Norrut mot värmen.

2019.03.23. – 2019.06.27.  (Brev nr: 19.03.)

Den långa kryssen.

Redan inne i Port William satte vi segel, full stor och 2 rev i genuan. Men i ökande vind får vi nästan genast ta in ett rev i storseglet och strax därefter ytterligare ett i genuan. Vi ser flera valar blåsa på avstånd och innan det mörknar är det dags för ytterligare ett rev i storseglet. Med släck i seglen rusar vi iväg mot nordnordost i den sydostliga vinden, ja så var det med den måttliga brisen som var utlovad. Det blir en ganska blöt och lite obekväm första natt men vi lyckas lägga 167 nm bakom oss på 24 timmar. Första morgonen visar termometern 5,1 grader men senare så tittar solen fram och värmer lite. Under eftermiddagen så avtar vinden och i skymningen så för vi fullt segelställ. Vinden fortsätter att avta under natten och kl. 01.30 så dör den ut helt och vi startar motorn.  Andra morgonen har temperaturen ökat till 9,8 grader och så fortsätter det morgon efter morgon, så de närmaste dagarna har vi 14,8- 16,6- och 19,4 grader. Vi blir lite överraskade av att temperaturen stiger så hastigt men njuter naturligtvis av att kunna klä oss lite behagligare och slippa köra värmaren. Vinden återkommer under eftermiddagen (efter ca13 timmar) men nu kommer den från NV så vindriktningen är lite för om tvärs. En väldigt stor flock Pilotvalar passerar oss också under eftermiddagen, en uppiggande syn.  Vi lämnar ”the screaming 50:s” och seglar in i ”the roaring 40:s”. Något som endast märks genom att vinden avtar så sakta och vi får 2 kn motström. Nästa dag ökar vinden igen och vrider långsamt emot så vi får skota in så mycket vi kan. Mot kvällen kan vi inte ligga upp vår kurs och den långa kryssen tar sin början, den som kommer att vara i 9 dagar. Vinden vrider dock mycket mellan NV och NO så vi försöker så gott det går att ta vara på vriden och gå på den bog som bär närmast mot målet. Vindstyrkan varierar också mycket och vi får hela tiden anpassa segelytan. Ibland kommer det rejäla regnbyar men för det mesta så skiner solen.

Solnedgång.

Det är helt enkelt ett väldigt växlande väder men med vindar från det håll vi är på väg emot. En av dagarna då det är svag vind går båten ofrivilligt över stag. Stina, som har vakten, startar motorn för att köra oss tillbaka på rätt bog igen. När hon lägger i växeln, skakar hela båten innan motorn dör. Vi misstänker att vi fått något i propellern men kan inte vidta några åtgärder just då. Några dagar senare när sjön och vinden är svag så dyker jag ner för att inspektera. Jag hittar inget i propellern men ett stort plastskynke sitter fast i rodret.   Däremot kan jag nog konstatera att propellerns inställning (flöjlande propeller) har ändrat sig radikalt. Det är inte helt lätt att ligga under båten i dyningen och försöka justera den och jag tycker dessutom att den kärvar lite. Så det hela får vänta tills vi har bättre förhållanden iland. Den 5e april har vi seglat i 12 dagar och ligger på hård kryss med 2 rev i storseglet och en minimal genua. Vi ligger på styrbords bog med kurs in mot den Brasilianska kusten. När det skymmer börjar vi se mycket fiskebåtar för om oss, så vi slår och lägger oss på babords bog ut från kusten. Efter någon timma ökar vinden ytterligare till 30-35 kn och det är meningslöst att fortsätta kryssa. Vi riskerar bara att utsätta rigg och segel för skador så vi tar beslutet att rulla in genuan helt och bara ligga och driva för dubbelrevat storsegel. Det blir betydligt bekvämare ombord och vi driver med 2 knop mot SO. Den hårda vinden varar i 10 timmar innan vi kan rulla ut lite på genuan och åter börja tugga oss norröver. Grib-filerna har visat sydliga vindar de senaste 12 timmarna och nu verkar det som om vinden vrider till vår fördel och lite senare så har vi fullt tryck från sydväst. Vind mot redan befintliga vågor från nordost skapar besvärlig sjö så vi plockar ner storseglet och går för lite inrullad genua med bra fart. Efterhand så avtar vinden och vi rullar ut genuan helt. När Stina vid ett tillfälle är framme på däck så upptäcker hon att Babords lanterna på pulpiten saknas, den försvann säkert under kulingen. Dagen efter sätter vi åter storseglet och seglar med fullt segelställ. Det varar ett dygn, sen tar vinden slut helt. För att skona segel och rigg, rullar vi in genuan och beslår storseglet på bommen. Vi driver långsamt mot SV i ca:12 timmar och har nu bara 100 nm kvar till Ilha de Saao Sebastiaao där vi tänkt klarera in. Måndagen den 8e april har vi bara 50 nm kvar. Det har regnat i omgångar under natten och vinden har varit väldigt nyckfull. Vid lunchtid så stabiliserar det sig och vinden ökar. Vi seglar med ett rev i storen och så småningom 3 rev i genuan. Vi seglar dikt bidevind och kan så när ligga upp mot målet. Vinden ökar och vi skall ta in ytterligare ett rev i storseglet. Vi har svårt att få ner det och ser att en travare på masten har lossnat från seglet. Efter lite krånglande kan vi få ner seglet och beslå det på bommen. Reparation får anstå till vi kommit fram. Efterhand vrider vinden till vår fördel och vi kan släcka lite i genuan. I mörker seglar vi in i Canal Saao Sebastiaao som skiljer ön från fastlandet och kl. 20.20 kan vi ankra utanför Ilhabela Yacht Club efter lite kryssande mellan bojar och ankrade fiskebåtar. Efter 16 dygn och 8 timmar är det skönt att somna in i en stilla båt. Tack vare att vi fick så mycket kryss så blev distansen 2035 nm istället för beräknade 1775nm.

Brasilien.

Nästa morgon kan vi konstatera att vi lyckats bra med val av ankringsplats, så vi kan lugnt ligga kvar. Det regnar ganska mycket och det är lite svårt att ta tag i saker. Inklarering får vänta till i morgon. Emellan ett par skurar hinner vi i alla fall reparera den trasiga travaren så att vi kan använda storseglet. Lite uppröjning i båren hinns också med. Nästa morgon åker vi in till marinan och frågar efter kontoret. Problemet är bara att ingen förstår oss, ingen vi frågar pratar engelska. Till slut går en kille med oss ut på gatan och pekar mot en byggnad lite längre bort på motsatta sida. Men inte heller i den byggnaden finns något kontor utan man pekar mot en byggnad längre upp i gatan.

Sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.

Den byggnaden visar sig innehålla en affär som säljer båtar och marinmotorer. Vi går i alla fall in och det visar sig att den trevlige ägaren heter Ricardo och pratar ganska bra engelska. Han förklarar att han är den ende i området som gör det, så de brukar skicka dit alla engelsktalande gäster. Med hans hjälp får vi ordnat en förtöjningsboj och blir inskrivna i marinan. Han visar oss också var det finns en ATM-maskin så att vi kan ta ut pengar och var vi ska klarera in. Efter att vi flyttat båten, går vi till banken för att ta ut lokal valuta. Där visar det sig att ATM-maskinen bara tar emot lokala bankkort. Tillbaka till båten för att hämta US-dollar och till sist lyckas vi få växlat till oss ett par hundralappar så att vi kan handla lite färskvaror. Då myndigheterna har sina kontor i Saao Sebastiaao på andra sidan sundet, så blir det ingen incheckning den dagen heller. Nästa morgon tar vi bussen till färjan som tar oss över sundet och klarerar in i Brasilien. Det går förhållandevis enkelt trots språksvårigheter. Vi handlar också på en större stormarknad där vi även kan få ut pengar i ATM-maskinen. Tillbaka i Ilhabela träffar vi åter Ricardo som hjälper oss att hitta en möjlighet att lyfta båten. Närmsta platsen för det är i Paraty som ligger ca 70 nm längre nordost ut. Ricardo ringer dit och varskor om vår ankomst om ett par dagar. Tyvärr ger vi Ilha de Saao Sebastiaao alltför lite tid. Det förefaller att vara en mycket vacker ö med mycket vacker natur och många vattenfall men eftersom vi inte kan använda vår motor så är vi angelägna att få det problemet ur världen. Så vi checkar ut, släpper vår förtöjning och seglar vidare. Det blir kryss i lätta vindar och när mörkret faller så är vi omgivna av fiskebåtar. Vi finner en natthamn på Ilha Das Coueves där vi ankrar strax efter kl 22, bland några fiskebåtar. Nästa morgon fortsätter vi i den lätta brisen och hittar ankring i öppningen av en lång vik. Vi hade givetvis tänkt ankra mycket längre in, men vinden tog helt slut. Nästa dag kommer vi in till marinan och blir mötta strax utanför av en av deras båtar.  En timma senare hänger vi i Travelliften och kan byta till vår fasta reservpropeller. Ytterligare en timma senare har vi betalt och är åter i vattnet. Vi går tvärs över viken och ankrar bland många andra segelbåtar. Vi kommer i kontakt med Bruno en Brasiliansk ensamseglare som ger oss mycket information. Där ligger också en familj, tillika från Brasilien, som tar oss med i sin bil till en supermarcado i Paraty. Alla pratar bra engelska och är väldigt trevliga.

snart högvatten.

Paraty, på andra sidan viken, besöker vi flera gånger. Det är en gammal by med en kulturell och pittoresk gammal stadsdel som ligger väldigt lågt vid en flodmynning. Ja så lågt att högvattnet invaderar gatorna och man får vada fram i minst ankelhögt vatten.  Paraty ligger i den stora bukten Baia de Ilha Grande som mot öster skyddas mot Atlanten av ön Ilha Grande. Det är ett mycket populärt fritidsområde för fritidsbåtar och badande. Eftersom det var påskvecka så tog vi det lugnt och stannade i 9 dagar. Fast 2 av dessa spenderade vi i en lugn vik, Saco de Tarituba, 12 nm längre norrut. Efter påsken gav vi oss av ut mot Ilha Grande där vi besökte ett flertal vikar. Den första, Baia Meros, låg på sydvästsidan ut mot Atlanten och hade en härlig liten sandstrand längst in. Vattnet var rent och klart och det fanns mycket fisk och havssköldpaddor. På eftermiddagen invaderades dock viken av chartrade, snabbgående båtar med ca 12 gäster i varje men när solen närmade sig horisonten så försvann alla dessa och vi delade viken med någon enstaka seglare och fiskebåt. Efter några dagar seglar vi vidare utmed nordvästsidan av Ilha Grande och ankrar i Ensenada De Sitio bland ett 10-tal andra båtar. Strax efter att mörkret fallit så drar vinden plötsligt i och det blåser mellan 30 och 35 knop. Grannbåtens dinge vänder upp och ner med motor och allt. Vi har vår dinge upphissad utmed sidan av båten och befarar att den skall blåsa upp på däck. Vi sjösätter den snabbt och förtöjer den tätt in till aktern. Vi lägger också ut ca 60 m kätting och är inte oroliga för att vi skall dragga. Vi är mer bekymrade för att andra båtar skall dragga emot oss. Men trots att många draggar sitt ankare så går allt bra och nästa morgon är allt stilla och lugnt igen. För vår del står handling på dagordningen och vi seglar den korta biten in till Angra dos Reis på fastlandet där vi förtöjer i Marina Piratas. I anslutning till marinan ligger Mercado Piratas där vi handlar i en välsorterad affär. Hamnen är gratis och förmodligen med samma ägare som stormarknaden. När vi är klara seglar vi åter ut till Ilha Grande där vi ankrar i en vik vid Ilha Macacos.

Viktigt med bra ankarutrustning!

På stranden på ön ligger det en båt med stor slagsida och vattenlinjen högt över vattenytan. Jag kör över och får av den Argentinska besättningen reda på att de draggat på grund i den hårda vinden kvällen innan. De har varit i kontakt med en större turistbåt som skall komma och dra loss dem vid högvatten dagen efter. Efter frukost nästa morgon åker jag över och träffar besättningen som verkar ganska handlingsförlamad. Jag beslutar mig för att vi skall göra ett försök att få loss båten och åker tillbaka och hämtar Stina och ett par långa linor. Båten ligger inne i en hörna av viken och lite längre ut längs ena stranden finns en brygga där vi kan fästa en lina. När vi sen skall försöka att sträcka upp linan på deras vinchar, så visar det sig att av 4 vinchar så fungerar bara 2 och dessutom så har de inga vinchhandtag, så Stina får hämta våra. Båten verkar inte vara i bästa skick och enligt vår bedömning knappt sjöduglig, men de har trots allt tagit sig hit från Buenos Aires. När Stina är tillbaka med handtagen så spänner vi upp brygglinan så mycket vi orkar. Nu är det bara en timma kvar till högvatten, så förutsättningarna blir inte mycket bättre. När linan är spänd så hoppar vi i vattnet och med gemensamma krafter vaggar vi båten fram och tillbaka. Linan slaknar något så vi spänner upp och fortsätter vagga båten. Så där håller vi på i nästan en timma och flyttar den ca 3 meter innan den till slut flyter. Det är en lycklig besättning som tar sig ombord och ankrar om på djupare vatten. De var nog extra glada, för den utlovade hjälpande båten dök aldrig upp. Även vi tyckte det var kul att utföra dagens goda gärning och ge en hjälpande hand. Dagen efter fortsätter vi till Ensenada do Abraaao (jo det stavas så) där byn med samma namn ligger. Det är en ganska trevlig by men ganska turistisk. Här blir dagens goda gärning att hjälpa en Fransk familj i en hyrbåt, att få upp ankaret eftersom ankarspelet har slutat fungera. Vi stannar i 2 nätter innan vi fortsätter till vår sista ankring på Ilha grande. Viken heter Ensenada das Palmas och vi ankrar vid Praia dos Mangues. Hit kommer det massor av turister med båtar varje dag, men även här försvinner de med solen.

Härliga stränder.

Orsaken till turistinvasionen ligger i en fantastiskt fin sandstrand som ligger på Atlantsidan, en halv timmas promenad över bergen. Efter lunch i båten tar vi dingen i land och vandrar över berget. Där väntar en flera km lång sandstrand med härligt blått atlantvatten. Stora dyningar rullar in till surfarnas glädje. Vi bestämmer oss för att nästa dag så blir det strandhäng med bad. Tillbaka i vår vik tar vi en Ciapirinha på en liten strandbar innan vi kör ut till middag i båten. Nästa dag packar vi badkläder och går över berget till den underbara stranden.

Vacker liten krabat.

På vägen träffar vi på en flock silkes apor som klänger runt i träden intill stigen. Det blir en skön dag med många bad och en lång promenad utmed hela stranden. Lunchmackor och öl köper vi hos en lokal entreprenör. Efter en härlig dag blir det åter en Caipirinha på den lokala baren, det är ju trots allt lördag. Tidigt sänggående för nästa morgon är det avgång kl. 05.00. Det är kolmörkt då vi tar oss ut ur viken men ljuset kommer snart smygande.  Det är ingen vind så motorn får gå hela vägen. På slutet kan vi hjälpa den lite med genuan. Sent på eftermiddagen passerar vi den berömda sockertoppen, men Kristusstatyen är dold bland molnen.

Fader vår som är i himmelen……..

Den skymtas först då vi svänger runt Punta de Santa Cruz som utgör ena udden vid infarten till Rio De Janeiro. I skymningen ankrar vi utanför Marina Naval Charitas som ligger på motsatt sida av Rio, alltså på östra sidan av inloppet. Nästa morgon får vi kontakt med marinan och flyttar in till en bryggplats. Här har vi tillgång till marinans alla faciliteter som innefattar restaurang, bar, duschar och en stor swimmingpool. Marinan är naturligtvis inhägnad och har 24-timmars bevakning. Dyrt kanske ni tänker, nej ca 150 sek per natt kan nog inte anses dyrt. För att komma in till Rio de Janeiro så fick vi ta en snabbfärja som tog ca 30 minuter. Det var 10 min. promenad till färjan som var gratis för oss pensionärer. Färjan lade till mitt i centrum med gångavstånd till spårväg, bussar och tunnelbana. Första besöket blev till Capitania dos Portos, för inklarering. I Brasilien måste man klarera ut och in i varje stat.

Framtidsmuséet.

När det var avklarat så promenerade vi längs vattnet och kom till en märklig byggnad som visade sig vara ett framtidsmuseum. Vi hade turen att besöka det en tisdag då det var fri entré. Ett väldigt intressant besök, men det var mer än vi som tyckte det, för det var välbesökt. Vi tog lunch på en lokal restaurang som i likhet med många andra serverade en riklig buffé där man betalade efter vikt. Ungefär 9 sek för 100 g så en väl tilltagen lunch kostade ungefär 30-35 sek inklusive en öl. Efter lunch blev det besök i Cathedral Metropolitana de Saõ Sebastiaõ. Ett exempel på att vi nu i modern tid inte har möjlighet att bygga som man gjorde för ett par hundra år sedan, då man byggde i sten och marmor med påkostade skulpturer och målningar. Katedralen var byggd i betong och imponerade inte speciellt om man bortser från dimensionen och de vackra glaspartierna med motiv från bibelhistorien. En annan dag tog vi bussen till bergbanan som tog oss upp till Kristusstatyn på berget Corcovado.

Limhamns Jesus.

Här står Jesus med utsträckta armar och blickar ut över Rio de Janeiro och Baia de Guanabara. Även här är det dimensionen som imponerar. Statyn som är gjord av betong, går ju bland svenskar under öknamnet Limhamns Jesus. Anledningen är att den 8 m höga sockeln som statyen står på är gjord av cement från just Limhamn. Även om statyn är imponerande så är det ändå utsikten som imponerar mest. Härifrån ser man i stort sett hela Rio, Centrum i norr, Botofogo med Sockertoppen i öster, Playa de Copacabana och – Ipanema i söder och Playa de Barra da Tijuca i väster.

Botofogo och Sugarloaf mountain.

Tvärs över inloppet till Guanabarra ligger Niteroy och strax intill Charitas där vi var förtöjda i Marina Naval Charits. Efter att vi sett oss mätta på utsikten, tog vi bergbanan tillbaka och efter en god lunch, bussen till Copacabana. Vi vandrade utmed Avenida Atlantica med atlantens vågor dånande in mot stranden. Här spelas det fotboll på stranden, som har många elbelysta fotbollsplaner med sand som underlag. Hotell Rio Othon Palac låg kvar. Här bodde jag under en vecka under mitt första utlandsjobb för 40 år sedan. Innan vi tog metron in till centrum så hann vi med ett par Caipirinha på en strandbar. De sista dagarna använder vi också den fina swimmingpoolen i marinan.

Avkoppling vid poolen.

På helgen är det fullt med folk som badar, solar och grillar på de många grillplatserna. Klubben har en stor jolleverksamhet och det står mellan 50 och 100 Laser-jollar uppställda i rader under tak. Dessutom ett otal Optimistjollar. Efter en vecka börjar vi planera för fortsättningen och konstaterar då att vi har ca 2600 nm att segla på en månad, innan vi kommer till Surinam, där vi planerar att lägga båten medan vi åker till Sverige. Så vi får bråttom att bunkra och checka ut och efter 8 dagar i Rio är vi åter på väg. Det blir motorgång till att börja med men snart kommer vinden och efter Cabo Frio kan vi segla med lite släck i seglen i ganska lätt vind. Vi har inte bestämt vår nästa destination, men eftersom vindriktningen är bra med slack i seglen så hoppar vi över ett par tilltänkta stopp och sätter kursen mot Abrolhos öarna. Seglingen blir växlande med lite motorgång men mest segling i både lätta vindar och kulingvindar. Vi passerar många oljeriggar och ett par suply-båtar. Sista natten får vi bromsa rejält i den friska brisen och segla enbart med hårt inrullad genua. Vi vill inte komma fram i mörker eftersom man inte får ankra utan måste förtöja i någon av de utlagda bojarna. I det första gryningsljuset, smyger vi in mellan två små öar och förtöjer i den största bojen.

Fyren på Abrolhos.

Ön i lovart har ett långt utskjutande rev som dämpar det mesta av vågorna nu vid lågvatten. Vår boj har en 50 mm tjock förtöjningslina så vi misstänker att bojstenen är dimensionerad därefter. Vi har hört mycket positivt om öarna så vår plan är att stanna i två nätter. Kanske snorkla lite och gå i land på någon av öarna. Det blir inte något av det. Vattnet har dålig sikt och vi hittar ingen lämplig plats att landa dingen i det blåsiga vädret. Vi kan dock se att fåglarna har delat upp öarna emellan sig. Booby-fåglarna (Sulorna) har ön i lovart och Fregattfåglarna ön i lä. Det är tydligen häckningstid hos Fregattfåglarna för man kan tydligt se de illröda uppblåsta strupsäckarna på hanarna. Ett fåtal palmer kämpar för sin existens på de vindpinade öarna. Vår bojplats är hyfsat skyddad vid lågvatten men blir ganska rullig vid högvatten då vågorna letar sig över revet. Andra dagens morgon börjar soligt och jag passar på att skrapa bort sjötulpaner från skrovet. På eftermiddagen blir vädret sämre. Blåsten tilltar och regnbyarna avlöser varandra. Plötsligt märker Stina att vi har draggat. Vi får snabbt igång motorn och släppt förtöjningen, vi har ju rev även akter om oss. Vi försöker ankra, trots förbudet, men får inget fäste för ankaret. Det bara glider över den hårda bottnen. Då kommer nästa överraskning, ankarspelet fungerar inte. Vi har haft problem med fotkontakten tidigare men med lite lirkande alltid lyckats få upp ankaret trots allt. Nu är det heldött när vi som mest behöver det. Så det är bara att ta fram veven och ta upp det manuellt. Ett ganska tungt och besvärligt arbete i den hårda vinden. Tur då att det inte är så djupt. Ett abrupt avbrott på vårt besök och precis innan det mörknar helt så kommer vi iväg för enbart genua. Kursen sätts mot Baia de Camamu 265 nm längre norrut. Dagen efter avgång lägger vår kylkompressor av. Den har trilskats en längre tid men vi har lyckats hålla liv i den men nu är den heldöd. Efter 2 dygn kan vi ankra i skyddade vatten bakom en lång sandtunga.

Typisk utombordare.

Härligt att åter få sova i en helt stilla båt. Baie de Camamu har bildats av flera flodutlopp och nästa morgon fortsätter vi upp i ett av dessa. Bebyggelsen är gles och stränderna är kantade av djungel. Vi möter en och annan fiskare i öppna båtar med en ”long-tail-motor” längst bak, helt enkelt en gräsklipparmotor med en lång axel till propellern. Efter 13 nm kommer vi till byn Marau där vi ankrar. Byn visar sig vara en riktigt genuin landsortsby med nästan obefintlig turistverksamhet. Traktens enda sevärdhet lär vara ett vattenfall några kilometer upp i floden.

Byn Marau.

Sådana har vi sett tillräckligt av och dessutom är vi angelägna med att komma vidare. Så efter lite komplettering av mat och fruktförråden från det klena utbudet i affärerna, avgår vi följande morgon. Vi går för motor samma väg som vi kom in och sätter segel så fort vi kommer ut på havet. Det är ca 530 nm till nästa ankring uppe vid Joaao Pessoa och det blir en mycket blandad segling i både lätta och hårda vindar från olika riktningar. Ibland kommer det en regnby med mycket vind och när den passerat så dör vinden och motorn får stötta.  Första kvällen och natten passerar vi långt utanför Salvador där vi ser natthimlen lysas upp av alla ljusen. Där har vi varit på vår förra långsegling, så den här gången far vi värdshus förbi. Några dagar senare får jag för mig att prova fiskelyckan medan Stina tar igen förlorad nattsömn. Jodå lyckan består, efter en timma sitter det en liten Skipjack Tuna på kroken. Den är tillräckligt stor för att räcka till en middag för oss två, större vill vi inte ha nu när vi inte kan ta hand om den. Segling och väder bättrar sig sista dagarna och efter 4 dygn kan vi segla in Rio Paraiva , förbi Cabedelo och upp till Jacaré där vi ankrar utanför en fransk Marina. Det ligger 2 andra långseglare ankrade bredvid oss, en fransk och en sydafrikansk båt. På den franska båten finns ett ungt par där tjejen pratar god svenska med lite fransk brytning. Det visar sig att hon har svensk mor och fransk far och är född i Ystad. På marinakontoret är det stängt så registrering får vänta till morgondagen. I den närbelägna lilla byn lyckas vi trots att den lilla affären är stängd, köpa is som levereras i 4 st 2 liters petflaskor. Nästa morgon tar vi dingen in till marinan. På bryggan där träffar vi på ett par där han är från Stralsund i tyskland och hon från Alabama i USA. Vi berättar att vår kylkompressor har lagt av och det visar sig att de har en portabel kylbox som vi kan få låna medan vi är där och det erbjudandet tar vi tacksamt emot. Därefter registrerar vi oss i marinan och betalar en blygsam avgift. För den får vi utnyttja deras faciliteter som omfattar dingeplats vid bryggan, vatten, bar, wi-fi, liten swimingpool samt diverse andra tjänster. Därefter går vi till tågstationen och tar tåget in till João Pessoa som är den närliggande större staden. Resan tar 20 min. och kostar 1,75 kr/person. Vi checkar in hos port capitan och därefter tar vi lunch på ett lokalt litet hak. Även här är det buffé om än inte lika riklig som vi fått på andra ställen. Men här kostar det bara 25 kr och man får äta hur mycket man vill. En öl till det och man är uppe i det enorma priset av 35 kr. På hemvägen tar vi oss till Jacaré:s lite modernare stadsdel som ligger mot Atlantsidan. Här finns ATM-maskin och 3 st supermarkets. Det är en halvtimmas promenad från marinan men vi behöver röra på oss även om värmen gör det svettigt.

Diversifierad transport.

Vad gäller sevärdheter och utflykter så har området inte mycket att erbjuda, men det är ju inte heller därför som vi är här. Anledningen är ju för att checka ut från Brasilien och förbereda oss för den långa etappen (1631 nm) till Surinam. Så vi fyller upp en gasolflaska och tankar 150 l diesel. Dieseln får vi transportera i 20 l dunkar med dingen och slanga över till tanken. En av de sista dagarna får jag för mig att dra om lite kablar till SSB-radion för att få den att bli lite stabilare då jag sänder med hög effekt och det blir faktiskt lite bättre. Stärkt av framgången ger jag mig i kast med kylkompressorn. Jag lyckas få fram den så pass att jag kan komma åt elektroniken utan att demontera eller skada kylrören. På kompressorn sitter det en fast monterad kopplingsbox med 7 st flatstift. På dessa flatstift är det direkt monterat en box som innehåller ett kretskort. På kretskortet är monterat motsvarande 7 flatstift som ansluter till boxen på kompressorn. Ett av dessa flatstift, minus anslutningen, är löst och kring lödningen är det bränt på kretskortet. Det förklarar varför vi ibland fått igång kompressorn genom att rucka på anslutningarna. Med Stinas hjälp försöker jag löda fast flatstiftet men lyckas inte. Det är för pilligt och dessutom bränt vid lödstället. Hur löser man då detta? Jo man tillverkar 7 st korta kablar och ansluter 6 av dessa mellan de hela flatstiften på kretskortet till kompressorn. Minusanslutningen byglar man från inkommande minus på kretskortet till anslutningen på Kompressorboxen. På så vis får kretskortet hänga löst vid sidan av kompressorn och det hela fungerar igen. Krångligt att begripa? Det gör inget, huvudsaken är att vi har en fungerande kylbox igen. Vi har tänkt klarera ut på fredagen för att kunna lämna på söndagen men vi avvaktar med utklarering till måndag. Vi behöver ju inte komma för tidigt till Surinam. Våra vänner i Ariel 4 har gjort samma resa för en månad sedan och det tog 9 dagar för dem. Så nog bör vi klara av den på 11-12 dagar. Vi minns också vår förra segling på samma sträcka. Då hade vi god vind nästan hela vägen och gjorde dygnsdistanser på runt 200 nm utanför Franska Guayana och Surinam med strömmens hjälp. Men det var som sagt då det och vid en annan årstid. Det skulle visa sig senare att vår planering sprack rejält.  Nåväl på måndagen var vi 3 båtar som checkade ut. Sydafrikanerna och den tyska båten och så vi. Det gick bra för oss och Sydafrikanerna men Tyskarna fick problem. Mike, som killen hette, hade rest ut ur landet vid några tillfällen utan att meddela tullen. Detta var straffbart och föranledde en bot på 10 % av båtens värde. En av tjänstemännen viskade till Mike att han bara skulle dra utan att klarera ut båten. Tanken var att de skulle ge sig av tidigt följande morgon när det var slack på tidvattnet. Men då vi gav oss iväg låg de fortfarande kvar och vi vet i skrivande stund inte hur det gick.

