USA, Washington till Kalifornien.

2017.09.11 – 2017.09.26. (Brev nr: 17.07.)

Washingtons ogästvänliga kust.

När vi rundar Cap Flattery, vinkas vi farväl av en Havsutter som lojt ligger och knäcker musslor mot en sten på magen. Vi påbörjar vår segling mot tropikerna och det innebär också havssegling över gungande oceaner. Vår tanke från början var att segla nonstop ett bra stycke ner till California gränsen, kanske ända till San Francisco.  Vädret ville dock annat, eftersom vinden uteblev nästan helt. Så första dagen gick vi för motor till en liten fiskehamn som heter La Push. Inloppet bakom en hög klippa, är ganska smalt upp i en flod. Inget ställe man skulle angöra i hårt väder, Dessutom måste man undvika en massa Lax-garn just innanför pir-armen. Vi fick bra hamnplatser bland mestadels fiskebåtar.

Lax- röda inuti

Efter angöring tog vi en promenad ut på piren. Där låg det en laxfiskare som erbjöd oss en 3 kilos Silver-lax för en billig peng. Så kvällens middagsval blir lätt. När vi kommer tillbaka till båten så kommer en fiskare in och gör anspråk på vår plats. Självklart flyttar vi över till platsen bredvid.Han tycker nog att vi är väldigt tillmötesgående och ger oss 2 st nyfångade ”Rock-fish”. Så nu får vi äta fisk i flera dagar. Men vi klagar inte, bättre mat kan man knappast få.

 

Rock fish-röda utanpå.

Efter middagen tar vi en promenad på stranden. Här ligger det ilandflutna stockar och träd i en sällan skådad omfattning. Nästa morgon avgår vi tidigt och fortsätter söderöver. Det är ganska tät dimma och Moon försvinner snabbt ur sikte. Vid middagstid lättar dimman något och solen börjar trycka igenom. En svag bris börjar bygga upp och vi kan stötta lite med segel. De 3 sista timmarna kan vi segla utan hjälp av motorn i ökande vind. När vi anländer till Grays Harbour blåser det ganska friskt. Vi ankrar bakom Point Brown i det stora öppna floddeltat. Vi får bra fäste för ankaret, så vi ligger tryggt under natten trots den starka vinden och den lite krabba sjön. Nästa morgon har vinden bedarrat och vi fortsätter för maskin. På vägen ut ur deltat, passerar vi många Lax-fiskebåtar som ser ut att kämpa sig till bästa stället att lägga ut sina nät. Motorgång hela dagen med mycket lite hjälp av seglen. På eftermiddagen seglar vi igenom stora flockar av sjöfågel, mestadels någon sorts Liror. Vi ser också några Knölvalar som inte visar oss något större intresse. Kanske deras jakt på fisk som drar till sig alla fåglar? Vi Passerar in mellan pirarmarna till Columbiaflodens utlopp som här är nästan 2 sjömil brett och går i medström upp de 12 sjömilen till staden Astoria, där vi lägger till i marinan.  Här blir vi liggande i en vecka i väntan på bättre förutsättningar för vidare segling. Marinan ligger alldeles intill den långa Megler Bridge, som med sina 6,5 km förbinder Oregon och Washington. Första dagarna är det soligt och vindstilla för att sen avlösas av sydvästlig kuling och regn. En dag får vi även en varning för Tornados i området men som tur är drabbas vi inte av någon.

Trångt i marinan?

Två st Kryssningsfartyg besöker Astoria under vår vistelse. De lägger till alldeles utanför marinans vågbrytare så man får intrycket av att de ligger i marinan. Tusentals människor väller iland till de väntande suvenirtälten och rundtursbussarna och den lilla staden kryllar plötsligt av turister. Vi passar på att byta olja och oljefilter på motorn. När vi tömt motorn på olja så visar det sig att vi inte har fler filter så vi genomkorsar staden i jakt på ett sådant. Efter ett par försök, hittar vi en båtaffär som visserligen inte har några filter men som kan få fram dem från en annan affär på andra sidan Columbiafloden. En av deras anställda bor på den sidan och han plockar upp 2 st som vi kan avhämta dagen efter. Det visar sig att det är Volvo orginalfilter och priset är betydligt billigare än i Sverige. Ingen extra kostnad för transporten, det ända som grämer oss är att vi skulle beställt fler. En av dagarna får vi besök av Greg och Susan. Greg är en gammal bekant från den tid jag (Janne) bodde i Portland och arbetade i St Hellens. Det blir ett trevligt möte med restaurangbesök och massor av prat om tiden som gått sedan vi senast träffades för 25 år sedan.

Bron över Columbia river.

När vädret förbättras lämnar vi Astoria för att gå ca 10 sjömil ut i flodmynningen till en kanal i ett delta alldeles innanför North Head. Fin medström ut genom floden men motström upp i kanalen som dock inte är särskilt lång. Vi ankrar en bit upp men det blir en orolig natt med tidvatten som vänder och med fiskebåtar som dundrar förbi på morgonkröken. Så efter frukost fortsätter vi upp till Ilwaco marina längst in i den muddrade kanalen. Långpromenad på eftermiddagen till den närmsta affären. Det är inte ovanligt med upp till en timmas promenad till närmsta affär som oftast ligger i utkanten av städerna. Alla familjer tycks ju ha minst 2 bilar och kollektivtrafiken är mycket dålig om den ens existerar. Nästa morgon trotsar vi den vindfattiga prognosen och ger oss av efter att vi toppat upp dieseltankarna. Coast gard annonserar att båtar under 40 fot inte bör gå ut över baren i flodmynningen eftersom dyningen fortfarande är hög. Vi är ju precis över 40 fot så det bör gå bra. Vi har dessutom medström så det blir lite extra besvärligt med strömmen mot dyningen. Båten rullar och kränger men allt går bra och väl ute så blir förhållandena mycket bättre.  Det blir motorgång över ett vindstilla hav i nästan fyrtio timmar innan vinden behagar bygga upp vid midnatt andra natten. Vi har besök av Delfiner och Dalls tumlare vid ett par tillfällen och ser även många Sjölejon och ryggfenor av de lustiga ”Sun fish”. Vad de heter på Svenska vet vi inte. En och annan Albatross och Pelikan glider förbi och Liror ligger i stora flockar på vattenytan i väntan på vind. När vinden väl kommer så är det med besked. Från början har vi ett rev i storseglet och ett i genuan men vid vaktbytet kl. 3 på morgonen så tar vi ytterligare ett rev i båda seglen. Vindrodret får jobba i den besvärliga sjön och med vinden rakt akter ifrån. Vindriktningen står konstant men styrkan varierar mycket. Vid ett tillfälle har vi ganska lite vind och seglen tenderar att börja slå mot riggen. Vid ett par andra tillfällen har vi så mycket vind att vi beslutar oss för att plocka ner storseglet helt. Vid dessa tillfällen påverkas beslutet även av att vi behöver gippa seglen för att undvika att komma för nära land. När det blåser över 25 knop akterifrån, så går båten lika fort med enbart Genua och vid vissa tillfällen har vi nu 30-35 knop. Fjärde natten närmar vi oss San Francisco med beräknad ankomst innan gryningen. När vi närmar oss Point Rays, som ligger 25 sjömil innan SF, så dör vinden och vi beslutar oss för att gå in bakom udden och ankra i Drakes Bay. Moon har kommit in ett par timmar före oss och vi ankrar en bit från dem på platt vatten. Efter några timmars djup sömn, vaknar vi i en stilla vik bland några andra segelbåtar. Solen gassar och det är varmt och skönt. Efter en skön dusch på akterdäck och en god frukost ger vi oss av mot storstaden.  Det enda negativa är att vi har fått besök av ett hundratal flugor, trots att vi är nyduschade. Orsaken är troligen att det går en massa kor på de sönderbrända sluttningarna och det ligger en stor flock Sjölejon i strandkanten. Flugsmäcken kommer fram och jakten börjar. Går för motor mot Golden Gate och möter några Knölvalar som ser ut att jaga fisk. Nu när vi avverkat ca två tredjedelar av USA:s västkust, har vi planerat ett lite längre stopp i San Francisco men mer om de i nästa resebrev.

