Mera Ecuador.

2018.08.09 – 2018.09.23.  (Brev nr: 18.08.)

Strax före midnatt så landar vi på Quitos Internationella flygplats och tar taxi in till Historic Center, där vi bokat hotell. Taxin kan inte köra ända fram eftersom Historic Center är avstängt. Det pågår nämligen en festival, ”Fiesta de Luz” och gatorna är fulla av flanerande människor.

Hotel Flores.

Hotellet vi bokat heter Flores och ser inte mycket ut från gatan. En liten port som leder in till en glasdörr. Innanför den är det dock väldigt mysigt i lite kolonial stil. Frukost ingår inte så nästa morgon blir vi rekommenderade ett litet café alldeles runt hörnet där vi bor. Där äter vi en god frukost för det överkomliga priset av 5 dollar för oss båda.  Efter frukost tar vi lokalbussen till Quitumbe Terminalen där vi köper biljetter till måndagens återresa till Bahia de Caraques. På eftermiddagen går vi på upptäcktsfärd i den historiska stadsdelen som har massor av vackra byggnader från den spanska kolonialtiden.

Plaza Grande ligger mitt i stadsdelen och här finns presidentpalatset och La Catedral och Iglesia del Sagrario.

Presidentpalatset vid Plaza Grande.

På kvällen går vi till Plaza San Fransisco där vi ser ett mycket vackert ljusspel som beskriver Quitos historia. Det är väldigt mycket människor på gatorna och man har försökt att göra dessa enkelriktade för fotgängare bara för att underlätta för alla besökare. Det vimlar av försäljare av allt från maträtter till olika ljus-leksaker och allt tycks kosta en dollar för man hör alla ropa ” un dollar, un dollar, un dollar…….” Man måste beundra människornas entreprenör anda. Till slut tycker vi att det blir nästan lite otäckt trångt på gatorna så vi drar oss mot hotellet.

På väg upp med Linbanan.

 

Efter frukost dagen efter tar vi taxi till ”Teleferico Pichincha” d.v.s. linbanan som går upp till ett av bergen rakt ovanför staden. Quito ligger på 2.850 m.ö.h. och är världens näst högsta huvudstad näst efter La Paz i Bolivia. Linbanan tar oss upp på 4.000 m.ö.h. och där uppe kan vi njuta av en vidunderlig utsikt över Quito och dess omgivningar.

 

Vi kan se flertalet av de vulkaner som omger staden bland annat Cayambe (5790 m), Antisana (5704 m), Cotopaxi (5897 m) och den högsta av dem alla, Chimborazo (6263 m). Den senare är för övrigt världens högsta berg mätt från jordens medelpunkt. Det senaste vulkanutbrottet inträffade år 1877 och det var Cotopaxi som då visade sin styrka. Från toppstationen finns det en vandringsled som leder upp till vulkanen Pichincha 4696 m.ö.h. Den är 4 km lång och tar 4-5 timmar att genomföra.

Volcan Cotopaxi.

 

 

Vi hade inte kännedom om rutten så vi hade inte förberett med mat och dryck i tillräcklig mängd, så vi avstod från att gå hela vägen. Vi nöjde oss med en tredjedel ungefär, vilket ger oss c 250 höjdmeter ytterligare. Det skall konstateras, att man inte går fort uppför på denna höjd.

Bascilica del Voto Nacional.

 

Eftermiddagen och den efterföljande söndagen ägnar vi åt att vandra runt i Centro Histortico. Det är lite mindre folk på eftermiddagarna men på kvällarna är det fullpackat. Vi hinner se 2 ljusspel till innan vi på måndagen tar lokalbussen ut till Quitumbe terminalen för byte till bussen som skall ta oss till Bahia och båten. Resan ner går genom en vacker bördig dalgång och vägen är väldigt fin med 4 filer på sina ställen. Ungefär halvvägs så stoppar den vid en restaurang för matpaus. Klockan 18.30 är vi framme vi vår ”terminal tereste” och därifrån tar vi lokalbussen ungefär 20 minuter till Bahia. Dagen efter går i städningens tecken. Medan vi varit borta så har hägrarna satt sina bomärken på fördäck och ett tunt lager med sand täcker det mesta av båten. Vår tanke från början, var att vi skulle göra klar båten för avgång och efter någon vecka lämna Bahia för Rapa Nui (Påskön). När vi nu studerar vädret så ser vi att vindarna är väldigt växlande och hårda runt Rapa Nui så vi beslutar oss för att skjuta upp avresan en månad. Vi fortsätter dock att göra klar båten och tankar 200 liter diesel för ca 4 kr/liter. Tiden fördrevs med lite underhåll samt förbättringar på båten. Dagen innan vi kom tillbaka från vår resa, så kom Goblin in och la sig strax bredvid oss.

Symboliskt för Manta.

Det blir ganska mycket umgänge med dem och en dag gör vi en gemensam bussutflykt till Manta, som är närmsta stora stad. Manta är centrum för tonfiskindustrin här i Ecuador och konservfabrikerna duggar tätt. Bukten utanför är full av uppankrade stora fiskebåtar med sina typiska utsiktskorgar i masterna. I övrigt är staden prydlig med en vacker malecon och en härlig sandstrand. Varuutbudet är naturligtvis mycket större här än i lilla Bahia. I månadsskiftet aug/sept åker Jennifer på Goblin hem till Seattle för att undervisa på universitetet under hösten.  För att fördriva tiden tar vi åter bussen till Quito, tillsammans med Katie och Alan från Goblin. Efter en dag med rundvandring i den historiska stadsdelen tar vi nästa dag bussen mot Carselén som är den norra bussterminalen. Då inträffar en tråkig händelse på bussen dit. Stina blir rånad av ficktjuvar på sin plånbok. Det är trångt på bussen som skakar fram och tillbaka. Vi får stå upp och Stina står inklämd mellan en kvinna och en man. Strax efter dessa gått av känner Stina att plånboken saknas. Plånboken har hon förvarat i innerfickan på sin fleecejacka och tjuvarna har lyckats öppna ytterfickan och med ett rakblad skära upp fodret i densamma och på så vis kommit åt plånboken i innerfickan.  Alltså en ganska omfattande operation. Man måste erkänna att de är skickliga. Med plånboken försvann betalkort, körkort och 100 dollar. Vi tar oss genast av bussen och lyckas omedelbart spärra betalkortet. Som tur är så har vi ju mitt betalkort så vi får plocka ut nya pengar och därefter fortsätta resan. I Carselén byter vi till en provinsbuss som tar oss till en lite stad som heter Otovalo, där det är en stor lördagsmarknad.  Vi går runt och tittar på kommersen men vår souvenirkvot är slut så det blir inget inhandlat. Nästa morgon har vi bokat en tur till en liten kaffeplantage som ägs av en Amerikanare som bott här i mång år . Vi blir upplockade av en av hans anställda och efter en 2 timmars färd bland vackra grönskande berg kommer vi fram till El Refugio De Intag som platsen heter. På vägen har vi stannat vid en vacker sjö som ligger vackert mellan 2 bergsryggar, strax under vulkanen Cotacachi 4944 m.ö.h. Vi blir mötta av hundar, märkliga hönor och en Guinea Fowl och inkvarterade i ett vackert hus med vackra omgivningar.

Rufous-Tailed Hummingbird.

I buskarna runt huset kommer det flera Kolibrier och suger nektar från blommorna. Ägaren Peter är gammal ornitolog och tar oss med på en vandring genom skogarna i närheten och avslutas i kaffeplantagen. Efter en god middag på kvällen beger vi oss i mörkret till en närliggande skolgård där Peter i förväg tänt den starka belysningen av gården. Här fullkomligt vimlar det av nattfjärilar och andra kryp. De är fantastiskt vackra i olika färger och former. Efter en god natts sömn gör vi åter en vandring i skogen och ser en del fåglar och även en Aguti.

Blue-Winged Mountin Tanager.

De flesta fåglarna ser vi när vi äter frukost, alldeles utanför fönstret. Efter en intressant upplevelse går vi upp till huvudvägen och inväntar bussen som, efter en timma, kommer och tar oss tillbaka till Otovalo. När vi kommer dit, står det en buss som ska gå till Quito. Vi tar ett snabbt beslut och hoppar på den. Så när mörkret faller är vi tillbaka i huvudstaden.  Vi hittar en trevlig restaurang i Historical center och det visar sig att de också har väldigt fina rum. Lite dyrare än vi tänkt oss men efter lite förhandling kommer vi fram till samma pris som vi betalat tidigare. Rummen är dock betydligt bättre än vi vant oss vid. Sista dagen i Quito, åker vi ut till Quitumbe och köper biljetter för hemresan. Vi passar också på att köpa lite grejer som vi har på vår lista. När vi vandrar på stan så känner jag något som drar vid min byxficka. Jag känner genast efter och märker att en av två tryckknappar är uppknäppt och ser samtidigt att några unga killar bakom mig ger sig av springande in i en gränd. I fickan förvarar jag mobiltelefonen, men den kom de inte åt. Här gäller det att vara på sin vakt. Nästa morgon tar vi lokalbussen till Quitumbe för vidaretransport till Bahia dit vi anländer på kvällen. Det känns bra att vara hemma igen, borta bra men båten bäst. Båten är även denna gång ganska skitig, så det blir städning första dagen. Jag får köra några gånger med jollen för att hämta vatten vid jollebryggan. Allting blir ju lite krångligare och tar lite längre tid när man ligger ankrade som vi nu gör. Vi börjar bunkra upp båten och göra oss klara för avgång. Kontrollerar tidvattentabellerna och inser att vi får vänta en vecka på ”spring tide”. Man lämnar inte gärna Bahia vid ”nip tide”, då riskerar man att slå kölen i botten vid passage av sandrevlen i mynningen.  Tidvattnet är här nästan 3 meter och skillnaden mellan spring och neep är ca 1 m. Väntan ger oss tid att tvätta hela riggen innan vi hissar den nya genuan. Vår fasta VHF-radio har lagt av, det verkar som mikrofonen har lagt av. Som tur är har vi en handburen radio. Stina beställer nytt betalkort och efter lite strul med spårningsnumret, så anländer trots allt kortet utan problem. Söndage den 23e september är vi utklarerade och kan släppa förtöjningarna strax före högvatten . Vi har inte någon lots ombord utan följer vårt spår från inseglingen. Utpassagen går fint och vi kan sätta segel och påbörja den långa seglingen till Rapa Nui (Påskön).

Märklig men vacker.

Nattfjäril.

 

 

 

 

 

 

 

 

PS. Jag berättade i förra reseskildringen om jordbävningen som inträffade 2016 i April. Här kommer ett par bilder på vad den ställde till i Bahia de Caraques.

Sprucken fasad.

Lite mer än sprucken.

Annonser

Lite Ecuador men mest Peru.

2018.07.09 – 2018.08.09.  (Brev nr: 18.07.)

Det blev motorgång de första timmarna medan vi tog oss igenom alla ankarliggare utanför Panamakanalen. På seneftermiddagen kan vi stanna motorn och segla med spirade segel, ett på var sida s.k. wing by wing. Under natten har vi ett fruktansvärt åskväder runt omkring oss. Det blixtrar ungefär var tredje sekund, de flesta blixtarna sker uppe i molnen men det slår även ner i havet. Inga nedslag sker dock i omedelbar närhet till båten men oj vad man känner sig liten och hjälplös. Vid Punta Mala vrider vinden till väst och ökar så att vi får reva rejält. Det varar bara till tidigt på morgonen då vinden dör och motorn får stötta upp i den jobbiga sjön. Vågorna kommer från alla håll och är korta och stökiga ovanpå den långa dyningen. Dagen fortsätter med ömsom bra segling och ibland med stöttning av motor. Andra natten har vi åter åskväder och regn men i något mindre omfattning. Nästa dag har vi ganska klart väder och under natten är det stjärnklart. Det betyder att vi nu kommit ur ITCZ eller den tropiska converges-zonen och slipper åskan och det myckna regnandet. Vinden vrider ytterligare mot sydväst och vi får segla dikt bidevind utan att hålla upp mot målet. Dagen efter den fjärde dagen kommer det upp en Panga jämsides med oss. Det är 4 st fiskare som har långlinor i vattnet. Vi rullar in genuan och startar motorn medan de pekar och gestikulerar. Till slut kör de framför oss och visar vägen runt en halvmeter hög flagga och vi förstår att det är änden på långlinan. Vi är ca 250 nm från land och de är här med en öppen kanske 8 m lång båt med 2 stora 200-250 hk utombordsmotorer bakpå. Hur kan de få ekonomi i sitt fiske? Bara bensinförbrukningen borde uppgå till ansenliga summor. Lägg därtill att de har avskrivning för ekipaget och är 4 personer att dela på inkomsterna. Hur mycket bensin har de med sig, hur håller de fångsten färsk i värmen? Ja det är många frågor vi skulle vilja ha svar på. Vi fortsätter i ökande vind och på kvällen får vi ta in rev i både storsegel och genua. Vid midnatt ser vi ett vitt ljus föröver och vi väljer att slå ut till havs för att undvika ev. långlinor.

Nattens fångst.

Gott om flygfisk på däck när det ljusnar. Vi upptäcker tyvärr också att vår genua har skörat nästan mitt av. Det blir till att rulla in den och fortsätta för full stor med motorstöd. Vi är inte överaskade av händelsen eftersom vi vid ett flertal gånger har fått sy om flera sömmar. Nu, efter över 40.000 sjömil, har den nog gjort sitt. Som tur är har vi en helt ny under däck men att byta här ute i den ganska grova sjön, känns inte lockande. Under dagen ser vi ytterligare en fiskeflagga och strax efter en lång rad av små flöten som vi följer för att komma till änden.

Mer än så kan vi inte använda.

En Panga kommer farande och pekar hur vi skall gå. Det verkar som de har öppnat upp långlinan någonstans på mitten och vi kan passera i öppningen. Nästa morgon har vi inte långt kvar till Bahia Caraquez, vinden har avtagit och sjön har lagt sig. Vi anar kusten i diset och vi får sällskap av både Delfiner och Knölvalar. Vid ett tillfälle ser vi ca 5-6 valar som förföljer en annan val. Förmodligen hanar som uppvaktar en ensam hona. Någon av dem utstöter ett ljud som en fartygstuta. Det har vi aldrig hört förut. På eftermiddagen ankrar vi upp utanför sandbankarna i Rio Chone. Vi anropar marina Puerto Amistad, men får inget svar. Här rekommenderas man att anlita lots för att komma in mellan de ständigt skiftande sandbankarna. Lite senare kommer det en Panga utifrån med 2 fiskare ombord som gestikulerar och pratar på sin snabba spanska. Vi förstår trots allt att de skall köra in och hämta lots till oss. Mycket riktigt så dyker de upp efter en halvtimme med en lots som kommer ombord till oss. Han tar komandot och zig-zaggar in i den farbara rännan som stundtals går väldigt nära land. Klockan 16.30, efter 5 dagar, 4 timmar och 552 nm kan vi förtöja i en anvisad boj. Nästa dag är det söndag och därmed blir det ingen incheckning. Det ligger ca 10 båtar på boj här varav de flesta från Europa. Två båtar är helt övergivna varav en saknar mast. Har visst blivit träffad av blixten, vilket fick ägaren att byta fritidssysselsättning. Vi gör som vi brukar efter en översegling, tvättar av båten och rekonditionerar oss själva. Vi gör ett tafatt försök att få ner den trasiga genuan men det lyckas inte. Nästa dag hissar jag upp Stina längs med förstaget så att hon kan snurra upp de intrasslade resterna av seglet och vi därmed kan få ner det. Vi checkar också in på marinan och lämnar alla våra handlingar så att de kan förbereda vår inklarering som skall ske på tisdagen då alla myndigheter kommer. Här är det inte så noga att man stannar i båten tills att klareringen är klar, så vi går och handlar på den närbelägna supermarketen. Kanske beroende på att immigration och tull kommer från Manta, en timmes bilväg härifrån. Det är bara hamnkaptenen som kan ha koll på oss och han verkar inte bry sig. Inklareringen går utan problem om man nu bortser från att vi blir 180 dollar fattigare. Ja man använder USA dollar även här. Ecuador är lite mer än hälften så stort som Sverige men har ca 60 % större befolkning. Huvudstaden heter Quito och ligger i inlandet men den största staden är Guayaquil vid kusten.  Bahia de Caraques där vi ligger med båten har endast 20 000 invånare och ligger på en udde vid floden Chones södra strand. Vid en första anblick ser staden ut att vara en vacker turistort med höga vita hotel men då man vandrar runt ser det mer ut som en lindrigt drabbad krigszon. Orsaken till det står att finna i en jordbävning som inträffade i april 2016. Många byggnader rasade ihop och flera av de höga hotellen blev då så allvarligt skadade att de är obeboeliga. Många andra byggnader har fullt med sprickor i fasaderna och trottoarer och murar är fulla med sprickor. Det pågår en hel del återuppbyggnad men det tar väldigt lång tid då resurserna är små. Jordskalvet inträffade strax norr om staden Pedernales, ca 20 mil norr om Bahia. Den mätte 7,8 på richterskalan och utplånade 90 % av byggnaderna i Pedernales där ca 300 människor dog. Bahia kom undan med ca 5 dödsoffer. Totalt krävde jordbävningen över 676 dödsoffer och 16 600 blev skadade. Ecuador ligger just över den plats där 2 st s.k. tektoniska plattor möts och dessa rör sig mot varandra med 64 mm per år.  Vi får väl hoppas att det håller sig lugnt nu ett bra tag framöver. Där vi ligger ankrade är floden mera som en vik som är över 1 nm bred. Det går en lång bro över till andra sidan där den lilla staden St. Vincent ligger. Lite längre upp på Bahia sidan ligger Santa Marta. Till båda ställena kommer man lätt med buss som kostar 30 cent för oss 2 pensionärer.

På resa i Peru.

Från början hade vi bara tänkt stanna i Ecuador strax över en månad och under tiden göra en resa i landet och även till Peru. Så vi började strax undersöka möjligheterna och det slutade med att vi bokade flygbiljetter till Cusco I Peru. Resan började med 5 timmar i buss till Guayaquil. Det blev faktiskt billigare att flyga därifrån via Quito till Lima än det hade blivit direkt från Quito till Lima. Eftersom vi inte bestämt hur länge vi skulle vara borta så hade vi bara beställt enkel resa, det var vårt första misstag. Vi blev nämligen inte incheckade på flygplatsen utan returbiljett. Snabb planering av resrutten och vi köpte en biljett, Lima till Quito den 9/8. Resan till Lima gick utan problem och vi hade bokat ett billigt boende i Lima som, på kartan, såg ut att ligga nära flygplatsen. Taxin dit ville ha 40 dollar och vi protesterade och fick ner priset till 30. Trötta accepterade vi och satte oss i taxin. Nu hände det fantastiska att bilen inte startade. Det var droppen som fick oss att ta vårt bagage och lämna bilen.  Tillbaka i ankomsthallen kom en annan chaufför fram och accepterade vårt förslag på 20 dollar vilket vi förklarade var det pris som hotellet erbjöd hämtservice för. På grund av massor av vägarbeten blev det en lång resa och när vi kom fram på gatan där hotellet skulle ligga så kunde vi inte hitta det, inte ett spår eller någon skylt av hotellet. Vi frågade några boende på gatan men de hade aldrig hört talas om det. Taxichauffören föreslog ett annat hotel i närheten som visserligen var dubbelt så dyrt men då ingick även frukost. Han kom dessutom och hämtade oss nästa morgon och körde oss till flygplatsen. Nu kom nästa överraskning, vi hade fel datum på vår bokning, vi hade bokat en dag för tidigt. Hur skulle vi nu lösa detta med en biljett som inte var ombokningsbar. Vi blev slussade runt till 2 andra kontor som inte kunde hjälpa oss och det sistnämnda skickade oss tillbaka till incheckningen igen. Vi spelade lite olyckligt desperata och kanske det föranledde samtal till någon högre chef som tydligen kunde lösa problemet.  Plötsligt stod vi där med nya boarding pass, fast på dessa stod det ” frequent flyer” kanske det var lösningen. Efter en flygning över ett snustorrt, bergigt månlandskap, landade vi på förmiddagen i Cusco 3400 meter över havet. På flygplatsen besökte vi en resebyrå för att få tag i en stadskarta. Det slutade med att vi köpte ett paket med lite olika resor runt Cusco.

Gatuliv Cusco.

De ville även sälja en stadsrundtur dagen efter men den avstod vi ifrån. Den dagen ville vi ha till att acklimatisera oss på den höga höjden. Vi fick skjuts till vårt hotell som vi bokat tidigare och blev installerade på vårt rum som hade dusch i korridoren och ingen uppvärmning. Det skulle visa sig att den standarden var ganska vanligt förekommande. Vädret här uppe var varmt och soligt på dagarna men kallt på nätterna. Eftermiddagspromenaden gick i långsamt tempo och med lätt huvudvärk, på de stundtals branta gatorna.

Kolonialstil, Plaza de Armas.

Dagen efter fortsatte vi våra vandringar i Cusco och skaffade också ett slags turistpass som gav tillträde till många sevärdheter i och runt Cusco. Cusco är en väldigt vacker stad med massor av historiska byggnader från den spanska kolonialtiden. Den var också huvudstad i Inkaimperiet som hade sin storhetstid mellan åren 1438 till 1533 då det föll offer för Spanjorernas framfart.  Inka civilisationen hade dock börjat växa fram under tidigt 1200-tal i Perus högländer. Ordet Inka var titeln på civilisationens härskare.

Inka ruinerna i Pisaq.

Under storhetstiden omfattade Inkaimperiet Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia och norra och nordvästra delarna av Chile och Argentina. Det var 400 mil långt och omfattade mer än 3 miljoner kvadratkilometer. De har blivit mest kända för sina anläggningsarbeten där många av dem är bevarade för eftervärlden. Vår tanke var att besöka några av dem och på söndagen blev vi upplockade av vår researrangör. Med buss tog vi oss till Valle Sagrado de los Incas (Inkas heliga dal) där vi först besökte Pisaq som har många Inka lämningar.

Trångt på parkeringen.

Det skall ju sägas med en gång att vi inte var ensamma här. Augusti är ju semestertider för många på vårt klot och det var ganska trångt bland ruinerna men det flöt trots allt bra, märkligt nog med tanke på vägarnas beskaffenhet. Efter besöket fortsatte vi till Urubamba där vi åt en god buffé. Vi körde utmed Rio Vilcanota som övergår i Rio Urubamba och sedermera i Amazonfloden. Det är ca 30 mil till Stilla Havet men kanske 10-15 gånger så långt till Atlanten där Amazonfloden rinner ut, ganska märklig tanke. Efter lunch fortsatte vi till Ollantaytambo, där vi besökte de terassliknande byggnadsverken som leder upp till soltemplet. Här släppte vi av några från vår grupp som skulle vidare med tåget mot Machu Picchu. Vi fortsatte till

Bygata i Chinchero.