Segling i Doldrums.

 Vi lämnade Brasilien morgonen den 4/6 och gick för motor ut ur floden innan vi satte segel i utloppet. Den passage som nu låg framför oss innebar segling i sydostpassaden till att börja med. Därefter skulle vi passera doldrums eller som det riktiga namnet lyder, InterTropical Convergence Zone (ITCZ). Det är det område där Sydost- och Nordostpassagen möts. Där är det ofta häftiga regnskurar, åska och generellt sett vindstilla.  Zonen flyttar sig norr- och söderut med årstiderna och solens rörelse. Förra gången vi passerade här, tog det oss ca 24 timmar för motor att passera. Doldrums kallas även hästlattituderna, ett namn som de fått då man på segelfartygens tid ofta hade hästar med sig ombord. Hästen som dricker mycket, fick då ofta offras överbord om man blev liggande länge i väntan på vind. Vi hade inga hästar ombord och slapp denna grymma företeelse. En annan faktor som påverkar oss är ekvatorialströmmen som går utmed ekvatorn från öster mot väster. När den når Brasiliens kust, delar den upp sig och en del går mot sydväst och en annan del går mot nordväst. Enligt alla pilot-böcker och seglingsbeskrivningar så skulle vi i stort sett bara vara påverkade av den nordvästgående strömmen, alltså skulle vi ha medström. Det började också bra. Visserligen hade vi svag vind och jobbig sjö, innan vi kom ut på djupare vatten. Det rullade mycket och man led med de slående seglen.

Mini flygfisk.

Efterhand ökade vinden och första dygnet gjorde vi 141 nm. Andra dygnet tillryggalade vi 182 nm med strömmens hjälp och tredje dygnet 166 nm. Det här såg bra ut, men sen ändrade det sig. De följande 2 dygnen sjönk distanserna till 137, vilket var OK, samt 97 nm trots hyfsad vind. Vi hade fått motström, mellan 1,5 och 2,5 knop. Nu följde 4 dygn med runt 75 nm innan motströmmen så småningom började släppa. För att överhuvudtaget göra fart framåt fick vi stötta med motor när vinden var som svagast. Vinden kom mestadels akterifrån och översteg nästan aldrig 15 knop, ofta mellan 9 och 14 knop, så den sanna vinden blev det inte mycket bevänt med. Vi siktade på att hålla farten över grund på 3,3 kn eller mera och stoppade motorn så fort farten tillät.

Vår 6:e ekvator passage.

Det var en lättnad när strömmen slutligen vände och vi fick medström. Men nu avtog vinden lite men vi fick den lite mer i sidan så vi kunde hålla hyfsad fart trots allt. Bäst var det på kvällar och nätter men på dagarna fick vi ofta stötta lite med motorn. De 3 sista dygnen lyckades vi, med strömmens och ibland motorns hjälp, trots allt göra distanser runt 140 nm och kunde ankra strax innanför inloppet på Surinam River efter 13 dygn. Någon markant Convergence zon märkte vi inte av, det var mer som att den smög sig på och varade hela vägen fram. De häftiga regn och åskskurarna lös också med sin frånvaro. Visst hade vi regn, en dag i början hade vi skurar mest hela dagen och senare fick vi även skurar med kraftig vind. De var i regel kortlivade och följdes för det mesta av vindstilla i flera timmar.

Surinam.

Vi ankrade vid slack och fick en skön natts sömn. Nästa förmiddag gick strömmen starkt ut ur floden och vi såg som mest 3,5 knop på loggen. Vi fick vänta till strax efter lunch innan tidvattnet vände och vi kunde fortsätta upp i Surinam River. Passerade huvudstaden Paramaribo där vi ropade upp Port Control och aviserade vår ankomst till landet. Vi fortsatte upp för floden och efterhand blev bebyggelsen glesare för att efterhand nästan upphöra. Floden blev smalare och djupare och stränderna kantades av djungel och vi hörde Vrålaporna skrika på avstånd. Efter 25 nm dök det upp en brygga med segelbåtar bakom en flodkrök och vi fick ett fint mottagande då vi anlände. Pontoonbryggan tillhör Waterland Marina Resort som ägs av Noél som kommer från Holland men bott här i 22 år. Innanför bryggan finns en restaurang/bar där Noél bjöd på ankomstdrink. I träden runt restaurangen håller ett antal Sengångare till. En dag såg vi en hona med en liten unge på sin mage där hon hängde ganska nära marken.

Trädkramare.

När jag någon timma senare stod och tittade efter de två, så hör jag ett brak i trädet alldeles bredvid och ner trillar en Sengångare med en avbruten gren. Han landade på en av resortens plastkajaker och där låg han omtöcknad medan jag sprang och hämtade kameran. När jag kom tillbaka så var han redan på väg upp i samma träd igen. Noél berättade att de ibland ramlar ner i floden men kan simmande ta sig iland. Det förekommer också att Anakondor tar sig in på området men de har vi lyckligtvis inte sett ännu. Nästa morgon har Noél ordnat en taxi som kör oss in till Paramaribo där han tar oss runt till alla myndigheter för incheckning. Bortsett från att vi får vänta en timma på turistmyndigheten för att få vårt turist visa, så går allt ganska smidigt. På vägen hem stannar vi vid en kinesisk supermarket där vi handlar. Efter 6 timmar och ca 6 mil är vi tillbaka och frågar chauffören vad det kostar. Är det OK med 160 Surinam dollar frågar han. På skämt prutar jag ner priset till 150 som han accepterar, men givetvis betalar vi hans begärda pris. Det är ju trots allt bara 205 sek. De tio dagarna som återstår innan vi skall flyga hem, använder vi till att förbereda Liv för det långa uppehållet innan vi återkommer i slutet av oktober. Vi firar midsommar helt själva i all enkelhet. Inga nypotatis och ingen sill och jordgubbarna får vänta till vi kommer hem. En god macka med sardiner i tomat, ägg, lök, tomat och sallad går de också. Speciellt då det sköljs ner med en god norsk snaps. Torsdagen efter midsommar flyger vi via Amsterdam till Köpenhamn där vi tas emot av ett underbart skandinaviskt högsommarväder.

 

An Island for one self.

Falklandsöarna (Isla Malvinas)

2019.03.02. – 2019.03.23. (Brev nr: 19.02.)

Det blev några dagar med lätta ostliga vindar och regn i omgångar, men till slut gav det med sig och prognosen utlovade nordliga vindar. Dagen innan avgång så knackade det på skrovet och en man från den lokala segelklubben kom med en inbjudan till grillkväll för alla seglare. Vi tog oss iland för att checka ut och handla upp de sista pengarna. Kvällens grillfest blev en trevlig tillställning och kanske lite för sen med tanke på avseglingen dagen efter. Lördagen den 2e Mars avgick vi kl. 09.55 för motor i obefintlig vind.

Ömsesidigt betraktande.

Strax efter lunch får vi besök av ett stort stimm Dusky Dolphins som gör höga hopp intill båten och även ligger på sidan i bogvågen och betraktar oss. En stor Fenval ser vi på avstånd. På eftermiddagen kommer vinden och vi kan sätta segel och stanna motorn. Som vanligt så blir det mer vind än vad grib-filerna visat och under kvällen så tar vi in ett rev i storseglet och 2 rev i genuan. Vi har vinden snett förifrån så vi beslutar oss för att gå söder om Staten Island. Under natten och morgonen passerar vi i lä av ön och vi har vind mellan 6 och 26 knop och väldigt bråkig sjö. Tidigt på morgonen får vi även stötta med motorn under en timma. När vi kommer fria från ön, vrider vinden emot och vi kan inte hålla upp vår tänkta kurs. Vi har dikt bidevind och 20-28 knop, middagen ställs in. Andra natten blir ganska bekväm om än väldigt kall. Vinden har minskat lite och vridit med och vi kan släcka en aning i skoten. Men säg den glädje som varar. Det vrider åter emot och vi kan inte sträcka upp. Det är dock bara tillfälligt och på eftermiddagen kan vi i avtagande vind åter försöka kämpa oss upp mot vår kurs innan vinden dör ut och motorn får ta vid. Vi passerar rakt igenom en fiskeflotta på 14 båtar inom en radie på 20 nm. Den minsta är 70 m och den största är över 100 m och alla fiskar de efter bläckfisk så de är ordentligt upplysta. Strax innan midnatt kommer vinden tillbaka och vi kan åter segla i ökande NV-lig vind. Det blir så småningom ett rev i storseglet och 3 i genuan. Efter en stjärnklar natt och en lite solig morgon kan vi sikta Falklandsöarna i lovart och de ger nu ett visst sjölä. Blytunga moln tornar så småningom upp sig över öarna och medan vi nalkas Port Stanly så får i ett oväder över oss med hagel och vindbyar med stormstyrka. Vindmätaren ballar ur så vi vet inte hur mycket det blåser. Genuan rullas in helt och vi har 2 rev i storseglet. Efter en timma avtar vinden och vi kan rulla ut lite på genuan. Men det varar bara en kort stund. Det kommer ytterligare ett oväder med åska, hagel och ännu mer vind. Jag uppfattar 43 knop på vindmätaren innan den åter bara visar streck. Medan jag kämpar med att rulla in genuan så går Stina upp på däck och bärgar storseglet. Medan hon slåss med seglet så ramlar lä lazy-jack ner och vi har inget som samlar upp seglet. Det flaxar vilt och Stina får ta till alla fall och taljor som finns tillgängliga för att rädda seglet. Jag försöker hjälpa henne så gott det går, men måste samtidigt försöka hålla kursen. Så småningom får vi kontroll över situationen och kan inrikta oss på att försöka hitta rätt mellan grynnorna vid angöringen. Sikten är mycket dålig så vi tvingas att lita på att sjökorten stämmer. Stina följer vår kurs på datorn och vi siktar in mellan 2 grynnor som vi till slut upptäck er på kort avstånd. Sjökorten stämmer bra och vi kommer tryggt in i Port William, som den första viken heter. Motorn får kämpa på höga varvtal för att vi skall orka ta oss emot vind och vågor. Vi passerar några ankrade fartyg och tar oss igenom sundet som leder in till den skyddade viken som utgör Port Stanly och kan ankra, med bra fäste, kl. 15.20 på 6 m djup med 50m kätting ute. Det är skönt att krypa ner i värmen och njuta av en god whiskey, den tycker vi att vi har förtjänat.

Förtöjda vid kryssningsterminalen.

I Stanly harbour är det så ordnat att vi nöjesseglare får dela på den enda brukbara flytbryggan med kryssningsfartygen och de har dessutom företräde. Det låter kanske lite märkligt men det ligger till så att kryssningsfartygen ankrar ute i Port William, det är för grunt i Stanly Harbour. Gästerna slussar de in till flytbryggan med tenderbåtar som går i skytteltrafik hela dagen. De dagar då det inte finns kryssningsbesök är det fritt fram att använda bryggan för oss nöjesseglare. Under Mars månad var det 7 sådana besök och 2 av dem inträffade dagarna efter vi anlänt, så vi fick stanna kvar på ankringen. Andra dagen sätter vi dock i dingen och tar oss i land för att klarera in. Tullen hade sagt att de skulle komma ut men de fick nog inte tag på någon båt, så de bad oss komma in istället. Vi tar en promenad i staden bland alla kryssningsturister och handlar in lite färskvaror. Det bor 2562 (2012) personer på Falklandsöarna, om man undantar millitärer på garnisonen, 2120 av dessa bor i Stanly som är huvudort, resterande bor ute på landsbyggden och öarna (The Camp)som har ungefär samma yta som Belgien. Falklandsöarna är ett territorie under England men har självstyre och är finansiellt självförsörjda. England har endast ansvar för försvar och utrikes politik.

Vietnamesisk loligo fiskare.

Försörjer sig gör man genom att sälja fiskerätter till hela världens fiskeflottor utom Japan. Inga licenser säljs till länder som bedriver Valfångst. De kringliggande farvattnen är väldigt fiskrika och framförallt bläckfisk (loligo) fiskas i gigantiska mängder. Den lokala valutan är Falkland Island pound som har samma värde som det Brittiska pundet men endast gäller på öarna. På seneftermiddagen, när kryssningsfartyget lämnat, flyttar vi in till bryggan. Där blir vi mottagna av Robbin och Paul som hjälper oss att förtöja.

Havet ger-

De berättar också om en tragisk händelse som inträffade samma dag som vi angjorde Falklandsöarna. En 20m charterbåt, (s/y Paradise) har under segling från Syd Georgien till Montevideo blivit nedslagen av en stor våg och misst 2 ur besättningen, en man och en kvinna har försvunnit i vågorna. Dessutom har en kvinnlig gäst blivit skallskadad och har förts med hellikopter till sjukhuset i Stanly. Händelsen inträffade 300 nm NO om Falklandsöarna och endast 200 nm från vår tilltänkta kurs norröver.

 

och havet tar.

Först sägs det att det var en kvinlig skeppare, men det visar sig att det var den manliga skepparen och tillika ägaren och en kvinlig medarbetare som gick överbord. Det framkommer senare att man har misslyckats med att få honom ombord och då sjösatt livflotten men mannen har inte lyckats klättra ombord på denna. Det visar på svårigheterna vid realistiska förhållanden. Det är barska vatten här nere och händelsen gör oss lite eftertänksama. På fredagen har vinden lugnat ner sig så pass att vi kan reparera vår nerfallna lazy-jack. Det visar sig att bygeln som håller blocket i masten har brustit och behöver ersättas. Vi har en bygel i båten och av Paul får vi låna en pop-nit tång. Så jag hissas upp i masten och får borra ut den gamla som ersätts med en ny. Vi får dessutom hjälp av Paul med att fylla upp fendrarna med luft, de har med tiden blivit lite väl mjuka. Den Argentinska båten s/y Ypace med Zeeck ombord har kommit in och lägger sig akter om oss på bryggan. De avgick Pto Williams dagen innan oss men har spenderat ett par dagar på Isla De Estados. Vad har då Falklandsöarna att erbjuda sina besökare? Egentligen är det väl inte så mycket. Ett mera ödsligt landskap får man nog leta efter. Bortsett från de träd som man har planterat inne i Stanly så såg vi nästan inte ett enda träd på landsbygden. Det är mest hedar med högt gräs, låga buskar och mycket torv. Avsaknaden av träd beror säkerligen på att det nästan alltid blåser mycket. Medelvindstyrkan ligger mellan 17 och 19 kn och varierar mycket lite från månad till månad. Vi hade många dagar med 30-36 kn vind och alltid från västlig riktning.

Magellan Pingviner i Gypsy Cove.

En dag då vinden hämtade andan passade vi på att gå en lång promenad ut till en vik som heter Gypsy Cove där det finns mycket Magellan Pingviner. Förutom pingvinerna såg vi också många olika fåglar, framförallt många gäss. Dessa finns överallt, även inne i staden. Vi åkte också på en heldagstur ut till ett Pingvin reservat som heter Volunteer Point. Det var en ganska dyr tur även om vi fick prutat ner priset lite grann. Efteråt förstod vi att det kostade mycket. Vår guide var en dam och hon körde en Landrover. Första timmen gick på hyfsade vägar även om kvaliten skönk gradvis. Men efter det så var det slut på väg och turen gick rakt ut i terrängen. Det var torvmosse, gräsvegetation, diken och sumpmark. Men vår guide körde säkert även om det var obekvämt, det var ju inte första gången för henne. Längdmässigt så var det ca 2/3-del väg och 1/3-del terräng men tidsmässigt var det minst tvärt emot. När vi kom fram fick vi tvätta skorna i ett dessinfektionsbad, för att inte föra in smitta i området.

Kungs Pingvin kollonien.

När det är många turister här måste man hålla sig till en vis snitslad bana men då vi var ganska få turister så fick vi gå nästan var som helst. Dock hade man lagt upp stenar i en ring runt själva Pingvin kollonien som man inte fick gå innanför. Men begränsningen låg bara ca 2-3 m utanför kollonien så man kom mer än tillräckligt nära ändå. Här fanns 3 olika sorters Pingviner, Magellan-, Gento- och så de ståtliga Kungspingvinerna. Magellanpingvinerna häckar i hålor som de gräver ut i jordsluttningarna. De lägger två ägg i oktober varav det första normalt är större. De kläcks med en dags mellanrum och om det är dålig tillgång på föda så favoriseras den första eller största av ungarna så en av dem kanske inte överlever. Alla pingvinerna går till havs i april och återvänder till häckningsplatsen i september.

Gento Pingvin på stranden.

Gentopingvinerna bildar livslånga relationer och båda föräldrarna hjälps åt med ruvning och matning. De bygger ett enkelt rede av gräs, pinnar och små stenar eller ler-klumpar direkt på marken där de lägger 2 stora runda ägg. De små kycklingarna lämnas aldrig ensamma och föräldrarna turas om med vakthållning och fiske till havs. När kycklingarna blir större så bildar de kollonier med varandra och båda föräldrarna går till havs för att fånga mat. Efter ca 3 månader ruggar ungarna samtidigt som de rör sig mot stranden. Där måste de jaga sina föräldrar, i ett så kallat ”chick chase”, för att få någon mat. Man tror att det är för att de skall bli starkare och för att locka dem ut i havet. Denna livscykel för föräldrarna upprepas varje år.

Matningsdags.

Kungspingvinen är den största av de tre och blir nästan 1 m hög. Den bygger inte något rede utan lägger sitt ägg på marken och ruvar det på sina fötter. Uppfödningen sker på samma sätt som hos Gento- men tar mycket längre tid. Så när vintern närmar sig så lämnas de stora kycklingarna i sina grupper och båda föräldrarna går till havs för att fånga och äta fisk- De besöker kollonierna mera sällan och kycklingarna kan under vintern(april-september) förlora upp till 50 % i vikt. I oktober återvänder föräldrarna för att mata upp sina ungar som därefter ruggar och får sin vuxna fjäderdräckt innan de ger sig av till havs i december. När ungarna gett sig av ruggar de vuxna och tar därefter ett sabbatsår innan cykeln upprepas. Vi fann det märkligt att kollonierna låg ganska långt från stranden, så de har en lång promenad när de återkommer från sitt fiskafänge. Nere på stranden var det också full aktivitet.

Tillbaka från fiskafänge.

Kungspingviner som återvände och Gento som stod och väntade på att ge sig av. Vår medtagna lunch åt vi i en uppvärmd stuga som var dekorerad med fantastiska bilder från området. Det var en fantastisk upplevelse att se dessa fantastiska och ovanliga fåglar och väl värt den långa obekväma resan. Ett besök på det lokala museet var också en mycket trevlig upplevelse. Där fick vi veta mycket om öarns strategiska betydelse, både historiskt för sjöfarten runt Kap Horn och även för det nutida fisket.

Det intressanta museet.

En avdelning behandlade också det s.k. Falklandskriget som skildrade Argentinas invadering år 1982. Man kan naturligtvis undra vad de skulle här och göra. En röstning som genomfördes år 2012 bekräftade att nästan 100 % av befolkningen vill tillhöra England. En kulen och småregnig dag hittade vi även till en inomhuspool med en liten bastu. Det var ju inte i går man fick sig ett bastubad så det var en skön upplevelse. Sista veckan kom det in en Fransk båt ”Brindacier” med ett ungt par som skulle segla direkt till Guadeloupe i Karibien. Efter att ha bunkrat båten och gjort alla nödvändiga förberedelser så gav vi oss iväg när ett bra väderfönster uppenbarade sig. Prognosen lovade måttliga SSO-liga vindar de första dagarna och fint väder. Vi hade haft ett ganska behagligt och intressant stopp på Falklandsöarna men nu började vi längta efter lite varmare och behagligare klimat. Lördagen den 23e Mars följer vi i Brindaciers kölvatten ut ur Port Stanlys skyddande vik och under eftermiddagen ser vi Falklandsöarna försvunna bakom horisonten.

Den långa marschen till kolonien.

Vacker Kungspingvin.

Södra Patagonien, Chile.

2018.12.27. – 2019.03.01.  (Brev nr: 19.01.)

Puerto Edén till Puerto Williams

Puerto Edén har tyvärr inte så mycket att erbjuda. Men vad kan man begära när det endast bor 87 pesoner i byn varav 8 är barn i skolåldern. Skolan ser ganska nybyggd ut och är förhållandevis stor, men så innehåller den även ett bibliotek. Det finns inga vägar i byn och därmed heller inga bilar. Man tar sig fram gående på s.k. board-walks, det vill säga trägångar som byggts på pålar strax över marken. Husen, som ligger utmed strandlinjen, är nästan mera av skjul karaktär än vad vi kallar hus. De är byggda av trä med tak av korrugerad plåt.

Ankrade med s/y Dubhe från Holland.

En del hus är renoverade Det regnade i stort sett hela tiden vi var där men vi trotsade vädret och gick våra promenader varje dag. I byn fanns det 4 små affärer och utbudet var mycket begränsat men vi hittade fryst kyckling och krabba så vi köpte bådadera. Krabban såldes rensad i 1 kg förpackning och smakade alldeles utmärkt. Frukt och grönt var rent ut sagt bedrövligt och skulle aldrig kunna säljas i Sverige. Vår vistelse blev nog längre än vi tänkt. Till stor del på grund av vädret men också för att det väntades in en båt under söndagen med nya färska varor. Så när varorna packades upp höll vi oss framme och köpte ägg, bananer, avokado och lite annat smått och gott. Dagen efter var det Nyårsafton så vi stannade kvar och firade tillsammans med det Holländska paret Susan och Kees och hunden Ballo i deras båt s/y Dubhe. Ett trevligt nyårsfirande med god mat och gott vin och vi lyckades hålla oss vakna ända till midnatt. Även vädret visade sig trevlig under dagen och det regnade bara lite. Tidigare på dagen hade jag fått lift med dem över i grannviken där Armadan olämpligt hade lagt sin byggnad. Den låg i en stor vik en liten bit ifrån, där det var blåsigt och inte framkomligt landvägen. Men vi fick i alla fall förnyat vårt zarpe. Dagen efter skiljdes vi då de var på väg norrut. Vi seglade i svaga vindar vidare genom Paso del Indio, Canal Escape och Paso del Abismo och kom på kvällen till Seno Antrim där vi ankrade i Caleta Nassibal. Två Kungsfiskare följde oss intreserat från en gren alldeles ovanför Stina när hon knöt fast våra landlinor. Nästa dag seglade vi, i fortsatt svaga vindar, genom Canal Wide.

Överraskande mycket is.

En bit ner i kanalen så stötte vi på små is-stycken som såg ut att komma innifrån Seno Penguin.  De vållade oss inga problem, men de föranledde så klart skärpt utkik. Nu håller vi normalt ganska god utkik, eftersom det bitvis finns ganska mycket kelp som man till varje pris inte vill få in i propellern. Vi möter ett par fraktbåtar och ser även ett stort kryssningsfartyg som korsar vår led på väg ut genom Canal Trinidad. Vinden ökar till 25-30 kn och vi får till och med rulla in lite på genuan. Storseglet använder vi inte eftersom vi nästan uteslutande har vinden med oss. Den behöver vara frisk och i gott skick då vi skall ta oss norrut igen. Vi tar oss in i sjölä bakom några öar och tar natthamn i Caleta Luna på Isla Caning. De sista 2 timmarna har det ösregnat och det fortsätter hela kvällen och natten. När vi vaknar nästa morgon så regnar det fortfarande, så vi tar sovmorgon innan vi ger oss av kl. 09.45. Regn, dålig sikt och vind som varierar mellan 8 och 25 knop. Hemma i Sverige hade vi förmodligen stannat i hamn i sådant här väder men hit ner har vi sökt oss frivilligt. Vi börjar nästan undra varför. På kvällen ankrar vi med linor i land i Caleta Villarrica. Några Delfiner och en flock tärnor jagar småfisk en bit bort. En liten bäck mynnar ut i viken och det brukar betyda små bitande flugor. Mycket riktigt så börjar nästa morgon med flugjakt. När den och frukosten är avklarade så ger vi oss av in i Estero Peel på glaciär jakt. Här finns det många sidofjordar med tidvattenglaciärer. Vi har valt den andra fjorden som heter Estèro Asia. De första sjömilen kan vi segla men sedan får motorn hjälpa oss resten av dagen. Vädret är mycket bra, d.v.s. det regnar inte. På vägen in har vi sällskap av Delfiner som är väldigt lekfulla. De hoppar och gör volter och ibland så sticker de upp huvudet för att se om vi uppskattar uppträdandet. De sista 6 sjömilen måste forceras i is, men det avskräcker inte Delfinerna som följer oss ända in tills istäcket blir för tjockt. Vädret är inte med oss idag.

Busväder vid glaciären.

När vi kommer fram så kommer det häftiga kastvindar med horisontellt regn. Glaciären då? Jo den var både stor och vacker och doppade nästan hela foten i vattnet. Men vädret och den dåliga sikten förtar ganska mycket av upplevelsen. Man anar också att den håller på att dra sig tillbaka, kanske är det bara tal om några årtionden innan den inte når fram till vattnet. För oss blev det ett kort besök, vädret tvingade oss till reträtt och Delfinerna följe med även de. När vi kom ut ur Estero Peel så blåste det friskt från NV, nästan rakt i vår färdriktning. Men som tur var hade vi lite medström så efter ett par timmar kunde vi ankra i Caleta Wanderer och plocka upp en av fiskarnas landlinor. Vi hinner precis få upp sittbrunnstältet innan himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Dagen efter är det också heldags regn så vi stannar kvar. När vi gör klart för att lämna nästa dag, är det uppehåll.

Chungungo (southern sea otter)

En Chungungo (sydlig havs utter)kommer simmande helt nära båten. Ja den kommer så nära så jag har svårt att fånga den på bild, men lyckas till slut. Segling för enbart genua hela dagen när den ena regnbyn efter den andra drar in. Vinden varierar väldigt mycket, både i riktning och styrka men seglingen går ganska raskt och på kvällen kan vi gå in i Caleta Moonlight Shadow. Det är en 2 sjömil lång och smal vik med ganska låga träd- och buskbeväxta omgivningar. Landskapet påminner mycket om Stockholms yttre skärgård, så vi känner oss nästan hemma. Eftersom vädret är ganska lugnt så svaj-ankrar vi även om utrymmet är i snävaste laget. Det är regnigt och kallt, bara 8 grader och regnet fortsätter under natten och följande förmiddag. På eftermiddagen spricker det upp och solen kommer fram så vi kan inta eftermiddagskaffet i sittbrunnen och njuta av omgivningarna. Det varar dock inte länge, innan regnet på kvällen återkommer. När vi lämnar, nästa morgon står det en helvit Caranca (Kelp Gås) på en av kobbarna. Jag hinner dock inte få fram kameran innan den hunnit gömma sig bakom en buske. Fågeln ser ut som ett mellanting mellan en Fjällripa i vinterskrud och en Gås.

En av väldigt få dagar.

Ute i Canal Sermiento ser vi en segelbåt långt borta på nordgående. Vi kallar upp på VHF-radion men får tyvärr inget svar. Det är vindstilla så motorn får jobba. På eftermiddagen kommer det svag vind så vi kan sätta fullt ställ och segla dikt bidevind. Ett mellanstort kryssningsfartyg på väg norrut passerar oss. Vårt mål är Bahia Mallet men det har gått lite för långsamt för att vi skall nå dit så vi bestämmer oss för Caleta Victoria istället. Sista 8 sjömilen får vi härlig kryss i fin vind. Vädret under dagen har varit växlande och vi har inte helt undgått regnskurar men sikten har varit fin och vi har kunnat njuta av de snöklädda bergstopparna. Caleta Victoria används mycket av de lokala fiskarena och de har byggt ett skjul där det sticker upp en skorsten ur taket. På kvällen kommer det in en Brittisk segelbåt med 2 män ombord, de är på väg norröver. När vi vaknar nästa morgon har det även kommit in 2 fiskebåtar och lagt sig nedanför skjulet där det nu ryker i skorstenen. Vi lämnar vår ankring och sätter segel direkt. När vi kommit ut i Canal Smyth kommer det en Katamaran på nordgående. Den är långt för om oss och försvinner in i Bahia Mallet innan vi möts. Den västliga vinden ökar på och vi får fin halvvindssegling det mesta av dagen. Vid ett par tillfällen får vi segla dikt biddevind och i det smala sundet, Paso Shoal, möter vi ett Holländskt Containerskepp. Det ligger också ett rostigt vrak på ett grund. Passet gör här en skarp sväng och båten ser ut att ha missat giren och kört rakt upp på grundet. Den sista biten innan vår ankring ökar vinden betydligt och vi rullar in 2 rev på genuan. När vi kommer in bakom Mount Joy så ryker det från vattnet när williwaws kommer farande. Efter en av dessa så rullar vi  in genuan och startar motorn, då har vi bara 2 nm kvar. Vi angör Puerto Profundo och ser att båda våra ankringsallternativ är upptagna. På vårt första val ligger den blå segelbåten som vi såg i Pto. Edén och på vårt andra val ligger det 2 segelbåtar sida vid sida. Vi fortsätter in till en större vik där fiskare har spänt upp en lina tvärs över. Den ser ganska oskyddad ut så vi fortsätter in i vattensystemet. Nästa vik ser hyfsad ut men vi går längre in där det är markerat ett ankare i vårt sjökort. Där är det gott om plats att svajankra men det drar ner rejäla williwaws, så vi går tillbaka till den vik vi passerade strax innan. Vi lägger ankaret och backar in.