Drivved på stranden i La Push.

Spårvagn i Astoria.

 

 

Annonser

Segling i Strait of Georgia och -Juan De Fuca.

2017.08.10 – 2017.09.10. (Brev nr: 17.06.)
Vi lämnade Köpenhamn strax före kl. 14 och landade i Vancouver kl 19 samma dag. Ganska praktiskt men oj vad vi var trötta. Liv låg lika fint som vi lämnade henne om än lite dammigare. Vår plan var att redan dagen efter lämna med tidvattnet, men då vi skulle betala visade det sig att det blev billigare att ligga kvar för månadshyra än att betala dygnshyra för sista månaden. Dessutom fick vi erbjudande att åka bil till den lite avlägsna stormarknaden så det avgjorde att vi blev kvar en dryg vecka för att fixa lite installationer och lite underhåll. Vi gick också långa promenader och passade någon gång på att plocka Björnbär. De växer nästan överallt och inte många plockar dem, så det gick snabbt att få ihop några liter av de söta bären.

Här kommer en boj seglande.

Den 18e augusti var vi redo att ge oss iväg med det utgående tidvattnet. I sol från en blå himmel seglade vi i laber bris över till Nanaimo där vi ankrade vid Newcastle Island. Här blev vi liggande i 3 nätter, med promenader på ön och besök i Nanaimo. Sen fortsatte vi genom Dodd Narrows, där tidvattnet tryckte genom oss med bra fart. På eftermiddagen ankrade vi vid Dunsmuir Island strax utanför Ladysmith, där vi spenderat vårt vinteruppehåll. Vi tog dingen in och träffade alla vänner i marinan. På kvällen var vi bjudna till Jim och Deb i deras båt på lite trevligt snack. Efter 2 nätter fortsatte vi söderut genom Stuart chanel och Sansum narrows för motor, i det vindstilla vädret. Väl igenom sunden fick vi frisk vind och kunde segla sista biten till Todd inlet där vi ankrade bland många andra båtar.

Parlamentsbyggnaden i B.C.

Dagen efter tog vi bussen in till British Columbias huvudstad Victoria. Vi hade ju varit här en gång tidigare under senvintern men ville gärna se hur det tedde sig under sommar och turistsäsong. Vi är ju inte speciellt storstadsfrälsta men någon gång kan det ju vara kul med lite kontraster och lite stadspuls. När vi kom tillbaka hade Moon kommit in och parankrat med oss och vi hade en trevlig kväll tillsammans med grillning på Livs akterdäck. Vi har ju en gasolgrill på vår akterpullpit, som vi andvänder flitigt nu när det är varmt och soligt. Nästa förmiddag avgick Moon för att hämta sina försegel som var på service i Sidney som ligger strax norr om vår ankring. Medan Stina stannade ombord så tog jag mig iland för att besöka Butenchart Garden, en stor trädgård om är anlaggd i ett gammalt kalkbrott.

Så vackert kan det bli i ett Kalkbrott.

Det är en välbesökt turistatraktion med massor av besökare från hela världen. Det är fantastisk vackert och man har utnyttjat de djupa hålen i kalkbrottet och fått en underbar anläggning. Allternativet med ett naket kalkbrott hade varit ett djupt sår i naturen. Speciellt vackra var The sunken garden, Rosegarden och The Japanese garden. Promenaden runt tar en dryg timma om man avstår från att studera varje växt. På eftermiddagen ger vi oss iväg och kan till en början segla lite, men strax innan Sidney får åter motorn stå för framfarten. Efter några timmar ankrar vi vid Sidney Spit, en låg sandö som delvis är en ”National Park”. Det är många båtar på ankringen men vi hittar en bra plats nära dingebryggan. Dagen efter går vi en långpromenad på ön. Skyltar iland varnar för att det finns en Puma på ön. Lite senare träffar vi några som bor här och de bekräftar att man fångat en Puma på de viltkameror som finns utplacerade.

Solnedgång över Vancouver Is.

Det finns en för stor stam av Hjort här och även mycket Gäss, så någon brist på mat har den nog inte. Under vår promenad på den norra delen av ön ser vi den inte och den har mest setts till på den södra halvan, men de är naturligtvis rörliga. På eftermiddagen fortsätter vi upp till Ganges på Salt Spring Island för att vi tror vi skall hitta Moon där. Vi har lånat en Pilot Bok av dem över Stillahavskusten och den vill vi lämna tillbaka. Då vi inte hittar dem där och det dessutom är trångt om ankarplatserna så går vi till grannviken ”Long Harbour” där vi ankrar på platt vatten. Som vanligt så grillar vi på kvällen. Sedan vi kom tillbaka från Sverige har vi använt grillen för nästan all matlagning, då vädret varit så fantastiskt fint. Long Harbour blir vår sista Kanada ankring. Dagen efter går vi till San Juan Island där vi checkar in i ”Friday Harbour”. När vi skall lämna tullbryggan kommer den tyska båten Su An in. Senast vi såg dem var i Geographic Harbour i Alaska. Det blir ett kort möte men vi lär säkert mötas längre fram. Dagen efter besöker vi tullkontoret uppe i stan för att få förlängt våra personliga uppehållstillstånd. Det är inga problem, eftersom vi kan visa upp våra biljetter från Sverigeresan. Efter det går vi till Stormarknaden för att handla och sen en runda genom den pitoreska staden. Pitoresk enligt Amerikanska mått, vi som är bortskämda med skärgårdsidyll från väst- och ostkusten blir tyvärr inte så imponerade.