Chinchero där vi besökte den vackra byn och resterna av en lantgård som en gång tillhörde Túpac Inka Yupanqui. Här fanns också ett tempel från kolonialtiden som var byggt ovanpå en grund från Inkariket. Vi fick också en förevisning i hur man färgar, spinner och väver med alpackagarn. Som tidigare nämnts så är det mycket turistiskt och på alla platser där bussarna stannar, så säljs det souvenirer i mängder. För det mesta är det massproducerat men det finns också fina hantverk, men då kostar det också en slant. Vi som bor i båt och rester med liten packning, försökte värja oss så gott det gick men lyckades väl inte helt. Efter solens nedgång var vi tillbaka i Cusco.

Maras terasser.

Dagen efter hämtades vi åter på hotellet. Nu för en tvådagars tripp till Machu Picchu med div. besök på vägen. Det första i den lilla byn Maras och sedan till Moray som har flera runda terassodlingar som stammar från Inka perioden. Odlingarna var en slags föregångare till våra växthus och formen gjorde att man kunde få olika temperaturer på de skilda nivåerna. Dessutom så förenklade det bevattningen som skedde från den högsta till den lägsta terrassen. Nästa besök gick till Maras saltutvinning. I en dal strax ovanför Urubamba har man på bergssidorna byggt ca. 3000 små dammar som man fyller med vatten från en mycket liten bäck med väldigt hög salthalt.

Salt utvinning.

Vattnet avdunstar i värmen och salt av 3 olika kvaliteter utvinns. Vägen dit, som var en återvändsväg, var ett äventyr i sig. Branta sidor ner mot ravinen och smal med minimalt med mötesutrymme för de många bussarna och bilarna. Efter lunch i Urubamba, var det vår tur att stiga av i Ollantaytambo. Härifrån skulle vi ta tåget till Agua Calientes där turen till Machu Picchu utgår ifrån. Vi hade ett par timmar innan vår tågresa och dessa spenderade vi med promenader bland de smala gatorna.

 

Trånga gator, Ollantaytambo.

Ollantaytambo är det enda välbevarade exemplet på förcolumbiansk stadsplanering och den enda staden från Inka perioden i Peru som fortfarande är bebyggd, så den var både vacker och intressant. Senare på eftermiddagen tar vi tåget mot Aguas Calientes. Det finns 2 olika bolag, Peru Rail och Inka Rail. Vi åker med det senare, vilket vid återresan kommer att visa sig vara bra. Resan tar ca 2 timmar och vi blir bjudna på kaffe/te och lite tilltugg. Dessutom kan vi njuta av de härliga omgivningarna, så länge det är ljust. Tågresan börjar på 2790 m.ö.h. och slutar på 2000 m.ö.h. och det blir grönare och mer djungel likt, ju längre in i dalen vi kommer. Vi kommer fram efter solnedgången och här djupt nere i dalen försvinner solen tidigt. Vi skall bli mötta vid stationen av någon med vår namnskylt men ingen dyker upp. När perrongen är nästan tom så lyckas vi med hjälp av en guide få igenom ett samtal till vår researrangör. Han ber oss stanna kvar där vi är så skall det komma någon och plocka upp oss. Efter en stund dyker det upp en dam som varit och letat efter oss tidigare men mitt namn på skylten är så felstavat att det är oigenkännligt. Men vi kommer till hotellet och får ett fint och även uppvärmt rum med varmvatten i duschen. Efter en god middag kommer det en guide till hotellet och förklarar för oss vad som skall ske nästa dag. Man delar upp besökarna till Machu Picchu i en förmiddags- och eftermiddagsgrupp och vi har kommit på eftermiddagsturen.

Machu Picchu och Waynapicchu.

På förmiddagen går vi till busstationen för att med buss åka de 400 höjdmeterna upp till Inkabyns entré. Färden går på slingrande smala och dåliga vägar uppför den branta bergssidan. Det går naturligtvis även att vandra upp men vi avstår eftersom vi misstänker att det blir mycket promenerande där uppe ändå. Vi blir en liten grupp med engelsktalande guide som blir insläppta före lunch. Morgonen har börjat soligt med blå himmel men efterhand har det mulnat på och någon timma in på vår vandring börjar det regna. Efter några timmar, när den guidade turen är över, slutar det regna och himlen börjar spricka upp. Nu är det meningen att vi skall strosa runt på egen hand men det visar sig att man inte får gå tillbaka där vi kom ifrån utan endast mot utgången. Vår guide säger till oss att vi kanske kan fråga om vi får gå in igen vid entrén.

Inka bridge.

Vid entrén kontrollerar vakten våra passnummer i sin dator och konstaterar att vi har betalt biljetter och släpper in oss igen. Nu visar det sig att regnet gjort nytta, det är nästan inget folk kvar på området. Vi får en härlig promenad genom den gamla inkastaden och gör också en avstickare längs en gammal vandringsled som leder till Inka bron. Bron i sig är väl inte speciellt spektakulär, bara några plankor, men platsen den är byggd på och upplagen för plankorna är ganska fantastiska. Tanken på att människor har färdats den här vägen för 600 år sedan, med fullastade Lamadjur, är också ganska hissnande.

Lamor vid Machu Picchu.

Den smala stigen tycks klamra sig fast på den lodräta bergväggen som stupar flera hundra meter ner i dalen. Machu Picchu är verkligen speciellt. Inte bara för utseendet och det historiska arvet utan kanske allra mest för sitt spektakulära läge uppe på bergskammen med bergstoppen Waynapicchu i bakgrunden. Det är en fantastisk upplevelse att vandra runt i denna historiska miljö med dess vackra omgivningar, medan solen sakta försvinner bakom de närliggande bergskammarna. Det är nästan mörkt då vi lämnar och vi är glada att vi inte valde att vandra ner genom djunglen. Vårt tåg tillbaka skall gå sent på kvällen men när vi hämtar upp vårt bagage på hotellet, får vi veta att det varit en tåg kolision under förmiddagen. Inga människor har omkommit men det finns några skadade. Alla tåg är nu försenade på grund av uppröjningsarbete, så det blir en lång väntan. Vi går och äter en god middag och därefter väntar vi på vårt hotel, där den vänlige ägaren bjuder på kaffe/te och lite småkakor. Vid midnatt går vi tillbaka till stationen, där kaoset nu har minskat något. Några vettiga besked får vi inte, men detta är ju Sydamerika så vi blir inte förvånade. Efter en stund kommer ett långt tågset in men det är endast för Peru-rail resenärer. En del av dem skulle ha rest iväg för nästan 12 timmar sedan. När tåget skall bordas så blir det kaosartade scener på perongen. Det finns nämligen inte sittplatser till alla. Till slut kommer alla iväg och nu undrar vi så klart om det skall bli samma problem då vi skall iväg. En representant för Inka rail försäkrar oss att det finns sittplats för alla och klockan 2 på morgonen kommer vi iväg lugnt och sansat. Vi skulle blivit hämtade med bil i Ollantaytambo men det fanns naturligtvis ingen där. Inca rail hade dock ordnat med bussar som tog oss tillbaka till Cusco. De fick dessutom förbarma sig för en del Peru rail resenärer, som inte erbjöds samma service. Så klockan 6 på morgonen var vi tillbaka och där stod det en taxi och väntade på oss för att ta oss till vårt nya hotell. Vi stannar ytterligare 2 dagar i Cusco och bokar, trots lite småmissar, en ny resa med vår arrangör till Titicacasjön och till Colca canyon. Dessutom bokar vi flyg från Arequipa till Lima.

Maximo Laura galleri.

Vi vandrar runt i den vackra staden och besöker ett konstgalleri med fantastiska vävnader av en konstnär som heter Maximo Laura. Den billigaste vävnaden vi såg kostade 4 500 US och de dyraste en bit över 25 000 US. Vi fick nöja oss med lite tyger för bordsdukar á 3 US dollar per meter, maskinvävda men väldigt vackra. Vi hann också med en trevlig dansuppvisning på en lokal teater. Sista kvällen blev vi hämtade med taxi för transport till Bussterminalen. Där bordade vi nattbussen till Puno vid Titicacasjön. Bussen var oerhört bekväm med flygsäte som gick att fälla nästan vågrätt. Vägarna är däremot av sämre kvalitet så helt bekvämt är det ändå inte. Det fanns en display som visade yttertemperatur och vid något tillfälle då jag vaknade till, så visade den -2 grader men då var vi över 4 000 m.ö.h. Strax före klockan 6 på morgonen är vi framme och blir hämtade för transport till hotellet.

Hamnen vid Puno.

Efter ett par timmars sömn går vi ut på stan och får oss en sen frukost. Promenerar vidare till hamnen där det ligger ett stort gammalt fartyg och många turistbåtar. Det står också en gammal fyr som kanske en gång ledde fartygen säkert i hamn. Titicacasjön är ju världens högst belägna segelbara sjö och ligger 3 860 m.ö.h. Puno grundades 1668 av Spanjorerna och har i dag ca 150 000 invånare. Efter hotellfrukost nästa morgon, blir vi upphämtade och transporterade till hamnen där vi embarkerar en av de små turistbåtarna. Vi är ungefär 25 passagerare, 2 besätningsmän och en guide ombord.

Urus öarna, Titicaca-sjön.

Båten får man staka ut med långa störar eftersom motorn varken har back eller friläge. Vi stävar ut på Titicacasjön och första stoppet blir på de flytande Uros öarna. Öarna är uppbyggda av ”totora vass” som växer rikligt i den grunda viken utanför Puno. Urus befolkningen, som bott här sedan urminnes tid, använder också vassen till husbyggnad och byggnad av kanoter. Livslängden på flytetygen var tidigare ganska kort, men har med moderna medel förbättrats. Man fyller nämligen vasskonstruktionerna med PET-flaskor numera.

Urus kvinna.

Hur många av ursprungsbefolkningen som bor här idag fick vi inte kläm på men att många bor iland och bara vistas här över dagen fick vi klart för oss. Det var naturligtvis intressant att se deras livsstil men alltför turistiskt för att falla oss i smaken. Båtfärden fortsatte ut på sjön och eftersom det blåste en del så blev färden lite guppig. En del av passagerarna bytte färg i ansiktet och man började så smått fundera lite på rederiets säkerhetsutrustning ombord. Den inskränkte sig nog till en hög gamla flytvästar i ett hörn. Nåväl, efter ett par timmar kom vi till ön Amantani där vi glider in i en mycket liten hamn.

Med vår värdfamilj.

Här skall vi bo över natten hos en lokal familj. På kajen blir vi hämtade av Beatrice, modern i vår värdfamilj. Det bär iväg uppför på de smala stigarna och vi kommer till deras hus som är byggt av obränd lersten och korrugerad plåt. Vi blir installerade i ett rum på andra våningen dit en skranglig trappa leder, hönsatrappa kallar Stina den. I rummet bredvid bor en mor med sin äldre dotter, från Frankrike, och intill dem deras privata fransktalande guide. I rummet står det 2 sängar med lakan, dubbla filtar och överkast och i taket hänger en glödlampa. Toaletten består av en potta under min säng. Fast det finns en riktig spoltoalett ute på gården, dock utan vatten inkopplat. Tvagning sker i en balja med iskallt vatten. Så komforten är väl inte överväldigande men det är rent.

Beatrice vid spisen.

När vi installerat oss blir det sen lunch som består av soppa med potatis, stekt färskost, lite ris och grönsaker, till det dricker vi te gjort på Coca-blad. Välsmakande i all sin enkelhet. Beatrice som är 27 år, är gift med Marcu och de har 2 barn. Han har jobb som elektriker och Beatrice sköter hushåll och tillverkar handarbete som hon förevisar och gärna vill sälja. Vi köper inga handarbete men Stina frågar om hon inte har Alpaca-garn att sälja och det slutar med att Stina köper 6 nystan, nästan allt hon har. Garnet kommer från deras egna Alpacas som står i en inhägnad utanför huset.  Efter lunch och handel går vi en lång promenad upp till öns högsta topp som är ungefär 4 200 m.ö.h. Man går inte så fort på den här höjden, speciellt inte uppför. Väl upp blir vi belönade med fin utsikt ut över sjön och vi ser de snöklädda Anderna i fjärran, samt Bolivias stränder på andra sidan sjön.  Det är ingen högre temperatur i blåsten här uppe och på vägen ner faller det även lite hagel. På kvällen får vi hjälpa till att laga maten i deras lilla kök. Det finns en lite gasspis men det mesta lagas över öppen eld i en eldstad. En rostfri disklåda hålls upp av 2 stenupplag. Något rinnande vatten finns inte och avloppet mynnar i en plasthink. Middagen är även den ganska enkel men smakrik och riklig.

Stina i danstagen.

Efter middagen blir vi uppklädda i lokala folkdräkter för att sen i mörkret gå till byns samlingslokal där det blir musik och dans med de lokala invånarna. En trevlig och glad kväll, men jag tror inte att jag klär så bra som Peruan, därtill är jag nog alltför lång. Trots kylan så sover vi gott på natten under dubbla filtar och överkast. Morgontoaletten blir fort avklarad då det är is på vattnet. Efter frukost tar vi farväl av familjen och bidrar med en extra slant som kompensation för att vi inte handlade några souvenirer. Vi går ombord på båten och fortsätter till grannön Isla Taquile. Vi går iland på norra sidan av ön och vandrar tvärs över ön till sydsidan.

Lokala digniteter.

Stigen går högt uppe på den branta bergssidan och erbjuder fin utsikt. Vi kommer fram till en större by där de lokala firar någon sorts högtid. Byns styrande sitter finklädda på en lång rad utanför kommunhuset och en PET-flaska med något stärkande går runt bland männen. Framför dem på torget spelar man på traditionella instrument och dansar lokala danser, alla vackert uppklädda. Efter en god lunch på öring från sjön, fortsätter vi till hamnen på sydsidan där båten väntar. Stigen ner till den lilla hamnen består av 480 trappsteg.

Dam från Isla Taquile.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Puno och på kvällen blir vi hämtade vid hotellet av en taxi som tar oss till bussterminalen, där vi går ombord på nattbussen till Arequipa. Dit anländer vi klockan 5 på morgonen efter en ganska lugn resa med hyfsad sömn. Vi skall bli upplockade på terminalen, men det fungerar inte. Vi får hjälp med många telefonsamtal till vår kontakt i Cusco men ingen svarar. Klockan 7 öppnar en turistinformation på terminalen som hjälper oss. Hon får fram ett besked, att vi skall ta en taxi till hotellet där vi skall bo och de skall betala taxin. Det fungerar som det skall och allt är frid och fröjd.

Bergen ligger nära vid Arequipa.

Efter en kort sejour under våra täcken på hotellrumet går vi ut för att beskåda staden. Arequipa grundades av Spanjorerna år 1540 och är idag Perus andra stad med ca 900 000 invånare. Efter Perus självständighet 1821 fick staden stor politisk betydelse och var till och med huvudstad mellan åren 1835 och 1883. Staden ligger på ca 2 400 m.ö.h. och är på ena sidan omgiven av ett par vulkaner där Mist, som är 5 822 m.ö.h. är den mest iögonfallande. Den närliggande, men mindre iögonfallande, Chanchani är däremot högre med sina 6 075 m. Misti hade sitt senaste utbrott så sent som 1985. Arequipa är en vacker stad med sina koloniala byggnader och är också klassad av UNESCO som världsarv. Vädret här är torr och solrikt med 300 soldagar om året. Regnar gör det i stort sett endast januari till mars och på årsbasis faller det under 100 mm. Dagarna är varma och nätterna svala. Nästa morgon, efter den bästa frukosten så här långt, blir vi hämtade med buss för utflykt till Colca Canyon.

Vicuña familj, Misti i bakgrunden.

Färden går upp över högplatåerna där det vandrar flera flockar av vilda Vicuña. Det kan kanske vara på sin plats med ett litet förtydligande av det man normalt kallar Lamadjur. Dessa är Guanacon, Laman, Alpackan och Vikunjan och de hör till familjen Kameldjur. Guanacon är en vild art och den domesticerade Laman härstammar från denna. Alpackan är domesticerad från den vilda Vikunjan och båda dessa räknas till Vicugna släktet. För att komplicera det ändå mer så finns det 2 olika Alpacka, Suri och Huacaya där den senare ger den finaste ullen. Den bästa och därmed dyraste ullen får man dock från Vicuñan. Den producerar bara 0,5 kg ull/år och den anses tillhöra den bästa ullen som finns. Klippningen sker vartannat år och kontrolleras av regeringen i Peru. En scarf i Vicuña ull kan kosta ca 1500 dollar.

Höjdare.

Vår tur fortsätter upp över de trädlösa högplatåerna och når 4 910 m.ö.h. vid Patapampa passet innan nerfärden mot Colca Canyon börjar. Utsiktspunkten kallas också för ”Mirador De Los Andes” för sin storslagna vy mot de snöklädda Anderna. Vad vi kan erinra oss så har vi aldrig varit högre med fast mark under fötterna. På eftermiddagen kommer vi fram till den lilla byn Chivay på 3 651 m.ö.h. Här skall vi övernatta innan vi åker vidare. Vi erbjuds bad i de varma källorna strax utanför staden men vi avstår och ägnar vår tid åt promenader i omgivningarna istället.

Sabancayo visar musklerna.

Långt borta ovanför Colcadalen ser vi den aktiva vulkanen Sabancayos rykande topp. På kvällen är det gemensam middag på en restaurang som även erbjuder högt-spelande musiker och dansuppvisning. Inte så väldigt imponerande, kanske mest på grund av volymen. Kul dock att se Stina imponera på dansgolvet iklädd lokal folkdräkt. Nästa morgon åker vi vidare in i Colca Canyon. Det är en av världens djupaste Canyon med 3 270 m från högsta bergstopp till Colca river längst ner i dalen.

Collagua kvinnor med Alpacas.

Dam i Cabanahatt.

I Colca bor det 2 olika kulturer, Collagua- och Cabana-. Innan Spanjorerna kom till dalen så skilde man de både genom att Collagua hade höga, smala huvuden och Cabana hade breda platta huvuden. Detta åstadkom man genom att spänna ihop huvudet med brädor, redan i spädbarnsåldern. Spanjorerna förbjöd detta och idag skiljer man dem åt genom huvudbonaderna. Numera, till skillnad från tidigare, beblandar sig även de båda, men barnen ärver samma kultur namn som sin moder. När vi stannar i Vanque, köper Stina en vacker Cabana-hatt på min inrådan.

Colca Canyon.

Efter någon timme kommer vi fram till en av huvudatraktionerna i dalen Cruz del Condor. Som namnet säger så är det här ett av de bästa ställena att se den majestätiska Kondoren. Platsen ligger på 3 700 m.ö.h. och framför oss stupar bergväggen 1 200 m nästan lodrät ner till Colca river. Vi hoppar av bussen en km innan och vandrar på en stig mot klippan. På långt håll ser vi de majestätiska fåglarna men då vi kommer fram är de helt borta. Besvikelsen blir dock kortvarig och efter en 20 minuter dyker de åter upp. Vi ser nog 10-12 av dem glida på uppvindarna utmed bergssidan.

El Condor Pasa.

Kondoren (eg. Andeans Condor) är världens näst största fågel med vingspann på upp till 3,1 m, bara Vandrings Albatrossen har större spännvidd (3,5 m). Det är en fantastisk syn att se dessa fåglar, med vingar breda som dörrar, sväva på termiken utan att röra vingarna. De glider fort och är svåra att fotografera, men några hyfsade bilder lyckas vi få. Efter det fina besöket och lunch i Chivay är det dags för återresa samma väg som i går. En liten kul grej är att en liten bäck alldeles bakom bergen vid Colca, anses vara källan för Amazon floden. Det är bara en kort bit till Stilla havet men den föredrar att rinna ut i Sydatlanten. På eftermiddagen kommer vi tillbaka till Arequipa. Vi har fått byta hotell men det gör inget, då det nya är lika bra och centralt placerat. På kvällen går vi ut och äter på gitarr-gatan. Ja vi kallar den så för det ligger minst 20 gitar-butiker utmed den korta gatan och vi kommer ändå inte ihåg det spanska namnet. Arequipa är en trevlig och vacker stad så vi hade nog kunnat stanna lite längre, men vi har ju en påtvingad bokning att passa i Lima. Nästa morgon blir vi hämtade i taxi som tar oss till flygplatsen för transport till Lima. Vi flyger över samma torra månlandskap som på utresan från Lima. När vi kommer fram blir det en lång väntan innan vi kan checka in på kvällen. Då kommer ytterligare en överaskning. Vi har ju ingen returbiljett till Peru. Jamen vi ska ju inte tillbaka, vi bor ju i vår båt i Ecuador, det kan vi bevisa med de intyg som marinan skrivit ut till oss. Men det hjälper inte, flygbolaget vägrar släppa ombord oss. Vi har ändå tur, flickan som checkar in oss pratar perfekt svenska med Stockholms brytning, hur höga är oddsen för det? Det visar sig att hon är född i Stockholm och flyttade tillbaka med familjen till Peru då hon var 16 år. Hon kontaktar sin chef som kontaktar någon i Quito men det hjälper inte. Resultatet är detsamma, vi behöver en returbiljett. Då kommer tjejen på att vi kan köpa en bussbiljett från Ecuador till Peru, det är i all fall billigare och hon lovar att hjälpa oss. Biljetten bokas och jag räcker henne mitt betalkort. Biljetterna kostar 80 dollar för oss båda. När hon slår in kortuppgifterna, så ringer hennes telefon och ett leende sprider sig i hennes ansikte. Det är hennes chef som meddelar att det är OK med vår enkelbiljett. Puuh det var nära att vi blivit 80 dollar fattigare. Vi blir incheckade och lite senare på kvällen sitter vi på flygplanet till Quito i Ecuador.

Anderna, Salkantay t.v.

Alpacor, suri t.v. huacaya t.h.

Traditionellt lantbruk.

 

 

 

Åter i Panama.

2018.06.15 – 2018.07.09.  (Brev nr: 18.06.)

Långt innan solen orkat upp över bergen, i det första gryningsljuset, lämnade vi Golfito och Costa Rica. Vi sätter segel men i den svaga vinden får vi stötta med motor. Under dagen ser vi en fena i vattenytan, som vi inte känner igen. Den är något bredare än en Marlinfena och bakåtböjd i spetsen. Den rör sig inte heller som en stjärtfena. En titt på vår fisk plansch bekräftar det vi trodde, det är ryggfenan på en Svärdfisk. Lite senare dyker en Knölval upp en bit bort, det är den första vi sett på länge och hör säkert till de som migrerar till sydpolen över sommaren där. Vi rundar Punta Burica som bildar gräns till Panama och ankrar i lä av halvön vid Punta Balsa. Härifrån är det ca 15 nm mil in till Puerto Armuelles där det går att klarera in. Staden har ingen hamn utan bara en lång brygga där det till nöds går att förtöja en dinge. Vi har ingen lust att spilla tid på inklarering där så vi smygseglar vidare med avstängd AIS sändare.

Nattlig besökare.