Martin Pescador (King fisher)

Stina går i dingen och lägger ut fyra linor. En Kungsfiskare övervakar hennes arbete. Viken verkar lugn men det är svårt att hitta fästpunkter iland. Den första trädgrenen som ser bastant ut, ryker av då vi belastar den och ett par stora stenar lyckas vi dra ner i vattnet. Till slut har vi hittat 4 st fästpunkter varav vi dubblerar en som verkar svikta med lite väl mycket. I och för sig är det bra att de sviktar med, för det blir som förtöjningsfjädrar. Det visar sig att det förmodligen är en av de lugnaste platserna och vi ligger på spegelblankt vatten medan kulingen rasar utanför. Ibland nickar båten till lite när vindbyarna får tag i masttoppen men det är inte ofta. Dagen efter får vi besök från den blå segelbåten. Det visar sig att det är ”Searcher” som vi mötte i Le Marin på Martinique för 13 år sedan. Då hette ägare Alve och kom från Göteborg. Han hade varit nere på Antarktis och lämnat av Ola Skinnarmo som skulle åka skidor till Sydpolen. Båten såldes senare till Skinnarmo som seglade den igenom Nordostpassagen. Därefter kom den på krokiga vägar till Grönland där den blev liggande till salu i många år. De nuvarande Nyazeländska ägarparet köpte den där och seglade den via Atlanten till Patagonien. Där är de bosatta i Puerto Edén sedan 27 år tillbaka. Båten har använts för att ta turister till Antarktis men idag chartrar de ut den till forskningsprojekt i Patagonien.  Det blev mycket snackande över en kopp kaffe nere i Liv och dagen efter blev vi inviterade på middag i deras båt. Vi hade varit nere i båten på Martinique och det mesta var sig likt, men en trevlig rundvisning och middag blev det. De hade lite mera bråttom än vi och gav sig iväg följande dag.

5 linor i land medan kulingen drar förbi.

Eftersom väderutsikterna inte var särskilt lysande, så stannade vi kvar ytterligare ett par dagar. En av dagarna tog jag dingen för en rundtur i den lilla skärgården. Den farbara vattenleden sträckte sig en bra bit in på ön i ett sjöliknande system. På en ö alldeles vid inloppet fanns en ö med en långsmal vik. Längst in låg det 2 franska segelbåtar parankrade med ett veritabelt spindelnät av linor i alla riktningar. De bjöd ombord på en kopp kaffe och vi fick en trevlig pratstund. Efter 5 dagar såg väderutsikterna lite bättre ut och vi gav oss av strax efter lunch. Den sena avgången var förorsakad av tidvattnet, som måste anpassas vid Isla Tamar, där vi svänger av ut i Magellans sund. Där är vattnet helt öppet ut mot södra oceanen. I gråmulet väder och lite regn, seglade vi i växlande vindar med enbart genua den sista biten av Canal Smyth och ankrade i Puerto Tamar. På vägen in hade Delfinerna show för oss. Nästa dag fortsatte vi mot sydost i Magellans sund.

Fin dag i Magellan sundet.

På morgonen ösregnar det då vi ger oss av, men efter lunch klarnade det upp och sikten blev ganska god, så vi kunde se de snöklädda bergen i söder även om topparna gömde sig i molnen. Under dagen mötte vi en Späckhuggare familj med en hane, två honor och en liten kalv. Vi såg också många pälssälar (Southern fur seal) som hoppade runt båten. På kvällen tog vi natthamn i Caleta Notch, där pilotboken rekommenderade en vik som inte skulle vara utsatt för williwaws. Williwaws eller katabatiska vindar som de också kallas uppstår när det blåser hårt. Vinden förstärks då av bergen och kan nå orkanstyrka och mer än så. Vindbyarna är oftast kortvariga, 10-15 sekunder, men kan ibland vara upp emot 1 minut. Vi ankrade på den föreslagna platsen men blev lite fundersamma då ankaret hade svårt att fästa i den steniga bottnen. Med 2 linor från aktern iland så ansåg vi att det skulle kunna gå bra. Det var också helt lugnt på platsen. Men sent på kvällen så kom det några häftiga vindbyar som fick båten att kränga till. Vinden hade tydligen gått över mot SV och nu var det inte lika lugnt. Vi insåg att om ankaret skulle släppa så skulle vi driva rakt emot klipporna på babords låring. Hur skall man kunna sova gott med den vetskapen? Så det var bara att plocka ihop och ge sig av in i bassängen innanför och hoppas att den skulle vara bättre. Den skulle ha bra ankarbotten men vara utsatt för williwaws enligt båtar som varit här tidigare. På vägen in skulle vi passera en grynna som låg på hörnet av en ö. Normalt sett kan man se var de är då det växer kelp på dem, men nu var det halvmörkt och inte möjligt att se. Vi tyckte att vi hade bra avstånd men tutchade lite nätt på kanten av den. Som tur var blev det bara en liten duns. Det visade sig att den låg betydligt längre ut i leden än vad pilotbokens skiss visade. Inne i bassängen fick vi mycket bra fäste på andra försöket. På det första var det förmodligen lite för mycket kelp, så ankaret gled med. När vi hade packat undan våra landlinor och lyft upp dingen så var det helmörkt men då var klockan också halv tolv. Det blåser rejält under natten men vi ligger stadigt med 50 m kätting till ankaret. När vi lämnar nästa morgon är vädret bättre och vi får en vacker vy över en glaciär när vi går ut i Magellan sundet. Bra väder hela dagen och vi ser många valblås när vi närmar oss vår ankring i Bahia Mussel. Vi irrar runt på lite olika ankrings alternativ och ingen av dem verkar särskilt bra. Vi bestämmer oss för den vi testade först trots dåligt fäste med ankaret. Men med hjälp av två linor i land från fören så kan vi avlasta ankaret och vi ligger bra i 2 nätter. Dagen däremellan tar vi oss iland för en promenad. Terrängen är dock så svårforcerad att vi nöjer oss med vandring upp längs ett vattenfall och därefter utmed stranden. Inga längre sträckor men vi får upp pulsen i backen utmed vattenfallet. Vädret är ganska bra och vi kan till och med ta en fika i sitbrunnen under tältet. När vi ger oss av så har vi ganska måttlig vind på vår ankarplats men ute i Magellansundet blir det andra bullar.

Behövs inte så mycket segel i 40 kn vind.

Under förmiddagen har vi stadigt mellan 35 och 40 kn och många tillfällen 42 kn med en topp på 46 kn. Vinden har vi akterifrån men strömmen går emot så det blir väldigt bråkig sjö och jobbigt att styra båten. När man dessutom skall hålla uppsikt på alla Valar i området har man nog att stå i. Efter lunch minskar vinden till 25-30 kn och det blir betydligt drägligare. Sent på eftermiddagen avviker vi från Magellan sundet och går in i Seno Pedro. Sjön lägger sig helt och vinden avtar även om det kommer en del kastbyar. Fem sjömil ner i kanalen går vi in i Caleta Fenix men den är inte till vår belåtenhet, så vi bestämmer oss för att fortsätta ytterligare 20 nm till nästa alternativ. Vi går igenom Canal Acwalisnan som har 4 lite trängre pass. Vi är lite tidiga med tanke på tidvattnet så vi får 3 kn motström i Paso O Ryan, där det är som smalast. De sista tio sjömilen tar vi hjälp av motorn. Det fina vädret har gjort sitt för den här gången och ett grått molntäcke drar in med regnbyar. Ankomst Caleta Cluedo kl 20.30 där vi får fint fäste med ankaret men drar en lina på vardera sidan från fören snett in mot land. Dagen efter drar vi även 2 linor från aktern in till land. Här ligger vi nu tryggt och fint i vackra omgivningar. Det påminner lite om Svenska fjällen med lite lägre berg, sankmark och låga buskliknande träd, de ser nästan ut som Bonsaiträd. Det finns också ett ganska rikt fågelliv med Gäss och änder och deras ungar.

Chimango caracara (falk)

En falk slår sig ner på vårt storsegelkapell och låter sig villigt fotograferas. En av dagarna vandrar vi upp på ett av bergen. Det visar sig vara väldigt besvärligt då terrängen består av tjocka grästuvor som gungar under fötterna och man sjunker ner en halvmeter för nästan varje steg. Råkar man trampa mellan tuvorna så sjunker man ner en hel meter. Längre upp på berget är det något fastare mark men väldigt fuktigt. Lågtrycken står nu på rad utanför kusten och det blåser och regnar mycket.

 

Caucuén Común (Magellan goose)

Vår nästa etapp innebär segling mot sydväst och även ett stycke ut i havet, så vi inväntar bättre väder vilket innebär att vi blir liggande i 8 dagar.Tiden fördriver vi med läsning och så lyssnar vi på poddar. Jag passar också på att hämta lite vatten från bäcken som rinner ut längst in i viken. Vattnet är visserligen lite brunfärgat från torven på berget men smakar utmärkt. Dagen före vår tilltänkta avgång vaknar vi av att det är alldeles tyst. Vid frukost kan vi konstatera att det inte finns en krusning på vattnet så beslutar oss för avgång. Det tar sin lilla tid att få in linorna eftersom några av dem är fullständigt inbäddade i 5 cm tjockt, brunt sjögräs som måste skäras bort. När vi kommer ut i Canal Cockburn blåser det en ganska svag VNV-lig bris och sjön är ganska behaglig. Vi går för motor och utrullad genua. På väg ut passerar vi Cta. Louis och där inne ligger Ata-Ata med René, som vi senast såg i Valdivia. Vi ropar på radion men får inget svar så vi fortsätter. Vi har ju inte råd att missa ett sådant här väderfönster. Efter några timmar kommer vi till Isla Meteoro där vi kan smita in i skyddade vatten igen. På väg in passerar en Val alldeles för om båten och i samma veva så ökar vinden rejält så vi får rulla in genuan. På relativt skyddade vatten kan vi så fortsätta igenom Paso Gonzáles och ut i Canal Ocasión för att ta natthamn i Cta. Brecknock. På väg in har vi häftiga williwaws men i Caletan är det lugnt. Dessutom har fiskarena satt upp linor som man når från dingen, så det är lätt att förtöja. Cta.

Caleta Brecknock.

Brecknock är en spektakulär ankring och säkert väldigt vacker om det inte regnar hela tiden. Jag trotsade regnet och gick en tur upp till sjön ovanför vattenfallet. Stina var klok nog att stanna ombord i värmen. Turen skulle ta 10 min. enligt pilotboken men den tog nog det dubbla. Vattensjukt, dyngigt, halt och en obefintlig stig gjorde inte vandringen enkel. Men som sagt det är säkert vackert i solsken, när det nu inträffar. Avgång kl. 09.30 dagen efter (söndag). Ute i kanal Brecknock blåste det 30-40 knop så det blev en liten snibb av genuan. Fick stötta lite med motorn vid Cta. Yaghan, där kanalen gjorde en NV-tur. Bakom Isla Brecknock var det nästan vindstilla men därefter hade vi bra vind mellan 15-30 kn hela vägen fram till Caletón Silva. Där kunde vi ankra och akter förtöja i en landfast lina som gick tvärs över inre delen av viken. Lugn och fin ankring. Väl framme var det skönt att krypa ner i värmen och tina upp den genomfrusna kroppen. Regn det mesta av dagen men en solglimt på ca: 20 min lättade upp humöret lite, om än för en kort stund. En Argentinsk segelbåt kom in dagen efter och kapten ombord heter Sundblad och har Svenska föräldrar. Själv har han inte bott i Sverige och talar ingen svenska. De är på väg till Punta Arenas och därefter tillbaka till Puerto Williams, så kanske möts vi igen. Vi stannar i 2 nätter och passar på att hämta vatten i vattenfallet inne i viken. Sedan fortsätter vi österut mot Beagle kanalen. Vi möter en tysk ketch som kryssar sig västerut i den friska, kyliga vinden, vi avundas dem inte.  När vi kommer in i Passo Darwin, så förbättras vädret långsamt och i Brazo Noroeste (brazo = arm) dör vinden ut och vi får gå för motor de sista sjömilen till Seno Pia.

Ankring i Seno Pia.

Där ankrar vi i Cta. Beaulieu med utsikt mot en stor glaciär tvärs över fjorden. På vägen in klarnar vädret upp och vi får en fin vy över Cordeliera Darwin (cordeliera = bergskedja), men toppen på Mount Darwin ser vi inte. Nästa morgon regnar det och sikten är dålig så vi stannar kvar och hoppas på väderförbättring. På eftermiddagen slutar det regna så vi tar oss i land och letar upp en stig som går upp för berget. Det är vått, halt och brant, så det blir en jobbig vandring. Vi når en utsiktsplats men sikten är dålig, så vi ser bara nedre delen av glaciären och vår båt som ligger ankrad nedanför oss. Vi fortsätter uppför ytterligare en timma men stigen blir bara värre och vi ser inte så mycket då träden skymmer sikten ut mot fjorden. Nästa morgon regnar det igen men under förmiddagen så förbättras vädret och molnen lyfter. Vi bestämmer oss för en liten tur in i den västra armen av Seno Pia.

Kallt om fötterna?

En liten bit in möter oss isen och vi får kryssa oss emellan is-bitarna. Vi kommer ända in så att vi kan se de båda glaciärerna innan isen blir för kompakt. Det är två glaciärer som kommer från olika dalar men som förenas till en innan de når vattnet. Det sprakar och smäller från dem och allt som oftast ramlar stora isstycken ner i vattnet. De skapar meterhöga vågor som ganska snart dämpas av den kompakta isen som flyter längst in. Det är den vackraste glaciären vi sett hittills och bergen i bakgrunden fulländar bilden. På vägen ut ur fjorden har vi sett en skyddad vik där vi tänkt ankra. Men utsikten mot berget mitt emot kan inte jämföras med Cta. Beaulieu, så vi går tillbaka dit. När vi lämnar nästa morgon, är det vindstilla så det får bli motor.

Mt. Darwin massivet.

Ute i Beagle kanalen så skingras molnen och vi får äntligen se Mount Darwin(2. 438 m) i hela sin prakt. Patagonien kan vara vackert om det vill sig, det är bara alltför sällan som vädret bjuder till. Vi stävar tillbaka 10 sjömil varifrån vi tidigare kommit, för att gå ner i den förbjudna kanalen Barros Merino. Motor de första 2 timmarna därefter segling ner till vår ankring i Bahia de los Pescaderos i Brazo Sudoeste. Det fina vädret från morgonen återgår under eftermiddagen till mera normalt gråväder och regnskurar. Dagen efter fortsätter vi i Brazo Sudoeste och efter ca 10 sjömil viker vi av mot söder i Estéro Fouque (estéro = fjord) där det skall finnas en tidvattenglaciär. Vädret är inte särskilt bra så vi är tveksamma till avstickaren. Nu blir det bara en omväg på ca 10 sjömil så vi tar chansen att vädret kanske förbättras.

Bistert väder vid Fouque.

Tyvärr blir det nästan tvärt emot, det kommer kraftiga vindbyar med regn uppifrån glaciären så vi stannar bara en kort stund. Även denna glaciär ser ut att dra sig tillbaka och når knappt fram till vattenbrynet. Den is som ramlar ner från kanten flyter inte iväg utan blir liggande kvar i det grunda vattnet eller på den synliga strandremsan. Tillbaka i Brazo Sudoete så blir det segling för hårt inrullad genua i den hårda, byiga västvinden och i slutet på kanalen ankrar vi i Caleta Chorlito. Detta är första gången vi blir riktigt besvikna över ankringsplatsen. Inte för att den är dålig eller oskyddad tvärtom, utan för att den är full av skräp och sopor. Fiskarna har ett läger här liksom på många andra platser men här är det skräpigt på land och det ligger massor av plastpåsar och annat skräp och flyter inbäddat i kelpen.  Vi väljer att stanna kvar men bara en natt. Dagen efter rundar vi udden där Brazo Nor- och Sudoeste möts och går tillbaka ett par sjömil i Noroeste till Caleta Olla (uttalas Oja) där vi, efter ett par försök i den hårda vinden, ankrar med 2 linor i land. En Amerikansk båt som ligger här kommer över och berättar att det inte är någon idé att försöka backa fast ankaret eftersom botten är mycket lös. Receptet är att låta ankaret ligga några timmar så att det sjunker ner i sedimenten och därefter dra fast det. Näst morgon har gårdagens och nattens regn dragit bort och vädret förbättras under dagen. Vinden förblir dock hård men avtar mot kvällen. Under eftermiddagen kommer Ata-Ata med René och Solace med Steve in och ankrar bredvid. I sällskap har de den franska båten Babel med Jack och Sofi . Innan kväll är vi 7 båtar i viken och det ordnas brasa i land där var och en tar med sig dryck. Morgonen efter vaknar vi till sol från blå himmel och vindstilla väder. Det är min födelsedag och vi äter frukost i sittbrunnen. Ägg med det absolut sista från en Kalles kaviar. Det blir den helt i särklass bästa dagen sedan vi kom till Chile.

På vandring i solen.

Tillsammans med Steve och René gör vi en vandring upp i en brant dal utmed en fors. Leden är väldigt svår att följa och den är lerig, våt och brant. Man blir tvungen att grabba tag med händerna i det som står till buds, rötter, grenar, grästuvor och trädstammar. På det brantaste stället har man hängt ner ett rep som man får dra sig upp med. René vänder tillbaka när vi kommit halvvägs, han är nog den förnuftigaste av oss. På ett ställe går leden en meter från en ravin och 10 m nedanför dånar ett vattenfall. Vi vågar inte tänka på vad som skulle hända om vi halkade här. Så småningom når vi upp till en platå vid en dal där vi kan se Holanda glaciären längst upp. Efter att vi fyllt på med lite vätska och lite att äta så börjar vi nerfärden. Den är inte ett dugg lättare och tar minst lika lång tid.

Uppfriskande bad.

Vandringen har gjort mig svettig och varm och eftersom det är min födelsedag så firar jag med ett kort bad i havet, …….ett mycket kort bad. Efteråt blir det en varm dusch på akterdäck innan våra gäster, Steve, René, Jack och Sofi kommer över på en drink och lite goda tapaz. Hela dagen sol från en blå himmel, varmt och helt vindstilla, det är otroligt. Nästa dag fortsätter det fina vädret ända till kvällen, då det mulnar på. Vi tar det ganska lugnt och jag passar på att plocka av en ventilation på fördäck som har läckt lite vid överbrytande sjö. Kanske inte så konstigt då den varit dåligt tätad med silicon. Nu tätar jag efter konstens alla regler med rejält med sica-flex. Efter ytterligare en natt ger vi oss av tillsammans med Ata-Ata och Solace. Ute i Beagle kanalen ökar vinden och vi susar fram för liten genua. Armadan ropar upp och de får sin rapport. Lite senare har vi Argentina på vår babordssida och vi passerar Ushuaia, deras sydligaste stad. Fortfarande har vi Chile på vår styrbordssida och vi tar natthamn där i Caleta Victor Jara. I avtagande vind går vi nästa morgon de sista 30 sjömilen till Puerto Williams (PW) som är världens sydligaste stad. Ursprungligen fanns det en Yámana (indianstam) bosättning här som hette Uspashun. Men som på många andra ställen i världen så kom missionärerna hit för att kristna de ogudfruktiga indianerna och döpte platsen till Puerto Luisa. Den Chilenska armadan upprättade en militärbas här 1953 och döpte om platsen till Puerto Williams. Den blev dock inte tillgänglig för allmänheten förrän 1986 då myndigheterna öppnade upp staden. Armadan sätter fortfarande sin prägel på staden och administrerar stora delar av den inklusive hamnanläggningarna för både kommersiell och privat båttrafik.

Trångt på Micalvi.

För fritidsbåtar har man en lite udda lösning. Man förtöjer utanpå den grundsatta fraktbåten ”Micalvi” som ligger i den lilla fjorden Seno Lauta. Micalvi byggdes 1925 i Tyskland för frakttrafik på floden Rhen. Efter en ammunitionstransport till Chile 1928 så ville inte Tyskarna ha tillbaka båten som därefter användes av Chilenska flottan för transporter till de avlägsna bosättningarna i södra Chile. Efter en rejäl grundstötning på ett skär i närheten, så drogs Micalvi in där den står idag och tjänstgör som förtöjningspir för gästande båtar. Här finns duschar, vatten och en del uttag för ström. När vi anlände så låg det 5-6 båtar utanpå varandra i 3 led, så det fanns ingen plats för oss. Däremot så har armadan lagt ut ett antal bojar längre in i viken och där förtöjde vi i par med Solace. Bojarna är kraftigt dimensionerade för flera båtar och vi har varken behov av el eller vatten direkt till båten. Dessutom så tar det inte mycket längre tid att ta dingen in än vad det tar att trava över 5 båtar.

 

Puerto Williams och Kap Horn

Efter inheckning tog vi en tur i den lilla staden (ca 2.500 inv.) som mest består av låga skjul-liknande hus. Det finns 5 supermarkets även om de nu inte gör skäl för namnet. Det mesta i matväg finns dock att köpa om man nu inte har för höga krav. Färskvaror levereras med båt varje lördag och då är det naturligtvis bäst att handla, framför allt frukt och grönt. De första dagarna fick vi tvättat 4 maskiner tvätt och även sanerat oss själva. Vi valde att använda duscharna på Micalvi men en av gångerna vi var där så fungerade inte varmvattnet så vi duschade i båten. När vi skulle tömma duschtråget så tog det en evighet och visst, det hade gått långsamt de tidigare gångerna också. Det föranledde till att vi beslöt oss för att leta upp pumpens placering. Det var bara att följa pumpslangen från botten av tråget genom 3 tömda skåp till vi hittade den under bottenhyllan i skåpet där septik-tanken är placerad. Här fanns också en sil placerad som naturligtvis var helt igensatt. Dessutom satt en liten sil alldeles framför pumpen, även den igensatt.  Så nu är allt rensat och det fungerar igen. Så något gott hade det med sig ändå.

Stina på Cerro Bandera.

Vi har även gått en vandring som heter Cerro Bandera som tog oss upp på ett berg 920 m.ö.h med väldigt fin utsikt över P.W. och Canal Beagle. Efter en vecka i P.W. så började vi fundera på vad vi skulle göra härnäst. Tidigare hade vi funderat på att gå tillbaka till Valdivia och därefter direkt ut i Stilla havet igen. Men våra egna och andras erfarenhet sade att det skulle bli minst 95% motvind med antingen kryss eller motorgång, så det alternativet hade vi övergett för länge sedan. Återstod då att gå norrut genom södra Atlanten. På kort sikt gav det oss 3 allternativ. Gå tillbaka och besöka Ushuaia, argentinas sydligaste stad. Gå söderut mot Kap Horn och se vad öarna där kunde erbjuda eller gå till Falklandsöarna. Inget av de 2 första alternativen uteslöt Falklandsöarna och Ushuaia lät inte så lockande. Många sa att det var en mera turistisk stad och att ankring eller marinor var mera utsatta för vind och vågor. Så enda anledningen var att utbudet var större än i P.W. Således bestämde vi oss för att göra ett försök att runda Kap Horn. Varför skall man då runda Kap Horn? Ja det är väl med det som med Mt. Everest, för att det finns där! Om man nu befinner sig i Puerto Williams så är det väl som om en bergsbestigare befinner sig i det översta baslägret på Mt Everest och bestämmer sig för att inte bestiga toppen. Nu menar jag naturligtvis bara symboliskt, att bestiga berget är naturligtvis oerhört mycket svårare än att runda hornet. Men vår ”pilot book” avslutar kapitlet om seglingen runt Kap Horn så här. ”To get down here on a small yacht is not a Sunday morning sail.” Dessutom så skall man inte glömma att vägen ner hit är lång och tuff och så långt från passadvind segling man kan komma. Innan vi kunde avgå så var vi dock tvungna att förlänga vårt visum som nu, efter 3 månader, var på väg att gå ut. Det tog 2 dagar att få det klart och när vi hämtat och betalat kostnaden så gick vi till Port Capitan och fick ett zarpe (kryssningstillstånd) för att gå till Kap Horn och tillbaka. Vi avgår P.W. klockan 12.00 i mycket svag vind så det får bli motorgång. Vi njuter av de vackra vyerna. Dagen innan har det regnat hela dagen och natten men regnet har fallit som snö på lite högre terräng.

Vi får ut och skotta.

Två timmar senare får vi en intensiv hagelby över oss och det bildas små drivor på däck och i sittbrunnen. Sent på eftermiddagen ankommer vi Puerto Toro som ligger på östra sidan av Isla Navarino (samma ö som P.W.). Ata-ata och Babel ligger här redan då de avgick 2 dagar innan oss. Vi förtöjer utanför Babel. Lite senare kommer ytterligare 2 båtar in (Manamo och Obelix). Babel har gjort ett försök under dagen att korsa Bahia Nassau men fick vända då de fick bråkig sjö och hård SSV-vind. Innan middagen så går vi en liten promenad i byn som säger sig vara världens sydligaste bosättning. Nästa morgon vaknar vi till en strimma sol, efter en mycket kall natt. Det ligger frost på däck och det är is på solcellerna. Avgår Puert Toro kl. 09.00 strax efter den franska båten Manamo med Patric och 5 chartergäster. Våra grib-filer visar att det skall finnas en möjlighet att korsa Bahia Nassau i dag. Det utlovas V-SV ca 18-20 knop. Vi sätter storsegel och genua med vardera ett rev och stöttar med motor. Klockan 09.55 stannar vi motorn och seglar dikt biddevind.

Felnavigerare!

Strax innan vi når Bahia Nassau så ökar vinden och vi tar ytterligare ett rev i storseglet. Lite senare kommer en regnby med 30-35 kn vind som dessutom vrider emot. Rullar in genuan helt och gör endast 2 knop när vi håller emot vindstötarna. Jag överväger att vända och gå tillbaka då det inte är värt att lida i skitvädret. Beslutar dock att avvakta och efter en halvtimme så är det hela över och vinden avtar och vrider tillbaka mot VSV. Rullar ut en revad genua och sätter vindrodret. Resten av överfarten blir ganska odramatisk och på eftermiddagen kommer vi i lite sjölä av Isla Wollaston. Strax innan Canal Bravo minskar vinden och vrider emot så vi bärgar seglen och startar motorn (kl. 15.40).  I avtagande vind och bra väder går vi genom Canal Bravo och Franklin och ankommer Cta. Maxwell kl. 19.00,där vi parankrar med Manamo som har linor i land. Om de avgår innan oss så har vi lagt en extra lina till en lina som är spänd över viken akter om oss. Vi får en lugn och behaglig natt. Lämnade Cta. Maxwell kl. 08.15. Sätter storsegel med ett rev innan vi går igenom det södra passet. Möter besvärlig sjö både i passet och utanför. Det är helt öppet mot havet i söder, nästa land söderut är Antarktis. Håller kurs ut mot vår waypoint väster om Hornet. Sjön blir något bättre på vägen ut. Vind mellan 20-25 kn men vi får ett par regnbyar med vind upp mot 35 kn. Riktningen är från SV men i byarna mer S och då gör vi ett slag västerut för att vinna höjd. Det är kallt, ibland faller nederbörden som våt snö eller hagel. I en av byarna går Stina upp och tar in ytterligare ett rev i storseglet. Efteråt har hon så ont i händerna av kylan att hon nästan gråter av smärtan. Klockan 10.30 rullar vi ut en bit av genuan och stannar motorn.

Kap Horn om babord.

Faller av lite mot SO ner mot udden. Mellan kl. 11 och 12 passerar vi Kap Horn. Vinden från SSV ca 20-25 kn. Vi har tur och lyckas pricka passagen mellan 2 regnbyar och får bra sikt. Efter passagen går vi in bakom udden till Cta. Leon där vi försöker sätta i dingen för att komma iland. Det ser ut att gå bra att landa dingen men det kommer en regnby med kraftiga vindstötar så vi lägger ner projektet till hustruns belåtenhet. När dingen är surrad igen så rullar vi ut genuan och går mot Paso Mar del Sur. I passet får vi rejält med motström och stående vågor så vi gör bara runt 3 knop. Innanför lägger sig sjön och motströmen avtar efter hand. Angör Cta. Martial kl. 14.20 i en vind/regnby och ankrar på 6,5 m. Det ligger en lite större aluminiumbåt här redan. I grannviken ligger Ata-Ata och Babel parankrade efter att ha gått ner under kvällen/natten. De inväntar nog bättre väder för Hornet.

