbjudande om att låna en av deras bilar helt gratis under den tid vi är kvar på ön. Priscilla berättar att hon och hennes familj bott i Värnamo i 10 år och hennes svenska är perfekt med en lätt brytning. Rapa Nui som är det polynesiska namnet på ön, har formen av en triangel där basen är ca 30 km lång och höjden ca hälften. Av öns yta är 43 % skyddad nationalpark och förklarad som världsarv av UNESCO sedan 1995. Det bor ca 7.700 människor på ön varav knapt hälften bor i Hanga Roa. Under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet har befolkningen ökat kraftig. Främst genom inflyttning av Chilenare med europeisk härkomst. Dessa utgör ca 39 % av befolkningen. Under 1700-talet beräknas dock befolkningen ha varit 8.000-10.000 invånare men 1877 fanns det bara drygt 100 kvar, efter bland annat evakuering av slavarbetare till Peru. Många dog säkert också i sjukdomar som fördes till ön via långväga sjöfarare. Gåtorna som omger Rapa Nui är många, Varför försvann skogarna, och varför började man bygga alla de stenstatyer som ön blivit känd för? Varifrån kom urbefolkningen? De mesta på ön tyder på att befolkningen kom från polynesien men man odlade potatis väldigt tidigt och den måste ha kommit från Sydamerika. Som tidigare nämnts så är ön mest känd för sina stengubbar, eller ”Moai” som de heter på det lokala språket. Det finns över 1000 av dessa statyer utspridda över hela ön. Ofta är de uppställda på en plattform som kallas ”Ahu”.

Bostads replika.

Vår biltur tog oss upp längs sydost kusten där vi stannade vid Hanga Te´e och Aka Hanga. På den första var det speciellt intressant att titta på de replikor av bostäder som man bodde i. Den andra platsen har värdet av att inte vara restaurerad. Där ligger alla Moais kullvräkta på marken så som de lämnades efter de stamkrig som lär ha inträffat. Vid lunchtid kom vi fram till Rano Raraku som är den plats där man tillverkade sina ”Moais”. Härifrån fraktades de sen ut till sina ”Ahu”, spridda över hela ön. Hur transporten gick till är fortfarande en gåta, men enligt sägnen så vandrade de med övernaturlig kraft s.k. ”Mana”.

Stina bland gubbarna.

Här kan man se 397 ”Moais” i olika stadier av tillverkning. En del har inte ens lämnat klipporna där de tillverkades. Inte lång därifrån ligger öns mest imponerande ahu, ”Ahu Tongariki”. Den är 220 m lång och har 15 majestätiska ”Moais”. Nästan alla ahu finns nere vid stränderna och nästan alla moais står vända med ansiktet in mot ön. Man anser att statyerna tillverkades för att hedra en hövding och att de står uppställda så att de kunde hålla ett vakande ög på den närliggande byn. Vi körde vidare till nordöstra sidan av ön och kom fram till Anakena som är en av de angivna ankarplatserna.

Ahu Tongariki.

På vägen lyckades vi faktiskt missa den största Moaien, ”Ahu Te Pitu Kura”. Den är 11 m hög och har en uppskattad vikt av 80 ton. Anakena har en fin sandstrand och det är en populär utflyktsplats för öborna. Givetvis finns här även en ahe med ett par Moais. Efter Anakena körde vi in på ön till Ahu Akivi. Det är den enda ahu som inte står vid kusten och där dessutom alla 7 moais står vända mot havet. Enligt sägnen är det för att påminna invånarna på Rapa Nui om var de härstammar ifrån. Efter besöket hade vi fått nog av stengubbar och tog oss tillbaka till Rapa Nui och båten för att smälta dagens intryck. Nästa dag är vår plan att köra en tur på den lilla kvarvarande södra delen av ön. När vi närmar oss hamnen med vår jolle ser vi dock att dyningen bryter tvärs över inloppet, så vi bestämmer oss för att inte utmana ödet. Den höga dyningen är dock till välsignelse för den surf-tävling som pågår alldeles norr om hamninloppet. Dagen efter har det dock lugnat sig så pass att vi vågar ta oss in. Vi tar bilen, rundar flygplatsen och kör upp på vulkanen Rano Kau.

Vid Rano Kau krater.