Via ankring vid Isla Parida och Isla Cavada (Islas Secas) kommer vi till Bahia Honda som är en väldigt skyddad bukt. Vi hinner precis få ner ankaret innan en man i en Panga dyker upp och frågar om vi vill beställa frukt. Vi lämnar en liten beställning och Pangan försvinner iväg. Lite senare börjar det regna ganska rejält så vi ser inte röken av fruktförsäljaren innan vi lämnar dagen efter. Efter ankring i bukten innanför Punta Naranjo blir det natt segling mot Balboa. Ja egentligen har vi tänkt gå till Las Perlas öarna och fira Midsommar där. Men det blir motorgång hela dagen i motström och nivån i dieseltanken börjar bli låg, så vi ombestämmer oss och sätter kurs mot en ny marina som heter Vista Mar, ungefär 40 nm innan Balboa. En bit innan vi rundar Punta Mala, får vi en fin bris från väst som står sig genom natten och tar oss hela vägen fram till marinan. Det känns skönt att kunna stänga motorn och behålla dieseln i tanken. Vista Mar är en helt ny marina som inte ens finns med på sjökortet. De lär ha väldigt billig diesel, så vi fyller våra tankar och även två dunkar. Vi stannar bara ett par timmar innan vi ger oss av igen. Vi hinner se att det ligger ganska många långseglare här och bland annat en Svensk utan någon ombord. En av Katamaranerna här har fått ett blixtnedslag i masten som slått ut all el och elektronik ombord. Blixten slog dessutom ut många grannbåtar eftersom alla var anslutna till landström och därmed stod i kontakt med varandra. Det kan vara något att tänka på vid åskväder, koppla ur landströmmen. Vi fortsätter halvvägs till Balboa till en ö som heter Isla Otoque där vi ankrar i den södra, obebodda viken. Det är lite rulligt på ankarplatsen, men inte värre än att vi kan fira en lugn och behaglig midsommar med god midsommarmat på bordet och givetvis öl och en lille en. Det enda som vi saknar är nog nypotatis och jordgubbar, men man kan inte få allt. Efter 3 nätter går vi den sista biten in till Balboa vid Panamakanalens södra ände. På vägen passerar vi ett 40-tal ankarliggare som antinge väntar på kanalpassage eller på fraktbesked.

Undras om hon besökt hemmahamnen?

Utanför Balboa Yacht Club blir vi anvisade en boj alldeles utanför deras långa brygga. Härifrån kan vi hålla kontroll på alla båtar som går in och ut ur Panamakanalen eftersom de passerar bara 100 m utanför oss. Seglingen upp till Balboa är för oss en omväg på minst 250 sjömil. Anledningen till omvägen är ju att få våra beställda reservdelar skickade dit utan skatter, tullavgifter och andra avgifter som myndigheterna kan komma på samt dessutom mindre krångel. Så snart vi anlänt skickade vi mejl till företaget i England som skulle leverera den nya givaren till vindmätaren samt till Hallberg Rassey, där vi beställt några andra reservdelar, att det var dags att skicka dessa. Båda skickade iväg beställningarna på tisdagen, vindmätaren gick med DHL och HR delarna tyvärr med UPS. DHL levererade till kontoret i Balboa på torsdag eftermiddag och vi fick betala 17 dollar för tullens hantering. Med UPS tog det några dagar längre till Panama City, men där var det stopp. På hemsidan stod det ”held in warehouse och att det skulle levereras nästa dag.

Panama City skyline.

Dagarna gick och det blev många mejl till UPS kundkontakt i USA. Efter många påtryckningar från dem till deras samarbetspartner i Panama kom till slut leveransen på fredagen, en vecka efter DHL paketet. Visserligen tillkom inga avgifter men det hjälpte ju föga då vi fick betala dyra bojavgifter för en hel vecka extra. Ett tag hotade de med att vi skulle betala 250 dollar i tullavgifter, men det slapp vi då vi var en ”boat in transit, Swedish flag”, vilket också stod på alla handlingar. Kanske det hela bottnade i att de inte kunde läsa Engelska, språkkunskapen i Central- och Sydamerika är på en väldigt låg nivå. Väntetiden fördrev vi med promenader ut till Isla Flamenco, dit en ca 2 km lång konstgjord vägbank leder. Flera gånger besökte vi även det stora köpcentret, Albrook Mal som nog är det största vi någonsin sett. Minst tre gånger så stort som Väla.

Cuauhtèmoc, Mexico.

Ett trevligt inslag uppenbarade sig en morgon då flera stora skolskepp passerade alldeles utanför där vi låg. Det var fartyg från Brasilien, Argentina, Chile, Peru, Colombia, Venezuela och Mexico som på sin väg runt Sydamerika gästade Balboa innan de passerade kanalen. Det var första gången som Panama hade ett sådant fint besök. Under vår sista helg, var det öppet för besökande på båtarna och vi passade på att gå dit. Vi anlände strax efter 10 på förmiddagen och då var det lång kö. Det visade sig att man öppnade för besökande först kl. 12.

Vackra Cisne Branco.

Bakom oss i kön stod en man som vi kom att prata med, han på lite knagglig engelska men ändå fullt förståeligt. Det visade sig att han var där med sin familj och att de var från Venezuela men nu bosatta i Panama sedan 3 år tillbaka. Det blev en trevlig pratstund och väntetiden gick fort. Vi besökte ett par av skeppen och på det Venezuelanska skolskeppet Simon Bolivar, träffade vi åter familjen från kön. Vi kom i samspråk med en av besättningsmännen ombord och fick en privat guidning runt skeppet. Efter ett par timmar med rundvandring i den maritima miljön, försökte vi leta upp en buss som skulle gå direkt till Albrook Mal.

Alla är inte lika vackra!

En dam kom fram och undrade vad vi letade efter och när hon fick det klart för sig så erbjöd hon lift i familjens bil. De skulle nämligen på samma håll. Familjen kom från Colombia men var nu bosatt i Panama. Så genomgående kan vi nog konstatera att vi bara mött vänliga människor här. Vädret är vid den här årstiden väldigt växlande liksom det var i Costa Rica.  Det regnar nästan varje eftermiddag och regnet medför även häftig Åska. Inte så långa stunder men desto häftigare, vi är ju inne i regnperioden här.

 

Ska det regna så ska det!

Som tur var hade vi aldrig blixtnedslag i den omedelbara närheten. Vi hade också tänkt träffa vår kontaktman i Panama Karsten Staffeldt. Men det föll sig så oturligt att Karsten lades in på sjukhus preis då vi anlände. Vi hade hela tiden kontakt via mejl och han var hela tiden optimistisk och skrev att han nog snart skulle vara hemma och hoppades träffa oss innan vi lämnade. Vi hade ju träffat honom 2 gånger vid våra tidigare vistelser i Balboa och haft trevliga samtal ombord i vår båt. Karsten var kontaktperson för de båda Svenska långseglare-föreningarna JRSK och OSK och bistod seglare med väderinformation och information om besök på Galapagos. Han drev också ett nät på SSB- radion där han följde seglare på väg till och från Panamakanalen. Nu blev det inte som varken vi eller Karsten tänkt sig, utan vi fick avsegla utan att ha träffats. En vecka senare nåddes vi av ett kort mejl som tyvärr berättade att Karsten avlidit.  Efter att vi fått ut även den sista leveransen var det tid för avgång men helgen kom emellan. På måndagen tog vi bussen ut till Flamenco där vi klarerade ut och fick vårt zarpe för segling till Ecuador. Immigration vid Balboa Yacht Club stämplade våra pass och vi avgick kl. 12.00. När vi angjorde Balboa hade vi fullborda ett varv medsols runt norra stilla havet och vi korsade vår utgående rutt från Panamakanalen. Vi hade använt 4 år och 2 månader för rundan, varav ett års uppehåll i Hong Kong och ett halvt års vinteruppehåll på Vancouver Island. Den distance vi tilryggalagt i Stilla havet har vi inte riktigt kläm på men det torde röra sig om ca. 30.000 nm. Sedan vi lämnade Sverige för 5 år sedan har vi däremot seglat ca 37.500 nm, att jämföras med jordens omkrets vid ekvatorn som är 21.638 nm. Det börjar närma sig 2 varv runt vårt klot.

Venezuelansk besättningskvinna?

Vår privata guide.

Gäller att inte ta fel!

Galionsfigur, Libertad Argentina.

 

Costa Rica.

2018.05.03 – 2018.06.15. (Brev nr: 18.05.)

Det blir fin segling med vinden in från sidan de första timmarna. Senare vrider viden så att vi får den mer akterlig och kan bomma genuan. En timma efter midnatt dör vinden och motorn får träda i tjänst. Klockan fyra får vi åter vind med ett åskväder som ser ut att jaga ifatt oss akterifrån. Det kommer aldrig riktigt ifatt men bjuder på ett fint skådespel. På förmiddagen får åter motorn hjälpa till någon timma och likaledes på kvällen. Ja så håller det på, trots allt ganska mycket segling men motorn får stötta allt emellanåt. När det blir för magert med vind, bärgar vi seglen då de slår alltför mycket i dyningen. Det sliter mycket mer då än när man seglar med spända dukar. Vi ser en massa små skum bubblor som ligger och flyter på vattenytan. Marinbiologerna på Goblin berättar att det är en slags havssnigel som hänger under bubblorna och på så vis åker runt med strömmen. De har fiskat upp en för studie och de borde veta vad det är eftersom de är professorer i marinbiologi. På kvällen har vi åter blixtskådespel inne över land, men det håller sig där. Tidigt på morgonen passerar vi en handfull pangas som ligger och fiskar. De är säkert från Nicaragua, som vi nu har nordväst om oss. Några timmar senare, när vi seglar, sjunker plötsligt farten markant. Något verkar ha fastnat under båten och när vi tittar akterut så kan vi se några petflaskor som hänger en bra bit efter oss. Vi har fastnat i en ”long-line”. Genuan rullas genast in och vi släcker ut storseglet. När farten sjunker så släpper plötsligt linan och vi kan åter sätta segel och fortsätta. Detta händer åter lite senare och samma procedur får oss fria även den gången. Vi har inte sett någon vakare någon av gångerna och de transparenta petflaskorna som håller uppe linan, är näst intill omöjliga att upptäcka. Senare under eftermiddagen ser vi några fiskeflaggor men även ett par Pangas om ligger bredvid. Dessa långlinor har flaggor med jämna mellanrum och de är lättare att upptäcka. En Panga kommer upp till oss och visar vart den sista flaggan står och vilket håll vi skall gå. De visar stolta också upp flera stora Mahi-mahi som de fångat. Lite senare fångar även vi en liten Mahi-mahi som vi nog hade släppt tillbaka om inte kroken hade suttit i ena ögat som var helt sargat. Den räcker knappast till en middag men lite senare så fångar vi en liten till så då middagen räddad. Efter en hel dags segling så får vi starta motorn den sista timman innan vi angör Bahia Santa Elena i Costa Rica. Med den gula karantänsflaggan i riggen tjuvankrar vi på spegelblankt vatten strax bredvid Goblin som kommit in en timma tidigare. Det ligger även en amerikansk tvåmastare som är på väg norröver. Nästa kväll kommer de och hämtar upp oss för fisk-middag i Goblin. Mycket god mat och trevligt erfarenhets utbyte under aftonen. Under dagen har det varit varmt, vi mätte upp över 36 grader med en luftfuktighet på runt 70 %. Det är mer än vad man står ut med, tur att havet finns nära även om den svalkan är kortvarig. Vi upptäckte också att den öppningsbara vindrutan hade börjat släppa från sin aluminium ram. Så den blev limmad med sikaflex-typ tätning. Efter två nätter lämnar vi för att gå till Playa Del Coco där vi kan checka in. Det blir segling nästan hela vägen. Bakom Cabo Sant Elena får vi fallvindar på 24 knop och vi får rulla in på genuan. Vi upptäcker också att vårt vindinstrument inte längre visar rätt vindriktning. Det hjälper heller inte att vår Windex har hängt upp sig utan nu blir det känsla som gäller. På eftermiddagen ankrar vi utanför Playa Del Cocos och nästa dag tar vi dingen in för att checka in. Nu blir det inte mycket med det eftersom hamnkontoret är stängt. Ganska märkligt förresten, det finns ett hamnkontor och en hamnkapten men ingen hamn. Bara en stor öppen bukt med en massa båtar på bojar. Det är kanske en befordrings grej. Efter lång och trogen tjänst i ämbetet, så får man en hamn. Vi besöker även Immigration som också är stängt. Men någon har sett oss gå dit, för någon timma senare, när vi varit och handla, så stannar en bil och en man i bilen berättar att kontoret nu är öppet. Så stämplar i passet får vi. Nästa dag är det lång kö på hamnkontoret men så småningom får vi fyllt i en del papper. Nu är det tullens tur och den finns vid den Internationella flygplatsen. Bussen dit tar nästan en timma och stannar naturligtvis inte vid terminalen så det blir en halvtimmas promenad runt flygplatsen i stekande sol. Tullen ger oss tillfällig import av båten och därefter tillbaka till hamnkaptenen som ger oss ”cruising permit”.  Det första intrycket av Costa Rica är att det är mycket renare från sopor men också mycket dyrare. Matpriserna ligger i paritet med Sverige och restaurangpriserna något lägre. Inhemsk frukt är däremot ganska billigt. Vi hade också trott att det skulle vara mer djungel, men det är ganska så torrt här.

Något suddig Näsbjörn.

Efter 3 dagar ger vi oss av till en bukt som heter Bahia Huevos (Äggbukten), där vi ankrar några dagar. Vi badar och gör rent botten, går en promenad i land där vi ser Vrålapor och Capuchin-apor samt en  Näsbjörn som går och letar mat på stranden. Försöker komma nära Näsbjörnen och fotografera men det är lite för mörkt för att bilderna skall bli skarpa, dessutom så rör den sig hela tiden. Vi är 3 st båtar som ligger här, varav en avviker lite extra. Den heter ”Pacific” och är 86 m lång med en Helikopter på akterdäck och massor av andra ”leksaker”i ett garage under akterdäck.

Vi har inte plats för en sådan!

Vi har inte ens en Drönare på vårt akterdäck. Vi passar också på att plocka ner vår vindgivare från masttoppen och kan konstatera att den inte skickar tillbaka de spänningar som den skall, alltså är något trasigt inne i den. Lite snorkling blir det också men sikten är inte speciellt bra och det finns inga koraller. Fiskar i alla dess färger finns det ganska gott om så visst är det ända ganska fint. Efter några dagar tar vi farväl av Goblin och fortsätter utmed kusten. De har problem med en hydraulpump till autopiloten och skall försöka att fixa den i Playa De Cocos. Vi ömsom seglar och motrar och kommer via ankring i Bahia Brasilito, – Tamarindo och Bahia De Samara till Bahia Ballena som ligger strax innan Golfo De Nicoya. De tre första ankringarna är ganska öppna och obekväma där dyningen rullar in. Bahia Ballena är däremot mera skyddad och vi ligger lugnt utanför en liten fiskeby.

Regnperiod utan tvekan.

Det märks nu tydligt att vi kommit till en del av vårt klot där det regnar mycket. Det är väldigt grönt o djungel över allt. Det regnar också väldigt mycket om än inte varje dag. Mellan regnen kan det vara soligt och varmt, upp emot 36 grader och meden luftfuktighet på mellan 67 och 95 % relativ fuktighet så blir det svettigt, väldigt svettigt. På mornarna blåser det dessutom sällan så då är det värst. När det regnar så svalkar det ganska skönt och så kan vi samla vatten. Vi samlar från vår Bimini (solskydd) där vi monterat på rännor på sidorna. På en halvtimma kan vi då samla samla 40 liter vid en rejäl störtskur.

De finns inte bara i Kanada.

 

En bi-effekt från regnen är att floderna fylls på och sköljer ut en massa bråte, grenar, rotsystem och ibland hela träd. Dessa är då ofta så vattendränkta att de ligger djupt i vattnet och är svåra att upptäcka då de guppar upp och ner i dyningen, med andra ord lätta att segla på. En dag tog vi bussen till en liten by vid kusten som heter Montezuma. Här finns ett privat hotel som också har en Fjärils-voljär. Bussresan tog ca 45 minuter och förde oss igenom ett grönskande, vackert landskap.

På tur i Montezuma.

Montezuma föreföll att vara en vacker turistby inriktad på backpackers. Fjärilshotellet låg ett par km utanför byn uppför en lång, brant backe som fick svetten att rinna i floder. Det pågick samtidigt en cykeltävling där de deltagande skulle upp för samma backe. Det var så brant att cyklisterna fick zigg-zacka upp på lägsta växeln. Det är kanske därifrån uttrycket ”Montezumas hämnd” kommer. Vi fick en guidad tur i Fjärilarnas värld och fick se hur man samlar in ägg och kläcker till larver som man sedan föder upp på deras favorit blad.

Blue Morpho i olika stadier.

När de förpuppats placeras de ut i ett skåp med nätförsedd dörr, där de får kläckas till flygfärdiga fjärilar då de släpps ut i voljären. Ett mycket intressant besök som avslutades i Hotellets mikrobryggeri där en god weissbier avnjöts. Nedför backen gick det betydligt lättare men oj vad vi beundrade de kämpande cyklisterna. Efter 3 dagar fortsatte vi via ankring på öarna Cedros och San Lucas till Puntarenas som är en lite större stad. Den ligger på ett näs med havet på ena sidan och ett flodutlopp på den andra. Marinan ligger ett bra stycke upp i flodutloppet och kan bara nås på högvatten. Här fick vi förtöja vid en pontoon ute i floden och vid lågvatten stod vår köl djupt planterad i dyn. Vi gick till Puntarenas för att skicka iväg vår trasiga vindgivare till en firma i England som kunde tillverka en ny med vår gamla anslutning till mastbeslaget och på så vis skulle det bara vara att skruva dit den nya. Att vi inte köpte ett nytt instrument beror på att vårt Autohelm system består även av logg, ekolod och autopilot som alla hänger ihop. Byte av systemet skulle innebära omdragning av en massa kablar från masttopp via panel till autopilot. Ett icke helt lätt jobb med masten uppe. Nåväl, vi lyckades med hjälp av en pappershandel få förpackat givar instrumentet och skickat iväg det med prioriterad post till företaget i England. Det blev också lite felsökning och reparationsarbete utfört. Nu när det börjat regna rejält så upptäckte jag att det droppade in i min koj från taket. Det var så pass rejält att jag fick samla upp det i en bakplåt med hög kant. Frågan var då var det kom ifrån. Att plocka ner innertaket för inspektion var en omfattande operation som innefattade demontage av både skylight (takluckan) och innerramen till denna. Vi kunde lätta lite på innertaket vid ruffsidan och kika in, men det gav inte särskilt mycket. Då chansade vi på att det kom in antingen via grabbräcket på utsidan eller via ventilen på taket så båda demonterades och tätades om. Nästa dag så spolade vi med vatten på taket och det kom inte in något vatten. Men då Stina spolade på skotskenan på sittbrunn-sargen så rann det in rejält. Kunde det kanske vara bultarna till skotskenan? Att täta om dessa var likaledes ett ganska omfattande arbete som skulle få anstå tills vi låg stilla en längre tid i ett torrare klimat. Skotskenan är monterad ovanpå en teak garnering och i ena hörnet av denna kunde man ana en spricka mellan teaken och plast-sargen. Men även om det kom in vatten i sprickan, så måste det på något sätt igenom plasten. Teakgarneringen är monterad med skruvar som i sin tur är teak pluggade. Jag chansade på att hugga bort pluggen i hörnan för att täta om skruven. Döm om min förvåning när pluggen var borta, det fanns ingen skruv men ett snyggt borrat hål där vattnet via sprickan fritt kunde rinna ner. Ingen är perfekt, inte ens montörerna på Hallberg Rassey. Att vi inte har åtgärdat det tidigare beror på att vi för det mesta har haft vårt sittbrunns-tält uppe då det regnat och då täcker det in hela sargen. Efter montage av ny skruv med tätning så var problemet borta. Efter bunkring avgick vi på högvatten för att ta oss vidare söderut. Ankrar på eftermiddagen vid Isla Tortugs. Öarna verkar vara utflyktsmål för turister och på en av stränderna är det fullt med solstolar och en restaurang. Vi ankrar på sandbotten vid en grann-ö. Det blir en regnig helg så turistaktiviteten är ganska måttlig. Mellan skurarna badar och snorklar vi lite och passar på att skrapa rent lite på botten. Efter 2 nätter seglar vi vidare och via ankring i Bahia Herradura kommer vi till Bahia Manuel Antonio. På vägen dit blir vi anmodade att ändra kurs för att undvika en fisk odling. Det är ett projekt där man försöker odla en fisk som heter Parga och som vi tror är en slags Snapper. Manuel Antonio, där vi ankrar, är en välkänd nationalpark där det skall finnas massor av vilda djur.

Bambun växer hög.

Vi tar oss iland i den höga surfen men mötts av en parkvakt som talar om för oss att vi inte får gå iland och ännu mindre ankra i bukten, som tillhör nationalparken. Så det är bara att ta sig tillbaka till båten, lätta ankar och gå tillbaka ett par sjömil och ankra i en annan bukt vid Punta Quepos. Vi har fortfarande planer på att via buss ta oss till Manuel Antonio men då vi läser recensioner om parken på Google så blir vi tveksamma. Man måste betala en ganska dyr parkavgift och bör helst hyra en guide för att få fullt utbyte av besöket.

Capuchin Monkey.

Parken är ett turistmål och därmed oerhört välbesökt. I våra öron låter det som ett tillrättalagt Zoo där djuren inte är i burar. Verkar inte vara vår ”cup of te” så vi bestämmer oss för att hoppa över besöket och ta oss vidare. Nästa ankring blir resans värsta så långt. Pilotboken anger att det kan vara något rulligt på högvatten men det är ett understatement. Sjökortet visar en långsmal ö med ett rev på utsidan och ett rev mot land från norra udden. Innanför ön och söder om landrevet skall man ankra. Det ser bra ut, bara de att det finns inte någon ö. Bara 2 st grunda rev som skall skydda mot dyningen, men istället skapar kaos bland vågorna. Vi ankrar på lågvatten då det är som minst dåligt men vaknar upp mitt i natten av att det rullar fruktansvärt. Vi får ligga vakna tills det första morgonljuset visar sig, då vi ger oss av. Den tidiga avgången medför att vi kommer fram till Drakes bay innan lunch. På vägen har vi fiskat och fått en ganska stor Spanish Mackerel, en väldigt god fisk. Drakes Bay är ett riktigt regnhål, det lär falla nästan 4 m regn årligen. De ankrade båtarna här har stora plastdunkar längs sidorna för att inte sjunka efter häftiga regn. Här finns också en mysig liten by som lever på naturturism med vandringar in i Nationalparken Corcovado. Dessutom så arrangerar man båtturer ut till Isla del Caño som lär ha väldigt fin dykning och snorkling. Vi genomförde inte några av dessa turer men vandrade själv utmed en led.

Hängbron över floden.

Den började med att korsa ett vattendrag på en hängbro och fortsatte sedan utmed den norra kusten. När vi vandrat en timma stötte vi plötsligt på en flock Capuchin-apor eller som de också kallas, White-face Apor. De bryr sig inte särskilt mycket om oss och fortsätter sitt sökande efter mat. En del av dem kommer bara ett par meter ifrån oss. En del har små bebisar på ryggen. Efter att beundrat dem en stund går vi vidare och kommer till några höga Mangoträd.