Vårt spår runt hornet.

Vi kryper ner i värmen för lunch och en eftermiddagslur. Det tar på krafterna att vara seglare och man är väl inte någon ungdom längre. Vi skänker också en lång tanke till Stinas mor som fyller 89 år dagen till ära. Nästa morgon avgår vi kl. 08.40 och rullar ut genuan utanför viken. Seglar för lätt vind genom Paso Bravo där vi får besök av en liten trastliknande fågel som verkar göra sig hemmastad ombord. Den flyr dock in mot Isla Wollaston när vi kommer ut på öppnare vatten. Vi sätter storsegel och bommar ut genuan med ett rev och seglar platt läns över Bahia Nassau. När vi närmar oss Puerto Toro har det gått så bra att vi beslutar oss för att fortsätta mot Puerto Eugenia dit vi anländer kl. 19.40 och svajankrar. Födelsedagarna avlöser varandra och i dag är det min syster Christina som vi firar och grattar med meil. Nästa morgon avgår vi kl. 08.40 och får kryss upp genom Beagle kanalen i västlig vind på ca 12-16 knop. Vi har tur med strömmen då det är slack vid högvatten. Det blir en härlig segling och än en gång kan vi njuta av de snöklädda bergen. På avstånd ser vi även de höga bergen vid Cordeliera Darwin. Puerto Williams angörs kl. 12.40 och där har det fyllt på båtar utanpå Micalvi där det nu åter är fulla led. Vår tidigare boj tycks ha försvunnit och Solace ligger nu vid Micalvi men en annan boj är ledig och den hugger vi. Vi var 5 båtar som lämnade samma vecka för att runda Kap Horn men bara vi och den franska Manamo lyckades. Så helt enkelt är det inte. När vi senare träffar Patric (s/y Manamo), som har rundat hornet många gånger, så erkänner han att även han övervägde att vända om när vädret var som värst. Under eftermiddagen mulnar det på och på kvällen, natten och följande dag regnar det och blåser. Nu börjar vi förbereda oss och följa vädret för att hitta ett lämpligt fönster för att gå mot Falklandsöarna. Det ser ut att vänta på sig då grib-filerna, för ovanlighetens skull, visar på lätta och senare ostliga vindar för de närmaste 7 dagarna.

Tur att vi bara skall till Helsingborg.

Norra Patagonien, Chile.

2018.10.04. – 2018.12.27.  (Brev nr: 18.10.)

Valdivia till Puerto Edén.

När vi vaknade nästa dag så sken solen från blå himmel. Omgivningarna kändes bekanta på något vis.

Skulle kunna vara i Sverige!

Det liknade nästan Sörlandet i Norge med sina grönskande fjordar. I marina Estancilla ligger det flera långseglare och vid Alvoplast ytterligare några. Efter incheckning i marinan, får vi skjuts in till Valdivia med marina managern. Garry, en Engelsk seglare, följer med in och visar oss till Armadan där vi klarerar in. Ja trots att vi redan var inklarerade i landet så måste vi klarera in i alla hamnar vi anlöper. När armadan är avklarad, går vi till en supermarket och handlar så att vi klarar oss ett par dagar. Vi besöker även apoteket och beställer Pradaxa till mig (Janne) som skall räcka ett år. Den är dyr utan Svenska subventioner, men ändå betydligt billigare är både Panama och Ecuador. Efter lunch går vi till en marin-affär och beställer 2 st nya propellrar till utombordaren.

Det finns mycket vackra fåglar.

Sen tar vi bussen tillbaka till marinan.  Bussen går var tionde minut och det tar ca 30 minuter. Priset är ca 8 kronor/pers.

De närmaste dagarna går åt till att komma i kapp med städning, tvätt och lite reparationer. Bland annat tar vi ner vindgivaren från masten och limmar stången som släppt och snurrat 180 grader. Efter ett par dagar åker vi in till stan och hämtar våra propellrar och köper en ny VHF-radio, den gamla slutade fungera redan innan vi kom till Ecuador. Vi går också bort till båtklubben som håller till här inne och förhör oss om upptagning av båten. Man har en slip med 2 st båtvagnar och kostnaden för upptagning är låg. Det är några båtar på tur men om ca en vecka så skall det kunna gå om vädret håller sig torrt. Vi gör en preliminär bokning. Vi träffar ett Belgiskt och ett Holländskt par som just kommit upp från Puerto Mont. De har mycket information om Patagonien. Valdivia är en mycket trevlig stad med småstadskaraktär.

Många munnar att mätta!

Men det finns trots allt 3 st stora moderna supermarkets och en trevlig kommunal marknad där det säljs massor av goda råvaror från både land och hav. Vi provar både blåmusslor och krabbor och det smakar alldeles utmärkt. Frukt och grönt köper vi naturligtvis också och så säljs det mycket god och billig ost. Matpriserna här är högre än i Ecuador men billigare än i Sverige och utbudet är väl så stort som i Sverige. Två liter gott vin (Clos)på tetrabrick kostar ca 35 kronor. Kött och fisk är billigt och av god kvalitet. Blåmusslor och ostron finns det i mängder och de är väldigt fina och goda. Men med s.k. filter feeders skall man vara väldigt försiktig och absolut inte plocka själv. Det finns nämligen ”red tide” i vissa områden framför allt längre söderut i Patagonien. Red tide är en alg som är väldigt giftig och kan om man har otur leda till döden. Musslor, ostron och snäckor ackumulerar giftet och på så vis får vi människor i oss det när vi äter dessa. De snäckor som säljs på marknaden är dock kontrollerade av myndigheterna. Vid kontroll på båtklubben får vi besked att upptagning kan ske som planerat i slutet av veckan eller möjligen på måndagen efter om det skulle bli mer regn. De mejlar oss när det blir dags. Vi får aldrig något mejl men på lördagen får vi veta att de väntade på oss under fredagen men då vi inte kom så tog de upp en annan båt, så nu gäller onsdag veckan därpå. Medan vi väntar så konstaterar vi att det redan gått en månad av vårt visa och vi inser att vi måste förlänga det. Det skall vara möjligt att förlänga ytterligare 3 månader på ett kontor inne i Valdivia så vi tar oss dit för att fixa det. Damen hos myndigheten talar bara spanska men en vänlig tysk kille hjälper oss med översättning och vi förstår att vi måste till ett annat kontor tvärs över gatan. Där får vi vet att det är problem med vårt visumpapper. När vi klarerade in på Påskön så har man glömt att skriva in hur långt uppehållstillstånd vi fått. Tjänstemannen ringer till Påskön för att få besked, men där är det ingen som svarar så han ber oss komma tillbaka nästa dag. Dagen innan vår tilltänkta upptagning flyttar vi in de 4 sjömilen till båtklubbens anläggning i staden. Den här gången tänker vi inte missa. Det har tyvärr regnat ett par dagar och det väntas mer regn dagen efter så vi får besked att upptagning blir på fredag. På eftermiddagen är vi tillbaka hos tjänstemannen angående vårt visum. Han har fortfarande inte fått tag på någon på Påskön men ringer medan vi väntar. Nu får han svar och bekräftat att vi fått 90 dagar. Det skriver han in på pappret och sen går han med oss över till kontor nummer ett för att hjälpa oss med språkförbindelsen. Där är det lunch men han får tag på en dam som är på väg tillbaka. Efter ytterligare förvecklingar, får vi reda på att vi inte kan förlänga. Det kan man bara utföra då det är mindre än 30 dagar kvar på det gamla visat. Ja jösses, det kunde de ju kläckt ur sig redan igår, så hade vi sluppit gå hit i dag. Tillbaka i båten konstaterar vi att bästa sättet att förlänga, är att åka til Argentina och checka in på nytt med nya 90 dagar. Ett Belgiskt par i marinan skall åka över nästa dag och har beställt taxi till bussterminalen tidigt dagen efter. Vi bestämmer oss för att hänga på och tar oss direkt till terminalen och köper biljetter och bokar plats på bussen. Det blir sen kväll innan vi ätit middag och packat. Nästa morgon anländer naturligtvis inte taxin och vi får slänga oss på en buss. Bussen går i en slinga och tyvärr så går vi på den bussen som går ut från staden och alltså tar betydligt längre tid innan vi kommer till terminalen. Det är med liten marginal vi lyckas äntra bussen innan den lämnar. Resan till Bariloche, som är vår destination i Argentina, tar 8 timmar och det ösregnar hela vägen. Bussen är dock modern och väldigt bekväm. På Chilegränsen skall allt bagage av och skannas och på Argentina gränsen är det samma visa men där är det knark-hundar som skall sniffa. Vi kommer fram till Bariloche utan hotellbokning och utan Argentinsk valuta. Det finns ingen ATM vid terminalen som ligger 3 km utanför centrum så vi kryper in under vår lilla paraply och börjar gå. Jag har bara sandaler så vi inser snart att det är ohållbart och vänder om. I terminalen lyckas vi växla till oss Argentinsk valuta i kiosken. Med pengar på fickan går vi till busshållplatsen och äntrar bussen in till centrum. Där uppstår nästa problem, man kan bara betala med busskort. En vänlig tjej från Schweiz visar sig ha kort så vi kan åka på hennes. Hon kom med samma buss som oss men har varit här tidigare och redan bokat boende på ett hostell.

Utsikten från vårt Hostell.

Vi går med henne dit och får ett dubbelrum med dusch. Det är väldigt enkelt men varmt och rent. Efter incheckning går vi med Sara, som tjejen heter, till en liten restaurang där vi får en riktigt god hamburgermiddag och en god lokalt bryggd öl. Efter middagen går vi tillbaka till hostellet eftersom det fortfarande ösregnar. Där delar vi en flaska vin innan vi kojar in. Nästa morgon betalar vi räkningen och blir glatt överraskade när det kostar 290 sek för rummet och en flaska vin inkl. frukost, om än mycket enkel. Solen skiner och vi njuter av utsikten mot de snöklädda bergen på andra sidan av den stora sjön.

Påminner om en Alp-by i Schweiz.

Vi har gott om tid innan bussen går tillbaka så vi flanerar runt lite i staden som på sina ställen har lite karaktär av alpby. Vi får en liten känsla av att vi är i Schweiz då vi möter en St Bernhardshund med en liten tunna runt halsen. Vi kunde nog stannat lite längre och turistat i de vackra omgivningarna, men vi har en båt som väntar på upptagning. Så vid lunchtid så vandrar vi längs med stranden ut till bussterminalen. Vi får en vacker tur tillbaka med underbar utsikt mot den stora sjön och de snöklädda bergen där bakom. Vägrenarna lyser gula av blommande Ginst.

Kan det vara Konjak i tunnan.

Vi går igenom samma procedur med tullen på gränsstationerna och får nya 90 dagars visum. När vi passerat Chilegränsen så kommer det en Patagonisk grå räv promenerande över en parkering.  Sent på kvällen är vi tillbaka i Valdivia och eftersom bussarna har slutat att gå så promenerar vi tillbaka till marinan. Det är skönt att sträcka på benen efter 8 timmar i bussen. Nästa morgon kan vi ta det lugnt och njuta i det soliga vädret. Men strax före lunch närmar det sig högvatten och vi kan gå in i slipvagnen och sakta bli dragna upp på det torra. En kille kommer och högtrycksspolar båten, sen kan vi sätta igång. Det är fredag då vi kommer upp och vi blir kvar uppe under helgen. Vi får nästan 4 dagar med solsken och hinner med att rengöra och måla botten 2 gånger och polera vattenlinje och fribord. På måndag eftermiddag glider vi åter ner i vattnet och därefter går vi till en stor supermarket och bunkrar det sista. Det blir ganska mycket så vi får ta taxi tillbaka. Nästa dag gör vi åter några ärenden i staden och på eftermiddagen lämnar vi och går ner till Marina Estancilla. På kvällen har Steve och René ordnat grillafton och det enda vi behöver ta med oss är en sallad, resten har de själva införskaffat. En mycket trevlig kväll med goda seglarvänner, massor av god mat och givetvis lite gott vin. På fredagen åker vi in till Valdivia för sista gången för att få vårt zarpe (seglingstillstånd) till Puerto Williams. Steve är med, han har också tänkt avsegla. När det är gjort gör vi de sista färskvaruinköpen på marknaden så vi kan förbereda några middagar inför de första dagarna.

Vi lämnar Marina Estancilla i solsken.

På söndag middag, den först advent, säger vi hejdå till våra vänner i marinan och går för motor ut genom Rio Valdivia. Ute i Bahia Corral ankrar vi bakom Isla Mancera och äter lunch. Klockan 17.00 tar vi upp ankaret och lämnar. Vi sätter ett revat storsegel och går ut i havet. Väderprognosen är inte perfekt. Den förutspår 15 knop sydlig vind under kvällen och natten men vridande mot sydväst under följande dag. De 15 knopen blir både 25 och stundtals 30 och sjön är kort och krabb. Det blir en blöt och kall start men det gäller kanske att vänja sig med vad som väntar längre söderut. Vi går biddevind mot sydväst och stöttar med motorn för att kunna forcera de bråkiga vågorna. Kapten avbeställer kvällens middag och då blir den inställd. Till att börja med ser vi att Steve kommer några distansminuter akter om oss men efter en kort stund har han vänt tillbaka mot Valdivia. Han är ensamseglare så vi förstår hans val. Nästa förmiddag slår vi till styrbords halsar och vinden börjar långsamt avta. Vi kan sätta en revad genua och stanna motorn. Under dagen förbättras förhållandena och vi kan slå ut reven och även släcka lite i skoten. Aptiten återvänder och humöret stiger. Fin segling hela eftermiddagen och kvällen. Under natten fortsätter vinden att avta men den vrider emot lite grann. Vi kan inte hålla upp mot Canal Chacao där vi skall gå in till Golfo de Ancud, som är vattnet innanför Isla Chiloé. Vi hamnar ca 10 nm norr om inloppet när vinden samtidigt dör. I det första gryningsljuset går vi för motor ner mot Canal Chacao och kommer fram strax efter att tidvattnet vänt till vår fördel, så vi får stark medström in. Vid Punta Remolinos, där sundet är som smalast gör vi 11 knop över grund. Runt båten dyker det upp flera Pingviner (Magellanic penguin).

Varmt i solen, kyligt i vinden.

Det kommer en svag bris, så vi kan stänga motorn och segla in genom sundet. Klockan 11.45 passerar vi en massa Ostronodlingar i Bahia Linao på Isla Chiloé där vi ankrar. Det blev 220 nm på 42 timmar. Vi var nöjda och glada över att vara framme, hade vi velat ha ett bättre väderfönster hade vi fått vänta ytterligare en vecka. När vi ankrade var det högvatten vilket vi så klart hade tagit hänsyn till. Senare på eftermiddagen hade landskapet ändrat sig dramatiskt när nu vattnet var nästan 6 m lägre. Nästa dag är det sovmorgon så vi kommer inte iväg förrän strax före lunch. Vinden är svag sydlig och det blir omväxlande motorgång och segling i solskenet.

Chiloé, Isla Mechuque.

Lite senare plockar vinden upp och vi får fin kryss i medström. På kvällen ankrar vi på spegelblankt vatten i Caleta Anihue vid ön med samma namn. Nästa dag fortsätter i samma mönster med sydlig vind som ökar något på eftermiddagen. På sen- eftermiddagen ankrar vi i Estero Pindo på Isla Quehui. Det är ganska svalt i vinden men så fort vi ankrat fäller vi upp vårt sittbrunnstält (kuvösen) och därinunder blir det varmt nu när solen skiner. Morgonen efter är det samma fina väder med sol från en blå himmel. Motor till att börja med, därefter kryss i fin vind.

Snöklädda berg på fastlandet.

Mot öster har vi de snöklädda bergen med Volcan Michinmahuida, Monte Yanteles och den högsta Volcan Corcovado, nästan 3000 m och som har gett namn åt innanhavets södra del. Mot väster ser vi Chiloés gröna uppodlade kullar. Det är väldigt vackert. Vattnen öster om Chiloé delas av på mitten av ett antal öar som sträcker sig in mot fastlandet. Norr om dessa heter det Golfo de Ancud och söder om, där vi seglar nu, heter det, som sagt Golfo de Corcovado. På eftermiddagen går vi in i Canal Queilen och efter några sjömil så viker vi av mot styrbord upp i den idylliska Estero Pailad. Två sjömil upp i estéron ankrar vi. Det ligger en motorbåt (Iron Lady) en bit ifrån och en finskflaggad segelbåt vid en boj lite längre in. Vi får inte fast ankaret och när vi skall försöka en andra gång, kommer en kille från den finska båten upp till oss i sin dinge och säger att det finns fler lediga bojar där han ligger och de kostar inget. Så vi tar en boj istället, bredvid den finska båten ”Omaha”.  Lite senare bjuder vi över Aiski och Mia på en sundowner. Det blir mycket prat om segling i Patagonien eftersom de har seglat upp söderifrån under vintern. Nästa dag då vi vaknar har de gett sig iväg och det gör även vi. Under dagen mulnar det på och det kommer även lite regnstänk. Vi har fin vind från nord nästan hela dagen och kan segla för genua med god fart. Vid Punta Direccion får vi gå för motor i den smala kanalen som går rakt i vindriktningen. Väl igenom, seglar vi den sista biten till den lilla staden Quellon som ligger på den södra delen av Chiloé ön. Vi förtöjer utanpå en fiskebåt och förhör oss genast om möjligheten att tanka Diesel. Det skall gå bra men vi behöver tillstånd av armadan. På deras kontor får vi checka in och får vårt tillstånd samt ett nytt zarpe.  Sen får vi flytta över till fiskebryggan där vi kan toppa upp dieseltanken med 150 l. När detta är gjort flyttar vi ut i bukten och ankrar. Quellon är en typisk fiskehamn och det är väl inte speciellt pittoreskt men alla vi träffar är smilande och hjälpsamma så intrycket blir ändå positivt. Det finns också en ganska välsorterad supermercado där vi tar chansen att toppa upp med frysta kycklingbröst och med malet kött och lite annat smått och gott. Det gäller att ta varje chans man får, längre fram lär det bli glest mellan butikerna.

Laxodlingarna år många.

Vid lunchtid lämnar vi och seglar för genua en liten bit söderut till Puerto San Pedro där vi ankrar vid Punta Promontorio. Ordet Puerto som vi normalt översätter med hamn används i syd- och mellanamerikanska länder om allt där man kan ankra eller förtöja en båt någorlunda skyddat. Det kan mycket väl vara en vik eller en bukt eller i lä bakom en ö. Vår ankarplats är ett bra utgångsläge för passagen över Boca Del Guafo, som det breda sundet söder om Isla De Chiloé heter. Morgonen efter är det avgång kl. 06.20. Vi går för motor i ca 4 tim, därefter bommad genua i svag N-lig bris. Vi gör bara ca 3 kn. Solen kommer fram efter ett par timmar. När vi passerar Puerto Melinka på andra sidan, så ökar vinden till ca 20 kn och vi gör bra fart. Tanken var att gå till Caleta Momia men väl där så bestämmer vi oss för att utnyttja den fina vinden och vädret och fortsätter. Molnigheten ökar något efterhand. Vi möter ganska många arbetsbåtar men ser inte ett hus efter Melinka. Passerar ett par lax-odlingar. Ankrar i Caleta Valverde på ön med samma namn kl. 19.15 efter tillryggalagda 64 nm. Kort förflyttning dagen efter till Isla Jechica. I vår pilotbok stod det om en marina Jeshica in i en vik. Det skulle finnas en flytbrygga och en massa faciliteter. Vi hyste inga förhoppningar och då det innebar en avstickare på ca 6 nm så tänkte vi nästan vända då det såg dött ut då vi närmade oss. Men bakom en udde såg vi två segelbåtar ligga förtöjda vid en flytbrygga, så vi fortsatte in och förtöjde. Gick upp längs en boardwalk och hittade så småningom ett hus med lite folk. Det dök upp en manager som välkomnade oss. Det skulle kosta 44 dollar/natt men han hade mandat av ägarna att sänka priset för långseglare. Så han föreslog själv 20 dollar och hade nog kunnat sänka ytterligare men vi accepterade. Vi gick en lång underbar promenad på fina stigar upp till en sjö och duschade i varmvatten i de finaste duscharna vi sett på länge. Efter middagen gick vi upp och använde deras internet och blev dessutom bjudna på vars en Pisco-souer. Ägarfamiljen, som inte är här, driver vin och fruktodling och det kan definitivt inte vara i blygsam omfattning. De två segelbåtarna vid bryggan, är en Oyster 65a och en Lagoon 400 katamaran som båda tillhör anläggningen. Det blev en positiv vistelse och vi fick mycket trevligt bemötande. Dagen efter fortsatte vi i Canal Perez Sur och ankrade i Caleta Canal, innan vi fortsatte tvärs över Canal Moraleda, Det är en ganska bred kanal och är egentligen en undervattens förlängning på den i Chile välkända Vale Central som börjar redan uppe vid huvudstaden Santiago. Många har ju druckit Chilenskt vin som kommer från just Valle Central.

Kolloniområde? Nej kyrkogård!.

På andra sidan viker vi av ner i Canal Ferronave och i god vind kommer vi på eftermiddagen till Puerto Aguirre och Marina Austral. Ännu en liten privat marina där vi får tillgång till wi-fi, duschar och ett trevligt sällskapsrum där ägaren Jaime bjuder på te och kaffe. Enligt vår pilotbok så bor det 1200 människor här men den är tryckt för 11 år sedan, så många har säkert hunnit flytta härifrån. Det är samma problem här som i glesbyggden i Sverige. Ungdomarna tvingas söka skolor i de lite större städerna och återvänder inte till hembygden.

Puerto Aguirre.

Vi promenerar runt i byn och hitter några affärer där vi kan handla mera kyckling, korv och malet kött. Det finns en tankstation men de har slut på diesel, så vi får nöja oss med att fylla upp med vatten. Vi fortsätter söderut genom Canal Errázuriz och kommer på kvällen till Caleta Jacqueline där vi ankrar. Det duggregnar när vi vaknar och är lite små skvalpigt. Vågorna ute i Canal Errazuriz letar sig tydligen runt hörnet och in på vår ankring. Ligger kvar i kojen ett bra tag innan vi lämnar.  När vi kommer ut sätter vi genuan men stöttar med motor. Ute på Canal Utarupa kommer den nordliga vinden med 20-24 knop och vi kan stoppa motorn. Gör god fart med lite medström. När vi kommer i lä av Isla Rivero, dör vinden helt och vi går för motor den sista biten in till Caleta Managranchi där vi ankrar i väldigt skyddad och vacker omgivning. Regn i stort sett hela vägen med endast 1,5 nm sikt. Nästa morgon skiner solen och vi fortsätter västerut genom Canal Pulluche och över Boca Wickham. Framför oss har vi nu en av få passager där vi måste ut i Havet och denna är den längsta. Först måste man passera förbi Península De Taitao och därefter Golfo de Penas. Hela sträckan är på ca 150 nm och första halvan går förbi Taitao i SV-lig riktning. Andra halvan över bukten går i SO-lig riktning. Som utgångspunkt hade vi tänkt oss en vik som heter Cañaveral men då vi passerar innanför Isla Larga, ser vi att det blåser hårt rakt emot de sista 10 sjömilen så vi väljer att vänta in bättre väder i Caleta Giuanin som ligger i skydd av ön. Viken ser inte så skyddad ut på sjökortet men döm om vår förvåning då vi kommer in och finner helt spegelblankt vatten. Dessutom har fiskarna spänt en grov lina tvärs över innersta delen av viken så vi kan ankra och ta en akterlina i den. På kvällen kommer det in en lokal båt och lägger sig vid sidan om.

Royal Albatross.

Nästa dag fortsätter vi ut i havet. Det blåser en fin SSV-lig bris men det innebär kryss för oss. Det finns ett fåtal lämpliga ankringar utmed Taitaos västsida och de ligger i de fjordar som finns där. Vi väljer att övernatta i 2 av dessa. Den första ligger alldeles runt hörnet (37 nm) i Seno Pico-Paico och trots bråkiga vågor på havet så är det där inne helt spegelblankt.  Lite solsken nästa morgon men mulnande efterhand. Går ut för motor som vi stannar när vi kommer ut på havet. Sätter fullt ställ för NV-vind 9-12 kn, seglar halvvind med 5-6 kn. Efterhand ökar vinden så vi tar in ett rev i storseglet och ett rev i genuan lite senare. När vi faller av mot vår Caleta så får vi platt läns och mycket orolig sjögång. Bärgar storen och rullar ut hela genuan. Det börjar regna och sikten försämras. Angör Calleta Suarez och ankrar med fiskarnas landförtöjning. Nu ösregnar det och blåser friskt men vi ligger otroligt skyddade bakom en trädbevuxen landtunga. Här blir vi liggande i två nätter medan en sydlig kuling drar förbi. Nästa morgon är det väckning kl. 04.00 och avgång kl. 05.20 i det första gryningsljuset. Går för motor de första timmarna innan vinden kommer kl. 07.30 och vi sätter segel. Men efter en timma så dör vinden och vi får åter stötta med motor. Klockan 10.15 stannar vi dock motorn och får bra segling resten av dagen. Först nästan platt läns för NV 12-16 kn. Sen kl. 19.00 vrider vinden mot väst och vi seglar för halvvind fram till Kanal Messier där får vi en kort kryss upp till Caleta Ideal där vi ankrar kl. 22.00 i nästan fullmånens sken. Strax efter är det mörkt. Vi hade inte trott att vi skulle klara de 97 nm innan det blev mörkt men med god vind under dagen så lyckades det. Det ligger en segelbåt i viken då vi ankrar men den är borta då vi vaknar. Förmodligen var den på väg norrut. Vi fortsätter mot söder i lätta vindar för fulla segel. Ute i Canal Messier ökar vinden efterhand och ett par timmar innan vår ankomst så blåser det nord 25-30 knop och vi tar ner storen och går för genua den sista biten. Det blåser 30 knop då vi angör Caleta Point Lay och vi anar att det kan bli svårt att få linor iland. Men på ankringen är det nästan helt stilla och vi har inga problem att ankra från fören och backa in i viken medan Stina ror in till land och fäster linor i träden. Så här ligger vi säkert med ankare i fören och 2 linor i land från aktern, en mot styrbord och en mot babord. Anledningen till att man ofta ankrar med akterlinor iland, är för att komma så långt in under träden som möjligt för att undvika de ofta starka fallvindarna(s.k. williwaws). På kvällen firar vi midsommar här på södra halvklotet, dagen efter midsommardagen, efter ytterligare en dag lille julafton och sen är det julafton. Här går det i ett. Dagen har varit mulen med lite duggregn men också enstaka luckor med blå himmel. Vyerna har dock varit begränsade av de låga molnen som gömmer bergen. Vi blir liggande ända till juldagen och det regnar ända till julaftons eftermiddag då det spricker upp och solen tittar fram. Så den goda julmaten kan vi avnjuta i sittbrunnen under vår kuvös där det är varmt och behagligt. Kvällarna är ju ljusa eftersom solen inte går ner förrän efter kl 10. På julbordet har vi många läckerheter. Två sorters sill, janssons frestelse, ägg med kalles kaviar, rökt lax och köttbullar med brunkål. Några goda ostar avslutar julmiddagen. En liten Chungungo (southern sea otter) dyker runt båten i sin jakt på musslor. Nästa morgon har vi risgrynsgröt till frukost. Därefter lämnar vi vår vik och seglar i svaga vindar vidare för enbart genua. Vädret är gråmulet och en och annan lätt regnskur kan inte undgå oss. Sent på eftermiddagen ankrar vi, med 2 linor i land, i Caleta Yvonne.

Glaciären vid Seno Iceberg.

Det är en bra utgångspunkt för vår planerade avstickare in i Seno Iceberg dagen därpå. Där, längst in, skall det finnas en s.k. tidvattenglaciär. Det betyder att den når ända ner till havet. Vår avstickare innebär en omväg på ca 30 nm. Halvvägs in rundar vi en udde och får se den enorma glaciären, som är en utlöpare av det enorma istäcket Campo De Hielo. När vi kommer ända in till iskanten, så visar det sig att den bara på ett fåtal ställen doppar tårna i vattnet. Sedan vår pilotbok skrevs, för 11 år sedan, så har den tydligen dragit sig tillbaka ganska mycket. Så vi blev nog en aning besvikna men tyvärr så är det likadant för de flesta glaciärer. Lite oväntat är det att se en Delfin simma mellan isflaken. Vi har i alla fall tur med vädret. Även om det är ganska mulet, så är molnbasen hög och sikten bra. Vi stannar bara en liten stund innan vi vänder ut ur fjorden.