Den stora kratern är skyddsområde för den inhemska floran. På själva krate kanten 300 meter över havet i söder ligger fornminnesbyn Orongo som består av 48 st elliptiska och ganska låga stenhus. Det finns också många petroglyfer i området. Orongo är en kulturell plats och under 17- och 1800-talet så var det center för ”bird man kulturen”. Varje år anordnades en tävling där det gällde att ta sig över till den närliggande ön Motu Nui för att returnera ett oskadat ägg från en ”Sooty tern” som häckar där. Tävlingen var farlig och många tävlande omkom då de försökte ta sig upp eller ner från de branta klipporna. Den som först lyckades återbörda ett ägg blev utnämnd till ”bird man”.

Hus i ORONGO.

En av de mest välbevarade och utsmyckade ”Moai” (Hoa Hakananaiá) stod också på platsen men år 1868 fraktades den till England på skeppet HMS Topaz. Där gavs den så småningom till drottningen som i sin tur skänkte den till British Museum, där den står än i dag. På platsen finns ett nybyggt besökscentrum som beskriver området. Med dagens utflykt ansåg vi oss ha sett det allra mesta av ön och nu fokuserade vi på att bunkra upp båten för vidare segling mot Chilenska fastlandet. En dag tog jag dingen in för att hämta 2 dunkar med vatten. Det var lågvatten och jag kom förmodligen inte riktigt rätt i inloppet. Propellern slog i botten och gummibussningens vulkning släppte vilket innebär att propellern slirar. Det gick att köra på tomgång men inte mycket mer. Lösningen på problemet innebar anskaffning av ny propeller vilket inte gick att fixa på ön trots god hjälp från Martha, en tjej som bor på grannbåten . Vi lyckades ta oss in och ut de resterande dagarna vi var kvar men sista dagen då vi checkade ut, fick Stina hjälpa till med årorna. Fredagen den 19e, efter 9 dagar på Rapa Nui, sjöstuvar vi dinge och motor och gör klart för avfärd.

Vidare mot Valdivia.

Klockan 15.30 tar vi upp ankaret och rundar de små öarna utanför Rano Kau på sydspetsen. Två timmar senare sätter vi storseglet och efter ytterligare 2 timmar kan vi segla med utbommad genua så motorn får vila. På denna översegling har vi förväntat oss passadvind från sydost, alltså rakt i nosen till att börja med. Det normala är att man då går söderut tills man kommer ur passaden och in i västvindsbältet kring 40 grader syd.  Vår prognos den första veckan tydde på svaga vindar från nordväst till nordost. Det blev också mycket växlande förhållanden med motor några gånger emellanåt. Ibland seglade vi med svaga akterliga vindar och ibland med revade segel i frisk halv-vind. Efter ett par dagar fick vi dessutom lite regn över oss så vi monterade upp vårt överseglingskapell, det som gör att vi kan sitta skyddade från regn och vind under sprayhooden. Det är ganska dött här ute, någon enstaka fågel kommer förbi. Några båtar ser vi inte de första 2 veckorna. Bara en fiskebåt visar sig på vår AIS men då på långt avstånd. Andra veckan bildas ett lågtryck akter om oss som har kurs strax söder om oss. För att vara säkra på att det inte skall gå norr om oss, väljer vi att gå på en lite nordligare kurs. Om det kommer norr om oss får vi kryssa i ostliga vindar.

Lite busväder.

Nu får vi istället nordlig vind som vrider till väst och senare sydväst när det passerar. Det drar i med 30-35 knop med enstaka toppar på 38 knop. Vi tar ner storseglet och seglar enbart på en revad genua. Det blir lite obekvämt och blött men vi sitter ganska skyddade innanför vårt kapell. Lågtrycket passerar ganska snabbt och efter ett dygn kan vi åter hissa storseglet. Men säg den glädje som varar. Ett nytt intensivt lågtryck kommer farande lång söder om oss. Vi ligger tack och lov i dess utkanter men får ändå vindar på över 30 knop. Efter midnatt är det åter dags att ta ner storseglet. Vi seglar med utbommad genua med ett rev och har vinden nästan rakt akterifrån.

Ganska torrt och skönt trots allt.