 

Spider Monkey.

Här prasslar det i lövverket och en flock Spindelapor klättrar runt i sin jakt på Mango. De är större än Kapucinerna och verkar har långa armar, ben och svans. Svansen använder de lika flitig som armar och ben då de tar sig från träd till träd. Inte heller dessa verkar så intresserade av oss. Vi träffar inte på några Vrålapor, men vi hör deras vrål varje morgon och kväll.

 

 

Scarlet Macaw.

Andra som både hörsoch syns ofta är Scarlet Macaw’s. De tillhör de släkte som vi normalt kallar Arapapegojor. Ibland ser vi dem vid sidan av vägen in till byn där de sitter och mumsar på någon delikat frukt som de tycks gilla. Det finns också gott om Leguaner av flera sorter den vanligaste är den stora gröna leguanen. Vi lägger vår dinge vid ett dyk- och biggame fisk företag som ligger i mynningen till ån med hängbron. De har en väldigt vacker trädgård och vi har fått ett mycket vänligt bemötande. I byn finns ett par små affärer där man kan hitta det nödvändigaste och flera så kallade ”Sodas” som är en blandning av café och mindre restaurang.

Green Iguana.

Vi stannar i 5 nätter och trivs väldigt bra trots att det regnar en del.  När vi lämnar så har vi en lång dagsetapp framför oss, därför lämnar vi innan solen gått upp i halvmörker. Det blir som vanligt motor de första 5 timmarna, därefter kan vi segla i god vind och får till och med ta ett rev vid ett tillfälle. På eftermiddagen ankrar vi utanför Puerto Jimenez som ligger halvvägs in i Golfo Dulce. På kvällen njuter vi av en god middag på Mahi mahi. En liten en som vi fångade på vägen hit. Stina njuter inte lika mycket vid tillagningen, det regnar och fönster och takluckor måste stängas. Då blir det ganska svettigt vid spisen. Jimenez är en trevlig liten by med en ovanligt bra mataffär. Efter 2 nätter fortsätter vi i till Bahia Rincon och vi kan faktiskt segla i stort sett hela vägen. Det är en väldigt skyddad ankring som ligger längst in i Golfo Dulce. Vacker natur men i övrigt inte särskllt mycket att erbjuda. En lång promenad längs ed den lätt trafikerade vägen blir det, trots att jag dras med ett inflammerat knä. Efter 2 nätter fortsätter vi till en bukt på östra sidan av Golfo Dulce där det finns en privat Botanisk trädgård som heter Casa Orquideas. Vi ankrar längst in i bukten, tar sen dingen över till stranden vid den botaniska trädgården där vi möts av ägaren.

Agouti, släkt med Capybara.

Vi betalar parkavgiften och får en karta över trädgården som beskriver alla växter.  Det visar sig att enda sättet att komma hit är med båt, det finns nämligen ingen väg. De flesta gäster kommer med båt från de olika hotellen runt Golfito, som är huvudorten och ligger alldeles runt hörnet. Vi är de enda gästerna frånsett flera Capovar släktigar som smyger runt bland grönskan.

 

 

Cannonball tree.

Många fjärilar och fåglar och massor av exotiska träd och växter, en del av dem ganska ovanliga. Efter besöket får vi en störtskur över oss då vi kör tillbaka. Under loppet av 30 minuter, fyller vi våra 2 20 liters vattendunkar. Nästa morgon går det en liten Näsbjörn och letar mat inne vid stranden. Vi drar upp ankaret och tar oss de sista sjömilen in till Golfito som skall bli vår sista ankring i Costa Rica. På vägen in passerar vi ännu en obefintlig ö. Det vill säga den finns på sjökortet men existerar inte i verkligheten. Det kan vi med säkerhet påstå, eftersom vi passerar rakt över dess position utan att ekolodet ger utslag. För det mesta är dock sjökorten ganska bra om man bortser från djupangivelserna. Står det 24 m kan det mycket väl vara 5 m och vise versa. Rev och undervatten-stenar är däremot ofta riktigt utmärkta. Åtminstone de som finns på sjökortet, men det kan ju finnas andra som inte finns med? Golfito är huvudort i sydvästra delen av Costa Rica och var tidigare en stor utskeppningshamn för Bananer. Av olika anledningar upphörde detta och staden förföll i glömska och misär. Nu har däremot regeringen bidragit med hjälp och staden har rest sig igen. Man har fått en skattefri Zon som kanske bidragit en del. Staden ligger skyddat i en bukt där vi ankrar utanför några marinor. Vi använder oss av Land & Sea som drivs av ett par amerikaner som bosatt sig här för länge sedan. Det kostar 7 dollar om dagen för att lägga dingen här men för det får man även tillgång till Wi-Fi, duschar, tvättinlämning och kaffe på den trevliga verandan. På ankringen ligger endast en båt när vi anländer och den har Svensk flagga i aktern med hemort Stockholm. Det visar sig att ägaren är född i Frankrike men har bott i Sverige i 35 år. Med ombord har han ett Tyskt yngre par som hade tänkt sig att mönstra av på Fiji. På väg från Panama mot Galapagos bröt de Bommen och hamnade av någon obegriplig anledning här i Golfito. Det visar sig att det är inte det enda som är i dåligt skick ombord. Det är inte den första och säkert inte den sista långseglare som vi träffar på med alltför dålig budget. Det finns alltför många lycksökare som tror att när de väl köpt båten så är det bara att segla på och glömmer därmed att det sliter mycket på båt och utrustning med en hel del underhåll som följd. En dag när vi sitter på Land & Sea och tittar ut, tycker vi att vår båt har vuxit. Vid närmare beskådning ser vi att en Hallberg Rassey 42a kommit in och  ankrat strax bredvid oss. Ägaren heter Frank och har köpt båten på St Maarten i Karibien för ett år sedan. Lyckligtvis hade han den inte där då Orkanen Irma drog förbi. Nu har han ensamseglat från Panama men skall skeppa båten på fraktfartyg till Ensenada i Mexiko där han sedan skall segla hem den till San Diego.

Toucan bird.

Vi går en lång promenad upp i bergen/djungeln där vi ser en Toucan fågel i ett dött träd. Eftersom trädet är dött, finns där inga löv och alltså syns pippin för en gångs skull och vi får hyfsade bilder.  Torsdag den 14 juni Checkar vi ut från Costa Rica. Det är lite omständligt och tar nästan hela förmiddagen. Efteråt Handlar vi mat så att vi skall klara oss ett bra tag fram över tills vi kommer till Balboa i Panama. På eftermiddagen har vi tänkt gå till Posten för att posta ett brev till våra vänner i HR 39an ”Balance”, men ett störtregn sätter käppar i hjulet. I regnvädret kommer Goblin in och ankrar så vi trotsar vädret och kör över för en pratstund. På kvällen kör vi in till Fishhook som är en av marinorna. Vi äter en riktigt god middag i sällskap med Frank. Dagen efter är vi uppe innan det ljusnar och lämnar Golfito och Costa Rica, för att gå till Panama RP.  Det här kapitlet har ju handlat en del om djur och natur och det är ju inte så konstigt. Dels så handlar mycket om natur turism i Costa Rica och så har vi också ett genuint intresse av det, där av bildvalet. Det samlade intrycket av landet är att det är väldigt rent och ganska så organiserat med en fantastisk natur. At det är dyrare än t.ex El Salvador är därmed ganska naturligt. Väl mött i Panama.

Blue Morpho.

Owl butterfly.

El Salvador.

2018.04.20 – 2018.05.03. (Brev nr: 18.04.)

Vi kommer iväg kl. 06.45, efter att militären med hund inspekterat båten ännu en gång. De kommer 30 minuter efter avtalad tid, men det är väl som det brukar i Mexico. Ute på havet är det vindstilla så det blir som vanligt motorn som får stå för framfarten. Det är många Pangas ute och fiskar och en av dem kommer fram och frågar om vi har vatten. Stina hämtar en flaska som vi bollar över. Strax efter lunch kan vi sätta segel, men motorn får hjälpa till.

Fripassagerare.

Strax innan kvällen dyker Sulorna upp och bråkar om bästa platsen på pulpit. På kvällen har vi en tunn månskära som försvinner bakom horisonten vid elvatiden, sen är det kompakt mörker. Det är massor av mareld i vattnet Delfinerna lämnar vita spår då de far fram vid sina besök. På morgonen kan vi stänga motorn i ökande bris. Vi får till och med rulla in lite på genuan. Men säg den glädje som varar. Klockan 10 på morgonen dör vinden och vi får stötta med motor. Vid lunchtid kan vi åter stoppa motorn och segla i avtagande vind. Vi har nu Guatemala på vår babordssida. Vårt fiske är magert, endast en ynklig liten Bonito som förpassas tillbaka till havet igen. Däremot ser vi flera Marlin hoppa högt upp i luften. Vi ser också en Sailfish som med uppspänd ryggfena simmar i ytan. Hela segelfenan syns ovanför ytan under en kort stund. Strax efter midnatt andra natten har vi ett rejält åskväder för om oss över El Salvador. Det närmar sig oroväckande och himlen lyses upp av ständiga blixtar. Vi drar oss lite österöver för att, som vi tror, undvika det värsta. Under en kort stund får vi 28 knops vind rakt i stäven och regnet vräker ner. Det verkar dock som det värsta går söder om oss och det kommer aldrig riktigt nära. Men det är alltid olustigt med åskväder i tropikerna, man vet aldrig vilken väg det tar. Efter ett par timmar har det dragit bort över havet och vi kan sakta ta oss vidare.

Är det här vi skall in?

Klockan sex på morgonen så ankrar vi strax utanför revet där vi skall ta oss in i lagunen vid Playa del Sol. Vi har fått en tid klockan 07.20 då lotsen skall möta oss. Medan vi väntar studerar vi de brytande vågorna över revet. Det ser ganska skräckinjagande ut och vi undrar hur det skall gå att komma igenom den häxkitteln. Efter att ha studerat revet en stund, kan vi dock urskilja ett område där det inte bryter så mycket. Ibland kommer det ett brott men däremellan så är det lugnare perrioder med ganska hög dyning men inga brott. Vi har aviserat vår ankomst via VHF-radion och vid avtalad tid kommer det en liten Panga med 2 man ombord. Han som kör är lokal ”pilot” och så har han med Bill som är Amerikan och som översätter från Spanska. Det är högvatten nu och det är enda lämpliga tidpunkten att gå in. Vi följer efter pangan när det kommer en lugnare period och vi har inga som helst problem med brottsjöar, så efter 5 minuter är vi över sandreveln och i lagunens lugna vatten. Vi förtöjer vid en pontonbrygga som tillhör resorten och mittemot oss ligger våra vänner i katamaranen ”Goblin”. En stor delegation från resort, myndigheter och övriga seglare, välkomnar oss med vars en drink och en påse innehållande broschyrer om landet och en halv flaska inhemsk Rom. Inklareringen går smidigt och så är vi i ett nytt land. Jag nämnde Bill tidigare, han och hans hustru organiserar något de kallar El Salvador Rally. Riktigt vad det innebär har vi inte kommit underfund med, men de hjälper alla seglare som kommer hit och de arrangerar en massa jippon och sammankomster och är behjälpliga med information om landet.

Poolparty!

Så efter att vi sovit några timmar, bär det iväg på en pickup till en poot-luck hos ett Amerikanskt par som valt att bosätta sig härnere. De bor i en vacker villa med tomt ut mot vattnet och med 3 st simbassänger. En lite större bassäng och två mindre varav en för barn och en under ett skuggande tak som ger betydligt svalare vatten. Det blir en trevlig eftermiddag med massor av bad och med god mat och vi träffar många nya bekantskaper. De flesta verkar stanna här en längre tid och känner varandra sedan länge.  Man har denna sammankomst varje söndag eftermiddag som ett stående inslag. Nästa morgon kommer Allan på Goblin och berättar att de hyrt bil i 2 dagar och frågar om vi vill vara med. Det vill vi naturligtvis gärna. Innan vi far iväg så hinner vi plocka ner vår genua för att kunna serva Furlexen. När den kommit ner så upptäcker vi att en våd har gått upp i toppen.  Reparationen får dock anstå till vi kommer tillbaka från vår biltur, för på eftermiddagen drar vi iväg. Vi kör västerut mot en stad som heter La Libertad men innan vi kommer dit så besöker vi en nationalpark som heter ”Parque National Walter Deininger”. Här tar en Guide med oss på en dryg timmas promenad som inte ger särskilt mycket. Vi ser en massa träd och någon enstaka fågel men det var likväl skönt att få sträcka på benen. Efter parkbesöket, fortsätter vi till La Libertad där vi kort stannar till vid stranden. Goblinarna har tänkt att body surfa men finner inte ställe

Vi kan kalla den Trädhäger!

Nästa morgon äter vi frukost på en trevlig restaurang med servering alldeles vid en flod. Utsikten bjuder på många sorters fåglar men tyvärr också på en massa sopor i vattnet. Efter frukost går vi till stranden så att Goblinarna kan surfa. Stina och jag nöjer oss med att bada fast Stina provar nog lite vågsurfning utan bräda men det slutar med att hon fyller baddräkten med sand. Strax innan lunch kör vi tillbaka mot båten men innan vi kommer dit, tar vi en avstickare till den närmsta staden som heter Zacatecoluca. Här äter vi lunch och handlar in mat. Stina försöker också att ta ut pengar i 3 olika ATM-maskiner men ingen av dem vill ha med Stina att göra, så det blir inga pengar. Betala med kortet går däremot bra så hon lyckas köpa ett sim-kort med 10 Gb data. Efter en skön natt i kojen ombord så tar Stina fram symaskinen och lagar den spruckna sömmen i genuan. Då vi seglade hit upptäckte vi också att både motorlanterna och däcksbelysning slutat fungera, så Stina hissas upp i masten och byter dessa. Samtidigt passar hon på att inspektera den stående riggen och bättrar på segelskydden på vantspridarna. Att det är Stina som utför arbetet har sina naturliga orsaker, hon är lättare och jag är starkare. När jag på eftermiddagen är inne på internetbanken kan jag konstatera att marinan i Chiapas, trots att vi betalade kontant, även har lyckats att dra hamnavgiften från mitt konto. Men efter mejlkontakt, så sätter de tillbaka beloppet på kontot och beklagar misstaget. Vi går en promenad längs stranden utmed havet bort till lagun inloppet. Där står en kille med ett böjt fiskespö, det vill säga med ett rejält napp. Efter en stund kan han landa en nästan en meter lång Rosterfisk. När vi kommer tillbaka blir det bad i bassängen.

Utflykt i mangroven.

Nästa dag har vi åter hyrt bil, men den skall komma först efter lunch, så vi hinner med en pangatur bland öarna i mangrovedeltat. Det är ett eldorado för fåglar, mest olika sorters egrettfåglar och hägrar men även rovfåglar, vadarfåglar och kungsfiskare. Efter lunch kommer vår hyrbil. Den levereras från San Salvador som ligger ca 1,5 timmars bilväg från vår marina. Jag nämner det för att killen som levererar bilen lyckas låsa in nycklarna i den. Efter kontakt med hyrfirman får han besked att helt enkelt bryta upp dörren med påföljd att det blir stora märken i dörrkarmen mot taket. Jag undrar vem som får stå för den reparationskostnaden om den nu blir åtgärdad.

Ännu en häger.

Så småningom kommer vi ändå iväg och startar med att köra till den Internationella flygplatsen för att försöka ordna pengar. Samma resultat här som tidigare, inga pengar till Stina och inte finns det något växlingskontor heller. Vi får tips om en annan ATM maskin som mest ser ut som en enarmad bandit. Men när Stina drar i armen eller rättare sagt sätter in kortet och slår koden så får hon tydligen 3 körsbär, för ut kommer en massa dollar. Ja valutan i landet är amerikanska dollar. Vi krånglar oss vidare och lyckas utan alltför mycket besvär ta oss igenom huvudstaden San Salvador. På smala vägar tar vi oss upp till en park längst upp på vulkanen Quezaltepec, men den är tyvärr stängd då vi är lite för sent ute. Så vi kör ner på baksidan av vulkanen i skymningen och hamnar på oklara vägar i den lilla staden San Juan De Opico. I ett hörn vid torget står en polis som vi rådfrågar om hotell.

You can check out any time you want but you can never leave.

Först verkar det osäkert om det finns något sådant men med hjälp av en taxichaufför lyckas man komma fram till att det nog finns ett boende med det klingande namnet Hostal California. Det är stängt men med taxikillens hjälp så lyckas Jennifer från Goblin spåra upp ägarinnan som naturligtvis öppnar upp för oss. Efter en god middag på en trevlig uterestaurang brakar ett ordentligt åskväder loss. Men då ligger vi redan i våra sängar och somnar till tonerna av Tors hammare. Att det rinner in regnvatten längs en av väggarna spelar ingen roll, det fortsätter säkert vidare till våningen under. Nästa morgon går vi en promenad i byn. Vid torget träffar vi på en ung kille som pratar bra engelska. Han heter Obe men kallar sig Obi efter Obi one Kanobi i Star Wars. Han och hans kompis har ett café i byn som han gärna vill att vi besöker.

Så kunde man också bo.

Men först kör vi ut en bit utanför staden där vi besöker en arkeologisk utgrävning som heter Joya De Ceren. Det är en bosättning från 700 e.kr. som begravdes under askan av ett utbrott av Loma Caldera vulkanen. Den är klassad som ett Världsarv av UNESCO för att den som det heter är ”the best preserved Pre-Hispanic village in Mesoamerica”, vad det nu innebär. Vi är väl måttligt intresserade av gamla stenhögar men parken runt om kring var vacker och så såg vi en vacker Motmot fågel. Efter besöket körde vi tillbaka till Opico och besökte Donde tu quieras coffee. Obi har en tysk flickvän och har varit i Tyskland flera gånger. Hans kompanion har fått någon fin utmärkelse för sitt sätt att göra olika sorters drycker på kaffe och han gör en alldeles excellent Cappuccino till mig. Efter vår kaffepaus kör vi vidare till en by som heter Chalchuapa där vi tittar på en ännu större forntida stenhög.

Kändis eller?

Denna gång på ett Maya tempel som heter Tazumal. En byst utanför entreen talar om att även Ernesto ”Che” Guvara har besökt platsen. En stor Leguan kryper på en av murarna och en vacker Motmot fågel poserar för vår kamera. Vi passar på att äta vår medhavda lunch innan vi far vidare till den lilla bergsbyn Conseption De Ataco där vi hittar ett trivsamt boende mitt i byn. På kvällen har vi fått tips om en bra restaurang som skall vara specialister på Pizza. Mycket riktigt så blir vi serverade den bästa Pizzan som vi ätit utanför Italien.

Vedeldad pizzeria!

På vägen dit passerar vi en annan häftig Pizzeria som är inrymd i en ombyggd Volkswagen med vedeldad ugn. Pizzorna lär emellertid inte vara i samma klass som de vi åt. Byn är väldigt mysig om än lite mer turistisk. Det vill säga vi möter några få turister varav några bor på samma boende som oss. Nästa dag har vi ordnat en tur till en Nationalpark med Hotellets ägare. Parken ligger inte så långt från byn där vi bor om man mäter fågelvägen. Det vi har missat är att för att komma dit så måste man köra ända ner till kusten och sen följa den norrut innan man kör in mot parken på en av de sämsta vägar vi åkt på. Inte så att den är speciellt smal och slingrig men underlaget är så dåligt att man bitvis måste sitta med öppen mun för att inte tänderna skall skaka så att plomberna ramlar ut. Parken heter El Impossible och gör skäl för namnet, det tar ca 2 timmar att ta sig dit. Som tur är har Hotellägaren en fyrhjulsdriven Suv. Vår hyrbil hade definitivt inte klarat den sista vägen.

Motmot Bird

Vid park-entreen får vi en guide som går med oss på vandringen som tar ca 4 timmar och är väldigt jobbig i den bergiga terrängen. Naturen är vacker men vi ser inte så många djur. Ett Bältdjur ser vi alldeles i börja och En slags Tucanfågel uppe på det högsta berget. Efter ytterligare en natt i Ataco, kör vi vidare på Ruta De La Flores. Vägen går uppe bland bergen och det är mycket vackert med frodig grönska som ibland avlöses av kaffe odlingar. Nedskräpningen här är inte heller så påtaglig som längs med de större vägarna. På eftermiddagen hittar vi en väg som leder upp till en stor sjö, Lago De Ilopango, och ett område med ett par slocknade vulkaner. Vägen finns inte med på vår karta men det beror snarare på att man inte kan rita kartor än på att den skulle vara obetydlig och smal, för vägen är fin och ganska trafikerad av turister. Vi hittar ett boende strax innan vägs ände där vi installerar oss i ett rum som stinker av mögel. Det verkar komma från duchen så den dörren stänger vi och så öppnar vi dörren ut, alltmedan vi bilar vidare till en utsiktspunkt vid vägens slut.

Izalco insvept i molnen.

Här har man fin utsikt mot den närliggande vulkanen ”Izalco” och den större vulkanen ”Ilmatepec” eller Santa Ana som den också kallas. Den senare planerar vi att bestiga i morgon. Det finns en naturstig runt utsiktspunkten som går runt en gammal övervuxen krater. För en liten slant, får vi en guide som visar oss runt bland alla växter och fåglar. När vi kommer tillbaka till vårt boende så har det mesta av mögeldoften vädrats ut och vi sover gott. Nästa morgon är det samling på parkeringen vid vårt boende. Det visar sig att vi inte är ensamma med att bestiga vulkanen. Även ett par hundra skolungdomar har någon sorts friluftsdag och har tänkt sig samma tur. Alla får vi betala en avgift till guiderna, men dem ser vi inte röken av på hela vandringen.

På toppen av Santa Ana vulkanen.

Vi ger oss iväg och efter ett par kilometer kommer vi till en plats där vi får betala en parkavgift för att bestiga vulkanen. Vi väntar till de flesta har betalt och gett sig iväg, innan vi fortsätter. Hela turen upp tar ca 2 timmar och är bitvis lite jobbig med lösa stenar som lätt rullar iväg. Belöningen är en bedårande utsikt och en vacker krater med grönskimrande, ångande vatten. Vulkanen är 2381 m.ö.h. så den är högre än Kebnekaise. Vi är bland de sista som börjar nedfärden och kvar efter alla skolungdomar ligger en väldig massa PET-flaskor och annat skräp som vi och parkguiderna hjälps åt att plocka upp. Miljömedvetandet är tyvärr väldigt lågt i detta landet och där har naturligtvis regering och myndigheter ett stort ansvar. Det är på skakiga ben vi kommer ner och får oss en dusch innan vi sätter oss i bilen för att köra tillbaka till våra båtar. Att i mörker ta sig igenom huvudstaden San Salvador, är ett konststycke i sig. Google Maps i all ära, men då vägarna är avstängda för reparationer, broar saknas och påfarter är omöjliga att hitta då får man lita till sitt eget vägfinnande. Vi irrar nog runt i en timma innan vi hittar en obetydlig skylt som leder oss via en omärkt påfart, in på rätt väg.  När vi kommer hem till båten upptäcker vi att det är vatten på salongsbordet och att mattan under är våt. Vi har låtit vårt skylight stå öppen med ett regnskydd över men det har inte varit tillräckligt. Enligt vår båtgranne hade de ett rejält åskväder med skyfall och mycket vind för 2 dagar sedan. Inget större problem, mattan torkar på några timmar dagen efter. Vi har bilen hela förmiddagen även den dagen, så Stina åker iväg med Goblinarna för att storhandla i Zacatecoluca medan jag skriver färdigt och uppdaterar vår hemsida.