Den har seglat färdigt.

Väl ute i canal Messier så passerar vi ett väl utmärkt grund. Utmärkningen består av en stor rostig ångbåt som står uppe på det. Grundet heter Cotopaxi efter den båt som först gick på (år 1889). Av den syns inget men en annan båt, Capitãn Leonidas, har påpassligt placerat sig väl synlig ovanpå. Strax innan kväll så friankrar vi i Caleta Sabauda. Nästa morgon så blåser det lite grann och vi sätter genuan. Till att börja med är det inte så mycket vind men under förmiddagen så ökar det. Nu seglar vi i motström igenom den smalaste och krokigaste leden som avslutar Canal Messier. I de allra smalaste partierna är motströmmen ca 4 knop så det går inte så fort. Leden heter Angostura Inglesa och skiljer Canal Messier från Paso Del Indio. Om man bortser från bergen i bakgrunden så liknar det nästan Stockholms skärgård. Vid middagstid anländer vi till den avlägsna byn Puerto Edén där vi vid andra försöket får fäste för vårt ankare. I viken ligger en Holländsk segelbåt på väg norrut samt motorbåten Iron Lady, som vi tidigare träffat på Isla Chiloé, som har för avsikt att gå till Antarktis. Han lämnar efter en timma och vi sjösätter dingen för att se vad Puerto Edén har att erbjuda.

Eftersom det här inlägget publiceras på sista dagen på år 2018 så önskar vi alla våra följare ett riktigt 

GOTT NYTT ÅR
2019

 

En lång seglats med depåstopp bland stengubbar.

2018.09.23. – 2018.10.04.  (Brev nr: 18.09.)

Så snart vi kommit ut på öppet vatten sätter vi storseglet, men får stötta med motorn fram till kvällen innan vinden ökar så pass att vi kan klara oss för bara segel. Vinden är nästan sydvästlig så vi kan inte hålla kurs mot målet. Det är helt enligt beräkningarna och vi förväntar oss att vinden skall vrida så sakta mot sydost först om ett par dagar. Vi är också beredda på att möta fiskebåtar med långlinor eller fiskegarn. Redan första natten möter vi flera pangas som lyser mot oss med någon sorts laser lampor. De är helt mörklagda och tänder inte några ljus förrän de ser oss. När det ljusnar på morgonen ser vi en fiskeflagga och en panga som drar upp sina garn. Vi misstänker att flaggan tillhör ett annat garn och sniker oss upp mellan flaggan och pangan. Redan innan har vi rullat in genuan och går för motor och storsegel. Vårt vägval verkar rätt för ingenting händer och gubbarna i pangan verkar inte bry sig.

Stina suportar med bränsle.

Lite senare under förmiddagen, när vi åter är under segel, så kommer en panga körande upp jämsides med oss och gestikulerar. Vi förstår efter ett tag att de gärna vill ha diesel till något moderfartyg i närheten. Vi ger dem en av våra reservdunkar som de tacksamt tar emot och fyller över i en egen dunk. När vi fått tillbaka vår dunk så vinkar de och tackar innan de försvinner iväg akterut. Vi blev 10 liter fattigare, men hoppas att det hjälpte dem att komma tillbaka till sin hemmahamn. Dagen blir i övrigt lugn och vi seglar bidevind med kurs mot Galapagos. Under eftermiddagen får vi stötta några timmar med motorn på lågt varv. Andra natten ser vi en del pangor men ingen som vi kommer i närheten av och natten löper utan några incidenter. De följande dagarna har vi fortsatt svaga, skiftande vindar och motorn får fortsatt stötta vid några få tillfällen. Efter hand vrider dock vinden till vår fördel och i slutet av veckan kan vi i stort sett ligga upp kursen mot Rapa Nui (Påskön). Vi har dagligen besök av Sulor och fregattfåglar.

Ännu ett fågelbesök.

En dag landar en vilsekommen Skrattmås på en av våra solceller för att ta igen sig.  De ser lite annorlunda ut gentemot de vi har hemma i Sverige. På fredag i slutet av veckan är vi över 500 nm från Peru som är närmsta land. Då börjar problemen med långlinor. Det är linor som kan vara flera kilometer långa med betade upphängarkrokar som skall lura fisken till hugg. På kvällen fastnar vi i en sådan lina och vi rullar genast in genuan. När farten sjunker så ser vi att linan släpper och vi kan fortsätta att segla. Vi har tur den här gången men några timmar senare är det dags igen. Den här gången kommer vi inte loss. Jag får gå ner på badplattformen och fiska upp linan med vår båtshake. Efter lite trixande lyckas jag och vi kan kapa linan mitt av i båda ändar. När vi sen drar i ena änden så får vi upp hela stumpen och kan fortsätta segla. Under dagen möter vi ett containerfartyg som passerar ca 4 nm akter om oss. Vi blir även passerade av en flock Pilotvalar alldeles i lovart om oss. Deras andedräkt är inte att leka med. Strax efter att mörkret fallit, så fastnar vi åter i en långlina men kommer ganska lätt loss igen. Vi ser flera blinkande ljusbojar lite över allt och det är omöjligt att veta var man skall segla. Några svar från fiskebåtarna i närheten får vi inte då vi kallar upp dem med vår VHF-radio. Inte ens då vi kallar på spanska. Den kvällen fastnar vi 3 gånger och varje gång måste vi fiska upp linorna och skära loss dem. Resterna hänger kvar i propellern eller rodret, vi vet inte vilket just då. Efter midnatt så blir vi av med fiskebåtar och långlinor och kan återgå till våra normala rutiner. Senare under dagen så ser vi många fiskebåtar föröver med asiatiska namn. Vi ser dem bara på vår AIS och då ganska långt föröver. De är alla på väg och bedriver då förmodligen inget fiske. Mitt på dagen blir vinden väldigt svag och eftersom det är sol och blå himmel så passar jag på att ta ett bad i havet. Anledningen är naturligtvis att vi vill bli av med alla rester av långlinor som fastnat i rodret. I propellern hade ingenting fastnat. Känns lite märkligt att bada med flera kilometer vatten under sig. Vattnet är kristallklart och härligt blått. Dock inte lika varmt som vi blivit bortskämda med, kanske 22-23 grader. Senare på dagen får vi en Mahi-mahi på kroken men den lyckas komma loss innan vi landat den. Nästa dag får vi ännu en Mahi-mahi som även den lyckas komma loss. Men trägen vinner, så efter en stund så lyckas vi landa en på ca 4 kg. Den ger oss goda middagar i 4 dagar. Vi är nu inne på andra veckan och kursen går rakt mot målet med lite släck i seglen. Vinden är väldigt växlande, både i riktning och styrka, så det blir mycket exercerande med revning av både storsegel och genua. Tendensen är dock att det blåser mer på natten och förmiddagen och mindre på eftermiddagen och kvällen. Vi följer våra vaktschema och dagarna försvinner fort. Stina bakar bröd och sätter youghurt var 3e dag och det är hon en riktig hejare på. Vid nattens vaktskifte den 6 oktober så klarar jag strupen och stämmer upp i skönsång för Stina som har födelsedag. Dagen till ära så drar vi också till med överseglingens bästa dygnsdistans på 162 nm. Under natten som följer får vi ta hjälp av motorn en timma innan det friskar i med 24 knop rakt i sidan.

Land ahoy!

Trafiken har helt upphört och vi har inte sett en båt på AIS:en på nästan en vecka. Varje morgon plockar vi flygfisk från däck och på dagarna ser vi ofta Storm petreller. Ett par dagar innan vi är framme så kommer det 3 st Tropic bird flygande och vi ser även några Albatrosser. Onsdagen den 3e veckan ser vi äntligen Rapa Nui på horisonten. På vår AIS har vi sett ett militärfartyg med samma destination som oss och då vi kommer fram ligger den ankrad tillsammans med 2 andra mindre fraktfartyg. Vi ankrar utanför Hanga Roa som är öns huvudort.

Rapa Nui (Påskön).

Vi har seglat 2395 nm på 17 dagar och 2 tim och förutom våra longline problem, haft en ganska behaglig överfart. Det ligger ytterligare en segelbåt här men vi ankrar en bit ifrån, på den plats som anges på internett (Noonsite). Efter en liten stund blir vi dock uppkallade av ”armadan” som vänligt ber oss flytta upp där den andra båten ligger. Där ankrar vi på 23 m djup i sandbotten.

Stina klarerar in.

Vi får också besked på att inklarering kommer att ske under förmiddagen dagen efter. När de dyker upp så kan de inte komma upp i vår båt, eftersom det rullar för mycket. Så Stina får hoppa ner i deras panga och klara av inklareringen där. Den enda som kommer ombord är en dam som skall kontrollera våra färskvaror. Hon lägger beslag på några Lime frukter och två Vitkålshuvud innan hon känner av sjösjukan och måste upp i friska luften. Därmed missade hon alla våra äpplen som vi förvarar i en låda i förpiken. Vi stannar kvar i båten hela dagen och städar och torkar rent från salt. På eftermiddagen kommer en av ägarna till grannbåten över och frågar om vi har behov av något. Båten är stationerad här och används för att ta ut turister på solnedgångsturer. Jochum, som killen heter, är gift med Priscilla som har bott i Sverige i många år. Han berättar också hur vi skall ta oss in i den lilla hamnen med dingen. Ett av de problem som kan uppstå då man seglar hit, är att man kanske inte kan ta sig i land på grund av för hög dyning. Det finns fyra rekommenderade ankarplatser runt ön, så man kan alltid hitta lä från vinden. Men det är ju inte säkert att det innebär skydd för vågor och dyning. Endast hamnarna utanför Hanga Roa erbjuder enkel landstigning, om man nu kan ta sig in genom de ibland brytande vågorna. Det finns en lite större hamn, Hanga Piko som ligger lite söder om byn och runt en udde. Den lär vara något enklare att komma in i men det innebär också en bra mycket längre tur. Dagen därpå sätter vi dingen och monterar motorn. Operationen är inte helt enkel från den rullande båten.

Hamnen vid Hanga Roa.

Vi följer de råd vi fått för inpassage och kommer in i en liten hamnbassäng som rymmer ett 20-tal pangas. Längs med kajen ligger dykfirmorna vägg i vägg. Det är det kristallklara vattnet som gör dykningen till en stor attraktion här. Byn är vacker och välskött och nästan helt befriad från skräp. Trädgårdarna är välskötta och prunkande. Vi skaffar oss en uppfattning om vad byn kan erbjuda och var det är bra att handla. Kostnadsläget är ganska högt, framför allt om man jämför med Ecuador. En lunch här, kostar som en dagens rätt i Sverige. Maten som serveras är väldigt fräsch och god. På vår promenad passerar vi armadans byggnad och vi går in och passar på att få en väderrapport. Vi besöker också turistkontoret, där damen berättar att det bor 2 st Svenskar på ön. En av dem led skeppsbrott på ön med sin segelbåt och blev kvar efter det. Av olika anledningar lyckas vi dock aldrig träffa dem, trots att vi faktiskt försöker. Vi blir också upplysta om att vi behöver lösa en biljett som ger tillträde till alla attraktioner utanför byn.

Ko Te Riku med Liv i bakgrunden.

Nästa dag så träffar vi Jochum och Priscilla samt en av deras söner nere vid hamnen. Vi har fått erbjudande om att låna en av deras bilar helt gratis under den tid vi är kvar på ön. Priscilla berättar att hon och hennes familj bott i Värnamo i 10 år och hennes svenska är perfekt med en lätt brytning. Rapa Nui som är det polynesiska namnet på ön, har formen av en triangel där basen är ca 30 km lång och höjden ca hälften. Av öns yta är 43 % skyddad nationalpark och förklarad som världsarv av UNESCO sedan 1995. Det bor ca 7.700 människor på ön varav knapt hälften bor i Hanga Roa. Under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet har befolkningen ökat kraftig. Främst genom inflyttning av Chilenare med europeisk härkomst. Dessa utgör ca 39 % av befolkningen. Under 1700-talet beräknas dock befolkningen ha varit 8.000-10.000 invånare men 1877 fanns det bara drygt 100 kvar, efter bland annat evakuering av slavarbetare till Peru. Många dog säkert också i sjukdomar som fördes till ön via långväga sjöfarare. Gåtorna som omger Rapa Nui är många, Varför försvann skogarna, och varför började man bygga alla de stenstatyer som ön blivit känd för? Varifrån kom urbefolkningen? De mesta på ön tyder på att befolkningen kom från polynesien men man odlade potatis väldigt tidigt och den måste ha kommit från Sydamerika. Som tidigare nämnts så är ön mest känd för sina stengubbar, eller ”Moai” som de heter på det lokala språket. Det finns över 1000 av dessa statyer utspridda över hela ön. Ofta är de uppställda på en plattform som kallas ”Ahu”.

Bostads replika.

Vår biltur tog oss upp längs sydost kusten där vi stannade vid Hanga Te´e och Aka Hanga. På den första var det speciellt intressant att titta på de replikor av bostäder som man bodde i. Den andra platsen har värdet av att inte vara restaurerad. Där ligger alla Moais kullvräkta på marken så som de lämnades efter de stamkrig som lär ha inträffat. Vid lunchtid kom vi fram till Rano Raraku som är den plats där man tillverkade sina ”Moais”. Härifrån fraktades de sen ut till sina ”Ahu”, spridda över hela ön. Hur transporten gick till är fortfarande en gåta, men enligt sägnen så vandrade de med övernaturlig kraft s.k. ”Mana”.

Stina bland gubbarna.

Här kan man se 397 ”Moais” i olika stadier av tillverkning. En del har inte ens lämnat klipporna där de tillverkades. Inte lång därifrån ligger öns mest imponerande ahu, ”Ahu Tongariki”. Den är 220 m lång och har 15 majestätiska ”Moais”. Nästan alla ahu finns nere vid stränderna och nästan alla moais står vända med ansiktet in mot ön. Man anser att statyerna tillverkades för att hedra en hövding och att de står uppställda så att de kunde hålla ett vakande ög på den närliggande byn. Vi körde vidare till nordöstra sidan av ön och kom fram till Anakena som är en av de angivna ankarplatserna.

Ahu Tongariki.

På vägen lyckades vi faktiskt missa den största Moaien, ”Ahu Te Pitu Kura”. Den är 11 m hög och har en uppskattad vikt av 80 ton. Anakena har en fin sandstrand och det är en populär utflyktsplats för öborna. Givetvis finns här även en ahe med ett par Moais. Efter Anakena körde vi in på ön till Ahu Akivi. Det är den enda ahu som inte står vid kusten och där dessutom alla 7 moais står vända mot havet. Enligt sägnen är det för att påminna invånarna på Rapa Nui om var de härstammar ifrån. Efter besöket hade vi fått nog av stengubbar och tog oss tillbaka till Rapa Nui och båten för att smälta dagens intryck. Nästa dag är vår plan att köra en tur på den lilla kvarvarande södra delen av ön. När vi närmar oss hamnen med vår jolle ser vi dock att dyningen bryter tvärs över inloppet, så vi bestämmer oss för att inte utmana ödet. Den höga dyningen är dock till välsignelse för den surf-tävling som pågår alldeles norr om hamninloppet. Dagen efter har det dock lugnat sig så pass att vi vågar ta oss in. Vi tar bilen, rundar flygplatsen och kör upp på vulkanen Rano Kau.

Vid Rano Kau krater.

Den stora kratern är skyddsområde för den inhemska floran. På själva krate kanten 300 meter över havet i söder ligger fornminnesbyn Orongo som består av 48 st elliptiska och ganska låga stenhus. Det finns också många petroglyfer i området. Orongo är en kulturell plats och under 17- och 1800-talet så var det center för ”bird man kulturen”. Varje år anordnades en tävling där det gällde att ta sig över till den närliggande ön Motu Nui för att returnera ett oskadat ägg från en ”Sooty tern” som häckar där. Tävlingen var farlig och många tävlande omkom då de försökte ta sig upp eller ner från de branta klipporna. Den som först lyckades återbörda ett ägg blev utnämnd till ”bird man”.

Hus i ORONGO.

En av de mest välbevarade och utsmyckade ”Moai” (Hoa Hakananaiá) stod också på platsen men år 1868 fraktades den till England på skeppet HMS Topaz. Där gavs den så småningom till drottningen som i sin tur skänkte den till British Museum, där den står än i dag. På platsen finns ett nybyggt besökscentrum som beskriver området. Med dagens utflykt ansåg vi oss ha sett det allra mesta av ön och nu fokuserade vi på att bunkra upp båten för vidare segling mot Chilenska fastlandet. En dag tog jag dingen in för att hämta 2 dunkar med vatten. Det var lågvatten och jag kom förmodligen inte riktigt rätt i inloppet. Propellern slog i botten och gummibussningens vulkning släppte vilket innebär att propellern slirar. Det gick att köra på tomgång men inte mycket mer. Lösningen på problemet innebar anskaffning av ny propeller vilket inte gick att fixa på ön trots god hjälp från Martha, en tjej som bor på grannbåten . Vi lyckades ta oss in och ut de resterande dagarna vi var kvar men sista dagen då vi checkade ut, fick Stina hjälpa till med årorna. Fredagen den 19e, efter 9 dagar på Rapa Nui, sjöstuvar vi dinge och motor och gör klart för avfärd.

Vidare mot Valdivia.

Klockan 15.30 tar vi upp ankaret och rundar de små öarna utanför Rano Kau på sydspetsen. Två timmar senare sätter vi storseglet och efter ytterligare 2 timmar kan vi segla med utbommad genua så motorn får vila. På denna översegling har vi förväntat oss passadvind från sydost, alltså rakt i nosen till att börja med. Det normala är att man då går söderut tills man kommer ur passaden och in i västvindsbältet kring 40 grader syd.  Vår prognos den första veckan tydde på svaga vindar från nordväst till nordost. Det blev också mycket växlande förhållanden med motor några gånger emellanåt. Ibland seglade vi med svaga akterliga vindar och ibland med revade segel i frisk halv-vind. Efter ett par dagar fick vi dessutom lite regn över oss så vi monterade upp vårt överseglingskapell, det som gör att vi kan sitta skyddade från regn och vind under sprayhooden. Det är ganska dött här ute, någon enstaka fågel kommer förbi. Några båtar ser vi inte de första 2 veckorna. Bara en fiskebåt visar sig på vår AIS men då på långt avstånd. Andra veckan bildas ett lågtryck akter om oss som har kurs strax söder om oss. För att vara säkra på att det inte skall gå norr om oss, väljer vi att gå på en lite nordligare kurs. Om det kommer norr om oss får vi kryssa i ostliga vindar.

Lite busväder.

Nu får vi istället nordlig vind som vrider till väst och senare sydväst när det passerar. Det drar i med 30-35 knop med enstaka toppar på 38 knop. Vi tar ner storseglet och seglar enbart på en revad genua. Det blir lite obekvämt och blött men vi sitter ganska skyddade innanför vårt kapell. Lågtrycket passerar ganska snabbt och efter ett dygn kan vi åter hissa storseglet. Men säg den glädje som varar. Ett nytt intensivt lågtryck kommer farande lång söder om oss. Vi ligger tack och lov i dess utkanter men får ändå vindar på över 30 knop. Efter midnatt är det åter dags att ta ner storseglet. Vi seglar med utbommad genua med ett rev och har vinden nästan rakt akterifrån.

Ganska torrt och skönt trots allt.

Vågorna är betydligt beskedligare den här gången och vi har det hyfsat bekvämt ombord. Vi har kommit in i den nordgående Humboltströmmen som sätter ner vår fart med ca 1 knop. På vår frivakt sover vi i salongen där vi bäddat med slingerskydd. Det är den lugnaste platsen på båten och under däck är det väldigt tyst. Vi möter ett par fartyg så det märks att vi närmar oss land. Ett av dem passerar på nordgående kurs bara 1,5 nm från oss. De sista dagarna har vi även haft sällskap av en hel del Albatrosser. Söndag, den 16e dagen till sjöss, kan vi åter hissa storseglet med ett rev och vi länsar med god fart in mot Bahia Corral. På eftermiddagen ser vi land på ca 10 nm. Det är mulet och regnbyarna avlöser varandra. I Bahia Corral lägger sig vågorna och vinden avtar något. Vi svänger upp i Rio Valdivia och efter ca 4 nm kan vi lägga till i marina Estancilla som ligger granne med Alvoplast boatyard. På bryggan finns många hjälpande händer som ser till att vi blir bra förtöjda. Här inne är det nästan helt vindstilla och vi ligger väldigt bra skyddade för alla vindar. Vi har seglat 2033 nm på 16 dagar och kunnat gå nästan raka spåret hela vägen hit. Förhållandena har växlat väldigt mycket så det har varit mycket exercerande med segel. Lite lättare vindar de första 12 dagarna och hårdare vindar de sista 4 dagarna. Totalt sett är vi väldigt nöjda med överfarten. På grund av att vi låg ankrade på en så rullig ankarplats på Rapa Nui, så känns det nästan som om vi varit till sjöss i 6 veckor. Så det är med en väldigt behaglig känsla vi kryper till kojs på kvällen.

 

Det här vädret får vi nog vänja oss vid. Den röda pricken är Liv.

Mera Ecuador.

2018.08.09 – 2018.09.23.  (Brev nr: 18.08.)

Strax före midnatt så landar vi på Quitos Internationella flygplats och tar taxi in till Historic Center, där vi bokat hotell. Taxin kan inte köra ända fram eftersom Historic Center är avstängt. Det pågår nämligen en festival, ”Fiesta de Luz” och gatorna är fulla av flanerande människor.

Hotel Flores.

Hotellet vi bokat heter Flores och ser inte mycket ut från gatan. En liten port som leder in till en glasdörr. Innanför den är det dock väldigt mysigt i lite kolonial stil. Frukost ingår inte så nästa morgon blir vi rekommenderade ett litet café alldeles runt hörnet där vi bor. Där äter vi en god frukost för det överkomliga priset av 5 dollar för oss båda.  Efter frukost tar vi lokalbussen till Quitumbe Terminalen där vi köper biljetter till måndagens återresa till Bahia de Caraques. På eftermiddagen går vi på upptäcktsfärd i den historiska stadsdelen som har massor av vackra byggnader från den spanska kolonialtiden.

Plaza Grande ligger mitt i stadsdelen och här finns presidentpalatset och La Catedral och Iglesia del Sagrario.

Presidentpalatset vid Plaza Grande.

På kvällen går vi till Plaza San Fransisco där vi ser ett mycket vackert ljusspel som beskriver Quitos historia. Det är väldigt mycket människor på gatorna och man har försökt att göra dessa enkelriktade för fotgängare bara för att underlätta för alla besökare. Det vimlar av försäljare av allt från maträtter till olika ljus-leksaker och allt tycks kosta en dollar för man hör alla ropa ” un dollar, un dollar, un dollar…….” Man måste beundra människornas entreprenör anda. Till slut tycker vi att det blir nästan lite otäckt trångt på gatorna så vi drar oss mot hotellet.

På väg upp med Linbanan.

 

Efter frukost dagen efter tar vi taxi till ”Teleferico Pichincha” d.v.s. linbanan som går upp till ett av bergen rakt ovanför staden. Quito ligger på 2.850 m.ö.h. och är världens näst högsta huvudstad näst efter La Paz i Bolivia. Linbanan tar oss upp på 4.000 m.ö.h. och där uppe kan vi njuta av en vidunderlig utsikt över Quito och dess omgivningar.

 

Vi kan se flertalet av de vulkaner som omger staden bland annat Cayambe (5790 m), Antisana (5704 m), Cotopaxi (5897 m) och den högsta av dem alla, Chimborazo (6263 m). Den senare är för övrigt världens högsta berg mätt från jordens medelpunkt. Det senaste vulkanutbrottet inträffade år 1877 och det var Cotopaxi som då visade sin styrka. Från toppstationen finns det en vandringsled som leder upp till vulkanen Pichincha 4696 m.ö.h. Den är 4 km lång och tar 4-5 timmar att genomföra.

Volcan Cotopaxi.

 

 

Vi hade inte kännedom om rutten så vi hade inte förberett med mat och dryck i tillräcklig mängd, så vi avstod från att gå hela vägen. Vi nöjde oss med en tredjedel ungefär, vilket ger oss c 250 höjdmeter ytterligare. Det skall konstateras, att man inte går fort uppför på denna höjd.

Bascilica del Voto Nacional.

 

Eftermiddagen och den efterföljande söndagen ägnar vi åt att vandra runt i Centro Histortico. Det är lite mindre folk på eftermiddagarna men på kvällarna är det fullpackat. Vi hinner se 2 ljusspel till innan vi på måndagen tar lokalbussen ut till Quitumbe terminalen för byte till bussen som skall ta oss till Bahia och båten. Resan ner går genom en vacker bördig dalgång och vägen är väldigt fin med 4 filer på sina ställen. Ungefär halvvägs så stoppar den vid en restaurang för matpaus. Klockan 18.30 är vi framme vi vår ”terminal tereste” och därifrån tar vi lokalbussen ungefär 20 minuter till Bahia. Dagen efter går i städningens tecken. Medan vi varit borta så har hägrarna satt sina bomärken på fördäck och ett tunt lager med sand täcker det mesta av båten. Vår tanke från början, var att vi skulle göra klar båten för avgång och efter någon vecka lämna Bahia för Rapa Nui (Påskön). När vi nu studerar vädret så ser vi att vindarna är väldigt växlande och hårda runt Rapa Nui så vi beslutar oss för att skjuta upp avresan en månad. Vi fortsätter dock att göra klar båten och tankar 200 liter diesel för ca 4 kr/liter. Tiden fördrevs med lite underhåll samt förbättringar på båten. Dagen innan vi kom tillbaka från vår resa, så kom Goblin in och la sig strax bredvid oss.

Symboliskt för Manta.

Det blir ganska mycket umgänge med dem och en dag gör vi en gemensam bussutflykt till Manta, som är närmsta stora stad. Manta är centrum för tonfiskindustrin här i Ecuador och konservfabrikerna duggar tätt. Bukten utanför är full av uppankrade stora fiskebåtar med sina typiska utsiktskorgar i masterna. I övrigt är staden prydlig med en vacker malecon och en härlig sandstrand. Varuutbudet är naturligtvis mycket större här än i lilla Bahia. I månadsskiftet aug/sept åker Jennifer på Goblin hem till Seattle för att undervisa på universitetet under hösten.  För att fördriva tiden tar vi åter bussen till Quito, tillsammans med Katie och Alan från Goblin. Efter en dag med rundvandring i den historiska stadsdelen tar vi nästa dag bussen mot Carselén som är den norra bussterminalen. Då inträffar en tråkig händelse på bussen dit. Stina blir rånad av ficktjuvar på sin plånbok. Det är trångt på bussen som skakar fram och tillbaka. Vi får stå upp och Stina står inklämd mellan en kvinna och en man. Strax efter dessa gått av känner Stina att plånboken saknas. Plånboken har hon förvarat i innerfickan på sin fleecejacka och tjuvarna har lyckats öppna ytterfickan och med ett rakblad skära upp fodret i densamma och på så vis kommit åt plånboken i innerfickan.  Alltså en ganska omfattande operation. Man måste erkänna att de är skickliga. Med plånboken försvann betalkort, körkort och 100 dollar. Vi tar oss genast av bussen och lyckas omedelbart spärra betalkortet. Som tur är så har vi ju mitt betalkort så vi får plocka ut nya pengar och därefter fortsätta resan. I Carselén byter vi till en provinsbuss som tar oss till en lite stad som heter Otovalo, där det är en stor lördagsmarknad.  Vi går runt och tittar på kommersen men vår souvenirkvot är slut så det blir inget inhandlat. Nästa morgon har vi bokat en tur till en liten kaffeplantage som ägs av en Amerikanare som bott här i mång år . Vi blir upplockade av en av hans anställda och efter en 2 timmars färd bland vackra grönskande berg kommer vi fram till El Refugio De Intag som platsen heter. På vägen har vi stannat vid en vacker sjö som ligger vackert mellan 2 bergsryggar, strax under vulkanen Cotacachi 4944 m.ö.h. Vi blir mötta av hundar, märkliga hönor och en Guinea Fowl och inkvarterade i ett vackert hus med vackra omgivningar.

Rufous-Tailed Hummingbird.

I buskarna runt huset kommer det flera Kolibrier och suger nektar från blommorna. Ägaren Peter är gammal ornitolog och tar oss med på en vandring genom skogarna i närheten och avslutas i kaffeplantagen. Efter en god middag på kvällen beger vi oss i mörkret till en närliggande skolgård där Peter i förväg tänt den starka belysningen av gården. Här fullkomligt vimlar det av nattfjärilar och andra kryp. De är fantastiskt vackra i olika färger och former. Efter en god natts sömn gör vi åter en vandring i skogen och ser en del fåglar och även en Aguti.