Mount Baker i kvällsljus.

På eftermiddagen tar vi oss vidare till Hunter bay på Lopez Island där vi ankrar i den öppna men lugna bukten. Nästa morgon lyfter vi upp dinge och motor och sjöstuvar. I väntan på rätt tidvatten blir det en dusch på akterdäck och vid lunchtid ger vi oss av för att korsa ”Strait of Juan de fuca”. Vindstilla när vi lämnar men en kort bit ut på sundet så plockar vinden upp och vi sätter segel. Vinden ökar efterhand och vi får ta in ett rev. När vi kommer över till fastlandet och rundar Point Wilson får vi vinden från land och byarna är så kraftiga att vi tvingas ta ner storseglet. Vi passerar Port Townsend och kommer till Indian Island, där vi går in i en smal, grund ränna bakom ett sandrev fullt med sovande Sälar.

Strandliv.

Rännan leder in till Killisut Harbour, en ganska stor lagun, där vi ankrar för ett par dagar. Idylliskt med mycket sjöfågel och hjortar på stranden.
En av dagarna använder jag för lite båtfix. Den gamla voltmetern ersätts med en ny sofistikerad typ som med hjälp av en shunt mäter ingående och utgående ström i batteribanken och därmed även utnyttjandegraden. Hitintills har vi aldrig varit under 95 % men det lär bli större förbrukning i tropikerna. En annan käpphäst som vi dras med är den elektriska stoppen till motorn. Det fungerar som det skall då motorn är någerlunda sval men så fort motorn är riktigt varm så går det inte att stoppa med start/stopp-nyckeln. Jag har många gånger trott att jag fixat problemet men det har ständigt återkommit. När det uppstod så bytte vi nyckelsats utan att det hjälpte, sedan har vi bytt solenoiden på motorn utan att det hjälpte. På tips från Annika så har vi dragit en separat minusledare från startmotorn till motorblocket och det hjälpte, då fungerade det perfekt. Det finns ett relä i el-boxen på motor som skall dra och ge minus till motorblocket vid start och stopp, detta relä har vi bytt utan att det hjälpte. Reläet drar vid kall motor men inte då den är varm. Det finns naturligtvis en orsak till att Volvo inte har velat ha minus på motorn kontinuerligt, kanske har det med galvanisk vandring från propeller och axel till närliggande båtar. Men att sätta känsliga elektriska komponenter direkt på en motor förefaller att vara alldeles huvudlöst. I vilket fall som helst så fungerar det inte som det är tänkt. Så vi har fortfarande inte löst problemet men konstaterat var felet ligger. Det får väl bli en pemanent minusledare till motorblocket. Om någon som läser detta, har erfarenheter av problematiken så är vi tacksamma för alla kommentarer.
När vi ligger här passar vi också på att beställa en egen ”Pilot Book” över USA:s Stillahavskust. Vi hittar den på e-bay och den skall skickas till postkontoret i Port Angeles dit vi är på väg om någon vecka. När matförrådet börjar sina så lämnar vi vår lagun och tar oss de få sjömilen över till Port Townsend, där vi ankrar på 2 olika ställen. Första ankringen strax utanför marinan där Safeway (mataffären) ligger. Dagen efter flyttar vi någon sjömil och ankrar utanför centrum.

Inte alltid lätt att vara gatumusiker.

Vi tar en promenad och tittar på en del gamla sekelskifteshus och lyssnar på lite gatumusikanter. I ett gatuhörn har man bemödat sig med att transportera fram en hel flygel utanför entrén till en restaurang. Ett besök på den lokala träbåtsföreningen är ganska intressant. Här har man också en simulator där man kan låtsasköra med större fartyg i farvattnen utanför Seattle. Vyn från kommandobryggan återges på 3 st stora skärmar där också olika navigations faror dyker upp. På vår promenad träffar vi också på en flock Svartsvans Hjortar som spatserar runt bland villorna helt ogenerat. Undrar just om man har problem i sina trädgårdar här. Från Port Townsend går kursen västeröver, vi är nu på väg ut från de skyddade vattnen innanför Vancouver Island men det är ca 100 sjömil ut till havet så det blir några stopp innan. Det första blir återigen i en skyddad lagun som skiljs från havet med ett smalt sund där strömmen löper starkt. I Sequim Bay, som lagunen heter, blir vi liggande två nätter. Vi går en långpromenad och hittar massor av söta Björnbär. På förmiddagen dagen efter tar vi med oss en burk och får ihop ca 3 liter av de goda bären. Efter lunch när strömmen är med oss, lämnar vi lagunen och fortsätter några timmar till en bukt som är väl skyddad av ett sandrev mot väst och nordvindar men helt öppen mot ost och sydost. Prognosen lovar dock ingen vind så vi ligger lugnt och stilla. I det stilla vädret har röken från skogsbränderna iland kommit tillbaka och solen syns bara som ett eldrött klot trots att det är mitt på dagen. Även här blir vi liggande i 2 nätter. Eftersom vi väntar på att vår bok skall dyka upp på postkontoret i Port Angeles har vi ingen brådska, ankringen här förefaller bättre än där. Första natten i Port Angeles tar vi i marinan.

Den lokala frisören.

Det visar sig att den ligger ganska långt från centrum så vi nöjer oss med en natt och går sen ut och ankrar närmre centrum. Innan dess har vi tankat fullt med både diesel och vatten. Strax efter att vi ankrat, dyker Moon upp och ankrar strax framför oss. De har legat ganska länge i Blaine och väntat på en massa olika beställningar som de gjort. Vi tar vår dinge in till stranden och går och handlar. Fortfarande har vår bok inte dykt upp på postkontoret, men damen där lovar att ringa oss så snart den anlänt. Nästa morgon fortsätter Moon men vi får stanna ytterligare en natt innan damen på postkontoret ringer och säger att boken är kommen. Vi får bråttom iland för att hämta den och för att göra de sista inköpen. Kommer iväg strax efter lunch och för motor går vi några timmar till Crescent Bay där vi ankrar. Det är för långt till nästa lämpliga ankringsplats för att vi skall kunna nå fram i dagsljus. De sista dagarna har varit kalla och fuktiga eftersom solen har lyst med sin frånvaro. Det märks tydligt att vi närmar oss Oceanen. Nästa morgon skiner dock solen när vi i arla morgonstunden ger oss av i sällskap med många Tumlare. Först har vi lätt motström och vi smyger nära land för att undgå det värsta. Efter någon timma så vänder den och vi går längre ut och får god skjuts. Solen skiner över ett blankt sund och motorn får jobba. Strax efter lunch kan vi gå in i Neah Bay och parankrar med Moon som kom hit i förgår.

Pittoreskt eller sanitär olägenhet?