Kal öl, varm pool!

De sista dagarna fixar vi lite smått och gott på båten, seneftermiddagen tillbringar vi i poolen med en sundowner. På torsdagen checkar vi ut från El Salvador och köper 7 st 5 gallons vattenflaskor som vi fyller upp våra tankar med. Vattnet på bryggan kommer från en källa i land och är lite bräckt nu efter torrperioden. Klockan 17.00 lämnar vi för att på högvatten gå över sandrevet med hjälp av lots. Vi har det gamla spåret att gå på, så vi hade säkert klarat det utan lots men han ingår i hamnavgifter och kostar oss inget extra. Vi följer bakom Goblin och det går bra ända till vi är nästan över. Då kommer det en hög dyning som vi möter precis innan den bryter, då den är som högst. Vi får ingen översköljning men ramlar ner på baksidan av vågen med en smäll. Båten är byggd för att klara det så allt går ändå bra. Väl ute sätter vi segel och stävar mot nya äventyr.

Vår bryggkompis.

White morf!

Mexico, Puerto Vallarta till Chiapas.

2018.03.09 – 2018.04.20. (Brev nr: 18.03.)

Efter en dryg vecka i La Cruz lättar vi ankar i soluppgången och ger oss av ut över Banderas Bay. Vi sätter segel men får stötta med motor i den labra brisen. Knölvalarna bjuder som vanligt på show då de gör sin morgontoalett. Banderas Bay avslutas i söder av Cabo Corriente som vi passerar. Strax före kl. fyra ankrar vi utanför den lilla byn Ipala efter en dagsetapp på 43 nm. Vår tanke är att fortsätta i morgon, så vi går inte iland. Något svalkande bad är det heller inte tal om eftersom vattnet är fullt av röda alger, fenomenet som går under beteckningen ”red tide”. Nästa morgon är vi iväg innan solen visar sig. Som vanligt ingen vind på förmiddagen och vi intar frukost i sittbrunnen under gång. Vi har ett bergigt böljande landskap med härligt vita sandstränder på vår babordssida. Sandstränderna tycks tilltala Havssköldpaddorna som ökar i antal på bekostnad av Valarna som nu efterhand minskar i antal. Kanske är det för långt söderut för Valarna eller så har de börjat återvända till sina sommar områden i British Columbia och Alaska.  Under eftermiddagen kommer sjöbrisen som vanligt och ger oss fin segling. Vi har äntligen tur med fisket, för en gång skull, och lyckas bärga en liten Mexican Bonito eller Striped Bonito som kanske är dess riktiga namn. Den är inte stor men tillräcklig för en god middag för oss två. Strax efter kl. fyra kan vi ankra utanför den lilla by Pérula i Bahia Chamela efter dagens 45 nm. Dagen efter tar vi oss iland och går en lång promenad utmed stranden. Vi får sällskap av Jamie och Joh från vår grannbåt, de är på väg norrut mot orkansäkra vatten i Sea of Cortez. Promenaden avslutas med lunch på en av de många Palappa restaurangerna på stranden. På kvällen har vi besök av våra grannar samt av Caleb och Holly från båten L’Chaim som liksom vi är på väg mot sydöst. Nästa morgon går vi åter en lång promenad utmed stranden och ser en flock Gamar som sitter och väntar på att en död sköldpadda skall möra till sig i solskenet. Lite längre bort ligger en mås och väntar på sitt öde, den liknar vår skrattmås. Den är levande men vill inte resa sig upp trots min hjälp. Vi lämnar den och låter naturen ha sin gång. Vid lunchtid fortsätter vi vår segling i svag akterlig vind. Vid Punta Farallon har en konstnär placerat en jättestor skål-liknande staty som döpts till ”La Copa del Sol”. Vinden dör mer och mer och motorn får ta oss sista biten in tll Bahia Tenacatita där vi ankrar bland ett tiotal andra seglare. Nästa morgon har vi Delfiner runt båten då vi äter frukost. För övrigt ägnas det mesta av dagen till båtunderhåll, städning och lite författarskap. Sent på eftermiddagen tar vi dingen in i en s.k. ”estury”. Ordet översätts med mynning men används här för att beskriva ett insjöliknande vatten med kontakt till havet. I det här fallet är det nästan som en å som slingrar sig parallellt med stranden. Det är strömt och väldigt grunt i öppningen så vi får köra in med upp-till-tad motor. Det blir bara en kort testrunda eftersom det är sent på dagen.

På tur i mangrove träsket.

Nästa morgon kör vi åter in men nu går det lättare då det är högvatten. Det är bara grunt den första slingrande biten därefter kommer man in i en liten sjö där det blir djupare. Efter sjön fortsätter kanalen i ett par kilometer. Till att börja med är den ganska bred men efterhand så smalnar den av och blir bara några meter bred. På båda sidor växer det hög Mangrove och på den smalare delen bildar den valv över kanalen. Det är väldigt vackert och det finns ett rikt fågelliv. Mest är det Hägrar och Egret Fåglar men även Örn och Kungsfiskare.

En vacker kungsfiskare.

Mitt i kanalen så delar den upp sig och vi väljer den gren som ser mest framkomlig ut. Det visar sig vara fel då den efter ett tag slutat tvärt. Vi tar oss tillbaka och väljer den andra, smalare avstickaren och kommer in i en lummig kanal som avslutas i en liten sjö. I änden på sjön finns några primitiva hus och en brygga. Härifrån är det bara en kort promenad över till stranden. På återvägen möter vi ett par amerikaner som verkar köra rally i kanalen. De får bråttom att slå av på takten då de ser oss eftersom kanalen som sagt är trång och utrymmet vid möte starkt begränsat. Jag behöver väl inte påpeka att fågellivet var som bortblåst efter mötet med rallyfararna. Men trots det var det en trevlig och vacker tur. Vi avslutar med en promenad längs stranden och lunch på den lokala Palapa-restaurangen. Nästa dag får vi härlig segling de knappa 3 timmar det tar till Melaque i norra änden av Bahia De Navidad där vi ankrar. Här inväntar vi morgondagens högvatten, så vi kan ta oss in i Barra de Navidad. I Barra ankrar man i en stor lagun med ett ganska smalt inlopp. Byn ligger på den norra sidan av inloppet och en semesteranläggning (resort) med tillhörande marina på den södra. Inseglingen går problemfritt men det kan vara dramatiskt när dyningen är hög och tidvattnet löper ut från lagunen. Vi hittar vår plats bland de andra 30-40 båtarna. Nästan bara amerikaner och Kanadensare, en Nyazeeländare och så vi. När vi ankrat sätter vi igång med lite eftersatta projektarbeten. Storseglets trimmlina i akterliket har gått av och det blir lite pilligt att skarva i en ny. Med hjälp av en tunn ståltråd så lyckas vi skarva och dra igenom linan från det övre revet. Även biminin (solskyddet över sittbrunnen) får sig några lappar där det slitits hål. Bra att ha symaskin i maskinparken.

Bygata i Barra de Navidad.

Nästa morgon så tar vi dingen över till våra N.Z. grannar för att få lite information bl.a. om var det finns dinge landning. De flesta ankarliggarna använder sig av vattentaxin så vi kör tillbaka dingen och sällar oss till taxiåkarna. Taxin kör runt och samlar upp folk från ankarliggarna och från folk i marinan som vill över till byn på andra sidan laguninloppet. Inne i byn tittar vi oss runt och handlar lite i diverse småbutiker. Vi hittar en fiskaffär och köper ett halvt kilo stora färska räkor. Byn är mysig om än lite turistisk som de flesta byar och städer vid havet. Det bor över 123 miljoner invånare i Mexico och de flesta av dem i inlandet, så det är ju inte så konstigt att många av dem söker sig till byarna vid havet under sin ledighet. Vi håller vår mat färsk med hjälp av is, medan vi tar lunch på en palapa restaurang vid havet med utsikt över alla surfare som glider ner från de stora brytande vågorna alldeles intill laguninloppet. På kvällen njuter vi av vitlöks-wokade räkor med toast och ost. Nästa dag står motion på programmet och vi tar en promenad i sanden utmed Bahia De Navidad till Melaque, vår förra ankarplats. De 8 km blir ganska jobbiga i den lösa sanden som dessutom lutar ganska bra mot havet och värmen tar också på krafterna. Tillbaka i Barra De Navidad sätter vi oss på en uteservering och njuter av en kall Frozen Margarita, den bästa på länge. Nästa morgon åker vi över till N.Z. båten och utbyter lite erfarenheter. De kommer från Panama så de har lite information som vi suger åt oss. Vi bidrar med lite info. från de platser vi besökt.

Så kan det också gå.

Efter besöket gör vi klart och beger os ut från vår stilla ankring. I lätt akterlig bris seglar vi utmed kusten. En båt för om oss varnar för långlinor/fiskenät som vi därmed kan undvika. Vi ser en Val-mamma med sin kalv dyka men i övrigt händer inte mycket. Vi ankommer Ensenada Carrizal sent på eftermiddagen där vi ankrar bland 4 andra båtar. I Carrizal finns inte ett enda hus och viken lär ha bra snorkling enligt vår ”pilot Book”. Efter frukost nästa morgon tar vi en tur och testar snorklingen. Vi blir inte imponerade, ganska dålig sikt, lite koraller i mörka färger och inte så mycket fisk. Efter lunch fortsätter vi in i Bahia De Manzanillo och ankrar strax utanför Marina Las Hadas. Det finns ingen riktigt bra plats att landa dingen på, så vi hänvisas till marinan där de tar 250 pesos om dagen. Med tanke på det priset så kan man ju undra vad det kostar att ligga där med båten. Vi biter i det sura äpplet och betalar för en dag.

Las Hadas resort.

Las Hadas består mestadels av en stor resort med vita byggnader i en ganska unik arkitektur. Det är vackert att titta på men smakar det så kostar det. Vi tar bussen in till grannbyn Salagua för att storhandla. När vi skall betala på supermarketen så fungerar inte Stinas kort så hon får betala med kontanter. Därför går vi till en bank och skall ta ut pengar på en ATM. Inte heller de fungerar, trots hjälp av en banktjänsteman. Han tror att det är något fel på internetkontakten med Sverige och ber oss försöka senare. Tillbaka i båten blir det lunch. Därefter kör vi i skytteltrafik till marinan med våra dunkar för att tanka vatten. Vi utnyttjar också deras dusch som tyvärr är en dyster historia, inget ljus, skitigt, dålig vattenstråle och så stinker det urin. Inte alls i klass med den övriga anläggningen. Tidigt till sängs och upp med tuppen nästa dag. Avgår innan solen visat sig kl 06.20. På väg ut passerar vi en 340 m lång Maersk containerbåt som ligger och väntar på att komma in till Manzanillos stora hamn. Manzanillo ligger mitt emot Las Hadas i sydöstra delen av bukten. Under förmiddagen motorseglar vi men efter lunch plockar vinden upp och vi kan stanna motorn. Under kvällen får vi till och med ta in ett rev i både storseglet och förseglet när vinden ökar till ca 25 knop. Efter vaktbytet vid midnatt mojnar det åter och kl. 03.00 är det dags för motor. Den tendensen har vi upplevt under det mesta av seglingen i Mexico. Vinden kommer kring lunchtid och varar i bästa fall till midnatt. Ingen vind på natten och morgonen.

Mahi Mahi till middag.

Vi fiskar under morgonen och lyckas fånga vår första Mahi-Mahi (Guldmakrill) på ett par kg. Under eftermiddagen kan vi åter segla med vinden in rakt akterifrån. Det medför att det blir väldigt varmt och vi får kyla ner oss med några spannar havsvatten. Vi ankomer Bahia de Zihuatanejo där vi ankrar utanför byn med samma namn.  Eftersom det var fredag, så unnade vi oss en sundowner när solen sjönk bakom horisonten med relativ svalka som följd. Nästa morgon skulle Stina köpa till lite data till vårt sim-kort men då hon skulle betala så accepterades inte betalkortet. Vi provade då mitt betalkort men inte heller det fungerade. Nu började vi ana ugglor i mossen och här följer fortsättningen av betalkortshistorien. När vi var i Sverige under fjolårssommaren så var vi på banken för att förnya våra betalkort. På banken berättade man då att man hade bestämt att byta från Visa till Mastercard men att det tidigast skulle ske till årsskiftet. Vår följdfråga blev då, hur länge våra nya Visakort skulle gälla och det kunde man inte ge besked på men skulle återkomma. Några dagar senare ringer en banktjänsteman upp oss och berättar att våra nya kort skulle gälla tiden ut som stod på kortet. Nåväl då var ju allt frid och fröjd eftersom det stod 2020 på korten. Tillbaka till nutid i Mexico, så inser vi ju att det inte står rätt till. Det går inte att ringa utrikes på våra sim-kort så vi får efter lite trixande igång Skype, som naturligtvis också har gjort en ny uppdatering, lika med strul. Efter flera försök får vi på en dålig linje tag på SEB:s 24-timmars service som bekräftar våra misstankar om att Visa inte gäller längre. De ber oss skicka en adress dit de kan skicka nya kort. Vi förklarar också att vi är i behov av kontanter och lyckas lämna vårt telefonnummer. Innan vi åker in till stranden ringer SEB tillbaka och meddelar att de har öppnat Stinas VISA kort för några dagar samt att vi skall skicka kortbegäran och adressen på säkert meddelande på våra sidor på SEB:s hemsida. Sen in till stranden och besök på hamnkontoret där vi får en leveransadress för korten och samtidigt passar på att checka in. Därefter besök på banken för och ta ut pengar medans kortet är öppet. Ute i båten igen så skickar vi kortbegäran och adressen via säkert meddelande. Nästa dag får jag ett svar där de ber mig bekräfta adressen. När jag skall göra det upptäcker jag att vi feltolkat den handskrivna lappen från mannen på hamnkontoret och vi bekräftar med den rätta adressen. Därefter får Stina en bekräftelse på att de beställt hennes kort och skall skicka det med post! Jag får överhuvudtaget inga fler meil-svar från banken. På tisdagen försöker vi åter ringa till banken men då är kön och väntetiden lång så vi väntar och ringer på kvällen då det är mitt i natten i Sverige och då kommer vi fram direkt. En mycket trevlig kille svarar och tycker även han att det är svagt att vi inte får några svar. Han kollar upp och ser att bara Stinas kort är beställt och lovar att ordna så att även mitt kort blir beställt. Vi får dessutom hans privata mejl adress och hans telefonnummer och han lovar att följa upp ärendet. Påsken kommer och påsken går utan ett enda besked från banken. Vår kontakt är ledig under helgen så vi vill inte störa honom men på måndagen tryter vårt tålamod och vi sänder honom ett mejl. Han svarar och lovar ta kontakt med kortavdelningen på tisdagen. Tisdag eftermiddag får vi åter mejl från honom med söknummer på försändelsen som gått med DHL på förmiddagen. Två dagar senare så kan vi se att den är levererad på seneftermiddagen på hamnkontoret. Det tog 10 dagar att få fram korten men bara drygt 2 dagar att skicka dem till vår adress i Mexico. Egentligen så bryr vi oss inte så mycket om tidsåtgången men informationen från bankens kortavdelning var helt obefintlig. Om det inte hade varit för vår kontaktperson så vete tusan hur lång tid det skulle tagit.

På tur i Zihuatanejo.

Nu gick det ingen större nöd på oss där vi låg. Zihuatanejo är en mycket trevlig stad med fina gågator fulla med trevliga restauranger. Vi passade på att fira vår 42:a bröllopsdag på en trevlig Palaparestaurang längs stranden. Frozen Margarita och Nachos till förrätt och en Seafood-platta till huvudrätt. Köpte 2 vackra rosor av en försäljare som kom förbi och blev mäkta förvånade att de stod sig i nästan en hel vecka trots värmen. Vi fyllde en gasolflaska, ca 9 kg för 125 kr. Lämnade in 2 kassar tvätt till en kostnad av 85 kr och fick både gasol och tvätt levererat direkt ut till båten. Påsken blev naturligtvis också firad med ägg, sill, Kalles kaviar samt Norsk snaps. Motion fick vi också då det var ca 40 min promenad till Supermarket och 20 min till den kommunala marknaden. Den senare besökte vi för att köpa färska räkor, fisk, grönsaker och frukt. Räkorna kostar ca 100 kr/kilot och då vägs de utan huvud. Vi får dem pillade och rensade från tarmen. Wokade i vitlök har de blivit en av våra favoriträtter och ett halvt kilo räcker gott till en middag. Frukt och grönt äter vi också mycket av och det är billigt. Apelsiner kostar ca 3,50, Mango 9 kr, Gallia-melon 8 kr och Ananas 5 kr/kg. Plommon, Nektariner och Persikor undviker vi då de är importerade och kan kosta upp emot 25-30 kr/kg. Lite socialt umgänge med andra seglare blir det också. Under Påsken är det full rulle på stränderna runt bukten och familjerna samlas för att äta gott och umgås. Musik av olika stilar flödar ut till vår ankarplats men tack och lov så är nätterna lugna. Vi lyckas också klara av våra skyldigheter till skatteverket. En dag har vi också ett kort besök ombord av en liten svart Kolibri. Den sitter en stund på tröskel i den öppningsbara vindrutan, innan den ger sig iväg. De sista dagarna kommer det in en Fransk båt och ankrar strax intill oss. Vi kör över för lite prat och de berättar att de kommer direkt från Panama och är på väg mot Hawaii och senare Alaska. De har inte checkat in i Mexico så vi kör över och hämtar lite frukt och grönt till dem. Nästa morgon tar de kontakt och undrar om en av dem kan få lift in till land och följa med oss till marknaden och det går ju bra naturligtvis. Vi hämtar upp Nicole och tar henne med i dingen. Vi hämtar våra nya betalkort på hamnkontoret och därefter går vi rakt förbi marinens område och upp till marknaden. Vi köper våra vanliga räkor samt frukt och grönt, Nicole storhandlar frukt och grönt även hon. Sen tar vi oss tillbaka till båten efter att vi lämnat av Nicole. Lite senare ser vi dem ta upp ankaret och ge sig iväg på sin långa överfart. Vi tar oss åter iland och går till Supermarket för vår sista bunkring här. På stranden blir vi som vanligt mottagna av vår lokala boat-boy. Som efter att vi betalt honom de sedvanliga 10 peson (ibland 15) undrar om vi kan köpa en ”family beer” till honom när vi är och handlar. Jodå han får sin beer och blir glad. När han hjälpt oss i med dingen och vi är på väg ut ser vi han lomma iväg utan sin öl som står kvar i sanden. Så vi får hojta på honom och peka så att han kommer på sitt misstag. Nästa morgon tar vi upp och surrar dingen och sen tar vi upp ankaret. Kättingen och avlastar-linan har hunnit bli rejält bevuxna under de 15 dagar vi legat här. Klockan 10 lämnar vi Zihuatanejo och tar oss med mestadels motorns hjälp till en liten hamn som heter Papanoa där vi kan ankra. Det är inget trevligare ställe men vi har bara tänkt stanna över natten. Hamnen är full av alg-sörja och musiken skvalar till långt fram på natten. Nästa morgon är vi tidigt uppe och ger oss av innan frukost. Motor som vanligt på förmiddagen innan vi vid lunchtid kan sätta segel och segla i svag akterlig vind. Farten är inget att skryta om, som mest kanske 5 knop men ofta runt 3 knop över grund vi har ju ca 0,5 knop motström. Under natten passerar vi Acapulco. Det tar lång tid då vi bara gör mellan 2-3,5 knop. Tidigt på morgonen startar vi motorn eftersom vi bara gjort 1,5 knop den senaste halvtimman. De följande 2 nätterna upprepar sig mönstret med segling på eftermiddagen och kvällen och motor på natten och förmiddagen.

Slalom mellan sköldpaddorna.

Vi har mycket besök av Delfiner och vi får köra slalom mellan sköldpaddorna som verkligen är talrika. De ligger där helt lojt och flyttar sig bara i undantagsfall. Med ingen vind eller vind in akterifrån blir det varmt under dagen och vi får ofta svalka oss med några hinkar ljummet havsvatten. Efter 3 dygn angör vi Huatulco och ankrar vid sidan av kajen för Kryssningsbåtar i Bahia de Santa Cruz. Längst in i bukten finns en fiskehamn där vi kan lägga dingen. Där finns också ett hamnkontor där vi checkar in och ut. Även här är det ganska turistiskt men när vi är här märks det inte så mycket eftersom det inte ligger något kryssningsfartyg vid kaj. Vi tar en promenad bort till grannviken där det finns en marina, för att höra om det finns plats. Anledningen är att vi tänkt fylla upp med vatten och Diesel. Kontoret är stängt men vakterna säger att personalen snart skall vara tillbaka. Snart i Mexico kan vara om 5 min. eller 5 timmar. Efter 45 min i värmen så tröttnar vi och går tillbaka. Vi konstaterar senare att vi kan klara oss de 2 dygnen det tar att gå till Chiapas som skall bli vår sista hamn i Mexico. På vägen tillbaka går vi in i en stor Supermarket och handlar in mat till kvällen. Nästa dag åker vi in och checkar ut. Det tar oss ca 1 timma och är nog det mest omständliga stället hitintills i Mexico. Dessutom så beordras vi över till ett annat kontor där det blir ny pappersexercis och betalning för ankring. Det är inga stora pengar men när Stina lite försynt undrar vad vi får för pengarna så blir svaret bara att vi har ankrat. Med andra ord så har vi passerat den osynliga linje i havet som de kallar ”harbour limit”. Dusch och toalett finns inte och vatten ingår inte heller. Hos en vänlig fiskare får vi fylla våra 2 dunkar med vardera 20 liter vatten. När vi klarat av byråkratin går vi till affären och storhandlar. På eftermiddagen snorklar vi lite i det kristallklara vattnet. Det finns mycket korall på botten och även ganska mycket vackra fiskar. Nästa morgon ger vi oss av för att korsa den ökända Golfo de Tehuantepec. Bukten är ökänd för sina starka vindar och när vi anlände till Huatulco så visade grib-filerna 40 knop. Visserligen blåser det från land men då vi går ca 50 sjömil från land så hjälper det föga. Dessutom så möter vindvågorna från NO, stillahavs dyningen från SV och då kan det bli en riktig häxkittel. Vi har prickat in ett väderfönster på 2 dagar då det skall blåsa från SV eller S innan en ny Tehuantepecvind förutspås. Efter en timma motorgång kommer vinden och vi kan segla. Under ett par timmar får vi även ta ett rev i storen.  Vi får fin segling hela dagen men efter midnatt så avtar vinden och vid 4 tiden så får vi åter hjälpa till med motorn. Mycket Delfinbesök och många Sköldpaddor även här ute. En del av dem är lätta att upptäcka då de har en fågel sittande på ryggskölden. Under några timmar för vi också en ojämn kamp med en flock Sulor som förgäves kämpar för att hitta en viloplats på våra spridare. Vi tror vi vinner den kampen för innan det mörknar så försvinner de. På eftermiddagen andra dagen så får vi napp och kan landa en liten Bonito, lagom för en middag. Senare får vi 2 till men de är inte större än en Makrill så de åker i igen. Märkligt att dessa små fiskar kan gapa över vår stora bläckfisk-krok, de måste vara glupska. Strax efter midnatt kan vi i totalt mörker angöra Puerto Chiapas och leta oss in i marinan som ligger i ett avlägset hörn av den stora hamnen.