Blue-Winged Mountin Tanager.

De flesta fåglarna ser vi när vi äter frukost, alldeles utanför fönstret. Efter en intressant upplevelse går vi upp till huvudvägen och inväntar bussen som, efter en timma, kommer och tar oss tillbaka till Otovalo. När vi kommer dit, står det en buss som ska gå till Quito. Vi tar ett snabbt beslut och hoppar på den. Så när mörkret faller är vi tillbaka i huvudstaden.  Vi hittar en trevlig restaurang i Historical center och det visar sig att de också har väldigt fina rum. Lite dyrare än vi tänkt oss men efter lite förhandling kommer vi fram till samma pris som vi betalat tidigare. Rummen är dock betydligt bättre än vi vant oss vid. Sista dagen i Quito, åker vi ut till Quitumbe och köper biljetter för hemresan. Vi passar också på att köpa lite grejer som vi har på vår lista. När vi vandrar på stan så känner jag något som drar vid min byxficka. Jag känner genast efter och märker att en av två tryckknappar är uppknäppt och ser samtidigt att några unga killar bakom mig ger sig av springande in i en gränd. I fickan förvarar jag mobiltelefonen, men den kom de inte åt. Här gäller det att vara på sin vakt. Nästa morgon tar vi lokalbussen till Quitumbe för vidaretransport till Bahia dit vi anländer på kvällen. Det känns bra att vara hemma igen, borta bra men båten bäst. Båten är även denna gång ganska skitig, så det blir städning första dagen. Jag får köra några gånger med jollen för att hämta vatten vid jollebryggan. Allting blir ju lite krångligare och tar lite längre tid när man ligger ankrade som vi nu gör. Vi börjar bunkra upp båten och göra oss klara för avgång. Kontrollerar tidvattentabellerna och inser att vi får vänta en vecka på ”spring tide”. Man lämnar inte gärna Bahia vid ”nip tide”, då riskerar man att slå kölen i botten vid passage av sandrevlen i mynningen.  Tidvattnet är här nästan 3 meter och skillnaden mellan spring och neep är ca 1 m. Väntan ger oss tid att tvätta hela riggen innan vi hissar den nya genuan. Vår fasta VHF-radio har lagt av, det verkar som mikrofonen har lagt av. Som tur är har vi en handburen radio. Stina beställer nytt betalkort och efter lite strul med spårningsnumret, så anländer trots allt kortet utan problem. Söndage den 23e september är vi utklarerade och kan släppa förtöjningarna strax före högvatten . Vi har inte någon lots ombord utan följer vårt spår från inseglingen. Utpassagen går fint och vi kan sätta segel och påbörja den långa seglingen till Rapa Nui (Påskön).

Märklig men vacker.

Nattfjäril.

 

 

 

 

 

 

 

 

PS. Jag berättade i förra reseskildringen om jordbävningen som inträffade 2016 i April. Här kommer ett par bilder på vad den ställde till i Bahia de Caraques.

Sprucken fasad.

Lite mer än sprucken.

Lite Ecuador men mest Peru.

2018.07.09 – 2018.08.09.  (Brev nr: 18.07.)

Det blev motorgång de första timmarna medan vi tog oss igenom alla ankarliggare utanför Panamakanalen. På seneftermiddagen kan vi stanna motorn och segla med spirade segel, ett på var sida s.k. wing by wing. Under natten har vi ett fruktansvärt åskväder runt omkring oss. Det blixtrar ungefär var tredje sekund, de flesta blixtarna sker uppe i molnen men det slår även ner i havet. Inga nedslag sker dock i omedelbar närhet till båten men oj vad man känner sig liten och hjälplös. Vid Punta Mala vrider vinden till väst och ökar så att vi får reva rejält. Det varar bara till tidigt på morgonen då vinden dör och motorn får stötta upp i den jobbiga sjön. Vågorna kommer från alla håll och är korta och stökiga ovanpå den långa dyningen. Dagen fortsätter med ömsom bra segling och ibland med stöttning av motor. Andra natten har vi åter åskväder och regn men i något mindre omfattning. Nästa dag har vi ganska klart väder och under natten är det stjärnklart. Det betyder att vi nu kommit ur ITCZ eller den tropiska converges-zonen och slipper åskan och det myckna regnandet. Vinden vrider ytterligare mot sydväst och vi får segla dikt bidevind utan att hålla upp mot målet. Dagen efter den fjärde dagen kommer det upp en Panga jämsides med oss. Det är 4 st fiskare som har långlinor i vattnet. Vi rullar in genuan och startar motorn medan de pekar och gestikulerar. Till slut kör de framför oss och visar vägen runt en halvmeter hög flagga och vi förstår att det är änden på långlinan. Vi är ca 250 nm från land och de är här med en öppen kanske 8 m lång båt med 2 stora 200-250 hk utombordsmotorer bakpå. Hur kan de få ekonomi i sitt fiske? Bara bensinförbrukningen borde uppgå till ansenliga summor. Lägg därtill att de har avskrivning för ekipaget och är 4 personer att dela på inkomsterna. Hur mycket bensin har de med sig, hur håller de fångsten färsk i värmen? Ja det är många frågor vi skulle vilja ha svar på. Vi fortsätter i ökande vind och på kvällen får vi ta in rev i både storsegel och genua. Vid midnatt ser vi ett vitt ljus föröver och vi väljer att slå ut till havs för att undvika ev. långlinor.

Nattens fångst.

Gott om flygfisk på däck när det ljusnar. Vi upptäcker tyvärr också att vår genua har skörat nästan mitt av. Det blir till att rulla in den och fortsätta för full stor med motorstöd. Vi är inte överaskade av händelsen eftersom vi vid ett flertal gånger har fått sy om flera sömmar. Nu, efter över 40.000 sjömil, har den nog gjort sitt. Som tur är har vi en helt ny under däck men att byta här ute i den ganska grova sjön, känns inte lockande. Under dagen ser vi ytterligare en fiskeflagga och strax efter en lång rad av små flöten som vi följer för att komma till änden.

Mer än så kan vi inte använda.

En Panga kommer farande och pekar hur vi skall gå. Det verkar som de har öppnat upp långlinan någonstans på mitten och vi kan passera i öppningen. Nästa morgon har vi inte långt kvar till Bahia Caraquez, vinden har avtagit och sjön har lagt sig. Vi anar kusten i diset och vi får sällskap av både Delfiner och Knölvalar. Vid ett tillfälle ser vi ca 5-6 valar som förföljer en annan val. Förmodligen hanar som uppvaktar en ensam hona. Någon av dem utstöter ett ljud som en fartygstuta. Det har vi aldrig hört förut. På eftermiddagen ankrar vi upp utanför sandbankarna i Rio Chone. Vi anropar marina Puerto Amistad, men får inget svar. Här rekommenderas man att anlita lots för att komma in mellan de ständigt skiftande sandbankarna. Lite senare kommer det en Panga utifrån med 2 fiskare ombord som gestikulerar och pratar på sin snabba spanska. Vi förstår trots allt att de skall köra in och hämta lots till oss. Mycket riktigt så dyker de upp efter en halvtimme med en lots som kommer ombord till oss. Han tar komandot och zig-zaggar in i den farbara rännan som stundtals går väldigt nära land. Klockan 16.30, efter 5 dagar, 4 timmar och 552 nm kan vi förtöja i en anvisad boj. Nästa dag är det söndag och därmed blir det ingen incheckning. Det ligger ca 10 båtar på boj här varav de flesta från Europa. Två båtar är helt övergivna varav en saknar mast. Har visst blivit träffad av blixten, vilket fick ägaren att byta fritidssysselsättning. Vi gör som vi brukar efter en översegling, tvättar av båten och rekonditionerar oss själva. Vi gör ett tafatt försök att få ner den trasiga genuan men det lyckas inte. Nästa dag hissar jag upp Stina längs med förstaget så att hon kan snurra upp de intrasslade resterna av seglet och vi därmed kan få ner det. Vi checkar också in på marinan och lämnar alla våra handlingar så att de kan förbereda vår inklarering som skall ske på tisdagen då alla myndigheter kommer. Här är det inte så noga att man stannar i båten tills att klareringen är klar, så vi går och handlar på den närbelägna supermarketen. Kanske beroende på att immigration och tull kommer från Manta, en timmes bilväg härifrån. Det är bara hamnkaptenen som kan ha koll på oss och han verkar inte bry sig. Inklareringen går utan problem om man nu bortser från att vi blir 180 dollar fattigare. Ja man använder USA dollar även här. Ecuador är lite mer än hälften så stort som Sverige men har ca 60 % större befolkning. Huvudstaden heter Quito och ligger i inlandet men den största staden är Guayaquil vid kusten.  Bahia de Caraques där vi ligger med båten har endast 20 000 invånare och ligger på en udde vid floden Chones södra strand. Vid en första anblick ser staden ut att vara en vacker turistort med höga vita hotel men då man vandrar runt ser det mer ut som en lindrigt drabbad krigszon. Orsaken till det står att finna i en jordbävning som inträffade i april 2016. Många byggnader rasade ihop och flera av de höga hotellen blev då så allvarligt skadade att de är obeboeliga. Många andra byggnader har fullt med sprickor i fasaderna och trottoarer och murar är fulla med sprickor. Det pågår en hel del återuppbyggnad men det tar väldigt lång tid då resurserna är små. Jordskalvet inträffade strax norr om staden Pedernales, ca 20 mil norr om Bahia. Den mätte 7,8 på richterskalan och utplånade 90 % av byggnaderna i Pedernales där ca 300 människor dog. Bahia kom undan med ca 5 dödsoffer. Totalt krävde jordbävningen över 676 dödsoffer och 16 600 blev skadade. Ecuador ligger just över den plats där 2 st s.k. tektoniska plattor möts och dessa rör sig mot varandra med 64 mm per år.  Vi får väl hoppas att det håller sig lugnt nu ett bra tag framöver. Där vi ligger ankrade är floden mera som en vik som är över 1 nm bred. Det går en lång bro över till andra sidan där den lilla staden St. Vincent ligger. Lite längre upp på Bahia sidan ligger Santa Marta. Till båda ställena kommer man lätt med buss som kostar 30 cent för oss 2 pensionärer.

På resa i Peru.

Från början hade vi bara tänkt stanna i Ecuador strax över en månad och under tiden göra en resa i landet och även till Peru. Så vi började strax undersöka möjligheterna och det slutade med att vi bokade flygbiljetter till Cusco I Peru. Resan började med 5 timmar i buss till Guayaquil. Det blev faktiskt billigare att flyga därifrån via Quito till Lima än det hade blivit direkt från Quito till Lima. Eftersom vi inte bestämt hur länge vi skulle vara borta så hade vi bara beställt enkel resa, det var vårt första misstag. Vi blev nämligen inte incheckade på flygplatsen utan returbiljett. Snabb planering av resrutten och vi köpte en biljett, Lima till Quito den 9/8. Resan till Lima gick utan problem och vi hade bokat ett billigt boende i Lima som, på kartan, såg ut att ligga nära flygplatsen. Taxin dit ville ha 40 dollar och vi protesterade och fick ner priset till 30. Trötta accepterade vi och satte oss i taxin. Nu hände det fantastiska att bilen inte startade. Det var droppen som fick oss att ta vårt bagage och lämna bilen.  Tillbaka i ankomsthallen kom en annan chaufför fram och accepterade vårt förslag på 20 dollar vilket vi förklarade var det pris som hotellet erbjöd hämtservice för. På grund av massor av vägarbeten blev det en lång resa och när vi kom fram på gatan där hotellet skulle ligga så kunde vi inte hitta det, inte ett spår eller någon skylt av hotellet. Vi frågade några boende på gatan men de hade aldrig hört talas om det. Taxichauffören föreslog ett annat hotel i närheten som visserligen var dubbelt så dyrt men då ingick även frukost. Han kom dessutom och hämtade oss nästa morgon och körde oss till flygplatsen. Nu kom nästa överraskning, vi hade fel datum på vår bokning, vi hade bokat en dag för tidigt. Hur skulle vi nu lösa detta med en biljett som inte var ombokningsbar. Vi blev slussade runt till 2 andra kontor som inte kunde hjälpa oss och det sistnämnda skickade oss tillbaka till incheckningen igen. Vi spelade lite olyckligt desperata och kanske det föranledde samtal till någon högre chef som tydligen kunde lösa problemet.  Plötsligt stod vi där med nya boarding pass, fast på dessa stod det ” frequent flyer” kanske det var lösningen. Efter en flygning över ett snustorrt, bergigt månlandskap, landade vi på förmiddagen i Cusco 3400 meter över havet. På flygplatsen besökte vi en resebyrå för att få tag i en stadskarta. Det slutade med att vi köpte ett paket med lite olika resor runt Cusco.

Gatuliv Cusco.

De ville även sälja en stadsrundtur dagen efter men den avstod vi ifrån. Den dagen ville vi ha till att acklimatisera oss på den höga höjden. Vi fick skjuts till vårt hotell som vi bokat tidigare och blev installerade på vårt rum som hade dusch i korridoren och ingen uppvärmning. Det skulle visa sig att den standarden var ganska vanligt förekommande. Vädret här uppe var varmt och soligt på dagarna men kallt på nätterna. Eftermiddagspromenaden gick i långsamt tempo och med lätt huvudvärk, på de stundtals branta gatorna.

Kolonialstil, Plaza de Armas.

Dagen efter fortsatte vi våra vandringar i Cusco och skaffade också ett slags turistpass som gav tillträde till många sevärdheter i och runt Cusco. Cusco är en väldigt vacker stad med massor av historiska byggnader från den spanska kolonialtiden. Den var också huvudstad i Inkaimperiet som hade sin storhetstid mellan åren 1438 till 1533 då det föll offer för Spanjorernas framfart.  Inka civilisationen hade dock börjat växa fram under tidigt 1200-tal i Perus högländer. Ordet Inka var titeln på civilisationens härskare.

Inka ruinerna i Pisaq.

Under storhetstiden omfattade Inkaimperiet Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia och norra och nordvästra delarna av Chile och Argentina. Det var 400 mil långt och omfattade mer än 3 miljoner kvadratkilometer. De har blivit mest kända för sina anläggningsarbeten där många av dem är bevarade för eftervärlden. Vår tanke var att besöka några av dem och på söndagen blev vi upplockade av vår researrangör. Med buss tog vi oss till Valle Sagrado de los Incas (Inkas heliga dal) där vi först besökte Pisaq som har många Inka lämningar.

Trångt på parkeringen.

Det skall ju sägas med en gång att vi inte var ensamma här. Augusti är ju semestertider för många på vårt klot och det var ganska trångt bland ruinerna men det flöt trots allt bra, märkligt nog med tanke på vägarnas beskaffenhet. Efter besöket fortsatte vi till Urubamba där vi åt en god buffé. Vi körde utmed Rio Vilcanota som övergår i Rio Urubamba och sedermera i Amazonfloden. Det är ca 30 mil till Stilla Havet men kanske 10-15 gånger så långt till Atlanten där Amazonfloden rinner ut, ganska märklig tanke. Efter lunch fortsatte vi till Ollantaytambo, där vi besökte de terassliknande byggnadsverken som leder upp till soltemplet. Här släppte vi av några från vår grupp som skulle vidare med tåget mot Machu Picchu. Vi fortsatte till

Bygata i Chinchero.

Chinchero där vi besökte den vackra byn och resterna av en lantgård som en gång tillhörde Túpac Inka Yupanqui. Här fanns också ett tempel från kolonialtiden som var byggt ovanpå en grund från Inkariket. Vi fick också en förevisning i hur man färgar, spinner och väver med alpackagarn. Som tidigare nämnts så är det mycket turistiskt och på alla platser där bussarna stannar, så säljs det souvenirer i mängder. För det mesta är det massproducerat men det finns också fina hantverk, men då kostar det också en slant. Vi som bor i båt och rester med liten packning, försökte värja oss så gott det gick men lyckades väl inte helt. Efter solens nedgång var vi tillbaka i Cusco.

Maras terasser.

Dagen efter hämtades vi åter på hotellet. Nu för en tvådagars tripp till Machu Picchu med div. besök på vägen. Det första i den lilla byn Maras och sedan till Moray som har flera runda terassodlingar som stammar från Inka perioden. Odlingarna var en slags föregångare till våra växthus och formen gjorde att man kunde få olika temperaturer på de skilda nivåerna. Dessutom så förenklade det bevattningen som skedde från den högsta till den lägsta terrassen. Nästa besök gick till Maras saltutvinning. I en dal strax ovanför Urubamba har man på bergssidorna byggt ca. 3000 små dammar som man fyller med vatten från en mycket liten bäck med väldigt hög salthalt.

Salt utvinning.

Vattnet avdunstar i värmen och salt av 3 olika kvaliteter utvinns. Vägen dit, som var en återvändsväg, var ett äventyr i sig. Branta sidor ner mot ravinen och smal med minimalt med mötesutrymme för de många bussarna och bilarna. Efter lunch i Urubamba, var det vår tur att stiga av i Ollantaytambo. Härifrån skulle vi ta tåget till Agua Calientes där turen till Machu Picchu utgår ifrån. Vi hade ett par timmar innan vår tågresa och dessa spenderade vi med promenader bland de smala gatorna.

 

Trånga gator, Ollantaytambo.

Ollantaytambo är det enda välbevarade exemplet på förcolumbiansk stadsplanering och den enda staden från Inka perioden i Peru som fortfarande är bebyggd, så den var både vacker och intressant. Senare på eftermiddagen tar vi tåget mot Aguas Calientes. Det finns 2 olika bolag, Peru Rail och Inka Rail. Vi åker med det senare, vilket vid återresan kommer att visa sig vara bra. Resan tar ca 2 timmar och vi blir bjudna på kaffe/te och lite tilltugg. Dessutom kan vi njuta av de härliga omgivningarna, så länge det är ljust. Tågresan börjar på 2790 m.ö.h. och slutar på 2000 m.ö.h. och det blir grönare och mer djungel likt, ju längre in i dalen vi kommer. Vi kommer fram efter solnedgången och här djupt nere i dalen försvinner solen tidigt. Vi skall bli mötta vid stationen av någon med vår namnskylt men ingen dyker upp. När perrongen är nästan tom så lyckas vi med hjälp av en guide få igenom ett samtal till vår researrangör. Han ber oss stanna kvar där vi är så skall det komma någon och plocka upp oss. Efter en stund dyker det upp en dam som varit och letat efter oss tidigare men mitt namn på skylten är så felstavat att det är oigenkännligt. Men vi kommer till hotellet och får ett fint och även uppvärmt rum med varmvatten i duschen. Efter en god middag kommer det en guide till hotellet och förklarar för oss vad som skall ske nästa dag. Man delar upp besökarna till Machu Picchu i en förmiddags- och eftermiddagsgrupp och vi har kommit på eftermiddagsturen.

Machu Picchu och Waynapicchu.

På förmiddagen går vi till busstationen för att med buss åka de 400 höjdmeterna upp till Inkabyns entré. Färden går på slingrande smala och dåliga vägar uppför den branta bergssidan. Det går naturligtvis även att vandra upp men vi avstår eftersom vi misstänker att det blir mycket promenerande där uppe ändå. Vi blir en liten grupp med engelsktalande guide som blir insläppta före lunch. Morgonen har börjat soligt med blå himmel men efterhand har det mulnat på och någon timma in på vår vandring börjar det regna. Efter några timmar, när den guidade turen är över, slutar det regna och himlen börjar spricka upp. Nu är det meningen att vi skall strosa runt på egen hand men det visar sig att man inte får gå tillbaka där vi kom ifrån utan endast mot utgången. Vår guide säger till oss att vi kanske kan fråga om vi får gå in igen vid entrén.

Inka bridge.

Vid entrén kontrollerar vakten våra passnummer i sin dator och konstaterar att vi har betalt biljetter och släpper in oss igen. Nu visar det sig att regnet gjort nytta, det är nästan inget folk kvar på området. Vi får en härlig promenad genom den gamla inkastaden och gör också en avstickare längs en gammal vandringsled som leder till Inka bron. Bron i sig är väl inte speciellt spektakulär, bara några plankor, men platsen den är byggd på och upplagen för plankorna är ganska fantastiska. Tanken på att människor har färdats den här vägen för 600 år sedan, med fullastade Lamadjur, är också ganska hissnande.

Lamor vid Machu Picchu.

Den smala stigen tycks klamra sig fast på den lodräta bergväggen som stupar flera hundra meter ner i dalen. Machu Picchu är verkligen speciellt. Inte bara för utseendet och det historiska arvet utan kanske allra mest för sitt spektakulära läge uppe på bergskammen med bergstoppen Waynapicchu i bakgrunden. Det är en fantastisk upplevelse att vandra runt i denna historiska miljö med dess vackra omgivningar, medan solen sakta försvinner bakom de närliggande bergskammarna. Det är nästan mörkt då vi lämnar och vi är glada att vi inte valde att vandra ner genom djunglen. Vårt tåg tillbaka skall gå sent på kvällen men när vi hämtar upp vårt bagage på hotellet, får vi veta att det varit en tåg kolision under förmiddagen. Inga människor har omkommit men det finns några skadade. Alla tåg är nu försenade på grund av uppröjningsarbete, så det blir en lång väntan. Vi går och äter en god middag och därefter väntar vi på vårt hotel, där den vänlige ägaren bjuder på kaffe/te och lite småkakor. Vid midnatt går vi tillbaka till stationen, där kaoset nu har minskat något. Några vettiga besked får vi inte, men detta är ju Sydamerika så vi blir inte förvånade. Efter en stund kommer ett långt tågset in men det är endast för Peru-rail resenärer. En del av dem skulle ha rest iväg för nästan 12 timmar sedan. När tåget skall bordas så blir det kaosartade scener på perongen. Det finns nämligen inte sittplatser till alla. Till slut kommer alla iväg och nu undrar vi så klart om det skall bli samma problem då vi skall iväg. En representant för Inka rail försäkrar oss att det finns sittplats för alla och klockan 2 på morgonen kommer vi iväg lugnt och sansat. Vi skulle blivit hämtade med bil i Ollantaytambo men det fanns naturligtvis ingen där. Inca rail hade dock ordnat med bussar som tog oss tillbaka till Cusco. De fick dessutom förbarma sig för en del Peru rail resenärer, som inte erbjöds samma service. Så klockan 6 på morgonen var vi tillbaka och där stod det en taxi och väntade på oss för att ta oss till vårt nya hotell. Vi stannar ytterligare 2 dagar i Cusco och bokar, trots lite småmissar, en ny resa med vår arrangör till Titicacasjön och till Colca canyon. Dessutom bokar vi flyg från Arequipa till Lima.

Maximo Laura galleri.

Vi vandrar runt i den vackra staden och besöker ett konstgalleri med fantastiska vävnader av en konstnär som heter Maximo Laura. Den billigaste vävnaden vi såg kostade 4 500 US och de dyraste en bit över 25 000 US. Vi fick nöja oss med lite tyger för bordsdukar á 3 US dollar per meter, maskinvävda men väldigt vackra. Vi hann också med en trevlig dansuppvisning på en lokal teater. Sista kvällen blev vi hämtade med taxi för transport till Bussterminalen. Där bordade vi nattbussen till Puno vid Titicacasjön. Bussen var oerhört bekväm med flygsäte som gick att fälla nästan vågrätt. Vägarna är däremot av sämre kvalitet så helt bekvämt är det ändå inte. Det fanns en display som visade yttertemperatur och vid något tillfälle då jag vaknade till, så visade den -2 grader men då var vi över 4 000 m.ö.h. Strax före klockan 6 på morgonen är vi framme och blir hämtade för transport till hotellet.

Hamnen vid Puno.

Efter ett par timmars sömn går vi ut på stan och får oss en sen frukost. Promenerar vidare till hamnen där det ligger ett stort gammalt fartyg och många turistbåtar. Det står också en gammal fyr som kanske en gång ledde fartygen säkert i hamn. Titicacasjön är ju världens högst belägna segelbara sjö och ligger 3 860 m.ö.h. Puno grundades 1668 av Spanjorerna och har i dag ca 150 000 invånare. Efter hotellfrukost nästa morgon, blir vi upphämtade och transporterade till hamnen där vi embarkerar en av de små turistbåtarna. Vi är ungefär 25 passagerare, 2 besätningsmän och en guide ombord.

Urus öarna, Titicaca-sjön.

Båten får man staka ut med långa störar eftersom motorn varken har back eller friläge. Vi stävar ut på Titicacasjön och första stoppet blir på de flytande Uros öarna. Öarna är uppbyggda av ”totora vass” som växer rikligt i den grunda viken utanför Puno. Urus befolkningen, som bott här sedan urminnes tid, använder också vassen till husbyggnad och byggnad av kanoter. Livslängden på flytetygen var tidigare ganska kort, men har med moderna medel förbättrats. Man fyller nämligen vasskonstruktionerna med PET-flaskor numera.

Urus kvinna.

Hur många av ursprungsbefolkningen som bor här idag fick vi inte kläm på men att många bor iland och bara vistas här över dagen fick vi klart för oss. Det var naturligtvis intressant att se deras livsstil men alltför turistiskt för att falla oss i smaken. Båtfärden fortsatte ut på sjön och eftersom det blåste en del så blev färden lite guppig. En del av passagerarna bytte färg i ansiktet och man började så smått fundera lite på rederiets säkerhetsutrustning ombord. Den inskränkte sig nog till en hög gamla flytvästar i ett hörn. Nåväl, efter ett par timmar kom vi till ön Amantani där vi glider in i en mycket liten hamn.

Med vår värdfamilj.

Här skall vi bo över natten hos en lokal familj. På kajen blir vi hämtade av Beatrice, modern i vår värdfamilj. Det bär iväg uppför på de smala stigarna och vi kommer till deras hus som är byggt av obränd lersten och korrugerad plåt. Vi blir installerade i ett rum på andra våningen dit en skranglig trappa leder, hönsatrappa kallar Stina den. I rummet bredvid bor en mor med sin äldre dotter, från Frankrike, och intill dem deras privata fransktalande guide. I rummet står det 2 sängar med lakan, dubbla filtar och överkast och i taket hänger en glödlampa. Toaletten består av en potta under min säng. Fast det finns en riktig spoltoalett ute på gården, dock utan vatten inkopplat. Tvagning sker i en balja med iskallt vatten. Så komforten är väl inte överväldigande men det är rent.

Beatrice vid spisen.

När vi installerat oss blir det sen lunch som består av soppa med potatis, stekt färskost, lite ris och grönsaker, till det dricker vi te gjort på Coca-blad. Välsmakande i all sin enkelhet. Beatrice som är 27 år, är gift med Marcu och de har 2 barn. Han har jobb som elektriker och Beatrice sköter hushåll och tillverkar handarbete som hon förevisar och gärna vill sälja. Vi köper inga handarbete men Stina frågar om hon inte har Alpaca-garn att sälja och det slutar med att Stina köper 6 nystan, nästan allt hon har. Garnet kommer från deras egna Alpacas som står i en inhägnad utanför huset.  Efter lunch och handel går vi en lång promenad upp till öns högsta topp som är ungefär 4 200 m.ö.h. Man går inte så fort på den här höjden, speciellt inte uppför. Väl upp blir vi belönade med fin utsikt ut över sjön och vi ser de snöklädda Anderna i fjärran, samt Bolivias stränder på andra sidan sjön.  Det är ingen högre temperatur i blåsten här uppe och på vägen ner faller det även lite hagel. På kvällen får vi hjälpa till att laga maten i deras lilla kök. Det finns en lite gasspis men det mesta lagas över öppen eld i en eldstad. En rostfri disklåda hålls upp av 2 stenupplag. Något rinnande vatten finns inte och avloppet mynnar i en plasthink. Middagen är även den ganska enkel men smakrik och riklig.

Stina i danstagen.

Efter middagen blir vi uppklädda i lokala folkdräkter för att sen i mörkret gå till byns samlingslokal där det blir musik och dans med de lokala invånarna. En trevlig och glad kväll, men jag tror inte att jag klär så bra som Peruan, därtill är jag nog alltför lång. Trots kylan så sover vi gott på natten under dubbla filtar och överkast. Morgontoaletten blir fort avklarad då det är is på vattnet. Efter frukost tar vi farväl av familjen och bidrar med en extra slant som kompensation för att vi inte handlade några souvenirer. Vi går ombord på båten och fortsätter till grannön Isla Taquile. Vi går iland på norra sidan av ön och vandrar tvärs över ön till sydsidan.

Lokala digniteter.