Vågorna är betydligt beskedligare den här gången och vi har det hyfsat bekvämt ombord. Vi har kommit in i den nordgående Humboltströmmen som sätter ner vår fart med ca 1 knop. På vår frivakt sover vi i salongen där vi bäddat med slingerskydd. Det är den lugnaste platsen på båten och under däck är det väldigt tyst. Vi möter ett par fartyg så det märks att vi närmar oss land. Ett av dem passerar på nordgående kurs bara 1,5 nm från oss. De sista dagarna har vi även haft sällskap av en hel del Albatrosser. Söndag, den 16e dagen till sjöss, kan vi åter hissa storseglet med ett rev och vi länsar med god fart in mot Bahia Corral. På eftermiddagen ser vi land på ca 10 nm. Det är mulet och regnbyarna avlöser varandra. I Bahia Corral lägger sig vågorna och vinden avtar något. Vi svänger upp i Rio Valdivia och efter ca 4 nm kan vi lägga till i marina Estancilla som ligger granne med Alvoplast boatyard. På bryggan finns många hjälpande händer som ser till att vi blir bra förtöjda. Här inne är det nästan helt vindstilla och vi ligger väldigt bra skyddade för alla vindar. Vi har seglat 2033 nm på 16 dagar och kunnat gå nästan raka spåret hela vägen hit. Förhållandena har växlat väldigt mycket så det har varit mycket exercerande med segel. Lite lättare vindar de första 12 dagarna och hårdare vindar de sista 4 dagarna. Totalt sett är vi väldigt nöjda med överfarten. På grund av att vi låg ankrade på en så rullig ankarplats på Rapa Nui, så känns det nästan som om vi varit till sjöss i 6 veckor. Så det är med en väldigt behaglig känsla vi kryper till kojs på kvällen.

 

Det här vädret får vi nog vänja oss vid. Den röda pricken är Liv.

Mera Ecuador.

2018.08.09 – 2018.09.23.  (Brev nr: 18.08.)

Strax före midnatt så landar vi på Quitos Internationella flygplats och tar taxi in till Historic Center, där vi bokat hotell. Taxin kan inte köra ända fram eftersom Historic Center är avstängt. Det pågår nämligen en festival, ”Fiesta de Luz” och gatorna är fulla av flanerande människor.

Hotel Flores.

Hotellet vi bokat heter Flores och ser inte mycket ut från gatan. En liten port som leder in till en glasdörr. Innanför den är det dock väldigt mysigt i lite kolonial stil. Frukost ingår inte så nästa morgon blir vi rekommenderade ett litet café alldeles runt hörnet där vi bor. Där äter vi en god frukost för det överkomliga priset av 5 dollar för oss båda.  Efter frukost tar vi lokalbussen till Quitumbe Terminalen där vi köper biljetter till måndagens återresa till Bahia de Caraques. På eftermiddagen går vi på upptäcktsfärd i den historiska stadsdelen som har massor av vackra byggnader från den spanska kolonialtiden.

Plaza Grande ligger mitt i stadsdelen och här finns presidentpalatset och La Catedral och Iglesia del Sagrario.

Presidentpalatset vid Plaza Grande.

På kvällen går vi till Plaza San Fransisco där vi ser ett mycket vackert ljusspel som beskriver Quitos historia. Det är väldigt mycket människor på gatorna och man har försökt att göra dessa enkelriktade för fotgängare bara för att underlätta för alla besökare. Det vimlar av försäljare av allt från maträtter till olika ljus-leksaker och allt tycks kosta en dollar för man hör alla ropa ” un dollar, un dollar, un dollar…….” Man måste beundra människornas entreprenör anda. Till slut tycker vi att det blir nästan lite otäckt trångt på gatorna så vi drar oss mot hotellet.

På väg upp med Linbanan.

 

Efter frukost dagen efter tar vi taxi till ”Teleferico Pichincha” d.v.s. linbanan som går upp till ett av bergen rakt ovanför staden. Quito ligger på 2.850 m.ö.h. och är världens näst högsta huvudstad näst efter La Paz i Bolivia. Linbanan tar oss upp på 4.000 m.ö.h. och där uppe kan vi njuta av en vidunderlig utsikt över Quito och dess omgivningar.