Celebert besök ombord.

Vi har aviserat vår ankomst och blir mottagna av 2 st marinakillar samt 5 st marinpoliser och 1 sökhund. När vi lagt till kommer 3 st poliser och hunden ombord. Medan en av gubbarna fyller i några papper, så sniffar sig hunden igenom båten. Den hittar dock inget intressant och tröttnar snart. Alla är vänliga och trevliga och besöket är över efter 15 minuter. Nästa dag så bekantar vi oss med marinan som ligger utslängd i ett hörn av den stora hamnen i ett mangrove område. Här är rent och snyggt med välansade planteringar. Ett flott hamnkontor en dusch och toalettbyggnad en mindre affär och en restaurang, en travellift och en båtuppställning är det hela. Handla får vi göra i Tapachula som är närmaste stad. Dit tar det 45 min med minibuss och kostar 25 pesos (12 kr). Från början hade vi tänkt segla från Huatulco direkt till Panama men vi fick höra så mycket positivt om El Salvador så nu har vi bestämt oss för att gå dit. Problemet med El Salvador är att man måste ta sig över en grundbank för att komma in i den lagun där man kan klarera in. Detta kan bara ske på högvatten och med hjälp av en lots som visar vägen in. Vi har haft kontakt med de som organiserar lotsningen och fått en tid då vi skall möta lotsen utanför grundbanken. Eftersom vi har ett tidvatten tidigt på morgonen och ett på kvällen så får vi vänta här några dagar så att det hinner bli ljust vid morgonens tidvatten. Nu gör det inte så mycket för det går en dag för att handla och ytterligare en dag för att klarera ut. Sammanfattningsvis kan vi väl säga att Mexico har varit en positiv upplevelse med vänliga människor, god och billig mat och ett utbud som är väl så stort som i USA och Europa. Kriminaliteten hade vi hört talas om hemifrån men vi upplever den inte värre här än hemma. Visserligen ser vi nästan alltid tungt beväpnade vakter vid banker och större affärer men vi har inte upplevt något obehag eller problem med det. Seglingen är det väl lite si och så med eftersom det mest blåser på eftermiddag och tidiga kvällen så det har blivit en hel del motorgång. Så vi får väl utbringa ett ”gracias Mèxico para este tiempo”.

Bull reys i marinan.

Mexico, Mazatlan till Puerto Vallarta via Hong Kong.

2018.01.11 – 2018.03.09. (Brev nr: 18.02.)

Marinan överraskar oss positivt med väldigt fina dusch/toalettrum, tvättmaskiner och en väldigt hjälpsam kontorspersonal. Det ligger många långliggare vid vår brygga och varje eftermiddag ordnar man ”säkerhetsmöten”. Vilket innebär att man tar en sundowner och sitter och pratar och delar erfarenheter. Första dagen i marinan städar vi båten och spolar av allt salt. Nästa dag tar vi bussen in till Mazatlan centrum. En resa som tar ca 30 minuter och kostar 5 kr. Staden har ca 450 000 invånare och är en av Mexico’s största kommersiella hamnar och en viktig turistort. Den bildades år 1531 av en Spansk armada och har fram till i dag haft en omväxlande historia som är för omfattande för att beskrivas här. Vi vandrar runt i en äldre stadsdel med både vackra välbehållna hus och en hel del mindre underhållna. Det finns en vacker Plaza med många fina restauranger runt om där vi käkar lunch.

Har någon kollat djupet?

Därefter blir det en promenad utmed en lång Malecon (strandpromenad), som sträcker sig längs en härlig sandstrand. Här och var bryts stranden av några höga klippformationer och från en av dessa dyker några killar huvudstupa ner mellan bränningar och grynnor. En av kompisarna går runt och samlar in pengar bland turisterna innan föreställningen börjar. På väg mot marknaden passerar vi en optiker där jag (Janne) beställer ett par nya progressiva glasögon för det facila priset av ca 900 kronor. En fjärdedel av priset i Sverige och det inkluderar även en omfattande synundersökning. Innan vi tar bussen tillbaka, besöker vi marknaden där vi handlar fisk och lite frukt och grönsaker. Som vanligt är allting mycket fräscht och fint även om köttdisken för oss ser lite grotesk ut med sina grishuvud som stirrar mot oss.

Hong Kong besök.

Någon dag senare så tar vi adjö av båten och får skjuts av marinasekreterarens man till flygplatsen. Efter en 28 timmars flygresa via Phoenix och Los Angeles landar vi på Chek Lap Kok International i Hong Kong. Sista sträckan blir dryg då den tar 15 timmar, så man hinner se några filmer. Från flygplatsen tar vi bussen till Hang Hau och därifrån en halvtimmas promenad upp genom dalen till Yu Uk Village där unga familjen Backe bor.

Banan paus.

Det blir ett kärt återseende, framför allt med vårt barnbarn Emelie. Vi stannar i 3 veckor och har varmt och skönt väder den första, men därefter blir det betydligt svalare med temperaturer kring 10 grader. Det blir många promenader med Emelie och besök på de flesta lekplatserna i området och de är många. Vårt besök råkar även sammanfalla med Volvo Ocean Race stop over och vi besöker naturligtvis Race village när båtarna anländer. Dessutom har Peter lånat Sam Chens gamla TP-52a ”Free Fire”, så vi kan komma ut och se på Hamnracet och även Round The Island Race dagen efter.

Du kan koppla av pappa.

På Round The Island seglingen, följer vi båtarna ut till sydsidan av Hong Kong ön. Där avviker vi och går till Po Toi för lunch på fiskrestaurangen. Vi är ca 20 talet gäster ombord, alla är vänner till Peter och Lynn, så det blir en trevlig dag på havet. En av höjdpunkterna är när jag får segla med Akzo Nobel på Pro-Am racet.  Pro-Am innebär att vi är 6 proffs och 10 amatörer på varje båt och kappseglar 3 varv på en bana inne i Victoria harbour. I den friska vinden var det en härlig känsla att fara fram i över 15 knop trots att Code 0 seglet fick stanna nere under däck. I vår start så tjuvstartade 2 båtar och fick vända om.

In harbour race.

Det lämnade vägen öppen för oss som kunde ta hem segern i vårt race. Tack Don för inbjudan från North Sails och tack Stina för att du lämnade över din inbjudan till mig. Vi gjorde en utflykt med Peter och Lynn’s båt, till en vik där vi hade lunch med några av deras vänner. Vi gjorde också en vandring runt Victoria Peak på Hong Kong ön. Besökte Sai Kung (vår favorit by) ett flertal gånger och träffade många av våra vänner men framförallt umgicks vi med familjen. De tre veckorna gick fort och snart satt vi åter på flyget tillbaka till Mexico, den här gången via San Francisco och Dallas. Avresan skedde på min födelsedag och då vi passerade datumlinjen kunde jag fira 2 dagar i följd.

Mexico forts.

Vi blev hämtade på flygplatsen av samma chaufför och kom tillbaka till Liv som låg där precis som vi lämnade henne, om man nu bortser från all fågelskit på däck och kapell. Två dagar senare tog vi bussen in till Mazatlan centrum för att hämta mina glasögon och dagen efter fick vi besök av våra Norska vänner Idunn och Rune. De skulle segla med oss ett stycke längs med Mexico’s kust för att sedan ta sig landvägen genom mellanamerika till San Jose i Costa Rica varifrån de skulle återvända hem. Efter en dags vila för våra trötta gäster så bunkrade vi båten och checkade ut från marinan. Vi seglade bara en kort bit, till en ankring innanför Isla De Los Chivos som bildar inlopp till Mazatlan. Härifrån skulle vi kunna se ett fantastiskt fyrverkeri under kvällen, enligt en båtgranne i marinan. Fyrverkeriet var säkert väldigt fint men det var helt fel plats att se det från. Kanske hade man flyttat det till Malecon på andra sidan staden, för man såg bara lite av de högsta pjäsernas krevader på långt avstånd. Som tur var var det bara jag som var uppe, alla de andra hade lagt sig.

Karnevalsklädda flickor.

Nästa dag flyttade vi in i hamnen, där vi ankrade utanför Club Nautico alldeles innanför piren. Det var karneval och på eftermiddagen var det karnevalståg längs med Malecon.  Det imponerade inte särskilt på oss. Det var visserligen långt men bestod mest av ekipage med lättklädda flickor och öronbedövande musik. En del utsmyckningar fanns det visserligen men inga vackra dräkter som vi sett på andra platser. Så efter en stund tröttnade vi och försökte bana oss väg genom folkhavet tillbaka till båten. Rune har alltid drömt om att komma ut på ”Big Game Fishing” så vi beslutade oss för att stanna ytterligare en dag och bokade en sådan tur med en arrangör i hamnen. Morgonen efter gav vi oss ut på storfiske. Båten var inte av det nyare slaget och skepparen och hans medhjälpare var nog från samtidserama . Motorn dånade så att det var nästan omöjligt att samtala om man inte gick upp en våning på fly-bridge. Utrustningen bestod visserligen av Pen-rullar men hade nog sett sina bästa dagar. Nåväl 5 eller 6 spön riggades upp och vi satte av rakt ut i oceanen. Efter en liten stund såg vi ett Tonfiskstim som hoppade och när vi styrde igenom så nappade det på 2 spön. En Bonito på på 2 kg lyckades vi få upp men den andra slet sig.

Rune kämpar.

Vi fortsatte utåt ett långt stycke och strax innan lunch så vände vi tillbaka. På återvägen såg vi en Marlin-fena sticka upp och vi gick ett varv runt den men inget hände. Vi hade i stort sett gett upp då vi närmade oss hamnen. Då fick jag se en fena sticka upp en bit ut till styrbord. Jag visade för skepparen som genast la om kursen. Jag gick ner till aktern och efter en stund så small det till på ett av spöna. Det rasslade i rullen och vi vevade in alla de andra linorna.

 

Kampen är slut.

När det var gjort så räckte skepparen spöet till mig som stod därnere. Jag började sträcka upp linan, men då Rune kom ner så insåg jag naturligtvis att detta var hans dröm så jag räckte över spöet till honom. Han satte sig i stolen och så började kampen. Efter 30 minuters kämpande med flera rusningar från fisken så kunde vi slutligen lyfta in besten i båten. En Striped Marlin på ca 60 kg. Nu var dagen räddad och vi kunde nöjda återvända till hamn. På vägen in passade vi på att mata Fregattfåglarna med överbliven betesfisk.

No coments.

Tillbaka i hamnen blev det sedvanlig fotografering och det visade sig att bland alla båtar som varit ute var det bara 2 som fått Marlin och vi hade tagit den störste. Senare under eftermiddagen gav vi oss iväg för att nattsegla till Isla Isabella. Vi får en lugn segling med akterliga, lätta vindar som står sig ända till morgonen. När solen klättrar upp över horisonten, lägger vinden av och vi får gå för motor de sista timmarna till ankringen på ön. Vi får bra fäste för ankaret i en av de få sandplättarna runt ön. Isla Isabella är nationalpark och kallas ofta för Mexico’s Galapagos. Anledningen är säkert dess rika fågelliv och även det faktum att det finns Leguaner här. Nu är det inte havsleguaner som på Galapagos utan landleguaer. Däremot finns det minst lika många Blue Footed Bobies här som på Galapagos, åtminstone sett till ytenhet. Det finns också Brown- och Masked Bobie, samt en del Tropic Bird. Efter en eftermiddagslur tar vi en sundowner med lite blandade nötter som tilltugg. Det går inte lång tid innan jag börjar känna mig illamående och får ont i magen. Nästa dag ligger jag helt däckad medan de andra tar en kort promenad på ön. Konstigt nog har det bara drabbat mig. Jag misstänker att det är nötterna. Visserligen åt alla nötter men det fanns Paranötter i blandningen och någonstans i minnet har jag för mig att dessa kan framkalla ett gift via mögelsporer. Kanske var det bara jag som fick i mig Paranötter.

Imponerar på damen.

Ett och ett halvt dygn senare är jag åter på benen och vi kan gå en lång promenad på ön. Det kryllar verkligen av fåglar. Fregattfåglarna håller till lågt nere bland buskar och träd medan Bobbisarna (sulor) håller till på de högre lite naknare klipporna med enbart gräs-vegetation. Fregatt hanarna imponerar på sina honor med stora röda, uppblåsta strupsäckar. De blåfotade sulorna dansar med varandra genom att lyfta ömsom den ena och den andra foten. De bruna sulorna försöker imponera på sin utvalda med ett litet grässtrå i näbben, som bidrag till det annars så nakna bohålet som ligger direkt på marken.  Vi korsade ön från norr till söder på de få stigar som fans. På östra sidan träffade vi på 3 st unga tjejer från Mexico City. De var studenter som var ditskickade för att följa upp en studie av de Blåfotade sulorna.

Familjelycka.

De bodde enkelt i tält under de skuggande träden. Alla bon i närheten av deras camp var märkta med nummer och de följde utveclingen av de nya ungarna från de att äggen blev lagda till att de var flygfärdiga. Vi fick en trevlig pratstund och mycket information om fågellivet i allmänhet och de Blåfotade sulorna i synnerhet. Nästa dag satte vi kursen mot San Blas på fastlandet. Lätt bris med motorstöd till att börja med innan brisen fyllde i och vi kunde segla hela vägen fram till inloppet som är väldigt grunt med sandbankar som ständigt flyttar på sig. Vi har fått de senaste possitionerna för insegling och när vi går efter dessa så slår vi i den mjuka bottnen med en lätt duns. Det är stigande vatten strax efter lågvatten så vi är inte oroliga. Det blir till att backa och finna ett annat spår och då går det bra. En mil längre upp ligger marinan som är full, så vi blir tilldelade en plats på bränslebryggan. Av någon anledning så tror inte alla på att jag blev sjuk av nötterna, så dessa kommer fram till vår sundowner igen. Jag behöver väl inte påpeka att jag lät dem vara den här gången. På kvällen så går vi upp i staden och äter en god middag och på vägen tillbaka så är det Runes tur att gå i däck med förgiftning. Så nu anser majoriteten att vi samlat nog med bevis, nötterna hamnar i soptunnan. Dagen efter ligger Rune däckad, medan vi andra bekantar oss med San Blas. Det är lördag så det blir lite inköp på marknad och diverse affärer. Rune lyckades få upp det mesta av maginnehållet så han återhämtar sig snabbt. San Blas är en ganska genuin Mexicansk stad med endast marginell, mestadels inhemsk, turism. Den lilla turismen kan bero på ett annat fenomen som staden är kännd för, nämligen Sandflugor. No-see-ums eller Hay-hay-nays (utalas jejenes) som de kallas i Mexico, är lite mindre än knott och biter lika illa. Som tur är så kommer de inte i svärmar som knott men de kommer sällan ensamma. De uppenbarar sig oftast i skymning och gryning men har man fått in dem i båten så är de flitiga hela natten. Så vi eldar insekt-spiraler och smörjer in oss med ”tropical strength” och undgår de flesta men inte alla. Nästa morgon är Rune åter helt frisk och kan hjälpa oss med att avverka en rejäl frukost. De skall resa vidare landvägen i morgon så det letas busstransporter och flyg.

Frozen Margarita.

På seneftermiddagen intar vi en ”Frozen Margarita” på en Palappa-restaurang på stranden och därefter middag på restaurang vid torget. Tidigt nästa morgon följer vi Rune och Idunn till busstationen där vi vinkar av dem. Vi har bokat tid för lyft och klockan 2 står vi på land.  Vi har beställt högtryckssprutning av botten men det bensindrivna aggregatet startar inte, så det blir till att handtvätta. Nu är botten förvånansvärt ren trots 1 år i sjön och 2 år sedan bottenmålning. Som tur är har vi lyckats köpa den enda burken (1 gallon) som den ynkliga marinbutiken hade och någon annan finns inte att uppbringa i hela staden. Vattenlinje och förskepp blir rengjorda med oxalsyra, friborden polerade, nya anoder monterade, ny toalettventil monterad och toalettslangarna befriade från all urinsten. Där var nämligen inte mycket hål kvar i slangarna. Den nya bottenfärgen kommer med viss möda på. Det är nämligen inte så lätt att måla då det är över 30 grader i skuggan och dessutom lite blåst. Färgen torkar nästan innan man fått på den och det går åt mycket lösningsmedel för att hålla den i rätt koncistens. Efter 3 dagar är vi åter tillbaka i vattnet och båten skiner som om den var ny. Efer ytterligare ett par dagar tar vi oss ut mellan sandbankarna. Den här gången utan att tutcha botten.  Efter ett par timmar fyller brisen i och vi kan stänga motorn. Passerar några Knölvalar ganska nära. Vi ser dessa valar i stort sett varje dag. Ofta är det en moder med kalv men ibland är de flera stycken. Ofta ser vi dem blåsa på lite avstånd men ibland kommer de upp helt nära båten. Hittills har vi inte haft några incidenter och det förefaller som om de har bra koll.

Palaparestauranger vid stranden.

På eftermiddagen kommer vi fram till Chacala en liten by som klättrar upp längs de gröna sluttningarna. Redan i San Blas kunde vi märka att vegetationen var mycket rikligare än på Kaliforniska halvön och här är det nästan lite djungelliknande. Vi stannar nästa dag och tar en tur iland. Det finns många fina hus här med grönskande trädgårdar. En lång härlig sandstrand med många Palapa restauranger där vi tar lunch. Nästa morgon sätter vi segel så fort vi kommit ut ur bukten. Hela dagen seglar vi i lätt vind snett akterifrån. När vi närmar oss dagens mål, Punta de Mita, ökar vinden och i 20 knops vind kan vi runda udden och gå upp i lä där vi ankrar. Punta de Mita är den norra udden på den stora bukten Banderas Bay. Nästa morgon fortsätter vi, för segel, den korta biten in till La Crus de Huataxle eller La Crus som det vanligen kallas. Vi ankrar en bit utanför marinan i Banderas bays nordöstra hörn. Vi blir liggande på ankringen en vecka och begriper inte var tiden tar vägen.  Men det tar ju nästan en dag när man skall handla. Det finns en del småbutiker i byn men vi tar bussen i 40 min. till en stor MEGA supermarket. Här finns allt vi behöver på ett ställe. Egentligen är det inte så långt dit men det tar sin tid då bussen stannar på många ställen och trafiken går ganska sakta.

Stina köper konst.

På söndagen är det marknad på 2 olika ställen. I parken är det mest souvenirer och kläder som säljs och borta vid fiskmarknaden är det mest matvaror av alla de slag. Ganska intressant att gå och titta och vi inhandlar en liten tavla med Mexikanskt motiv, gjord i en speciell stråteknik. Efter marknaden går vi upp på en takservering där ett lokalt band spelar rock och blues-musik. En dag tar vi även bussen in till huvudorten Puerto Vallarta som har ca 200 000 invånare och mycket turism. När vi är där ligger det dessutom 2 stora kryssningsfartyg vid kaj.

Malecon i Puerto Vallarta.

Det finaste som staden har att erbjuda är dess strandpromenad (Malecon) som slingrar sig fram ovanför sandstranden med palmer, restauranger och naturligtvis massor av vackra och originella skulpturer. Det blir lite som en konstutställning under promenaden. Staden ligger vackert mellan berg och hav med hus upp längs sluttningarna. Det är ändå skönt när vi kan lämna brus och trängsel bakom oss och återvända till vår lilla sömniga by. Vår ankring är ganska öppen mot havet, så då brisen kommer på eftermiddagen blir det lite sjögång och båten nickar lite med fören. På kvällen stängs fläkten av och det blir kav lugnt och spegelblankt vatten. Dyningen ligger dock kvar och när strömmen tar över båtens riktning så hamnar den ofta tvärs vågorna och då kan det bli lite rulligt. Det sker nästa varje natt men vi har nu vant oss och sover trots allt bra ändå. Nätterna är dessutom ganska svala, ca 18 grader, så det bidrar också till god sömn. På dagarna kan däremot temperaturen gå upp till ca 30-32 grader men då blåser oftast en lätt, svalkande bris. Så vi tycker att klimatet är i stort sett perfekt. Skall man önska något så är det väl att vinden skulle vara lite mer konstant och att det skulle blåsa lite mer, men man kan inte få allt. Valar har jag ju skrivit om tidigare och att vi ser dem nästan varje dag. Men här i Banderas Bay är de väldigt många och vi ser dem varje dag från ankringsplatsen. På morgonen hoppar de upp ur vattnet (Breachar), med ett väldigt plask som följd. De ligger också i ytan och slår sina långa pectoralfenor eller stjärtfenorna i vattenytan. Det är deras morgontoalett då de försöker befria sig från havstulpaner, sugfiskar och andra parasiter. Ibland är det väldigt nära oss ankarliggare och en gång var det ett par ända inne mellan de ankrade båtarna. Så frukosten bjuder alltid på något intressant att titta på. Efter en sista bunkring på supermarket var vi klara för att segla vidare mot syd-ost utmed Mexico’s kust, vi hade ju bara avverkat drygt hälften och mycket återstod ju att uppleva.

Neptune och 2 sjöjungfrur.

Kaliforniska halvön-Mexico.

2017.12.07 – 2018.01.10. (Brev nr: 18.01.)