Stigen går högt uppe på den branta bergssidan och erbjuder fin utsikt. Vi kommer fram till en större by där de lokala firar någon sorts högtid. Byns styrande sitter finklädda på en lång rad utanför kommunhuset och en PET-flaska med något stärkande går runt bland männen. Framför dem på torget spelar man på traditionella instrument och dansar lokala danser, alla vackert uppklädda. Efter en god lunch på öring från sjön, fortsätter vi till hamnen på sydsidan där båten väntar. Stigen ner till den lilla hamnen består av 480 trappsteg.

Dam från Isla Taquile.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Puno och på kvällen blir vi hämtade vid hotellet av en taxi som tar oss till bussterminalen, där vi går ombord på nattbussen till Arequipa. Dit anländer vi klockan 5 på morgonen efter en ganska lugn resa med hyfsad sömn. Vi skall bli upplockade på terminalen, men det fungerar inte. Vi får hjälp med många telefonsamtal till vår kontakt i Cusco men ingen svarar. Klockan 7 öppnar en turistinformation på terminalen som hjälper oss. Hon får fram ett besked, att vi skall ta en taxi till hotellet där vi skall bo och de skall betala taxin. Det fungerar som det skall och allt är frid och fröjd.

Bergen ligger nära vid Arequipa.

Efter en kort sejour under våra täcken på hotellrumet går vi ut för att beskåda staden. Arequipa grundades av Spanjorerna år 1540 och är idag Perus andra stad med ca 900 000 invånare. Efter Perus självständighet 1821 fick staden stor politisk betydelse och var till och med huvudstad mellan åren 1835 och 1883. Staden ligger på ca 2 400 m.ö.h. och är på ena sidan omgiven av ett par vulkaner där Mist, som är 5 822 m.ö.h. är den mest iögonfallande. Den närliggande, men mindre iögonfallande, Chanchani är däremot högre med sina 6 075 m. Misti hade sitt senaste utbrott så sent som 1985. Arequipa är en vacker stad med sina koloniala byggnader och är också klassad av UNESCO som världsarv. Vädret här är torr och solrikt med 300 soldagar om året. Regnar gör det i stort sett endast januari till mars och på årsbasis faller det under 100 mm. Dagarna är varma och nätterna svala. Nästa morgon, efter den bästa frukosten så här långt, blir vi hämtade med buss för utflykt till Colca Canyon.

Vicuña familj, Misti i bakgrunden.

Färden går upp över högplatåerna där det vandrar flera flockar av vilda Vicuña. Det kan kanske vara på sin plats med ett litet förtydligande av det man normalt kallar Lamadjur. Dessa är Guanacon, Laman, Alpackan och Vikunjan och de hör till familjen Kameldjur. Guanacon är en vild art och den domesticerade Laman härstammar från denna. Alpackan är domesticerad från den vilda Vikunjan och båda dessa räknas till Vicugna släktet. För att komplicera det ändå mer så finns det 2 olika Alpacka, Suri och Huacaya där den senare ger den finaste ullen. Den bästa och därmed dyraste ullen får man dock från Vicuñan. Den producerar bara 0,5 kg ull/år och den anses tillhöra den bästa ullen som finns. Klippningen sker vartannat år och kontrolleras av regeringen i Peru. En scarf i Vicuña ull kan kosta ca 1500 dollar.

Höjdare.

Vår tur fortsätter upp över de trädlösa högplatåerna och når 4 910 m.ö.h. vid Patapampa passet innan nerfärden mot Colca Canyon börjar. Utsiktspunkten kallas också för ”Mirador De Los Andes” för sin storslagna vy mot de snöklädda Anderna. Vad vi kan erinra oss så har vi aldrig varit högre med fast mark under fötterna. På eftermiddagen kommer vi fram till den lilla byn Chivay på 3 651 m.ö.h. Här skall vi övernatta innan vi åker vidare. Vi erbjuds bad i de varma källorna strax utanför staden men vi avstår och ägnar vår tid åt promenader i omgivningarna istället.

Sabancayo visar musklerna.

Långt borta ovanför Colcadalen ser vi den aktiva vulkanen Sabancayos rykande topp. På kvällen är det gemensam middag på en restaurang som även erbjuder högt-spelande musiker och dansuppvisning. Inte så väldigt imponerande, kanske mest på grund av volymen. Kul dock att se Stina imponera på dansgolvet iklädd lokal folkdräkt. Nästa morgon åker vi vidare in i Colca Canyon. Det är en av världens djupaste Canyon med 3 270 m från högsta bergstopp till Colca river längst ner i dalen.

Collagua kvinnor med Alpacas.

Dam i Cabanahatt.

I Colca bor det 2 olika kulturer, Collagua- och Cabana-. Innan Spanjorerna kom till dalen så skilde man de både genom att Collagua hade höga, smala huvuden och Cabana hade breda platta huvuden. Detta åstadkom man genom att spänna ihop huvudet med brädor, redan i spädbarnsåldern. Spanjorerna förbjöd detta och idag skiljer man dem åt genom huvudbonaderna. Numera, till skillnad från tidigare, beblandar sig även de båda, men barnen ärver samma kultur namn som sin moder. När vi stannar i Vanque, köper Stina en vacker Cabana-hatt på min inrådan.

Colca Canyon.

Efter någon timme kommer vi fram till en av huvudatraktionerna i dalen Cruz del Condor. Som namnet säger så är det här ett av de bästa ställena att se den majestätiska Kondoren. Platsen ligger på 3 700 m.ö.h. och framför oss stupar bergväggen 1 200 m nästan lodrät ner till Colca river. Vi hoppar av bussen en km innan och vandrar på en stig mot klippan. På långt håll ser vi de majestätiska fåglarna men då vi kommer fram är de helt borta. Besvikelsen blir dock kortvarig och efter en 20 minuter dyker de åter upp. Vi ser nog 10-12 av dem glida på uppvindarna utmed bergssidan.

El Condor Pasa.

Kondoren (eg. Andeans Condor) är världens näst största fågel med vingspann på upp till 3,1 m, bara Vandrings Albatrossen har större spännvidd (3,5 m). Det är en fantastisk syn att se dessa fåglar, med vingar breda som dörrar, sväva på termiken utan att röra vingarna. De glider fort och är svåra att fotografera, men några hyfsade bilder lyckas vi få. Efter det fina besöket och lunch i Chivay är det dags för återresa samma väg som i går. En liten kul grej är att en liten bäck alldeles bakom bergen vid Colca, anses vara källan för Amazon floden. Det är bara en kort bit till Stilla havet men den föredrar att rinna ut i Sydatlanten. På eftermiddagen kommer vi tillbaka till Arequipa. Vi har fått byta hotell men det gör inget, då det nya är lika bra och centralt placerat. På kvällen går vi ut och äter på gitarr-gatan. Ja vi kallar den så för det ligger minst 20 gitar-butiker utmed den korta gatan och vi kommer ändå inte ihåg det spanska namnet. Arequipa är en trevlig och vacker stad så vi hade nog kunnat stanna lite längre, men vi har ju en påtvingad bokning att passa i Lima. Nästa morgon blir vi hämtade i taxi som tar oss till flygplatsen för transport till Lima. Vi flyger över samma torra månlandskap som på utresan från Lima. När vi kommer fram blir det en lång väntan innan vi kan checka in på kvällen. Då kommer ytterligare en överaskning. Vi har ju ingen returbiljett till Peru. Jamen vi ska ju inte tillbaka, vi bor ju i vår båt i Ecuador, det kan vi bevisa med de intyg som marinan skrivit ut till oss. Men det hjälper inte, flygbolaget vägrar släppa ombord oss. Vi har ändå tur, flickan som checkar in oss pratar perfekt svenska med Stockholms brytning, hur höga är oddsen för det? Det visar sig att hon är född i Stockholm och flyttade tillbaka med familjen till Peru då hon var 16 år. Hon kontaktar sin chef som kontaktar någon i Quito men det hjälper inte. Resultatet är detsamma, vi behöver en returbiljett. Då kommer tjejen på att vi kan köpa en bussbiljett från Ecuador till Peru, det är i all fall billigare och hon lovar att hjälpa oss. Biljetten bokas och jag räcker henne mitt betalkort. Biljetterna kostar 80 dollar för oss båda. När hon slår in kortuppgifterna, så ringer hennes telefon och ett leende sprider sig i hennes ansikte. Det är hennes chef som meddelar att det är OK med vår enkelbiljett. Puuh det var nära att vi blivit 80 dollar fattigare. Vi blir incheckade och lite senare på kvällen sitter vi på flygplanet till Quito i Ecuador.

Anderna, Salkantay t.v.

Alpacor, suri t.v. huacaya t.h.

Traditionellt lantbruk.

 

 

 

Åter i Panama.

2018.06.15 – 2018.07.09.  (Brev nr: 18.06.)

Långt innan solen orkat upp över bergen, i det första gryningsljuset, lämnade vi Golfito och Costa Rica. Vi sätter segel men i den svaga vinden får vi stötta med motor. Under dagen ser vi en fena i vattenytan, som vi inte känner igen. Den är något bredare än en Marlinfena och bakåtböjd i spetsen. Den rör sig inte heller som en stjärtfena. En titt på vår fisk plansch bekräftar det vi trodde, det är ryggfenan på en Svärdfisk. Lite senare dyker en Knölval upp en bit bort, det är den första vi sett på länge och hör säkert till de som migrerar till sydpolen över sommaren där. Vi rundar Punta Burica som bildar gräns till Panama och ankrar i lä av halvön vid Punta Balsa. Härifrån är det ca 15 nm mil in till Puerto Armuelles där det går att klarera in. Staden har ingen hamn utan bara en lång brygga där det till nöds går att förtöja en dinge. Vi har ingen lust att spilla tid på inklarering där så vi smygseglar vidare med avstängd AIS sändare.

Nattlig besökare.

Via ankring vid Isla Parida och Isla Cavada (Islas Secas) kommer vi till Bahia Honda som är en väldigt skyddad bukt. Vi hinner precis få ner ankaret innan en man i en Panga dyker upp och frågar om vi vill beställa frukt. Vi lämnar en liten beställning och Pangan försvinner iväg. Lite senare börjar det regna ganska rejält så vi ser inte röken av fruktförsäljaren innan vi lämnar dagen efter. Efter ankring i bukten innanför Punta Naranjo blir det natt segling mot Balboa. Ja egentligen har vi tänkt gå till Las Perlas öarna och fira Midsommar där. Men det blir motorgång hela dagen i motström och nivån i dieseltanken börjar bli låg, så vi ombestämmer oss och sätter kurs mot en ny marina som heter Vista Mar, ungefär 40 nm innan Balboa. En bit innan vi rundar Punta Mala, får vi en fin bris från väst som står sig genom natten och tar oss hela vägen fram till marinan. Det känns skönt att kunna stänga motorn och behålla dieseln i tanken. Vista Mar är en helt ny marina som inte ens finns med på sjökortet. De lär ha väldigt billig diesel, så vi fyller våra tankar och även två dunkar. Vi stannar bara ett par timmar innan vi ger oss av igen. Vi hinner se att det ligger ganska många långseglare här och bland annat en Svensk utan någon ombord. En av Katamaranerna här har fått ett blixtnedslag i masten som slått ut all el och elektronik ombord. Blixten slog dessutom ut många grannbåtar eftersom alla var anslutna till landström och därmed stod i kontakt med varandra. Det kan vara något att tänka på vid åskväder, koppla ur landströmmen. Vi fortsätter halvvägs till Balboa till en ö som heter Isla Otoque där vi ankrar i den södra, obebodda viken. Det är lite rulligt på ankarplatsen, men inte värre än att vi kan fira en lugn och behaglig midsommar med god midsommarmat på bordet och givetvis öl och en lille en. Det enda som vi saknar är nog nypotatis och jordgubbar, men man kan inte få allt. Efter 3 nätter går vi den sista biten in till Balboa vid Panamakanalens södra ände. På vägen passerar vi ett 40-tal ankarliggare som antinge väntar på kanalpassage eller på fraktbesked.

Undras om hon besökt hemmahamnen?

Utanför Balboa Yacht Club blir vi anvisade en boj alldeles utanför deras långa brygga. Härifrån kan vi hålla kontroll på alla båtar som går in och ut ur Panamakanalen eftersom de passerar bara 100 m utanför oss. Seglingen upp till Balboa är för oss en omväg på minst 250 sjömil. Anledningen till omvägen är ju att få våra beställda reservdelar skickade dit utan skatter, tullavgifter och andra avgifter som myndigheterna kan komma på samt dessutom mindre krångel. Så snart vi anlänt skickade vi mejl till företaget i England som skulle leverera den nya givaren till vindmätaren samt till Hallberg Rassey, där vi beställt några andra reservdelar, att det var dags att skicka dessa. Båda skickade iväg beställningarna på tisdagen, vindmätaren gick med DHL och HR delarna tyvärr med UPS. DHL levererade till kontoret i Balboa på torsdag eftermiddag och vi fick betala 17 dollar för tullens hantering. Med UPS tog det några dagar längre till Panama City, men där var det stopp. På hemsidan stod det ”held in warehouse och att det skulle levereras nästa dag.

Panama City skyline.

Dagarna gick och det blev många mejl till UPS kundkontakt i USA. Efter många påtryckningar från dem till deras samarbetspartner i Panama kom till slut leveransen på fredagen, en vecka efter DHL paketet. Visserligen tillkom inga avgifter men det hjälpte ju föga då vi fick betala dyra bojavgifter för en hel vecka extra. Ett tag hotade de med att vi skulle betala 250 dollar i tullavgifter, men det slapp vi då vi var en ”boat in transit, Swedish flag”, vilket också stod på alla handlingar. Kanske det hela bottnade i att de inte kunde läsa Engelska, språkkunskapen i Central- och Sydamerika är på en väldigt låg nivå. Väntetiden fördrev vi med promenader ut till Isla Flamenco, dit en ca 2 km lång konstgjord vägbank leder. Flera gånger besökte vi även det stora köpcentret, Albrook Mal som nog är det största vi någonsin sett. Minst tre gånger så stort som Väla.

Cuauhtèmoc, Mexico.

Ett trevligt inslag uppenbarade sig en morgon då flera stora skolskepp passerade alldeles utanför där vi låg. Det var fartyg från Brasilien, Argentina, Chile, Peru, Colombia, Venezuela och Mexico som på sin väg runt Sydamerika gästade Balboa innan de passerade kanalen. Det var första gången som Panama hade ett sådant fint besök. Under vår sista helg, var det öppet för besökande på båtarna och vi passade på att gå dit. Vi anlände strax efter 10 på förmiddagen och då var det lång kö. Det visade sig att man öppnade för besökande först kl. 12.

Vackra Cisne Branco.

Bakom oss i kön stod en man som vi kom att prata med, han på lite knagglig engelska men ändå fullt förståeligt. Det visade sig att han var där med sin familj och att de var från Venezuela men nu bosatta i Panama sedan 3 år tillbaka. Det blev en trevlig pratstund och väntetiden gick fort. Vi besökte ett par av skeppen och på det Venezuelanska skolskeppet Simon Bolivar, träffade vi åter familjen från kön. Vi kom i samspråk med en av besättningsmännen ombord och fick en privat guidning runt skeppet. Efter ett par timmar med rundvandring i den maritima miljön, försökte vi leta upp en buss som skulle gå direkt till Albrook Mal.

Alla är inte lika vackra!

En dam kom fram och undrade vad vi letade efter och när hon fick det klart för sig så erbjöd hon lift i familjens bil. De skulle nämligen på samma håll. Familjen kom från Colombia men var nu bosatt i Panama. Så genomgående kan vi nog konstatera att vi bara mött vänliga människor här. Vädret är vid den här årstiden väldigt växlande liksom det var i Costa Rica.  Det regnar nästan varje eftermiddag och regnet medför även häftig Åska. Inte så långa stunder men desto häftigare, vi är ju inne i regnperioden här.

 

Ska det regna så ska det!

Som tur var hade vi aldrig blixtnedslag i den omedelbara närheten. Vi hade också tänkt träffa vår kontaktman i Panama Karsten Staffeldt. Men det föll sig så oturligt att Karsten lades in på sjukhus preis då vi anlände. Vi hade hela tiden kontakt via mejl och han var hela tiden optimistisk och skrev att han nog snart skulle vara hemma och hoppades träffa oss innan vi lämnade. Vi hade ju träffat honom 2 gånger vid våra tidigare vistelser i Balboa och haft trevliga samtal ombord i vår båt. Karsten var kontaktperson för de båda Svenska långseglare-föreningarna JRSK och OSK och bistod seglare med väderinformation och information om besök på Galapagos. Han drev också ett nät på SSB- radion där han följde seglare på väg till och från Panamakanalen. Nu blev det inte som varken vi eller Karsten tänkt sig, utan vi fick avsegla utan att ha träffats. En vecka senare nåddes vi av ett kort mejl som tyvärr berättade att Karsten avlidit.  Efter att vi fått ut även den sista leveransen var det tid för avgång men helgen kom emellan. På måndagen tog vi bussen ut till Flamenco där vi klarerade ut och fick vårt zarpe för segling till Ecuador. Immigration vid Balboa Yacht Club stämplade våra pass och vi avgick kl. 12.00. När vi angjorde Balboa hade vi fullborda ett varv medsols runt norra stilla havet och vi korsade vår utgående rutt från Panamakanalen. Vi hade använt 4 år och 2 månader för rundan, varav ett års uppehåll i Hong Kong och ett halvt års vinteruppehåll på Vancouver Island. Den distance vi tilryggalagt i Stilla havet har vi inte riktigt kläm på men det torde röra sig om ca. 30.000 nm. Sedan vi lämnade Sverige för 5 år sedan har vi däremot seglat ca 37.500 nm, att jämföras med jordens omkrets vid ekvatorn som är 21.638 nm. Det börjar närma sig 2 varv runt vårt klot.

Venezuelansk besättningskvinna?

Vår privata guide.

Gäller att inte ta fel!

Galionsfigur, Libertad Argentina.

 

Costa Rica.

2018.05.03 – 2018.06.15. (Brev nr: 18.05.)

Det blir fin segling med vinden in från sidan de första timmarna. Senare vrider viden så att vi får den mer akterlig och kan bomma genuan. En timma efter midnatt dör vinden och motorn får träda i tjänst. Klockan fyra får vi åter vind med ett åskväder som ser ut att jaga ifatt oss akterifrån. Det kommer aldrig riktigt ifatt men bjuder på ett fint skådespel. På förmiddagen får åter motorn hjälpa till någon timma och likaledes på kvällen. Ja så håller det på, trots allt ganska mycket segling men motorn får stötta allt emellanåt. När det blir för magert med vind, bärgar vi seglen då de slår alltför mycket i dyningen. Det sliter mycket mer då än när man seglar med spända dukar. Vi ser en massa små skum bubblor som ligger och flyter på vattenytan. Marinbiologerna på Goblin berättar att det är en slags havssnigel som hänger under bubblorna och på så vis åker runt med strömmen. De har fiskat upp en för studie och de borde veta vad det är eftersom de är professorer i marinbiologi. På kvällen har vi åter blixtskådespel inne över land, men det håller sig där. Tidigt på morgonen passerar vi en handfull pangas som ligger och fiskar. De är säkert från Nicaragua, som vi nu har nordväst om oss. Några timmar senare, när vi seglar, sjunker plötsligt farten markant. Något verkar ha fastnat under båten och när vi tittar akterut så kan vi se några petflaskor som hänger en bra bit efter oss. Vi har fastnat i en ”long-line”. Genuan rullas genast in och vi släcker ut storseglet. När farten sjunker så släpper plötsligt linan och vi kan åter sätta segel och fortsätta. Detta händer åter lite senare och samma procedur får oss fria även den gången. Vi har inte sett någon vakare någon av gångerna och de transparenta petflaskorna som håller uppe linan, är näst intill omöjliga att upptäcka. Senare under eftermiddagen ser vi några fiskeflaggor men även ett par Pangas om ligger bredvid. Dessa långlinor har flaggor med jämna mellanrum och de är lättare att upptäcka. En Panga kommer upp till oss och visar vart den sista flaggan står och vilket håll vi skall gå. De visar stolta också upp flera stora Mahi-mahi som de fångat. Lite senare fångar även vi en liten Mahi-mahi som vi nog hade släppt tillbaka om inte kroken hade suttit i ena ögat som var helt sargat. Den räcker knappast till en middag men lite senare så fångar vi en liten till så då middagen räddad. Efter en hel dags segling så får vi starta motorn den sista timman innan vi angör Bahia Santa Elena i Costa Rica. Med den gula karantänsflaggan i riggen tjuvankrar vi på spegelblankt vatten strax bredvid Goblin som kommit in en timma tidigare. Det ligger även en amerikansk tvåmastare som är på väg norröver. Nästa kväll kommer de och hämtar upp oss för fisk-middag i Goblin. Mycket god mat och trevligt erfarenhets utbyte under aftonen. Under dagen har det varit varmt, vi mätte upp över 36 grader med en luftfuktighet på runt 70 %. Det är mer än vad man står ut med, tur att havet finns nära även om den svalkan är kortvarig. Vi upptäckte också att den öppningsbara vindrutan hade börjat släppa från sin aluminium ram. Så den blev limmad med sikaflex-typ tätning. Efter två nätter lämnar vi för att gå till Playa Del Coco där vi kan checka in. Det blir segling nästan hela vägen. Bakom Cabo Sant Elena får vi fallvindar på 24 knop och vi får rulla in på genuan. Vi upptäcker också att vårt vindinstrument inte längre visar rätt vindriktning. Det hjälper heller inte att vår Windex har hängt upp sig utan nu blir det känsla som gäller. På eftermiddagen ankrar vi utanför Playa Del Cocos och nästa dag tar vi dingen in för att checka in. Nu blir det inte mycket med det eftersom hamnkontoret är stängt. Ganska märkligt förresten, det finns ett hamnkontor och en hamnkapten men ingen hamn. Bara en stor öppen bukt med en massa båtar på bojar. Det är kanske en befordrings grej. Efter lång och trogen tjänst i ämbetet, så får man en hamn. Vi besöker även Immigration som också är stängt. Men någon har sett oss gå dit, för någon timma senare, när vi varit och handla, så stannar en bil och en man i bilen berättar att kontoret nu är öppet. Så stämplar i passet får vi. Nästa dag är det lång kö på hamnkontoret men så småningom får vi fyllt i en del papper. Nu är det tullens tur och den finns vid den Internationella flygplatsen. Bussen dit tar nästan en timma och stannar naturligtvis inte vid terminalen så det blir en halvtimmas promenad runt flygplatsen i stekande sol. Tullen ger oss tillfällig import av båten och därefter tillbaka till hamnkaptenen som ger oss ”cruising permit”.  Det första intrycket av Costa Rica är att det är mycket renare från sopor men också mycket dyrare. Matpriserna ligger i paritet med Sverige och restaurangpriserna något lägre. Inhemsk frukt är däremot ganska billigt. Vi hade också trott att det skulle vara mer djungel, men det är ganska så torrt här.

Något suddig Näsbjörn.

Efter 3 dagar ger vi oss av till en bukt som heter Bahia Huevos (Äggbukten), där vi ankrar några dagar. Vi badar och gör rent botten, går en promenad i land där vi ser Vrålapor och Capuchin-apor samt en  Näsbjörn som går och letar mat på stranden. Försöker komma nära Näsbjörnen och fotografera men det är lite för mörkt för att bilderna skall bli skarpa, dessutom så rör den sig hela tiden. Vi är 3 st båtar som ligger här, varav en avviker lite extra. Den heter ”Pacific” och är 86 m lång med en Helikopter på akterdäck och massor av andra ”leksaker”i ett garage under akterdäck.

Vi har inte plats för en sådan!

Vi har inte ens en Drönare på vårt akterdäck. Vi passar också på att plocka ner vår vindgivare från masttoppen och kan konstatera att den inte skickar tillbaka de spänningar som den skall, alltså är något trasigt inne i den. Lite snorkling blir det också men sikten är inte speciellt bra och det finns inga koraller. Fiskar i alla dess färger finns det ganska gott om så visst är det ända ganska fint. Efter några dagar tar vi farväl av Goblin och fortsätter utmed kusten. De har problem med en hydraulpump till autopiloten och skall försöka att fixa den i Playa De Cocos. Vi ömsom seglar och motrar och kommer via ankring i Bahia Brasilito, – Tamarindo och Bahia De Samara till Bahia Ballena som ligger strax innan Golfo De Nicoya. De tre första ankringarna är ganska öppna och obekväma där dyningen rullar in. Bahia Ballena är däremot mera skyddad och vi ligger lugnt utanför en liten fiskeby.

Regnperiod utan tvekan.

Det märks nu tydligt att vi kommit till en del av vårt klot där det regnar mycket. Det är väldigt grönt o djungel över allt. Det regnar också väldigt mycket om än inte varje dag. Mellan regnen kan det vara soligt och varmt, upp emot 36 grader och meden luftfuktighet på mellan 67 och 95 % relativ fuktighet så blir det svettigt, väldigt svettigt. På mornarna blåser det dessutom sällan så då är det värst. När det regnar så svalkar det ganska skönt och så kan vi samla vatten. Vi samlar från vår Bimini (solskydd) där vi monterat på rännor på sidorna. På en halvtimma kan vi då samla samla 40 liter vid en rejäl störtskur.

De finns inte bara i Kanada.

 

En bi-effekt från regnen är att floderna fylls på och sköljer ut en massa bråte, grenar, rotsystem och ibland hela träd. Dessa är då ofta så vattendränkta att de ligger djupt i vattnet och är svåra att upptäcka då de guppar upp och ner i dyningen, med andra ord lätta att segla på. En dag tog vi bussen till en liten by vid kusten som heter Montezuma. Här finns ett privat hotel som också har en Fjärils-voljär. Bussresan tog ca 45 minuter och förde oss igenom ett grönskande, vackert landskap.

På tur i Montezuma.

Montezuma föreföll att vara en vacker turistby inriktad på backpackers. Fjärilshotellet låg ett par km utanför byn uppför en lång, brant backe som fick svetten att rinna i floder. Det pågick samtidigt en cykeltävling där de deltagande skulle upp för samma backe. Det var så brant att cyklisterna fick zigg-zacka upp på lägsta växeln. Det är kanske därifrån uttrycket ”Montezumas hämnd” kommer. Vi fick en guidad tur i Fjärilarnas värld och fick se hur man samlar in ägg och kläcker till larver som man sedan föder upp på deras favorit blad.

Blue Morpho i olika stadier.

När de förpuppats placeras de ut i ett skåp med nätförsedd dörr, där de får kläckas till flygfärdiga fjärilar då de släpps ut i voljären. Ett mycket intressant besök som avslutades i Hotellets mikrobryggeri där en god weissbier avnjöts. Nedför backen gick det betydligt lättare men oj vad vi beundrade de kämpande cyklisterna. Efter 3 dagar fortsatte vi via ankring på öarna Cedros och San Lucas till Puntarenas som är en lite större stad. Den ligger på ett näs med havet på ena sidan och ett flodutlopp på den andra. Marinan ligger ett bra stycke upp i flodutloppet och kan bara nås på högvatten. Här fick vi förtöja vid en pontoon ute i floden och vid lågvatten stod vår köl djupt planterad i dyn. Vi gick till Puntarenas för att skicka iväg vår trasiga vindgivare till en firma i England som kunde tillverka en ny med vår gamla anslutning till mastbeslaget och på så vis skulle det bara vara att skruva dit den nya. Att vi inte köpte ett nytt instrument beror på att vårt Autohelm system består även av logg, ekolod och autopilot som alla hänger ihop. Byte av systemet skulle innebära omdragning av en massa kablar från masttopp via panel till autopilot. Ett icke helt lätt jobb med masten uppe. Nåväl, vi lyckades med hjälp av en pappershandel få förpackat givar instrumentet och skickat iväg det med prioriterad post till företaget i England. Det blev också lite felsökning och reparationsarbete utfört. Nu när det börjat regna rejält så upptäckte jag att det droppade in i min koj från taket. Det var så pass rejält att jag fick samla upp det i en bakplåt med hög kant. Frågan var då var det kom ifrån. Att plocka ner innertaket för inspektion var en omfattande operation som innefattade demontage av både skylight (takluckan) och innerramen till denna. Vi kunde lätta lite på innertaket vid ruffsidan och kika in, men det gav inte särskilt mycket. Då chansade vi på att det kom in antingen via grabbräcket på utsidan eller via ventilen på taket så båda demonterades och tätades om. Nästa dag så spolade vi med vatten på taket och det kom inte in något vatten. Men då Stina spolade på skotskenan på sittbrunn-sargen så rann det in rejält. Kunde det kanske vara bultarna till skotskenan? Att täta om dessa var likaledes ett ganska omfattande arbete som skulle få anstå tills vi låg stilla en längre tid i ett torrare klimat. Skotskenan är monterad ovanpå en teak garnering och i ena hörnet av denna kunde man ana en spricka mellan teaken och plast-sargen. Men även om det kom in vatten i sprickan, så måste det på något sätt igenom plasten. Teakgarneringen är monterad med skruvar som i sin tur är teak pluggade. Jag chansade på att hugga bort pluggen i hörnan för att täta om skruven. Döm om min förvåning när pluggen var borta, det fanns ingen skruv men ett snyggt borrat hål där vattnet via sprickan fritt kunde rinna ner. Ingen är perfekt, inte ens montörerna på Hallberg Rassey. Att vi inte har åtgärdat det tidigare beror på att vi för det mesta har haft vårt sittbrunns-tält uppe då det regnat och då täcker det in hela sargen. Efter montage av ny skruv med tätning så var problemet borta. Efter bunkring avgick vi på högvatten för att ta oss vidare söderut. Ankrar på eftermiddagen vid Isla Tortugs. Öarna verkar vara utflyktsmål för turister och på en av stränderna är det fullt med solstolar och en restaurang. Vi ankrar på sandbotten vid en grann-ö. Det blir en regnig helg så turistaktiviteten är ganska måttlig. Mellan skurarna badar och snorklar vi lite och passar på att skrapa rent lite på botten. Efter 2 nätter seglar vi vidare och via ankring i Bahia Herradura kommer vi till Bahia Manuel Antonio. På vägen dit blir vi anmodade att ändra kurs för att undvika en fisk odling. Det är ett projekt där man försöker odla en fisk som heter Parga och som vi tror är en slags Snapper. Manuel Antonio, där vi ankrar, är en välkänd nationalpark där det skall finnas massor av vilda djur.