 

Vi kan se flertalet av de vulkaner som omger staden bland annat Cayambe (5790 m), Antisana (5704 m), Cotopaxi (5897 m) och den högsta av dem alla, Chimborazo (6263 m). Den senare är för övrigt världens högsta berg mätt från jordens medelpunkt. Det senaste vulkanutbrottet inträffade år 1877 och det var Cotopaxi som då visade sin styrka. Från toppstationen finns det en vandringsled som leder upp till vulkanen Pichincha 4696 m.ö.h. Den är 4 km lång och tar 4-5 timmar att genomföra.

Volcan Cotopaxi.

 

 

Vi hade inte kännedom om rutten så vi hade inte förberett med mat och dryck i tillräcklig mängd, så vi avstod från att gå hela vägen. Vi nöjde oss med en tredjedel ungefär, vilket ger oss c 250 höjdmeter ytterligare. Det skall konstateras, att man inte går fort uppför på denna höjd.

Bascilica del Voto Nacional.

 

Eftermiddagen och den efterföljande söndagen ägnar vi åt att vandra runt i Centro Histortico. Det är lite mindre folk på eftermiddagarna men på kvällarna är det fullpackat. Vi hinner se 2 ljusspel till innan vi på måndagen tar lokalbussen ut till Quitumbe terminalen för byte till bussen som skall ta oss till Bahia och båten. Resan ner går genom en vacker bördig dalgång och vägen är väldigt fin med 4 filer på sina ställen. Ungefär halvvägs så stoppar den vid en restaurang för matpaus. Klockan 18.30 är vi framme vi vår ”terminal tereste” och därifrån tar vi lokalbussen ungefär 20 minuter till Bahia. Dagen efter går i städningens tecken. Medan vi varit borta så har hägrarna satt sina bomärken på fördäck och ett tunt lager med sand täcker det mesta av båten. Vår tanke från början, var att vi skulle göra klar båten för avgång och efter någon vecka lämna Bahia för Rapa Nui (Påskön). När vi nu studerar vädret så ser vi att vindarna är väldigt växlande och hårda runt Rapa Nui så vi beslutar oss för att skjuta upp avresan en månad. Vi fortsätter dock att göra klar båten och tankar 200 liter diesel för ca 4 kr/liter. Tiden fördrevs med lite underhåll samt förbättringar på båten. Dagen innan vi kom tillbaka från vår resa, så kom Goblin in och la sig strax bredvid oss.

Symboliskt för Manta.

Det blir ganska mycket umgänge med dem och en dag gör vi en gemensam bussutflykt till Manta, som är närmsta stora stad. Manta är centrum för tonfiskindustrin här i Ecuador och konservfabrikerna duggar tätt. Bukten utanför är full av uppankrade stora fiskebåtar med sina typiska utsiktskorgar i masterna. I övrigt är staden prydlig med en vacker malecon och en härlig sandstrand. Varuutbudet är naturligtvis mycket större här än i lilla Bahia. I månadsskiftet aug/sept åker Jennifer på Goblin hem till Seattle för att undervisa på universitetet under hösten.  För att fördriva tiden tar vi åter bussen till Quito, tillsammans med Katie och Alan från Goblin. Efter en dag med rundvandring i den historiska stadsdelen tar vi nästa dag bussen mot Carselén som är den norra bussterminalen. Då inträffar en tråkig händelse på bussen dit. Stina blir rånad av ficktjuvar på sin plånbok. Det är trångt på bussen som skakar fram och tillbaka. Vi får stå upp och Stina står inklämd mellan en kvinna och en man. Strax efter dessa gått av känner Stina att plånboken saknas. Plånboken har hon förvarat i innerfickan på sin fleecejacka och tjuvarna har lyckats öppna ytterfickan och med ett rakblad skära upp fodret i densamma och på så vis kommit åt plånboken i innerfickan.  Alltså en ganska omfattande operation. Man måste erkänna att de är skickliga. Med plånboken försvann betalkort, körkort och 100 dollar. Vi tar oss genast av bussen och lyckas omedelbart spärra betalkortet. Som tur är så har vi ju mitt betalkort så vi får plocka ut nya pengar och därefter fortsätta resan. I Carselén byter vi till en provinsbuss som tar oss till en lite stad som heter Otovalo, där det är en stor lördagsmarknad.  Vi går runt och tittar på kommersen men vår souvenirkvot är slut så det blir inget inhandlat. Nästa morgon har vi bokat en tur till en liten kaffeplantage som ägs av en Amerikanare som bott här i mång år . Vi blir upplockade av en av hans anställda och efter en 2 timmars färd bland vackra grönskande berg kommer vi fram till El Refugio De Intag som platsen heter. På vägen har vi stannat vid en vacker sjö som ligger vackert mellan 2 bergsryggar, strax under vulkanen Cotacachi 4944 m.ö.h. Vi blir mötta av hundar, märkliga hönor och en Guinea Fowl och inkvarterade i ett vackert hus med vackra omgivningar.