På väg ut från San Diego möter vi en massa konstiga ljus i den smala kanalen. Vi håller väl till sidan och passeras av något som vi tror är en militär tankbåt med eskort av ett par mindre militära båtar. Nu seglade vi ifrån de militära inslagen i form av tapto och nationalhymn som hördes morgon och kväll var man än låg i hamnen. Nattvindarna är ljumma men svaga. Tijuana’s ljus lyser om babord och även ljuset från en skogsbrand lyser upp himlen.  Seglen sattes men de gjorde inte mycket nytta. Fram på småtimmarna kommer det dock en liten landbris så att motorn kan stoppas i ett par omgångar. När solen gått upp får vi under en kort stund även ta ett rev i storseglet. Sista biten in till Ensenada får motorn åter startas då vinden vrider rakt emot och blir svag. Vi angör kl. 12. 45 och blir tilldelade en plats i marinan. Stina går för att checka in i marinan och där får hon också hjälp med att ordna alla papper för inklarering i Mexico. Vi går till CIS-kontoret (centro integral de servicios) där man samlat alla nödvändiga instanser för inklarering, immigration, port captain, tull, port administration och bank. Det är för övrigt det enda CIS-kontoret i hela Mexico, fler kontor planeras. På andra platser måste man springa gatlopp mellan instanserna. På ett av ställena blev vi ombedda att komma tillbaka efter kl. 14.00 då pappren skulle vara klara. När vi kom tillbaka fick vi betala övertid eftersom detta räknades efter just kl. 14.00 på eftermiddagen. Var det uträkning eller bara för att det var fredag? Det fick vi aldrig reda på, det var bara att betala och se glad ut. Nåja, incheckningen gick trots allt ganska smidigt och betydligt bättre än vad ryktet och våra farhågor trodde. På vägen tillbaka till båten passerade vi igenom fiskmarknaden. Det var härligt att se en riktig fiskmarknad med stort utbud och dagen därpå handlade vi in stora färska räkor under vår inköpsrunda. Vi blev inte så långvariga i Ensenada, eftersom det gick in lite stillahavsdyning som gjorde att det ryckte och drog i förtöjningarna. Eller det kanske var Liv som ryckte i tömmarna och ville vidare. Hur det nu än var så fortsatte vi runt nästa udde till en liten vik som heter Bahia Puerto Escondido där vi ankrade innanför en fiskodling som uppvaktades flitigt av ställets Sjölejon. Nästa dag fortsätter vi utmed den karga och torra kusten. Vinden är fortsatt svag så det blir mest motor, även om seglen kan hjälpa till emellanåt.

Med kurs mot Liv!

Stora flockar av delfiner kommer på besök och även 3 st Knölvalar dyker upp helt nära båten. En av dem så nära att vi nästan kan klia den på ryggen. De följande 2 nätterna ankrar vi i relativt öppna havsbukter, den första är Bahia Colnett och den andra ligger innanför Cabo San Quintin. Dyningen som söker sig in gör det svårt att komma iland, så vi avstår från att utmana brottsjöarna. Däremot påverkas inte nattsömnen nämnvärt, man åker bara upp och ner i långsamt lite sövande tempo. Nästa etapp är ca 185 sjömil, så det blir nattsegling. Eller segling och segling, det fortsätter precis som tidigare med mestadels motorgång även om vi kan segla några gånger emellanåt. Vi tar alla tillfällen som erbjuds för att skona motorn och miljön. Under natten dryper segel och däck av dagg och när vi passerar några öar under morgonen så ligger dimman tät utmed havsytan. Efter några timmar när solen kommit lite högre upp försvinner dimman och solen skiner från en blå himmel liksom tidigare dagar. Det är Luciadagen men stämningen har lite svårt att infinna sig.

Vackert månlandskap.

Vi närmar oss vårt mål, Bahia Tortugas på seneftermiddagen och solens sista strålar bildar fantastiska skuggor i det torra och bergiga landskapet som mest påminner om segling på Månen eller på planeten Mars. Strax efter solen gått ner ankrar vi i den stora men skyddade bukten. Nästa morgon sjösätter vi dingen och tar oss iland in till den lilla landsbyn. På vägen in ropar grannbåten på oss och undrar om vi kan köpa ett paket öl till honom, han har visst strul med en läckande jolle och har svårt att ta sig iland. På stranden tar en handikappad kille emot oss, han saknar en arm. Han har tagit som sin uppgift att, mot några dollar, vakta jollar och ta emot sopor från seglare. Bukten är ganska frekventerad och i stort sett alla båtar på väg norr- eller söderut, stannar till här. Det finns några speceriaffärer med begränsat utbud och vi inhandlar några middagar och lite frukt. Innan vi åker tillbaka till båten tar vi lunch på Marias restaurang alldeles vid stranden. Hon serverar Tacos med friterade räkor och iskall god öl. På väg ut levererar vi den inhandlade ölen till vår båtgranne som blir extra glad eftersom den är iskall. Gemensam grillning med Moon ombord på Liv under kvällen.  Avgång vid lunchtid nästa dag. Vi har 255 sjömil till vår nästa ankring så det blir 2 nätter på havet. Till att börja med har vi frisk vind som under eftermiddagen dör under en timma då motorn får hjälpa till. Under kvällen och natten har vi växlande vind i både styrka och riktning  men lyckas ändå segla ända till morgonen då motorn får stå för farthållningen under 5 timmar. Därefter får vi segling resten av vägen i ganska frisk vind. Vi får till och med ta in ett rev i både storsegel och genua under natten. Vi ankommer Bahia Magdalena i gryningen och ankrar i lä bakom Punta Belcher.

Övervintrare.

Moon kommer in en timma efter oss men går längre in i bukten för att få en bättre ankring. Så efter frukost och några timmars sömn för att ta igen vad vi förlorat, så sätter vi segel och lyckas segla ända in till Bahia Man of War, där Moon ligger.Här är det lite lugnare och ett fantastiskt djurliv med Pelikaner, Sulor och fregattfåglar som tar för sig av de rika fiskstimmen. Flasknosdelfiner jagar alldeles bredvid båten och föser ihop fiskstimmen till fåglarnas stora glädje. Vi tar dingen in till stranden och går en lång promenad bland hägrar och diverse vadarfåglar.

Härlig strandpromenad.

Bahia Magdalena är känt för att Gråvalar kommer och föder sina ungar i bukten. Vi är lite för tidiga och ser tyvärr inga valar. Efter 2 nätter skiljs vi från Moon som fortsätter in till den lilla byn Puerto San Carlos. Vi tar oss ut ur bukten och går ner till det södra inloppet vid Isla Cresciente, där vi ankrar för natten i sydvästlig pålandsvind.  Prognosen har inte talat om den riktningen och under kvällen så vrider vinden också mot nordost, så att vi får den från land. Nästa etapp innebär åter nattsegling. Det märks nu att vi börjar komma söderut, då vi möter de första Havssköldpaddorna runt båten. Vid 2 tillfällen får vi stötta med motorn, i övrigt blir det fin segling ända fram till Cabo San Lucas som ligger längst ner på sydspetsen på Kaliforniska halvön.  Vid udden passerar vi ett 50-tal fritidsfiskebåtar som jagar efter de stora Marlin fiskarna som finns här.

Gräddhyllan på Cabo San Lucas.

San Lucas är en stor semesterort, som en blandning av Palma de Mallorca och Nice, där priserna är i paritet med den senare kategorin. Vi ankrar utanför marinan utmed stranden i sällskap med först ett senare 2 stora kryssningsfartyg samt några andra segelbåtar. Att gå in i marinan är inte att tänka på, här kostade en bryggplats 152 US $ per natt år 2011. Om man vill tanka diesel kostar det 20 US $ bara för att ligga vid bryggan. Vattnet runt oss kokar av aktivitet, vattenskotrar, padddelboards, taxibåtar och para-shut-båtar. Tack och lov upphör aktiviteterna nästan helt när solen håller på att gå ner. Då börjar istället musiken strömma ut från barerna som fyller stranden samt från restaurangbåtarna som ligger och kör fram och tillbaka under kvällen. Det hela kan väl liknas vid ett stort Tivoli. Dagen efter vår ankomst så tar vi taxibåt in till stranden för att handla. Han tar 6 US $ för den ca. 300 m långa turen. Vi promenerar till Walmart i utkanten av staden där vi finner ett jättestort utbud till låga priser. Vi tar den lokala bussen tillbaka och taxibåten ut. Den här gången får vi betala 10 US $ för samma transportsträcka. Vi bryr oss inte om att gnabbas om priset utan är bara glada att slippa ifrån eländet. Det blir vårt enda besök i land. Dagen efter ägnar vi åt att skriva i fatt och uppdatera hemsidan. Efter 3 nätter drar vi upp ankaret i mörker innan solen gått upp. Nu går seglatsen nordost över utmed kusten. Vi passerar San Jose Del Cabo, som lär ha en bra marina till en tredjedel av priset mot San Lucas och får fin vind från land. Det varar i några timmar till vi kommer till Punta Gorda där vinden vrider emot och efterhand ökar till ca 30 knop. Sjön växer och blir hög och krabb. Vi rullar in genuan och tar ett rev i storen. Startar motorn och motorkryssar oss upp till Los Frailes, där vi kan ankra kl 3 på eftermiddagen, på nästan platt vatten i lä av udden. Så kan då julefriden infinna sig. Det är nog första julen som vi firar alldeles själva, så länge vi kan minnas. Julmaten kommer på bordet med 3 sorters sill, ägghalvor med kaviar, köttbullar och skinka. Sköljs ner med öl men utan någon snaps.

Renhållningsverket.

Juldagen tar vi dingen in till stranden och går en lång promenad. Det är ganska glest med bebyggelsen och någon by att tala om kan vi väl inte påstå att det finns. Det står en del bilar och några tält längs med stranden och det ser ut som man åker hit för att fiska, då det ligger en hel del fisk-rens längs med stranden som Gamarna gärna kalasar på. Vi har noterat att vinden lägger sig ganska mycket efter solens nergång så vi beslutar oss för att gå vidare när det mörknat. Det blir lite skumpigt till att börja med och vinden är naturligtvis rakt emot. Här påverkas inte vinden så mycket av hög- och lågtryck som den gör hemma i Sverige. Här kommer vinden nästan alltid från en nordvästlig riktning. Styrkan kan däremot variera ganska så mycket och just nu ser det ut som att vi är på väg in i en lite lugnare period. Efterhand som kvällen lider så minskar vinden och det blir nästan helt stilla efter midnatt. Vårt mål var från början Bahia De Los Muertos men då vi beräknar vår ankomst dit innan det ljusnar och vi har bra förhållanden så bestämmer vi oss för att fortsätta mot La Paz.  Vi går upp genom Canal Cerralvo innanför ön med samma namn och rundar Punta Coyote och Punta San Lorenzo innan vi ankrar i viken vid Playa Balandras.

På vandring bland kaktusar.

De finns många fina ankarvikar i området och gemensamt för dem alla är att de är ganska grunda men med fina sandstränder mellan klipporna. Dessutom är det sandbotten så ankaret får alltid fint fäste direkt. Vi blir liggande i två nätter och badar och promenerar i omgivningarna. Det är ett ganska kargt landskap med buskvegetation och kaktusar men det är ganska vackert ändå. Rockor hoppar i viken och på kvällarna kommer det in Delfiner och jagar fisk. Det är mycket folk på stränderna på dagarna eftersom det är jultid och folk är lediga. Efter 2 dagar drar vi upp ankaret och går de sista 12 sjömilen in till La Paz, där vi ankrar i kanalen in till Enzenadan alldeles utanför en marina.

What are you looking for Jack?

La Paz är inte alls så turistisk som Cabo San Lucas, utan mer av en vanlig Mexikansk stad och för vår del mycket trevligare. Här ligger ganska många långseglare och marinan har mest Amerikanska långliggare. Vår närmsta granne är en svensktillverkad Rasmus 35, alltså tillverkad på samma varv som vår Liv. Den ägs av Mark, en mycket speciell man som nyligen köpt båten utan någon seglingserfarenhet. Han bor i den tillsammans med sin mor som är 86 år och lite dement. Dessutom har de på oklara vägar raggat upp en man, också i 80-års åldern, som har svårt för att röra sig ombord. Han har tydligen kommit med för att lära dem segla. Själv äger han en båt som ligger i Enzenada marina. Dit är han rädd för att återvända då han befarar att bli utslängd från marinan. Inte för att han inte betalar för det gör han men de är förmodligen rädda för att få ett båtvrak på halsen när han lämnar jordelivet.  Båtägaren har en tragisk historia att berätta. Han gifte sig när han var 17 år med en 16-årig flicka och de båda fick en son. När pojken var i de yngre tonåren så var modern och hämtade honom efter en fotbollsträning. På hemvägen blev de påkörda av en rattfull bilist och båda omkom. Händelsen satte naturligtvis djupa spår och Mark fick tillbringa många år med psykvård. Han har aldrig helt kommit över händelsen och inte inlett något nytt förhållande. Hans far tog det också väldigt hårt och avled några år efter händelsen. Sedan dess har han tagit hand om sin mor och de båda har rest med bil genom hela Sydamerika och med motorcykel genom USA. De var i alla fall väldigt vänliga och då de hade bil körde de oss till Walmart och gubben bjöd på en fantastisk lunch på en Brasiliansk restaurang efteråt. Ja sicket gäng, vi undrar så hur det ska gå för dem och hoppas naturligtvis på det bästa. I Sverige läser vi ju ibland om gängkrig mellan narkotika karteller i Mexico och det sker nog inte så sällan. Nu är ju detta inte så unikt för Mexico, det sker ju lika ofta i Sverige. En natt hör vi smällar på avstånd och det blir lite aktivitet på militäranläggningen strax innanför där vi ligger. Nästa dag får vi höra att en man skjutits i en narkotikauppgörelse. Trots denna händelse känner vi oss trygga då vi är ute på stan. Vi rör oss ju mest på ställen med mycket folk och framförallt på dagtid. Det finns många poliser på gatorna och alltid beväpnde vakter vid banker och större affärer. Då och då passeras vi också av pick-upp bilar med, mestadels 2 eller 3 tungt beväpnade militärer. I La Paz träffade vi också den Franska katamaranen Kea som vi hade sällskap med från Hokaido till Dutch Harbour. Det var bara Dominique ombord, hans fru hade åkt hem till Frankrike för några veckor. Nyårsafton firade vi tillsammans med Dominique ombord på Liv. En lugn och trevlig kväll med grillning på akterdäck och enstaka fyrverkeripjäser kring midnatt. Tre dagar in på det nya året lämnade vi La Paz för lite lugnare tillvaro bland de många ankringsmöjligheterna i stadens närhet. På vägen ut passade vi på att fylla diesel och tvätta av salt från båten. Vi ankrade i Bahia Los Lobos, viken bredvid den vik vi låg i då vi anlände till området. Vi har sedan en tid tillbaka allt oftare pratat om vart vi skall segla efter Mexico och funnit att vart vi än tar vägen så kan det innebära att vi inte ser våra närmaste och framförallt vårt barnbarn Emelie på länge. Så efter lite funderande så beslutar vi oss för att flyga till Hong Kong. Då vi har internet på vår ankring så sätter vi igång med att leta flygbiljetter innan vi ändrar oss.  Efter några timmar är allt bokat och klart med flyg från Mazatlan via Phoenix och San Francisco.  Avresa 2 veckor senare, så vi har gott om tid att ta oss till Mazatlan där vi även bokat plats i marinan .

Vacker ödla.

Efter 2 dagar i viken med bad och vandring i kaktuslandskapet, går vi vidare till några öar längre norrut. Vi passerar den större ön Isla Del Espiritu Santo med många fina ankarvikar (man hinner inte med alla) och ankrar i Ensenada El Cardonal på Isla La Partida. På kvällen kommer det in en lokal fiskebåt och lägger nät alldeles i närheten av oss. På morgonen är de tillbaka och vittjar sina nät som ger en ganska riklig fångst på Rockor. Efter 2 nätter i viken byter vi till en vik alldeles bredvid. Viken heter Ensenada Grande och enligt sjökortet skall det finnas några stigar där som leder upp på ön. Vi provar först en som är så dåligt markerad att vi inte riktigt kan se var vi skall gå. Dessutom är den brant med klipputsprång och rösen och förefaller direkt farlig.

Var är stigen?

Vi tar dingen till en strand längst in i viken och där hittar vi en informationstavla som beskriver en markerad stig där det skall finnas både jordekorre, ödlor och skallerormar. Stigen går upp genom en stenig dal där kaktusar och låga buskar utgör vegetationen. Vore det inte för markeringarna, så skulle vi nog inte kunna finna vägen. Efter ca 2 km kommer vi fram till östra sidan av ön som stupar brant ner i havet. På återvägen ser vi mycket riktigt både jordekorrar och olika ödlor men skallerormarna lyser med sin frånvaro, tack och lov.

Vid vägs ände.

Nästan framme vid stranden ser vi även några svarta harar som skuttar iväg. Inte så konstigt att vi ser ganska många rovfåglar som cirklar runt på uppvindarna utmed bergen. Efter 2 dagar får vi en fin prognos och ger oss av för att korsa Sea of Cortez. På vägen ut passerar vi några små öar som är kända för sin dykning, där man kan simma med sjölejon. Vi hoppar över denna begivenhet eftersom vi gjort detta tidigare på Galapagos, dessutom så vimlar det av turistbåtar. Vi har ca 240 sjömil till Mazatlan på andra sidan så det innebär 2 nätter. Första dygnet är det svaga vindar så det blir omväxlande segling och motorsegling. Andra dagens morgon ökar vinden och vi får fin segling. Vi ser stora valar under dagen med ganska stor och böjd ryggfena vilket tyder på att det är fenvalar. När jag går på mitt pass under natten ser jag ett jätteplask alldeles vid sidan av fören. Min första tanke är att det är en val och jag blir rädd. När plaskandet upprepar sig vid flera tillfällen så inser jag att det är delfiner som hoppar högt upp ur vattnet. Det är förmodligen spinnerdolphins då det har detta beteende. Tidigt andra nattens morgon rullar vi in genuan och seglar enbart på storseglet. Det minskar vår fart något och gör att vi kommer fram i dagsljus. Strax innan vi angör så minskar vinden och sista halvtimman går vi för motor. Via en smal kanal kommer vi in i en lagun med flera marinor. Vi har ju sedan tidigare bokat i en av marinorna och när de öppnar på kontoret blir vi tilldelade en plats. Efter en god frukost blir det några timmars sömn innan vi går och duschar.

Bör ej vidröras.

Genväg.

 

Seems it never rains in southern California.

2017.10.18 – 2017.12.07. (Brev nr: 17.09.)

Rubriken är hämtad ur en gammal klassiker av Albert Hamond och var list etta någon gång på 70-talet. Den syftar naturligtvis på det faktum att det tycks bli torrare och torrare för för varje år som går, med omfattande bränder som följd. Så vi skall nog vara glada för det regn som faller över Sverige, även om det kanske kunde vara lite jämnare fördelat.

Avsegling, San Francisco.

En lite gråmulen dag lämnar vi San Francisco Bay och går åter under Golden Gate Bron ut i Stilla Havet. Det är skralt med vinden så motorn får stötta upp emellanåt. Vi har bara 25 sjömil till vår första natthamn så vi tar det lugnt och försöker segla så gott det går. På vägen har vi besök av både Knölvalar, Tumlare och massor av sjöfågel. På eftermiddagen ankrar vi i Pillar Point Harbour i norra delen av Half Moon Bay innanför skyddande pirarmar. Prognosen varnar för mycket hög dyning från någon storm norröver, så vi blir liggande här i 4 dygn. När dyningen börjar lägga sig, ger vi oss iväg och får en fin segling nästan ända fram till Santa Crus där vi ankrar i den öppna bukten alldeles utanför ett stort Tivoli. Det är fortfarande ganska hög dyning så natten blir ganska rullig, tivolit stänger däremot ganska tidigt, kanske för att det är söndag. Nästa morgon fortsätter vi över Monteray Bay, till staden med samma namn, där vi går in i marinan.

John Steinbeck med sina karaktärer.

För de litteraturintresserade är staden nog mest känd för trilogin som handlar om lösdrivarna runt Danny, marinbiologen (Doktorn), Dora Flood´s Beer Flag Restaurant och Chong Lee´s grocery, skrivna av Nobellpristagaren John Steinbeck. Av miljöerna som beskrivs i boken finns inget kvar då de brann upp i en omfattande eldsvåda år 1936 och efter uppbyggnad ännu en eldsvåda 1951. Den kända gatan Cannery Row finns emellertid kvar i en modernare tappning och av Doktorns labboratorium har det blivit ett stort marincenter och Akvarium. Med sina spanska inslag är Monteray en ganska trevlig stad att besöka. Staden etablerades av Spaniorerna år 1770 och blev Californiens huvudstad 1775 och förblev så till år1850. Att Rumsien indianerna hade befolkat området sedan urminnes tider, berörs endast i förbifarten av historieskrivarna. Efter ett par dagar fortsätter vi vår färd söderut och med hjälp av dygnets 24 timmar kommer vi i tät dimma till Mooro Bay. Vinden har under färden tagit ledigt så motorn får åter bli vår räddning.

Numrerad Havsutter.

Mooro Bay ligger vid en lång, bred kanal som leder in till ett grunt vattensystem och här går det bra att ankra i kanalen. Eftersom tidvattnet skiftar, så pekar fören antingen ut eller in i kanalen. Mooro Bay visade sig vara en trevlig liten stad, så här blev vi liggande ganska länge. Inte bara för att den var trevlig utan kanske mest för att vi fick problem med värmaren igen. Dimman nattetid gav ganska svala kvällar så vi tyckte att vi hade behov av lite värme. Första kvällen gick den igång efter lite miklande. Andra kvällen ville den inte så dagen efter plockade vi ner den i småbitar och bytte evapoeringsmattan. Den ville ändå inte starta. Då bytte vi brännar sensorn, vår sista reservdel. När vi sen försökte starta igen så följde den inte den normala startsekvensen. Kunde det vara elektronikenheten. Vi tog kontakt med en återförsäljare i England som kom tillbaka med det negativa svaret att dessa inte gick att få tag på längre. Detta fick oss att pensionera den nu 22 år gamla värmaren och jakten på en ersättare började. Man kan ju undra om det var så viktigt med en värmare, nu när vi var på väg söderut mot varmare trakter. Det var det naturligtvis inte, men man vet ju aldrig vart kursen bär och lika bra att få det fixat så att man är förbered den dag behovet finns. I England finns en bra leverantör som vi köpt delar av tidigare och där man kan beställa via Internet. Problemet var att de indikerade  en leveranstid av 15 till 21 dagar och så länge hade vi inte tänkt stanna och vänta. Så då behövde vi en leveransadress längre fram längs vår rutt. Då kom vi på att våra goda vänner Ann och J-O i Ränneslöv vid något tillfälle nämnt att J-O hade en kusin i San Diego. Så efter lite korrespondens med dem fick vi fram en adress och ett telefon nummer till Esbjörn Ivarsson och en leverans adress till honom. Beställningen skickades till den Engelske leverantören eftersom det var nästan halva priset mot att köpa den från USA. Det märkliga var att efter 3 dagar så fanns värmaren i San Diego. I övrigt så spenderade vi tiden med långa promenader i omgivningarna.

Bra sovplats?

Djurlivet i kanalen var omfattande och det fanns massvis med Sjölejon, Havsutter och massor av vadarfåglar. Vi såg även en Fiskgjuse som kalasade på något han fångat. Turismen är ganska omfattande men inte så störande vid den här årstiden. Utmed kanalen löper en gata som är kantad med barer, restauranger, turistbutiker och surfshoppar. En kväll var vi också på den lokala segelklubben och åt en buffé som vi till vår förvåning slapp betala för. När vi slutligen gav oss iväg så hade vi bra vind och vi fick till och med ta in ett rev i storseglet. Men säg det nöje som varar. Efter ett par timmar så dog vinden och motorn fick åter stå för framfarten. Efter en stilla natt kunde vi angöra San Miguel Island som är den västligaste av kanalöarna. Här ankrade vi i Cuyler Harbour som är en skyddad vik från den förhärskande NV-liga vinden. Stränderna här är tillhåll för Elefant Sälar och deras brölande hördes ut till vår ankarplats. På eftermiddagen fick vi sällskap i viken av en Amerikansk större motorbåt. De kom över och frågade om vi ville följa med på en promenad iland. Det behövs tillstånd för att gå iland och de hade frågat parkvakterna även för vår räkning.