Bambun växer hög.

Vi tar oss iland i den höga surfen men mötts av en parkvakt som talar om för oss att vi inte får gå iland och ännu mindre ankra i bukten, som tillhör nationalparken. Så det är bara att ta sig tillbaka till båten, lätta ankar och gå tillbaka ett par sjömil och ankra i en annan bukt vid Punta Quepos. Vi har fortfarande planer på att via buss ta oss till Manuel Antonio men då vi läser recensioner om parken på Google så blir vi tveksamma. Man måste betala en ganska dyr parkavgift och bör helst hyra en guide för att få fullt utbyte av besöket.

Capuchin Monkey.

Parken är ett turistmål och därmed oerhört välbesökt. I våra öron låter det som ett tillrättalagt Zoo där djuren inte är i burar. Verkar inte vara vår ”cup of te” så vi bestämmer oss för att hoppa över besöket och ta oss vidare. Nästa ankring blir resans värsta så långt. Pilotboken anger att det kan vara något rulligt på högvatten men det är ett understatement. Sjökortet visar en långsmal ö med ett rev på utsidan och ett rev mot land från norra udden. Innanför ön och söder om landrevet skall man ankra. Det ser bra ut, bara de att det finns inte någon ö. Bara 2 st grunda rev som skall skydda mot dyningen, men istället skapar kaos bland vågorna. Vi ankrar på lågvatten då det är som minst dåligt men vaknar upp mitt i natten av att det rullar fruktansvärt. Vi får ligga vakna tills det första morgonljuset visar sig, då vi ger oss av. Den tidiga avgången medför att vi kommer fram till Drakes bay innan lunch. På vägen har vi fiskat och fått en ganska stor Spanish Mackerel, en väldigt god fisk. Drakes Bay är ett riktigt regnhål, det lär falla nästan 4 m regn årligen. De ankrade båtarna här har stora plastdunkar längs sidorna för att inte sjunka efter häftiga regn. Här finns också en mysig liten by som lever på naturturism med vandringar in i Nationalparken Corcovado. Dessutom så arrangerar man båtturer ut till Isla del Caño som lär ha väldigt fin dykning och snorkling. Vi genomförde inte några av dessa turer men vandrade själv utmed en led.

Hängbron över floden.

Den började med att korsa ett vattendrag på en hängbro och fortsatte sedan utmed den norra kusten. När vi vandrat en timma stötte vi plötsligt på en flock Capuchin-apor eller som de också kallas, White-face Apor. De bryr sig inte särskilt mycket om oss och fortsätter sitt sökande efter mat. En del av dem kommer bara ett par meter ifrån oss. En del har små bebisar på ryggen. Efter att beundrat dem en stund går vi vidare och kommer till några höga Mangoträd.

 

Spider Monkey.

Här prasslar det i lövverket och en flock Spindelapor klättrar runt i sin jakt på Mango. De är större än Kapucinerna och verkar har långa armar, ben och svans. Svansen använder de lika flitig som armar och ben då de tar sig från träd till träd. Inte heller dessa verkar så intresserade av oss. Vi träffar inte på några Vrålapor, men vi hör deras vrål varje morgon och kväll.

 

 

Scarlet Macaw.

Andra som både hörsoch syns ofta är Scarlet Macaw’s. De tillhör de släkte som vi normalt kallar Arapapegojor. Ibland ser vi dem vid sidan av vägen in till byn där de sitter och mumsar på någon delikat frukt som de tycks gilla. Det finns också gott om Leguaner av flera sorter den vanligaste är den stora gröna leguanen. Vi lägger vår dinge vid ett dyk- och biggame fisk företag som ligger i mynningen till ån med hängbron. De har en väldigt vacker trädgård och vi har fått ett mycket vänligt bemötande. I byn finns ett par små affärer där man kan hitta det nödvändigaste och flera så kallade ”Sodas” som är en blandning av café och mindre restaurang.

Green Iguana.

Vi stannar i 5 nätter och trivs väldigt bra trots att det regnar en del.  När vi lämnar så har vi en lång dagsetapp framför oss, därför lämnar vi innan solen gått upp i halvmörker. Det blir som vanligt motor de första 5 timmarna, därefter kan vi segla i god vind och får till och med ta ett rev vid ett tillfälle. På eftermiddagen ankrar vi utanför Puerto Jimenez som ligger halvvägs in i Golfo Dulce. På kvällen njuter vi av en god middag på Mahi mahi. En liten en som vi fångade på vägen hit. Stina njuter inte lika mycket vid tillagningen, det regnar och fönster och takluckor måste stängas. Då blir det ganska svettigt vid spisen. Jimenez är en trevlig liten by med en ovanligt bra mataffär. Efter 2 nätter fortsätter vi i till Bahia Rincon och vi kan faktiskt segla i stort sett hela vägen. Det är en väldigt skyddad ankring som ligger längst in i Golfo Dulce. Vacker natur men i övrigt inte särskllt mycket att erbjuda. En lång promenad längs ed den lätt trafikerade vägen blir det, trots att jag dras med ett inflammerat knä. Efter 2 nätter fortsätter vi till en bukt på östra sidan av Golfo Dulce där det finns en privat Botanisk trädgård som heter Casa Orquideas. Vi ankrar längst in i bukten, tar sen dingen över till stranden vid den botaniska trädgården där vi möts av ägaren.

Agouti, släkt med Capybara.

Vi betalar parkavgiften och får en karta över trädgården som beskriver alla växter.  Det visar sig att enda sättet att komma hit är med båt, det finns nämligen ingen väg. De flesta gäster kommer med båt från de olika hotellen runt Golfito, som är huvudorten och ligger alldeles runt hörnet. Vi är de enda gästerna frånsett flera Capovar släktigar som smyger runt bland grönskan.

 

 

Cannonball tree.

Många fjärilar och fåglar och massor av exotiska träd och växter, en del av dem ganska ovanliga. Efter besöket får vi en störtskur över oss då vi kör tillbaka. Under loppet av 30 minuter, fyller vi våra 2 20 liters vattendunkar. Nästa morgon går det en liten Näsbjörn och letar mat inne vid stranden. Vi drar upp ankaret och tar oss de sista sjömilen in till Golfito som skall bli vår sista ankring i Costa Rica. På vägen in passerar vi ännu en obefintlig ö. Det vill säga den finns på sjökortet men existerar inte i verkligheten. Det kan vi med säkerhet påstå, eftersom vi passerar rakt över dess position utan att ekolodet ger utslag. För det mesta är dock sjökorten ganska bra om man bortser från djupangivelserna. Står det 24 m kan det mycket väl vara 5 m och vise versa. Rev och undervatten-stenar är däremot ofta riktigt utmärkta. Åtminstone de som finns på sjökortet, men det kan ju finnas andra som inte finns med? Golfito är huvudort i sydvästra delen av Costa Rica och var tidigare en stor utskeppningshamn för Bananer. Av olika anledningar upphörde detta och staden förföll i glömska och misär. Nu har däremot regeringen bidragit med hjälp och staden har rest sig igen. Man har fått en skattefri Zon som kanske bidragit en del. Staden ligger skyddat i en bukt där vi ankrar utanför några marinor. Vi använder oss av Land & Sea som drivs av ett par amerikaner som bosatt sig här för länge sedan. Det kostar 7 dollar om dagen för att lägga dingen här men för det får man även tillgång till Wi-Fi, duschar, tvättinlämning och kaffe på den trevliga verandan. På ankringen ligger endast en båt när vi anländer och den har Svensk flagga i aktern med hemort Stockholm. Det visar sig att ägaren är född i Frankrike men har bott i Sverige i 35 år. Med ombord har han ett Tyskt yngre par som hade tänkt sig att mönstra av på Fiji. På väg från Panama mot Galapagos bröt de Bommen och hamnade av någon obegriplig anledning här i Golfito. Det visar sig att det är inte det enda som är i dåligt skick ombord. Det är inte den första och säkert inte den sista långseglare som vi träffar på med alltför dålig budget. Det finns alltför många lycksökare som tror att när de väl köpt båten så är det bara att segla på och glömmer därmed att det sliter mycket på båt och utrustning med en hel del underhåll som följd. En dag när vi sitter på Land & Sea och tittar ut, tycker vi att vår båt har vuxit. Vid närmare beskådning ser vi att en Hallberg Rassey 42a kommit in och  ankrat strax bredvid oss. Ägaren heter Frank och har köpt båten på St Maarten i Karibien för ett år sedan. Lyckligtvis hade han den inte där då Orkanen Irma drog förbi. Nu har han ensamseglat från Panama men skall skeppa båten på fraktfartyg till Ensenada i Mexiko där han sedan skall segla hem den till San Diego.

Toucan bird.

Vi går en lång promenad upp i bergen/djungeln där vi ser en Toucan fågel i ett dött träd. Eftersom trädet är dött, finns där inga löv och alltså syns pippin för en gångs skull och vi får hyfsade bilder.  Torsdag den 14 juni Checkar vi ut från Costa Rica. Det är lite omständligt och tar nästan hela förmiddagen. Efteråt Handlar vi mat så att vi skall klara oss ett bra tag fram över tills vi kommer till Balboa i Panama. På eftermiddagen har vi tänkt gå till Posten för att posta ett brev till våra vänner i HR 39an ”Balance”, men ett störtregn sätter käppar i hjulet. I regnvädret kommer Goblin in och ankrar så vi trotsar vädret och kör över för en pratstund. På kvällen kör vi in till Fishhook som är en av marinorna. Vi äter en riktigt god middag i sällskap med Frank. Dagen efter är vi uppe innan det ljusnar och lämnar Golfito och Costa Rica, för att gå till Panama RP.  Det här kapitlet har ju handlat en del om djur och natur och det är ju inte så konstigt. Dels så handlar mycket om natur turism i Costa Rica och så har vi också ett genuint intresse av det, där av bildvalet. Det samlade intrycket av landet är att det är väldigt rent och ganska så organiserat med en fantastisk natur. At det är dyrare än t.ex El Salvador är därmed ganska naturligt. Väl mött i Panama.

Blue Morpho.

Owl butterfly.

El Salvador.

2018.04.20 – 2018.05.03. (Brev nr: 18.04.)

Vi kommer iväg kl. 06.45, efter att militären med hund inspekterat båten ännu en gång. De kommer 30 minuter efter avtalad tid, men det är väl som det brukar i Mexico. Ute på havet är det vindstilla så det blir som vanligt motorn som får stå för framfarten. Det är många Pangas ute och fiskar och en av dem kommer fram och frågar om vi har vatten. Stina hämtar en flaska som vi bollar över. Strax efter lunch kan vi sätta segel, men motorn får hjälpa till.

Fripassagerare.

Strax innan kvällen dyker Sulorna upp och bråkar om bästa platsen på pulpit. På kvällen har vi en tunn månskära som försvinner bakom horisonten vid elvatiden, sen är det kompakt mörker. Det är massor av mareld i vattnet Delfinerna lämnar vita spår då de far fram vid sina besök. På morgonen kan vi stänga motorn i ökande bris. Vi får till och med rulla in lite på genuan. Men säg den glädje som varar. Klockan 10 på morgonen dör vinden och vi får stötta med motor. Vid lunchtid kan vi åter stoppa motorn och segla i avtagande vind. Vi har nu Guatemala på vår babordssida. Vårt fiske är magert, endast en ynklig liten Bonito som förpassas tillbaka till havet igen. Däremot ser vi flera Marlin hoppa högt upp i luften. Vi ser också en Sailfish som med uppspänd ryggfena simmar i ytan. Hela segelfenan syns ovanför ytan under en kort stund. Strax efter midnatt andra natten har vi ett rejält åskväder för om oss över El Salvador. Det närmar sig oroväckande och himlen lyses upp av ständiga blixtar. Vi drar oss lite österöver för att, som vi tror, undvika det värsta. Under en kort stund får vi 28 knops vind rakt i stäven och regnet vräker ner. Det verkar dock som det värsta går söder om oss och det kommer aldrig riktigt nära. Men det är alltid olustigt med åskväder i tropikerna, man vet aldrig vilken väg det tar. Efter ett par timmar har det dragit bort över havet och vi kan sakta ta oss vidare.

Är det här vi skall in?

Klockan sex på morgonen så ankrar vi strax utanför revet där vi skall ta oss in i lagunen vid Playa del Sol. Vi har fått en tid klockan 07.20 då lotsen skall möta oss. Medan vi väntar studerar vi de brytande vågorna över revet. Det ser ganska skräckinjagande ut och vi undrar hur det skall gå att komma igenom den häxkitteln. Efter att ha studerat revet en stund, kan vi dock urskilja ett område där det inte bryter så mycket. Ibland kommer det ett brott men däremellan så är det lugnare perrioder med ganska hög dyning men inga brott. Vi har aviserat vår ankomst via VHF-radion och vid avtalad tid kommer det en liten Panga med 2 man ombord. Han som kör är lokal ”pilot” och så har han med Bill som är Amerikan och som översätter från Spanska. Det är högvatten nu och det är enda lämpliga tidpunkten att gå in. Vi följer efter pangan när det kommer en lugnare period och vi har inga som helst problem med brottsjöar, så efter 5 minuter är vi över sandreveln och i lagunens lugna vatten. Vi förtöjer vid en pontonbrygga som tillhör resorten och mittemot oss ligger våra vänner i katamaranen ”Goblin”. En stor delegation från resort, myndigheter och övriga seglare, välkomnar oss med vars en drink och en påse innehållande broschyrer om landet och en halv flaska inhemsk Rom. Inklareringen går smidigt och så är vi i ett nytt land. Jag nämnde Bill tidigare, han och hans hustru organiserar något de kallar El Salvador Rally. Riktigt vad det innebär har vi inte kommit underfund med, men de hjälper alla seglare som kommer hit och de arrangerar en massa jippon och sammankomster och är behjälpliga med information om landet.

Poolparty!

Så efter att vi sovit några timmar, bär det iväg på en pickup till en poot-luck hos ett Amerikanskt par som valt att bosätta sig härnere. De bor i en vacker villa med tomt ut mot vattnet och med 3 st simbassänger. En lite större bassäng och två mindre varav en för barn och en under ett skuggande tak som ger betydligt svalare vatten. Det blir en trevlig eftermiddag med massor av bad och med god mat och vi träffar många nya bekantskaper. De flesta verkar stanna här en längre tid och känner varandra sedan länge.  Man har denna sammankomst varje söndag eftermiddag som ett stående inslag. Nästa morgon kommer Allan på Goblin och berättar att de hyrt bil i 2 dagar och frågar om vi vill vara med. Det vill vi naturligtvis gärna. Innan vi far iväg så hinner vi plocka ner vår genua för att kunna serva Furlexen. När den kommit ner så upptäcker vi att en våd har gått upp i toppen.  Reparationen får dock anstå till vi kommer tillbaka från vår biltur, för på eftermiddagen drar vi iväg. Vi kör västerut mot en stad som heter La Libertad men innan vi kommer dit så besöker vi en nationalpark som heter ”Parque National Walter Deininger”. Här tar en Guide med oss på en dryg timmas promenad som inte ger särskilt mycket. Vi ser en massa träd och någon enstaka fågel men det var likväl skönt att få sträcka på benen. Efter parkbesöket, fortsätter vi till La Libertad där vi kort stannar till vid stranden. Goblinarna har tänkt att body surfa men finner inte ställe

Vi kan kalla den Trädhäger!

Nästa morgon äter vi frukost på en trevlig restaurang med servering alldeles vid en flod. Utsikten bjuder på många sorters fåglar men tyvärr också på en massa sopor i vattnet. Efter frukost går vi till stranden så att Goblinarna kan surfa. Stina och jag nöjer oss med att bada fast Stina provar nog lite vågsurfning utan bräda men det slutar med att hon fyller baddräkten med sand. Strax innan lunch kör vi tillbaka mot båten men innan vi kommer dit, tar vi en avstickare till den närmsta staden som heter Zacatecoluca. Här äter vi lunch och handlar in mat. Stina försöker också att ta ut pengar i 3 olika ATM-maskiner men ingen av dem vill ha med Stina att göra, så det blir inga pengar. Betala med kortet går däremot bra så hon lyckas köpa ett sim-kort med 10 Gb data. Efter en skön natt i kojen ombord så tar Stina fram symaskinen och lagar den spruckna sömmen i genuan. Då vi seglade hit upptäckte vi också att både motorlanterna och däcksbelysning slutat fungera, så Stina hissas upp i masten och byter dessa. Samtidigt passar hon på att inspektera den stående riggen och bättrar på segelskydden på vantspridarna. Att det är Stina som utför arbetet har sina naturliga orsaker, hon är lättare och jag är starkare. När jag på eftermiddagen är inne på internetbanken kan jag konstatera att marinan i Chiapas, trots att vi betalade kontant, även har lyckats att dra hamnavgiften från mitt konto. Men efter mejlkontakt, så sätter de tillbaka beloppet på kontot och beklagar misstaget. Vi går en promenad längs stranden utmed havet bort till lagun inloppet. Där står en kille med ett böjt fiskespö, det vill säga med ett rejält napp. Efter en stund kan han landa en nästan en meter lång Rosterfisk. När vi kommer tillbaka blir det bad i bassängen.

Utflykt i mangroven.

Nästa dag har vi åter hyrt bil, men den skall komma först efter lunch, så vi hinner med en pangatur bland öarna i mangrovedeltat. Det är ett eldorado för fåglar, mest olika sorters egrettfåglar och hägrar men även rovfåglar, vadarfåglar och kungsfiskare. Efter lunch kommer vår hyrbil. Den levereras från San Salvador som ligger ca 1,5 timmars bilväg från vår marina. Jag nämner det för att killen som levererar bilen lyckas låsa in nycklarna i den. Efter kontakt med hyrfirman får han besked att helt enkelt bryta upp dörren med påföljd att det blir stora märken i dörrkarmen mot taket. Jag undrar vem som får stå för den reparationskostnaden om den nu blir åtgärdad.

Ännu en häger.

Så småningom kommer vi ändå iväg och startar med att köra till den Internationella flygplatsen för att försöka ordna pengar. Samma resultat här som tidigare, inga pengar till Stina och inte finns det något växlingskontor heller. Vi får tips om en annan ATM maskin som mest ser ut som en enarmad bandit. Men när Stina drar i armen eller rättare sagt sätter in kortet och slår koden så får hon tydligen 3 körsbär, för ut kommer en massa dollar. Ja valutan i landet är amerikanska dollar. Vi krånglar oss vidare och lyckas utan alltför mycket besvär ta oss igenom huvudstaden San Salvador. På smala vägar tar vi oss upp till en park längst upp på vulkanen Quezaltepec, men den är tyvärr stängd då vi är lite för sent ute. Så vi kör ner på baksidan av vulkanen i skymningen och hamnar på oklara vägar i den lilla staden San Juan De Opico. I ett hörn vid torget står en polis som vi rådfrågar om hotell.

You can check out any time you want but you can never leave.

Först verkar det osäkert om det finns något sådant men med hjälp av en taxichaufför lyckas man komma fram till att det nog finns ett boende med det klingande namnet Hostal California. Det är stängt men med taxikillens hjälp så lyckas Jennifer från Goblin spåra upp ägarinnan som naturligtvis öppnar upp för oss. Efter en god middag på en trevlig uterestaurang brakar ett ordentligt åskväder loss. Men då ligger vi redan i våra sängar och somnar till tonerna av Tors hammare. Att det rinner in regnvatten längs en av väggarna spelar ingen roll, det fortsätter säkert vidare till våningen under. Nästa morgon går vi en promenad i byn. Vid torget träffar vi på en ung kille som pratar bra engelska. Han heter Obe men kallar sig Obi efter Obi one Kanobi i Star Wars. Han och hans kompis har ett café i byn som han gärna vill att vi besöker.

Så kunde man också bo.

Men först kör vi ut en bit utanför staden där vi besöker en arkeologisk utgrävning som heter Joya De Ceren. Det är en bosättning från 700 e.kr. som begravdes under askan av ett utbrott av Loma Caldera vulkanen. Den är klassad som ett Världsarv av UNESCO för att den som det heter är ”the best preserved Pre-Hispanic village in Mesoamerica”, vad det nu innebär. Vi är väl måttligt intresserade av gamla stenhögar men parken runt om kring var vacker och så såg vi en vacker Motmot fågel. Efter besöket körde vi tillbaka till Opico och besökte Donde tu quieras coffee. Obi har en tysk flickvän och har varit i Tyskland flera gånger. Hans kompanion har fått någon fin utmärkelse för sitt sätt att göra olika sorters drycker på kaffe och han gör en alldeles excellent Cappuccino till mig. Efter vår kaffepaus kör vi vidare till en by som heter Chalchuapa där vi tittar på en ännu större forntida stenhög.

Kändis eller?

Denna gång på ett Maya tempel som heter Tazumal. En byst utanför entreen talar om att även Ernesto ”Che” Guvara har besökt platsen. En stor Leguan kryper på en av murarna och en vacker Motmot fågel poserar för vår kamera. Vi passar på att äta vår medhavda lunch innan vi far vidare till den lilla bergsbyn Conseption De Ataco där vi hittar ett trivsamt boende mitt i byn. På kvällen har vi fått tips om en bra restaurang som skall vara specialister på Pizza. Mycket riktigt så blir vi serverade den bästa Pizzan som vi ätit utanför Italien.

Vedeldad pizzeria!

På vägen dit passerar vi en annan häftig Pizzeria som är inrymd i en ombyggd Volkswagen med vedeldad ugn. Pizzorna lär emellertid inte vara i samma klass som de vi åt. Byn är väldigt mysig om än lite mer turistisk. Det vill säga vi möter några få turister varav några bor på samma boende som oss. Nästa dag har vi ordnat en tur till en Nationalpark med Hotellets ägare. Parken ligger inte så långt från byn där vi bor om man mäter fågelvägen. Det vi har missat är att för att komma dit så måste man köra ända ner till kusten och sen följa den norrut innan man kör in mot parken på en av de sämsta vägar vi åkt på. Inte så att den är speciellt smal och slingrig men underlaget är så dåligt att man bitvis måste sitta med öppen mun för att inte tänderna skall skaka så att plomberna ramlar ut. Parken heter El Impossible och gör skäl för namnet, det tar ca 2 timmar att ta sig dit. Som tur är har Hotellägaren en fyrhjulsdriven Suv. Vår hyrbil hade definitivt inte klarat den sista vägen.

Motmot Bird

Vid park-entreen får vi en guide som går med oss på vandringen som tar ca 4 timmar och är väldigt jobbig i den bergiga terrängen. Naturen är vacker men vi ser inte så många djur. Ett Bältdjur ser vi alldeles i börja och En slags Tucanfågel uppe på det högsta berget. Efter ytterligare en natt i Ataco, kör vi vidare på Ruta De La Flores. Vägen går uppe bland bergen och det är mycket vackert med frodig grönska som ibland avlöses av kaffe odlingar. Nedskräpningen här är inte heller så påtaglig som längs med de större vägarna. På eftermiddagen hittar vi en väg som leder upp till en stor sjö, Lago De Ilopango, och ett område med ett par slocknade vulkaner. Vägen finns inte med på vår karta men det beror snarare på att man inte kan rita kartor än på att den skulle vara obetydlig och smal, för vägen är fin och ganska trafikerad av turister. Vi hittar ett boende strax innan vägs ände där vi installerar oss i ett rum som stinker av mögel. Det verkar komma från duchen så den dörren stänger vi och så öppnar vi dörren ut, alltmedan vi bilar vidare till en utsiktspunkt vid vägens slut.

Izalco insvept i molnen.

Här har man fin utsikt mot den närliggande vulkanen ”Izalco” och den större vulkanen ”Ilmatepec” eller Santa Ana som den också kallas. Den senare planerar vi att bestiga i morgon. Det finns en naturstig runt utsiktspunkten som går runt en gammal övervuxen krater. För en liten slant, får vi en guide som visar oss runt bland alla växter och fåglar. När vi kommer tillbaka till vårt boende så har det mesta av mögeldoften vädrats ut och vi sover gott. Nästa morgon är det samling på parkeringen vid vårt boende. Det visar sig att vi inte är ensamma med att bestiga vulkanen. Även ett par hundra skolungdomar har någon sorts friluftsdag och har tänkt sig samma tur. Alla får vi betala en avgift till guiderna, men dem ser vi inte röken av på hela vandringen.

På toppen av Santa Ana vulkanen.

Vi ger oss iväg och efter ett par kilometer kommer vi till en plats där vi får betala en parkavgift för att bestiga vulkanen. Vi väntar till de flesta har betalt och gett sig iväg, innan vi fortsätter. Hela turen upp tar ca 2 timmar och är bitvis lite jobbig med lösa stenar som lätt rullar iväg. Belöningen är en bedårande utsikt och en vacker krater med grönskimrande, ångande vatten. Vulkanen är 2381 m.ö.h. så den är högre än Kebnekaise. Vi är bland de sista som börjar nedfärden och kvar efter alla skolungdomar ligger en väldig massa PET-flaskor och annat skräp som vi och parkguiderna hjälps åt att plocka upp. Miljömedvetandet är tyvärr väldigt lågt i detta landet och där har naturligtvis regering och myndigheter ett stort ansvar. Det är på skakiga ben vi kommer ner och får oss en dusch innan vi sätter oss i bilen för att köra tillbaka till våra båtar. Att i mörker ta sig igenom huvudstaden San Salvador, är ett konststycke i sig. Google Maps i all ära, men då vägarna är avstängda för reparationer, broar saknas och påfarter är omöjliga att hitta då får man lita till sitt eget vägfinnande. Vi irrar nog runt i en timma innan vi hittar en obetydlig skylt som leder oss via en omärkt påfart, in på rätt väg.  När vi kommer hem till båten upptäcker vi att det är vatten på salongsbordet och att mattan under är våt. Vi har låtit vårt skylight stå öppen med ett regnskydd över men det har inte varit tillräckligt. Enligt vår båtgranne hade de ett rejält åskväder med skyfall och mycket vind för 2 dagar sedan. Inget större problem, mattan torkar på några timmar dagen efter. Vi har bilen hela förmiddagen även den dagen, så Stina åker iväg med Goblinarna för att storhandla i Zacatecoluca medan jag skriver färdigt och uppdaterar vår hemsida.

Kal öl, varm pool!

De sista dagarna fixar vi lite smått och gott på båten, seneftermiddagen tillbringar vi i poolen med en sundowner. På torsdagen checkar vi ut från El Salvador och köper 7 st 5 gallons vattenflaskor som vi fyller upp våra tankar med. Vattnet på bryggan kommer från en källa i land och är lite bräckt nu efter torrperioden. Klockan 17.00 lämnar vi för att på högvatten gå över sandrevet med hjälp av lots. Vi har det gamla spåret att gå på, så vi hade säkert klarat det utan lots men han ingår i hamnavgifter och kostar oss inget extra. Vi följer bakom Goblin och det går bra ända till vi är nästan över. Då kommer det en hög dyning som vi möter precis innan den bryter, då den är som högst. Vi får ingen översköljning men ramlar ner på baksidan av vågen med en smäll. Båten är byggd för att klara det så allt går ändå bra. Väl ute sätter vi segel och stävar mot nya äventyr.

Vår bryggkompis.

White morf!