Efter Lunch tar vi oss in till samhället som är ett Indian reservat helt torrlagt från alkohol och droger. Det finns ett ganska fint Museum här som vi besöker. På marinans bryggor ligger det många stora Sjölejon som sprider en icke helt angenäm doft i sin omgivning. Dessutom så lämnar de sina bomärken på bryggorna. Neah Bay ligger strax innanför Cap Flattery som är Amerikanska fastlandets nordvästligaste udde och markerar inloppet till Strait of Juan De Fuca.

Olika färdmedel i Victoria.

Ofrivilligt Sverigebesök.

2017.06.29 – 2017.08.10. (Brev nr: 17.05.)

Flygningen till Sverige gick problemfritt och vi kunde installera oss i sonen Johans gästhus i Barsebäckshamn. Som vanligt var vi ganska jet-laggade och det tycks inte bli bättre med åren. Hos Johan ligger det ett remissvar angående mina ljumskproblem. Den säger att jag kan få träffa en doktor inom 3 månader, d.v.s. inom vårdgarantin. Nu anser jag att en konsultation inte är någon vård. Vård får du först då poblemet åtgärdas, i mitt fall alltså vid operation. Det är Svensk sjukvård i ett nötskal. Man undrar vart alla skattekronor tar vägen med en dåligt fungerande sjukvård, en skola som har svårt att lösa sin uppgift och ett polisväsende som inte överhuvudtaget klarar sitt åtagande. Jag kunde räkna upp mer men nog om detta. Man får ta saken i egna händer och lösa sina problem på bästa sätt. Min syster hade innan vi kom hem varit i kontakt med Carlanderska sjukhuset i Göteborg och där kunde man, på grund av semestrar, operera i mitten av Augusti. På torsagen, samma dag som vi anlände, ringde jag en annan privatklinik med samma resultat. Sen ringde jag till Capio i Stockholm och fick i princip samma besked men att de i alla fall skulle ringa runt och höra med sina enheter. På eftermiddagen ringde de tillbaka till Johan och sa att de hade en möjlighet att operera mig på följande tisdag. Johan fick inte tag på oss då med Capio lovade att hålla tiden till måndag förmiddg då de senast ville ha beked. Operationen skulle föregås av ett besök hos dem kl. 13.30 på måndag eftermiddag i Örebro, där operationen skulle ske. Söndag kväll bokade jag tågbiljett och hotell och på måndag morgon bekräftar jag operationstiden och tar tåget från Lund. Tisdag kväll tar jag tåget tillbaka, efter en helt igenom lyckad operation av en skicklig och trevlig läkare. Det kostade naturligtvis en slant men det hade blivit mycket dyrare att stanna kvar ytterligare en säsong i Kanada med hamnplats och varvskostnad och dessutom en förlorad säsong. Så det är kanske inte så konstigt att man inte har så mycket till övers för den en gång så fina Svenska sjukvården. Fast det skall tilläggas, att då man väl kommer fram till behandling så fungerar det fantastiskt fint, så ingen skugga skall falla på de som har att utföra vården. Men varför skall man behöva ha dessa otroliga väntetider? När operationen var avklarad började vi leta efter flygbiljetter tillbaka och hittade ett bra alternativ den 10e Augusti. Datumet gav mig några veckor för återhämtning och dessutom fick vi tid att träffa släkt och vänner. Tack alla för att ni tog hand om oss så väl under vårt korta besök. Ett särskilt tack till Johan naturligtvis, som ställde både gästhus och lill-bilen till vårt förfogande. Glädjande var också att vår svärdotter Lynn och vårt barnbarn Emelie tog sig hela vägen från Hong Kong till Sverige för att vi skulle få träffa den lilla prinsessan. Nästan 2 härliga veckor fick vi rå om den lilla och umgås med Lynn. Avresedagen inföll samtidigt för oss alla och vi kunde följa Lynn och Emelie till deras gate och vinka av, innan vi 40 min. senare bordade vårt eget plan för att via London ta oss till Vancouver.

Det skall börjas i tid, ”Råå jolleklubb”.

Segling i Queen Charlotte Strait, British Columbia.

2017.06.01 – 2017.06.28. (Brev nr: 17.04.)

Queen Charlotte Strait heter det vattenområde som ligger i norra delen mellan Vancouver Is. och fastlandet. Längre norrut heter det Queen Charlotte Sound. Pearse Is. ligger i den södra delen av Q.C.-strait. Här skilde vi oss från Moon för några dagar. De fortsatte till Port Hardy för att hyra bil. De har problem med radarn och måste köra till Nanajmo för reparation. Vi går för motor in mot Broughton archipelagen på fastlandssidan. Solen tittar fram och det blir ganska behagligt. På vägen ser vi både Sjölejon, säl och Tumlare.

First Nations väggmålningar.

Vi passerar ett Indianreservat med vackra målningar på en gavelvägg. På eftermiddagen kommer vi till Echo Bay där vi förtöjer på en pontonbrygga. Det finns flytbryggor runt nästan hela  viken och under högsäsong lär det vara i stort sett fullt här. Nu är vi den enda gästbåten här. De inre flytbryggorna kantas av hus på flottar och där vi ligger bor det ett par som välkomnar oss då vi förtöjer. Det är Karen och Don som bjuder in oss på fika när vi kommit i ordning. De har träffats på senare år och gifte sig för ett år sedan. Han kom från Lake Taho i USA och hon från Port Mc Neil. Nedanför deras hus låg en nyinköpt motorbåt och de hade också en Segelbåt som ligger i Mazatlan i Mexico där de seglar under vinterhalvåret. De hade köpt huset för ett år sedan och höll nu på att restaurera en del. De erbjöd oss att låna både dusch och deras dinge. Dingen behöver man för att komma över till vikens motsatta sida där det finns både restaurang, affär och internet. Restaurangen var inte öppen ännu och affärens sortiment var ganska klent. Nya varor skulle komma in dagen efter. Don berättade också att det fanns ett par björnar som höll till i området och visade sig ibland så vi skulle vara högljudda om vi gav oss ut på stigarna. Nästa morgon är det lite regnigt men mellan byarna så tar vi lånedingen och kör över till andra sidan för att betala hamnavgift till Sam som är anställd hamnvakt. Vi passar också på att ringa hem med Internet.

Bill Proctors Muséum.

Efter lunch tar vi en promenad över till en annan vik där det finns ett litet privat museum som ägs av Bill Proctor som också har givit namn till viken ”Proctor Bay”. Vi har med oss både visselpipa och björnspray men ser inga björnar, bara deras spillning som vi så när trampar i. Bill är 83 år gammal och har levt hela sitt liv här ute. Han har aldrig gått i skolan men har lärt sig läsa och skriva på egen hand. Han växte upp tillsammans med sin mor och fick börja arbeta väldigt tidigt. För sina första besparingar köpte han en roddbåt och började fiska och har bytt upp sig efterhand som pengarna räckt till.