Kraftmätning.

Med deras jolle tog vi oss iland bland Sälkolonierna och försökte bana oss väg utmed stranden till en stig som ledde upp på ön. Elefantsälarna verkade vara ganska beskedliga och flyttade på sig om vi skulle komma för nära. Det verkade vara mest ungdjur och hanarna testade varandra genom att puckla på varandra med överkroppen och ge ett och annat kyvnyp med de vassa tänderna. Vi hittade vår stig som ringlade sig brant upp genom en ravin.

 

På toppen med vänner.

Vi kom upp till en utsiktspunkt där det var placerat en minnessten över Joao Rodrigues Gabrillo som var den spanska sjöfarare som upptäckte och dokumenterade Kaliforniens kust år 1542. På kvällen blev vi bjudna på middag hos våra grannar i deras fina båt med vacker lackad mahognyinredning. Nästa dag gav de sig iväg och vi tog oss iland och gick ännu en promenad. Denna gång upp till parkvakternas hus som ligger vid en landningsbana för mindre flygplan. Stugan var tom så parkvakterna hade nog lämnat med det flygplan som vi såg lämna ön dagen innan. Vegetationen på ön domineras av låga buskar och markvegetation. Inte ett ända träd inom synhåll. De växter som skall överleva här måstae klara långa torrperioder. Möjligen kan de få lite dagg på nätterna. Det finns en slags räv på ön men vi såg endast spillning efter dessa. Seglingen fortsatte förbi Santa Rosa Island och utmed norra kusten av Santa Cruz Island. Vi passerade en väldig grotta som går 200 m in i berget där den viker av 90 grader och fortsätter ytterliggare 30 m. Det går att ta segelbåten in i den första kammaren då det är 15 m djupt och 24 m till taket, men vi avstod. Vi besökte inte heller med dingen, då det inte går att ankra utanför och dyningen dessutom gick ganska hög. På ostsidan av ön ankrade vi nedanför en olivlund i Smuglers Cove. Även här dånade dyningen in mot den kullerstensbemängda stranden så vi avstod från landstigning. Nästa ö var Catalina Island, men för att säkert kuna dagsegla till den så behövde vi korta ner avståndet. Dessutom behövde vi handla matvaror, så det blev ett skutt över till fastlandet och Channel Islands Harbour där vi anvisades en plats för den nätta summan av 53 dollar. Inte nog med det, de vill dessutom ha 25 dollar för nyckel till brygga och toaletter och det var inte ens en deposittion. När vi klagade högljudt så erbjöds vi en plats utan skyddsgrind och utan tillgång till duschar och undgick därmed 25 dollar. Bryggan får vi dela med en flock sjölejon men de ger sig av på kvällen så natten blir lugn. Vi får gjort våra inköp och avgår tidigt nästa morgon med kurs mot Catalina Island. Mycket Delfinbesök på vägen och även ett par Knölvalar tittar förbi. En på vardera sidan av båten och kanske lite obehagligt nära.  Delfiner besöker oss ofta flera gånger dagligen och Valar ser vi nästan varje dag så det börjar bli en vana.

Tuff vandring i värmen.

Framme på ön går vi in i en lång vik som heter Catalina Harbour och är full med tomma ankarbojar. Vi hittar ett område mellan två grupper av bojar där vi tycker att dev verkar bra att ankra. Det tycker inte bojägarna för de kommer ut i en båt i mörkret och säger att vi inte kan ankra där. Vi får ligga kvar under natten och de säger att de skall komma ut nästa dag och anvisa ankringsplats till oss.  Vi väntar snällt i 3 dagar men ingen kommer ut och anvisar plats så vi blir lugnt liggande kvar. Bojarna är inget allternativ för oss, de kostar 50 dollar per natt. Catalina Island är ett poppulärt utflyktsmål för båtägare utmed  kusten här och det finns säkert uppemot hundra tusen båtar mellan Santa Barbera och San Diego. Varenda vik vi passerar är fullproppad med bojar och en orsak till det är att man får plats med fler båtar på samma yta, en annan orsak är naturligtvis att någon tjänar pengar på det. Nu under lågsässong är det lite trist att se en stor vik blockerad för ankring av tomma bojar. Vår vik ligger där ön är som smalast i en svacka och det är en kort promenad över till andra sidan som domineras av turistverksamhet.

Kaktusblomma.

På ett litet turistkontor får vi en enkel karta som beskriver 3 olika vandringsleder i närheten. Vi ger oss i kast med en av dem som går upp till en bergstopp. Den går upp längs med en bergsrygg och är stundtals ganska brant. Svettiga och trötta når vi toppen och blir belönade med en härlig utsikt. Neråt blir det lite knivigare då man lätt rutshar på den lösa grusen, men allt går bra. Catalina Island blir vår sista kanalö och vi fortsätter in till Long Beach som är Los Angeles hamnstad. Hamnen vaktas av enorma pirarmar som sträcker sig flera sjömil. Vi går in i norra inloppet och seglar igenom hamnen till en marina längst i söder där det finns angivit ankringsområde utanför. Längs vägen passerar vi den gamla lyxångaren Queen Mary som ligger här som museum. Vi ankrar men får efter några timmar besök av en myndighetsbåt som säger att vi inte får ankra där. De hänvisar till en plats som ligger 1,5 sjömil längre söderut innanför en liten konstgjord ö.

Island white, Casino eller?

Det finns 3 sådana öar och alla ser ut som någon slags casinoanläggningar med belysta byggnadsverk, palmer och på vår ö även ett stort vattenfall. Det visar sig att det är anläggningar där det pumpas upp olja. Utsmyckningen är väl till för att tillfredställa de boende längs med stranden på fastlandet. Vi hade haft tankar om att besöka Los Angeles och kanske titta på någon filmstudio i Hollywood men inser att avstånden är så stora att man måste hyra bil för att kunna ta sig runt. Ett besök på Queen Mary hada naturligtvis också varit intressant men 2 sjömil i jollen och 1 timma med buss och byte avskräcker oss. Så nästa dag fortsätter vi till Newport Beach som är det största marinaområde vi sett. Det är ungefär 3 sjömil från ena änden till andra och det finns flera öar och kanaler däremellan. Alla stränder kantas av flotta villor med stora båtar framför. Mitt i området har man sparat en liten fyrkant där vi tillåts ankra. Härifrån tar vi jollen de 1,2 sjömilen in till den bortre änden där vi hittar en supermarket. Via marina besök i Oceanside och ankring i Mariners Basin i Mission Bay, kommer vi till San Diego. Staden domineras av millitär verksammhet, då USA:s stillahavsflotta har sin bas här.

Stamanställd Delfin.

En lustig millitär verksammhet möter vi på vägen in, det är en anläggning där millitären dresserar Sjölejon och Delfiner för att söka efter icke önskvärda föremål kring deras millitära anläggningar. En slags naturens röjdykare. Vi ser dem i verksammhet i hamnen vid flera tillfällen.  Vi tar en natt vid den s.k. polisbryggan längst ut i Shelter Island Yacht Basin. Här kostar det 1 dollar per fot vilket lär vara billigast i staden. Bryggorna förvaltas av San Diego hamn som även anvisar plats till 3 st ankringsplatser. Det hela sköts via internet där bokning och betalning sker. På 2 av de 3 ankringarna får man bara ligga 3 dagar i följd och endast fredag till måndag på en av dem. Den 3:e, som ligger strax utanför flygplatsen är till endast för besökande och där får man ligga i 3 månader men då skall båten inspekteras och godkännas. Samtliga ankringar är gratis men måste bokas. Första kvällen kommer vår kontakt Esbjörn och levererar vår värmare, så nu har vi arbete som väntar. Nästa morgon går vi till Gabriola ankringen där vi bokat. Det är 6 sjömil dit och då är man ungefär halvvägs in i hamnen.

Midway och downtown.

På vägen dit passerar vi hangarfartyget Midway på vår babordssida och ett hangarfartyg i Nimiz klassen på vår styrbordssida. Gabriola ligger utanför staden Coronado och vår ankring alldeles utanför en golfbana. Coronado är en trevlig stad med låg bebyggelse samt trevliga restauranger och pubar. Dessutom finns det en vacker strandpromenad längs med den långa stranden. När helgen kommer går vi tillbaka till Shelter Island där vi ankrar på La Playa Cove ankringen. Här har vi nära till alla marinbutiker men som vanligt ganska långt till supermarket. Men vad gör väl det, vi behöver ju röra på oss. Efter helgen på den lugna ankringsplatsen, så går vi till polisbryggan där vi får vår båt besiktigad och godkännd för ankring på Cruisers anchorage. Vi passar även på att tömma vår septiktank vid ”pump out”stationen. På förmiddagen ankrar vi på Cruisers, utanför Coastguard stationen.

Ömt farväl!

Här har man gångavstånd in till San Diego centrum men störs lite av den intensiva flygtrafiken. Men man kan inte få allt. Vi går en lång promenad längs med Embarcadero där vi passerar sjöfarsmuséum, kryssningsterminal, hangafartyget Midway och Fish market. Vi går också en sväng i down town som väl inte skiljer sig nämnvärt från andra amerikanska storstäder. Stadsdelen Little Italy blir vi dock lite förtjusta i med sina italienska restauranger och butiker. Det finns många statyer som anknyter till det militära, bl.a. en hög staty med en sjöman som tar ett ömt farväl av sin älskade. På ett annat ställe står en staty av Bob Hope som håller en monolog till många sjömän, naturligt vis med inspelat ljud. En av dagarna passar vi på att besöka Midway som efter tjänstgöring blivit museum, det är ganska imponerande.

Flygledartorn, Midway.

Ombord utspisades 13.000  måltider dagligen till över 4000 människor. Båten beställdes under andra världskriget men blev stridsklar en vecka efter freden. Den har dock tjänstgjort under Koreakriget, Vietnamkriget och i Operation Desert Storm i Persiska viken. Med hjälp av 4 st ångturbiner och 12 ångpannor kan den komma upp i 33 knop. Den är 305 m lång och vägde 65.000 ton då den togs ur bruk 1992. Den var bl.a. bestyckad med 84 st 40 mm Boforskanoner, men om dessa skjutit ner något är oklart. Så nog har Sverige haft ett finger med i den nog så trista krigshistorien.

Nimitz på ingång.

Vår batteribank börjar bli lite till åren, det är nu fem och ett halvt år sedan den installerades. Batterierna är på inget sätt förbrukade och vi har fortfarande inga problem med att hålla ström. Men vi inser att det kan bli svårt att hitta riktigt bra marinbatterier längre fram längs vår rutt, så vi tar beslutet att byta här i San Diego. Vi har nämnt det för Esbjörn, som rekommenderat en leverantör och erbjudit sig att hjälpa oss med transporterna. Vi får en bra offert från leverantören men då vi tar kontakt med Esbjörn har han alltför mycket att göra. Däremot erbjuder han oss sin bil som vi tacksamt accepterar. Så vi tar båten in till Sheler Island Boatyard, där han har sin arbetsplats och kan förtöja vid en av dersa servicebryggor i Americas Cup Harbour. Vi demonterar våra 3 gamla Varta-batterier och baxar dem upp ur båten, det är ett ganska tungt jobb då de väger över 45 kg st, lastar dem in i bilen och kör till leverantören som har sin butik 30 min därifrån. Det visar sig vara en specialistfirma som enbart säljer batterier. De gamla batterierna ersätts med 2 st nya Lifeline AGM batterier med vardera lite högre kapacitet, marknadens bästa enligt leverantören.  Dessa väger 60 kilo så det blir ännu lite tyngre att få ner dem. Lite trixande med kablarna, sen är allt fixat och klart och installationen ser faktiskt bättre ut än tidigare. Det har hunnit bli mörkt innan vi är klara men vi får ligga kvar vid bryggan över natten. Det blir lite flyttande mellan de olika ankarplatserna och när vi ligger vid La Playa Cove över helgen så dyker Moon upp och förtöjer vid vår sida. Det var länge sedan vi träffades nu så det blir gemensam sundowner och middag. Vår kontakt här i San Diego, Esbjörn Ivarssson driver företag i båtbranchen och är en mycket upptagen person. Men vi lyckas till slut bestämma träff med honom och hans fru Kitty på deras klubbrestaurang i Gabriola bay. De bor inom cykelavstånd i Coronado. Tanken från oss var att vi skulle bjuda dem på en riktigt god middag. Vi träffar dem tillsmans med deras Goda vänner Steve och Susan och äter en alldeles utsökt middag. Eftersom man inte kan betala med vare sig kreditkort eller kontanter så blir vi bjudna på middagen. Det var naturligtvis inte alls så vi tänkt oss, men det kännde naturligtvis Esbjörn till. Så om du mot förmodal läser detta så tackar vi än en gång för middagen och för all den hjälp som vi fått. Och när vi förhoppningsvis träffas i Sverige framöver så är det vår förhoppning att vi kan äta en god middag tillsammans och då står vi naturligtvis för notan. Under hela vår visstelse i san Diego hade demontering av gamla värmaren och montering av den nya pågott. Inget svårare jobb men det som tog längst tid var omdragning av alla kablar. Det var många skåp som skulle tömmas och durkar och hyllor som skulle lyftas. För att slippa dra helt ny avgasslang så hade vi fått gjort ett rostritt adapter rör mellan den nya 24mm slangen till den beffintliga 32mm slangen. Det var vår gode vän Christer på Prinzlows Plåt i Landskrona som fixat till det och Björn och Annika hade den med sig då de kom tillbaka. Så strax innan vi åkte in till vårt restaurangbesök kunde vi provköra värmaren som fungerade helt utan problem. Den lär väl inte behövas den närmsta tiden, men det är skönt att ha det fixat när väl behovet infinner sig. Dagen efter gjorde vi ett kort stopp på Cruisers Anchorage och besökte tullen för utklarering. Därefter gick vi över till La Playa Cove och förberedde oss för nattsegling mot Mexico. Klocka 10 på kvällen lämnade vi San Diego och styrde ut i nattmörkret.

Bob Hope håller låda.

Supermåne.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi önskar alla våra följare en riktigt

GOD JUL

och ett

GOTT NYTT ÅR

San Francisco.

2017.09.26 – 2017.10.18. (Brev nr: 17.08.)

Golden Gate Bridge.

Det var en mäktig upplevelse att i soligt väder glida under den väldiga Golden Gate Bridge. Den annars så vanliga dimman lös med sin frånvaro och vi såg downtown San Francisco och den berömda fängelseön Alcatraz framträda under brospannet. Inne på San Francisco Bay gick vi till Angel Island där vi förtöjde mellan två bojar i Ayala Cove. På kvällen då vi grillade, kom det många båtar förbi viken. De drog på flera Etchel kappseglingsbåtar, så vi undrade vad det var för tävling. Efter en koll på internet, visade det sig att det var Etchel Worlds. Alltså VM för Etchel båtar. Efter frukost följande morgon så tog vi en lång promenad upp till öns högsta topp. Därifrån var det en vidunderlig utsikt över i stort sett hela San Francisco Bay, Golden Gate i väster, Downtown, Alctraz, Okland Bridge i söder, Richmond i öster och San Quentin i Norr. Efter lunch gick Moon till Richmond marina och vi gick ut för att se om det fanns några kappseglare vi kände igen från vår Hong Kong tid. Det fanns flera HongKong båtar och några hejade på oss igenkännande. Vi träffade bl.a. Svenske Ante som seglar ”Swedish Blue” för England och Mark Thornborough som seglar för H.K. Vi tittade lite på seglingarna innan vi gick mot Sausalito där vi ankrade. Nästa morgon låg dimman tät över bukten utanför och man såg endast toppen av pylonerna på Golden Gate Bridge. Där vi låg ankrade var det dock klart med sol från en blå himmel. Även idag gick vi ut och tittade lite på seglingarna, innan vi fortsatte till Richmond, där vi förtöjde utanpå Moon. Moon hade pratat med hamnkaptenen och fått tillstånd för oss att ligga här utan kostnad en dryg vecka. Lagom till vi kom hit så drog jag (Janne) på mig en magåkomma och fick ligga lågt, eller man kanske ska säga sitta lågt, ett par dagar. Moon höll på att installera en ny vattenburen Webasto värmare och hade för den skull letat upp en butik som heter Swedish Marin och ägs av Anders och Lena från Sverige. Det blev många möten med dem och bl.a. så var det ”Pot Luck” varje onsdag. Det visade sig att Anders seglarkompis Rick, hade vi mött på Cocos Keeling Island på vår förra resa. När jag frisknade till hyrde vi bil tillsammans med Moon under en vecka. Vi började med en tredagars tur in i Kalifornien. Först körde vi genom stora vin- och fruktodlingar och kom efter några timmar fram till Sierra Nevada Mountins, där vi började klättringen upp till Yosemite National Park. När vi kom fram till entrén, betalde vi vår parkavgift och körde in i Yosemite Vally. Vi körde så långt det gick in i dalen där vi parkerade och fortsatte ytterligare en bit till fots. Det skall sägas med en gång att det är väldigt vackert här men det kan inte hjälpas, hur det än är så jämför man ju med tidigare upplevelser. För vår del värdesätter vi upplevelserna och vyerna i Alaska och British Columbia bra mycket högre. En bidragnde orsak är naturligtvis tillgängligheten. Till Yosemite finns det breda fina vägar och då det är väldigt omskrivet så är det naturligtvis fullt med turister. I Alaska och B.C. är man nästan alltid ensam och känslan av vildmark är oerhört stark.

Half Dome.

Hur som helst så fick vi en väldigt fin promenad alldeles vid foten av den mest berömda bergstoppen ”Half Dome”, som dominerar dalen med sitt spektakulära utseende och en höjd av 8.842 f.ö.h.. Ett anat berg som är spektakulärt är El Capitan med sin lodräta vägg som reser sig 3.593 fot från dalgången. Bergväggen lockar till sig klättrare från hela världen med sin utmanande klättring.

Det finns också många höga vattenfall men nu på hösten, efter en lång torr period, så är vattenflödet ganska blygsamt.

Bridalveil Fall.

Det är säkert mycket vackrare vid snösmältningen på våren och försommaren. Sensommaren och hösten är oerhört torra i Kallifornien med ofta förekommande skogsbränder. På kvällen körde vi ut ur parken till ett boende som vi hittat på Internet. Inne i själva parken är det både svårt och dyrt med boende, det beror på den stora turisttillströmningen. Nästa morgon körde vi åter in i parken men nu tog vi en annan väg upp till Glacier Point som ligger högt över dalen med vidunderlig utsikt. 

Skogsbrand utmed vägen.

På vägen upp fick vi känna på skogsbränder då vi passerade helt nära en sådan med avbrända trädstammar alldeles intill vägen. Glacier Point ligger 2200 m.ö.h. och har en vidunderlig utsikt över hela dalen samt Half Dome, Nevada- och Vernal Falls. Härifrån ser man också Sierra mountins högsta topp Mt. Lyell med sina 13.114 fot. Det ser dock inte så högt ut då det ligger långt borta och bland många andra höga berg. Mot söder såg vi inte så mycket då brandröken skymde sikten.

Half Dom från Glacier Point.

Efter Glacier Point körde vi åter ner i Yosemite dalen för att därifrån ta Tioga Road över Tuolumne Meadows till Tioga Pass. Vägen går från 6.200 fot till precis under 10.000 f.ö.h. Det är den högsta väg vi åkt med bil alltså över 3.300 m.ö.h. Man får dock ingen känsla av att vara väldigt högt uppe, eftersom den omgivande terängen är lika hög. På andra sidan Sierra Nevada bredde ett oerhört torrt lanskap ut sig. Här hittade vi ett ensligt beläget boende där vi passade på att fira Stinas födelsedag med bubbel, lite olika ostar och kallskuret och ett gott rödvin. Något restaurangbesök ville hon inte veta av och det var nog tur det eftersom det inte såg ut att finnas något värdigt sådant i närheten Nästa morgon fortsatte vi längs med statsgränsen till Nevada.

Siera Nevadas snöklädda toppar.

Även om landskapet här var torrt och öde, så fanns det många vackra vyer över snöklädda berg och höstskrudade skogar. Vid lunchtid kom vi fram till Lake Tahoe där vi gick en promenad upp till en utsiktspunkt med vyer över sjön. Det såg nästan ut som utsikten över Vättern från Gränna. På eftermiddagen återvände vi hem till båtarna i Richmond efter en härlig utflykt. Nästa morgon vaknade vi till en mörkröd sol som försökte tränga igenom kraftig brandrök. Det var skogsbränder som härjade i Nappa Valley och Santa Rosa. Bränderna skördade flera dödsoffer och över 1.500 byggnader eldhärjades. Vår biltur till vindistrikten fick ställas in men det betydde ju ingenting i jämförelse med de skador som bränderna orsakade. Istället tog vi bilen via Oakland Bridge in till San Francisco där vi spenderade några timmar med promenader genom staden. Hemvägen gick över Golden Gate Bridge och Richmond-San Rafael Bridge. På vägen passerade vi San Quentin, fängelset som blev känt genom Johnny Cash uppträdande där. Efter 16 dagar på gratis förtöjning i Richmond lämnar vi Moon och seglar över till Sausalito där vi ankrar. Här träffar vi åter på Kea, den franska kattamaranen som vi seglade tillsammans med från Hokaido till Duch Harbour. Vi tillbringar en trevlig kväll hos dem med massor av prat om våra olika upplevelser sedan vi skildes i Alaska.

Två gamla stötar.

En av dagarna i Sausalito tar vi lokalbussen till Nationalparken Muir Woods där det växer höga Reed Wood träd. Dessa kan bli 2.000 år, över 100 m höga med en diameter på 7 m. Så gamla träd finns det inte i Muir Woods men de ligger nog inte så långt efter. Reed Wood träden växer utmed Kaliforniens kust och ett annat stort träd, Giant Sequoia, växer i Sierra Nevada bergen. Dessa blir inte lika höga men däremot 12 m i diameter och kan nå en ålder av 3.200 år. Det är en fantastisk känsla att gå mellan träd som föddes strax efter vår tideräknings begynnelse.

Strax över 1100 år.

Vi gör ännu en tur in till San Francisco men den här gången tar vi färjan över. Där åker vi med kabelspårvagnen tvärs över stan och går av vid Fishermans Warf, som i vårt tycke är ett stort turistiskt spektakel. Efter 3 veckor i San Francisco Bay är vi klara att segla vidare söderöver.  Moon kommer att stanna kvar i Richmond eftersom de har bokat flygbiljett till Sverige för att besöka Björns mamma som är över 90 år.

Vändplattan för kabelspårvagnen.

Utsikt mot Alcatraz