Rufous-Tailed Hummingbird.

I buskarna runt huset kommer det flera Kolibrier och suger nektar från blommorna. Ägaren Peter är gammal ornitolog och tar oss med på en vandring genom skogarna i närheten och avslutas i kaffeplantagen. Efter en god middag på kvällen beger vi oss i mörkret till en närliggande skolgård där Peter i förväg tänt den starka belysningen av gården. Här fullkomligt vimlar det av nattfjärilar och andra kryp. De är fantastiskt vackra i olika färger och former. Efter en god natts sömn gör vi åter en vandring i skogen och ser en del fåglar och även en Aguti.

Blue-Winged Mountin Tanager.

De flesta fåglarna ser vi när vi äter frukost, alldeles utanför fönstret. Efter en intressant upplevelse går vi upp till huvudvägen och inväntar bussen som, efter en timma, kommer och tar oss tillbaka till Otovalo. När vi kommer dit, står det en buss som ska gå till Quito. Vi tar ett snabbt beslut och hoppar på den. Så när mörkret faller är vi tillbaka i huvudstaden.  Vi hittar en trevlig restaurang i Historical center och det visar sig att de också har väldigt fina rum. Lite dyrare än vi tänkt oss men efter lite förhandling kommer vi fram till samma pris som vi betalat tidigare. Rummen är dock betydligt bättre än vi vant oss vid. Sista dagen i Quito, åker vi ut till Quitumbe och köper biljetter för hemresan. Vi passar också på att köpa lite grejer som vi har på vår lista. När vi vandrar på stan så känner jag något som drar vid min byxficka. Jag känner genast efter och märker att en av två tryckknappar är uppknäppt och ser samtidigt att några unga killar bakom mig ger sig av springande in i en gränd. I fickan förvarar jag mobiltelefonen, men den kom de inte åt. Här gäller det att vara på sin vakt. Nästa morgon tar vi lokalbussen till Quitumbe för vidaretransport till Bahia dit vi anländer på kvällen. Det känns bra att vara hemma igen, borta bra men båten bäst. Båten är även denna gång ganska skitig, så det blir städning första dagen. Jag får köra några gånger med jollen för att hämta vatten vid jollebryggan. Allting blir ju lite krångligare och tar lite längre tid när man ligger ankrade som vi nu gör. Vi börjar bunkra upp båten och göra oss klara för avgång. Kontrollerar tidvattentabellerna och inser att vi får vänta en vecka på ”spring tide”. Man lämnar inte gärna Bahia vid ”nip tide”, då riskerar man att slå kölen i botten vid passage av sandrevlen i mynningen.  Tidvattnet är här nästan 3 meter och skillnaden mellan spring och neep är ca 1 m. Väntan ger oss tid att tvätta hela riggen innan vi hissar den nya genuan. Vår fasta VHF-radio har lagt av, det verkar som mikrofonen har lagt av. Som tur är har vi en handburen radio. Stina beställer nytt betalkort och efter lite strul med spårningsnumret, så anländer trots allt kortet utan problem. Söndage den 23e september är vi utklarerade och kan släppa förtöjningarna strax före högvatten . Vi har inte någon lots ombord utan följer vårt spår från inseglingen. Utpassagen går fint och vi kan sätta segel och påbörja den långa seglingen till Rapa Nui (Påskön).

Märklig men vacker.

Nattfjäril.

 

 

 

 

 

 

 

 

PS. Jag berättade i förra reseskildringen om jordbävningen som inträffade 2016 i April. Här kommer ett par bilder på vad den ställde till i Bahia de Caraques.

Sprucken fasad.

Lite mer än sprucken.