Pelarborrmaskin modell äldre!

För två år sedan sköt han en björn som då hade tagit två kycklingar för honom. Ja tänk så mycket han har att berätta om sitt äventyrliga liv. Både museet och hans hus med omgivning är väldigt välskött. Under takutsprånget på boningshuset hänger foderautomater där Kolibri hela tiden kommer och suger i sig sockerlösning. Hans enda sällskap den långa vintern är hunden Buster. När vi kommer tillbaka till båten springer det ett par minkar på bryggan. Dom vill vi inte ha på besök, åtminstone inte inne i båten. På kvällen börjar det regna. Sam tittar över för en pratstund. Han har precis köpt segelbåt och tänker börja med en tur runt Vancouver Is. när säsongsjobbet är slut. Nästa morgon skiner solen. Innan vi ger oss av bjuder vi Karen och Don på kaffe i båten och får en trevlig pratstund. När vi skall ge oss av, så startar inte motorn. Batteriet är heldött så vi får koppla om till ett av belysningsbatterierna. Don spelar en fanfar för oss på sin trumpet då vi tuffar ut ur viken. När vi kommer ut på Fife Sound, ser vi årets första Knölvalar. Det är 2 st vuxna valar som just anlänt från sin vintervistelse söderöver.

En rejäl munsbit.

Senare går vi in genom en smal passage till Booker Lagon. Passagen är kanske 20-25 m bred, men likväl så finns det en flock delfiner inne i lagunen. Ett par Fiskgjusar cirklar också över oss då vi ankrar i en stilla vik. Nästa morgon fortsätter vi ut på Queen Charlotte Strait och får se ett par Späckhuggare en bit bort. Deras höga ryggfenor går inte att ta miste på. Vi tar natthamn i Blunden Harbour.

Följande morgon sätter vi kurs mot Port Hardy men blir på vägen kontaktade av Moon.

Red-throated loon.

De ligger i Shelter Anchorage i Walker Group och tycker att vi skall komma dit. Så vi girar dikt styrbord och kan efter 1,5 timmar gå in i den trånga lagunen och förtöja utanpå Moon. Tidigare under dagen har vi fått mejl från en läkare i Sverige som skriver att en Remiss baserad på min läkar-rapport från Vancouver, har gått iväg. Eftersom vi har svårt för att agera och följa upp remissen härifrån har vi också beslutat oss för att flyga hem i slutet av månaden. Stina behöver också se om sin hälsa då hon har haft högt blodtryck med huvudvärk den senaste tiden. Gemensam middag med Moon och nästa dag gemensam avgång till Port Hardy där vi lägger oss i marinan. Motorn får ett nytt batteri och vi hittar flygbiljetter till Köpenhamn den 28e. Det blir Icelandic air med kortast möjliga flygtid. Moon tar ombord en ny besättningsmedlem. Det är Berit från Göteborg som var med dem i Alaska förra året. Hon skall vara med under en månad.  Vi avgår samtidigt nästa morgon och sätter kurs norröver igenom sundet mellan Walker- och Deserters Group. Vi korsar Queen Charlotte Strait och går in mellan öarna i Southgate Group. Fortsätter upp genom Schooners Channel och ankrar i Treadwell Bay strax utanför Nakwakto Rappids.

Gemensam ankardramm.

Här blir vi liggande i 2 nätter då det regnar hela dagen där emellan. Detta blir vår vändpunkt och här skiljs vi från Moon som nu ger sig ut på västsidan av Vancouver Island. Vår plan var från början att gå längre norrut till området kring Sherwater och senare gå runt Vancouver Is. Men det blir tyvärr inte alltid som man tänkt. När vi lämnar så smyger vi upp emot Nakwakto Rapids och beskådar det framrusande vattnet. Detta är ett av de snabbast strömmande sunden i British Columbia. Strömmen här kan vid max Spring och Ebb komma upp i 16 knop enligt vår pilotbok. Så mycket är det nog inte när vi är där men det ser ut som Torne älv efter islossning. Vi åker med strömmens hjälp ut genom Schooner Chanel igen och Moon tar Slingby Chanel. Vi hoppas att vi träffas till hösten igen. När vi kommer ut på öppet vatten sätter vi segel och kryssar mot sydost i lätt medström. Halvvägs ner till vår tilltänkta ankring, så dör vinden och vi får gå för motor till Crease Is. där vi ankrar i solsken på kvällen. Grillen tänds och vi unnar oss en drink innan middagen på färsbiffar och feta-sallad. Nästa dag har vi vinden från nordväst och vi kan segla för enbart genua. Men först blir det sovmorgon då strömmen inte vänder till vår fördel förrän nästan mitt på dagen.

Stina håller utkik.

Vi seglar genom Beware Passage, Clio Channel och ner genom den grunda Chatham Channel där strömmen ger oss god skjuts. Ankrar vid Matilpi innanför Indian Is. Kvällen är solig så det blir åter grillning, den här gången blir det fläskfilé med råstekt potatis. Nästa dag är det åter sen avgång för att få medström i Johnston Strait. Därute rullar vi ut genuan och får fin gång med vinden in akterifrån. Eftersom Johnston Strait är huvudleden innanför Victoria Is. så möter vi en del trafik här. Vi får också Delfinbesök. Det är Pacific Whitsided Dolphin som leker en stund på vår bogvåg. Efter ett par timmar viker vi av in i Sunderland Chanell och kommer efter ytterligare ett par timmar till Wellbore Chanell där vi går in i Forward Harbour och ankrar i Douglas Bay.

Utsikt från ankarplatsen.

Det märks att vi börjar komma närmre civilisationen, här ligger redan 5 båtar då vi kommer in. Längst bort i öster lyser de snötäckta bergstopparna i de sista solstrålarna. Vid middagstid dagen därpå, ramlar det in flera båtar i viken. De har kommit med tidvattnet söderifrån som nu vänder och då är det vår tur att dra nytta av strömmen. Kan återigen rulla ut genuan och segla. Passerar först Whirlpool Rapids där strömmen inte har satt riktigt fart ännu. Via Chancellor Channel kommer vi mitt på eftermiddagen till Green Point Rapids och här är det minsann fart på vattnet. Då vinden har avtagit så blir vi tvungna att starta motorn om vi inte skall dansa polka genom strömvirvlarna. Vid Nodales Channel viker vi av in i densamma. Hade vi fortsatt rakt fram så hade vi kommit till Dent Rapids och Devils Hole vid full Flood och det har jag ju skrivit om tidigare hur det kan upplevas.

Ganska vanlig men trist syn.

Vi har siktat på en vik som heter Hemming Bay, men på väg in möter vi ett par taxibåtar som är fulla av folk. Vi blir misstänksamma och våra misstankar bekräftas då vi kommer närmre. Här ligger det en stor ”loging camp”, alltså ett ställe där man sjösätter skogsavverkat timmer. Ingen särskilt vacker syn, så vi gör helt om. Som tur är har vi en alternativ plan och går tvärs över Nodales Chanel till en liten vik som heter Hand Field Bay. Den skall vara grund enligt sjökortet men visar sig att vara djupare än visat. Vi har aldrig under 5 m på ekolodet. Viken är orörd och väldigt vacker med mycket sjöfågel, bland annat Storskrake och Loom. Avgång kl. 13.00 dagen därpå. Vi går ut i Discovery Passage som är den södra förlängningen av Johnston Strait. Här möter vi kryssningsfartyget Vollendam som vi senast såg i Ketchikan och i Glacier Bay förra året.  Efter några timmar når vi Saymour Narrows som är ökänt för sin starka ström.

Hastighetsrekord.

Vi flyger igenom som en kork och sätter nytt hastighetsrekord med över 14 knop. Båten kränger hit och dit i de starka strömvirvlarna och det är inte tal om att styra med autopilot. När vi närmar oss ankringen gäller det att vara med så att man inte far förbi. Vi går in i April Point Bay där vi ankrar strax utanför en marina.  Seymour Narrows är ännu ett sund där strömmen under extrema förhållanden kan uppnå 16 knop. Före 1958 betraktades det som det farligaste sundet av alla. En av Kapten Vancouvers officerare lär ha sagt att ”it is the most nightmarish spectacle his eys had ever beheld”. Orsaken var att det då låg ett stort grund med 2 toppar, endast 3 m under vattenytan vid lågvatten, i den smalaste delen av sundet.

Tjälskott i farleden.

Mer än 20 stora fartyg och 100 liv förlorades innan regeringen beslutade om åtgärder. 1955 påbörjade man en tunnel under sjöbottnen till de båda grundtopparna där 1,400 ton dynamit placerades i kammare. 1958 utlöstes explosionen som tills då var den största icke nukleära explosionen i världen. Över 10 m av grundet sprängdes bort och idag är lägsta djup vid lågvatten 14 m. Nästa förmiddag går vi över till Discovery Harbour marina i Campbell River. Det går snabbt då det bara är 3 nm och medström.  Väderprognosen spår kuling från sydost och regn, så vi blir liggande i 2 nätter i den dyra marinan. Liggedagen används till tvättning proviantering och en liten sightseeing i den trevliga staden. När kulingen dragit vidare fortsätter vi ut över norra delen av Strait of Georgia och kommer på kvällen till Lasqueti Island där vi ankrar i Scottie Bay på den norra delen. Nästa dag flyttar vi till Tucker Bay på samma ö som ger bättre skydd mot den utlovade sydost vinden. Efter en natt fortsätter vi till Squitty Bay på södra Lasqueti där vi stanna i 2 nätter. Det är en ganska grund och trång vik där vi nätt och jämt kan vända båten. Vi ligger förtöjda på en flytbrygga utanför en arbetsbåt. Området är en naturpark men har inte särskilt mycket att erbjuda.

Ormen i paradiset.

Det mest spännande är väl att jag (Janne) trampar rakt ner bland ett 20-tal ormar som flyr åt alla håll. En internetsökning visar att det är ”Common Garter Snake” som inte är giftig för människor. Det minst spännande är att det även finns gott om mygg här, så innan sängdags blir det klappjakt men tyvärr vinner myggorna. Vi lämnar Lasqueti Is. i strålande solsken och får en härlig segling i fin bris över till Nanaimo på Vancouver Is. Där ankrar vi i Mark Bay på Newcastle Is som är en marinpark. Det är bara en halv sjömil över till marinan i Nanaimo så det går fort att komma till affärer med dingen. Newcastle Is. har många fina vandringsleder och det tar ca 2 timmar att gå runt hela ön. Naturen är vacker och det finns mycket fåglar, tvättbjörn och svartsvans hjortar. Vi stannar  i 3 dagar och firar midsommar med både sill, nypotatis, ägg, Kalles kaviar, snaps och jordgubbar. Solen lyser från en helblå himmel och det är varmt och skönt, som Svensk högsommar när det är som bäst. På söndagen är det dags att ge sig av mot Vancouver där vi skall lämna båten. Vi seglar i lätt bris hela vägen till inloppet på Frazer River där motorn får hjälpa till i motströmmen. Timingen i stigande tidvatten  är bra så strömmen blir inte så stark. Dessutom lyckas vi undvika det värsta genom att gå längs med flodens stränder på grunt vatten. Sent på eftermiddagen kan vi förtöja längs med pontonbryggan på Shelter Island Marina. Nästa morgon blir vi av hamnkontoret tilldelade en plats mellan 2 fingerpontooner där vi får klämma in båten med skohorn. Många av båtarna på bryggan är bebodda och det känns ganska tryggt för säkerheten. Dessutom lovar vår båtgranne att titta till Liv medan vi är i Sverige. Två dagar senare är båten förberedd för vår bortavaro och vi tar buss och metro till flygplatsen för att via Island ta oss till Köpenhamn och vidare till Barsebäckshamn i Sverige. Vi lämnade ett varmt och soligt Kanada för ett svalare och molnigare  men ganska normalt Sommarsverige.

 

Segling i Inside Passage, British Columbia

2017.05.01 – 2017.05.31. (Brev nr: 17.03.)

Maj månad startar med lite regn. Det är måndag och vi beger oss till akuten på det lokala sjukhuset. Där får vi fastställt att det är ett ljumskbråk som drabbat mig och blir remiterade till en specialist 3 dagar senare. Mellandagarna  bedrivs med lite shopping och promenader. På torsdagen besöker vi specialisten som också bekräftar ljumskbråket. Han vill gärna operera men det krävs att både vårt försäkringsbolag och privatkliniken där operationen skall ske lämnar sitt godkännande. Då det inte är akut så blir beskeden negativa från både försäkringsbolag och privatkliniken. Försäkringsbolaget säger dessutom att de endast täcker kostnader om det skulle bli akut fram till den förste juli. Med andra ord vill de tvinga mig till Sverige för operation där. Privatkliniker i Kanada opererar inte utländska medborgare annat än vid akut behov. Så det blir till att börja undersöka möjligheterna för operation i Sverige. Trots mitt tillstånd så kan jag, med hjälp av ett stödförband hålla bråket på plats och leva som vanligt. Vi går långa promenader, bland annat en tur runt hela Stanly Park, en sträcka på ca 15 km. En dag besöker vi en musikacademi som har öppet hus. Där lyssnar vi på en stor orkester som repeterar, bl.a. ett stycke ur filmmusiken till Star Wars.

Olika boenden.

Andra veckan anländer Moon, från varvsbesök på Shelter Island Marina. De har varit uppe på land och bytt propeller och cutlaslager. Tillsammans gör vi lite turer i stan och längs med False Creeks stränder. IKEA får också ett besök. Efter 2 veckor har vi fått nog och ger oss av. I stilla väder och solsken motorseglar vi till Keats Island i Howe Sound. Här ankrar vi i Plumper cove och ror iland för en promenad i skogen. Nästa morgon är vädret mulet och det är strong wind warning från sydost. Strong wind warning brukar betyda bra, seglingsbar vind, vindriktning för oss som skall mot nordväst är perfekt. Vi skiljs från Moon som skall segla till Nanaimo för diverse inköp. Vi sätter full stor och ett rev i genuan och susar iväg. På eftermiddagen anländer vi, i avtagande vind och begynnande regn, till Pender Harbour där vi ankrar. Värmaren sattes på innan vi kom in så trots regn och kyla så har vi det torrt och varmt ombord. Nästa dag skiner solen åter. Vi flyttar till en annan vik där det skall finnas vandringsmöjligheter. Det är väl lite si och så med det, för det blir mest promenad utmed några smala vägar.

På väg in i vildmarken.

Nästa hållplats heter Green Bay och ligger bara 7 nm runt hörnet i Agamemnon Chanel. Dit går vi för att det är ett bra utgångsläge för att gå in i Jarvis Inlett och upp till Chatterbox Falls. Det är 40nm dit in men det skall, enligt pilotböckerna, vara ett mycket vackert ställe. Nästa morgon beräknar vi tidvattnet så att vi skall komma vid slack till Mallibou rapids som är inloppet till Princess Louisa Inlett där vattenfallet ligger. Enligt våra beräkningar så inträffar det kl. 18.30. Vi planerar att vara där en halvtimma före slack men glömmer bort att kompensera för sommartid så vi kommer i själva verket en halv timma för sent. Medströmmen har dock inte hunnit bli så stark så det går galant ändå. Vi är nu inne bland höga snöklädda berg och likheten med de norska fjordarna ligger inte långt borta. Det är dock högre berg här med toppar på ca 2.500 m. Halvvägs in i Princess Louisa inlett finns en liten ö där man kan ankra bakom.

Svartbjörn i Princess Louisa.

När vi passerar får Stina syn på en Svartbjörn som går och käkar av det saftiga gräset. Vi vänder genast in i sundet och kommer ganska nära björnen. Får några hyfsade bilder trots det dåliga ljuset djupt nere i dalen. Det är den första Svartbjörnen vi ser och den är stor och har en mycket vacker päls. Efter en stund fortsätter vi in till vattenfallet där vi förtöjer på en flytbrygga med 4 andra båtar.  Vi stannar i 3 nätter och njuter av den vackra naturen. Vädret är fantastiskt med sol från en molnfri himmel. Till och med shorts och T-shirt kommer fram.

Chatterbox Falls.

Det finns lite småstigar som leder fram till vattenfallet och en lång vandringsled som leder upp till en ”trapper”- stuga. Vi nöjer oss med de mindre stigarna efter att vi fått rapport om svårighetsgraden på den längre vandringsleden.Ett par som vi träffar har gått den och säger att den är både lerig och väldigt brant. Vattenfallet är vackert men vi är kanske lite bortskämda då vi sett bättre uppe i Alaska. Hur som helst så var det värt omvägen, om inte annat så för närheten till de vackra snöklädda bergen och för att vi äntligen fick se Svartbjörn.

Droppen urholkar stenen.

Det är fantastiskt att det kan finnas sådan vacker vildmark så nära Vancouver. Men det beror förstås på att det inte finns några vägar på många mils avstånd. Vi går för motor ut ur fjordarna och ankrar vid Hardy Island Marin Park.  Nästa dag kan vi faktiskt segla, åtminstone halva vägen. Kryss i lätt vind och motström ger inga uppmuntrande kryssvinklar men vi njuter i alla fall av härlig gång. På eftermiddagen angör vi Westview strax utanför Powel River. Vi tvättar i marinans tvättmaskin, men förmodligen så har någon tvättat oljiga arbetskläder för vår tvätt var renare innan vi började än efter tvätten. Fortsatt tvättning blir på en mynttvätt uppe i stan med bättre resultat. Därefter går vi och storhandlar på supermarketen så det blir sen middag på stora räkor som vi köpt av en lokal fiskare. Nästa morgon går vi för motor över ett spegelblankt hav. Efter några timmar börjar brisen bygga upp och vi sätter segel vid Savary Island.Vi har kontakt med Moon som är på väg till Roscoe Bay på West Redonda Island. Roscoe Bay er en smal vik med ett grunt inlopp som torrläggs vid extremt lågvatten, så det går bara att gå in då tidvattnet är minst 2 m. Moon har lite fel på kalibreringen på ekolodet så de fastnar på revet i medström. Det blir till att sitta kvar tills vattnet stigit så pass att tidvattnet för dem in. Vinden ökar för oss och vi får god gång hela vägen. En liten regnby drar förbi innan vi kommer fram. När vi går över revet så har tidvattnet stigit tillräckligt för att vi skall ha en god halvmeter under kölen. Vi förtöjer utanpå Moon i den vackra viken.

Vackra Mergesers.

Nästa dag är vi fångade på ankringen till sent på eftermiddagen då det är högvatten. Väntetiden bedriver vi med en fin promenad utmed en bäck som leder oss till en liten insjö. Vi försöker ta oss längs med sjön, men vinterns stormar har fällt för mycket träd och det är nästintill oframkomligt. Vid ett tillfälle hittar vi en gammal rostig gjutjärnsspis, en säng och lite andra prylar, så det har tydligen bott människor här en gång i tiden. Vi lämnar Roscoe Bay på högvatten sent på eftermiddagen och går bara en kort bit upp till Walsh cove där vi ankrar på ganska djupt vatten. Det ligger en båt här sen tidigre och han kommer över för att snacka  bort en timma. Morgonen därpå är det tidig avgång för att matcha tidvattnet i ”Hole In The Wall”, ja det finns ett sådant även här. Det är inget hål i väggen utan en kanal som går mellan Calm Channel och Okisollo Channel. I soligt väder och svag motvind så kommer vi fram till kanalen då strömmen är som minst.

Turbulent tidvatten.

Trots det så virvlar det rejält i den västra änden av ”hålet”. Vi korsar Okisollo Chanel och går in i ett smalt sund till en lagun som heter Octopus Islands där vi ankrar. Nästa dag har vi tänkt att ta en titt på Strömmen i Hole In The Wall och för att kunna göra det, så går vi igenom Upper Rapids och ankrar i Owen Bay på Sonora Island. Vi går igenom de kraftiga virvlarna då det är slack på tidvattnet som tur är. Det kan kanske vara på sin plats att berätta lite om tidvattnet. Man kan säga att tidvattnet har en 0-punkt ungefär Vid Cambell River mitt på Vancouver Islands ostsida. Vid ebb strömmar vattnet mot nordväst norr om denna punkt och mot sydost, söder om.  Söder om på Strait of Georgia, är påverkan inte så stor förrän man kommer ner bland öarna kring San Juan Islands. Norr om måste man däremot vara försiktig då man planerar sin segling. Här finns det många smala sund och så kallade ”Rapids” som man måste ta hänsyn till. Ett ”Rapid är en trång sektion i sunden där strömmen är speciellt stark. Där kan det vara förenligt med fara att gå igenom då strömmen är som starkast. Det finns race som har max ström på upp till 19 knop men mera normalt är kanske 6-12 knop. Dessutom påverkar uddar skär och grundklackar vattnet så att det bildas virvlar, s.k. Whirlpools”, tungor och stående vågor. Ett av de mer svårnavigerade är vattnet kring Stuart Island. Här finns 4 st ”Rapids, varav man måste passera minst 3 st för att komma igenom. Kommer man norrifrån så är Dent Rapids det första och värsta där det bildas en virvel som kallas ”Devils Hole”. Det sägs att de som tittat ner i Devils Hole, aktar sig noga för att gå igenom Dent då det inte är slack. Tre sjömil senare kommer man till Gillard Rapids som har ett något jämnare flöde men som leder till Big Bay där även vattnet från närliggande Arran Rapids strömmar in. Detta leder till ett av de mest turbolenta vattnet i hela Britich Columbia. Direkt efter Big Bay skall man igenom Yaculta Rapids och efter detta lugnar det ner sig. Att gå emot dessa strömmar är naturligtvis helt omöjligt för en segelbåt och att gå med när det löper som värst, är förenat med fara för både båt och besättning. Nåväl vi ankrade i Owen Bay för att gå ut och titta på tidvattenströmmarna där Hole In The Wall och Upper Rapids möts.

Hole in The Wall vid Flood.

Vi får en fin promenad och blev belönade med en härlig upplevelse när tidvattnet rusar som värst med kanske 8-10 knop. Det kom några mindre snabbgående båtar som trotsade den starka strömmen och tog sig igenom. Det syntes att de hade lokalkännedom och att det inte var första gången. Nästa morgon får vi medström genom Lower Rapids och fortsätter ut i Discovery Passage och Johnston Strait. Tidvattnet är med oss och vid Helmcken Island löper strömmen stark i ”Current Passage”. Båtens toppnotering blir 12 knop över grund och det snurrar och kränger åt alla håll.

Dimman lättar i Johnston Strait.

Efter natthamn i Port Harvey fortsätter vi till Pearse Islands som ligger i slutet av Johnston Strait. Här låg vi på vår väg söderut i höstas och blev väldigt förtjusta i ankringen. Den är väldigt skyddad för alla vindar men tidvattenströmmen drar igenom med ett par knop. Det är springflood, så just nu är det extra mycket stockar i vattnet. Den ena stocken efter den andra passerar oss och ibland dunsar någon lite lätt i skrovsidan. Det är dags för proviantering och tvättning så följande dag tar vi oss de 9 sjömilen in till närliggande Port Mc Neill där vi stannar över natten. Därefter åter till Pearse Island där vi blir liggande följande dag på grund av ösregn. Dagen används till att plocka ner motorrumsfläkten som hela tiden löser ut säkringen. Jag hittar inget fel på fläkten, men passar på att rengöra den då den ändå är sönderplockad. Felet visar sig ligga i automatsäkringen som tydligen har tröttnat. Jag byter till en annan säkring som ej används och då fungerar det som det skall med normal strömförbrukning. Så ibland är det inte fel med en regndag.

En Örn slår till.

Segling runt Strait Of Georgia.

2017.04.01 – 2017.04.30. (Brev nr: 17.02.)

Aprilskämten uteblir den första dagen i månaden. Vädret är fint men svalt, trots en lite svag sol mellan molntussarna. Även vinden uteblir så det blir motorgång till första ankarviken, Princess Cove på Wallace Island. Det ligger redan en båt ankrad här. Vi ser ingen ombord men en doft av vedeldning sprider sig från båtens skorsten. På däck ligger också en rejäl vedstapel. Vi stannar i 2 dagar och går en härlig promenad på ön. Det är ganska svala dagar och nätterna är direkt kalla så värmaren får vara igång både mornar och kvällar. Frukosten intar vi i sittbrunnen så fort solen visar sig det allra minsta. Under sittbrunnskapellet blir det behagligt varmt, ofta runt 20 grader. Färden fortsätter för motor söderut bland Gulf Islands. Vi passerar många skogklädda öar och en del små sammhällen. Öarna här är betydligt mer bebyggda än öarna längre norrut. Orsaken är naturligtvis närheten till Vancouver och huvudstaden Victoria samt den täta och väl utbyggda färjetrafiken mellan öarna. Många har fritidshus här ute och tar sig dit med egen båt till den privata bryggan.Nästa ankring är i Winter Cove på Saturna Island. Här ligger vi skyddat i en stor bukt med ett rikt fågelliv.

31075

Utsikt mot Vancouver.

Bukten ligger i en skyddad naturpark och det finns en vacker naturstig som är ca 2,5 km lång. Stigen leder ut till utsidan av ön som vätter mot Strait of Georgia som ligger spegelblankt då vi är där. På andra sidan, vid fastlandet ser man de höga snöklädda bergen som omger Vancouver. Det är fantastiskt vackert och känns nästan som då man är i Alperna.

 

 

31071

River Otter.

Nedanför oss i tidvattenzonen hoppar en Flodutter runt och letar efter något ätbart. Emellanåt glider den ner i vattnet och kommer upp med något i munnen. Mellan Saturnas nordudde och grannön Samuel Island går det ett smalt sund, kanske 15 meter brett. Här forsar tidvattnet igenom som om det var en strid flod. Det går att ta sig igenom med båt men det bör nog ske på högvatten slack då djupet är tillräckligt och strömmen minimal. När vi kommer tillbaka, får vi en pratstund med en man som lagt till vid dinge-bryggan med sin trimaran. Medan vi står där ser vi ett par Kolibri som ser ut att para sig i luften. De står blickstilla med sina surrande vingar och efter en liten stund så försvinner de blixtsnabbt in mot land.Bukten är full av sjöfågel och vi kan med hjälp av en bok identifiera de flesta med engelska namn. Det blir lite ostadigare väder med regn så vi blir kvar ett par dagar. Trimaranen lämnar och ett seglande skolfartyg ankrar upp. Det är en vacker tvåmastad bankskonare som heter Pacific Spirit och har hemmahamn i Victoria.

31080

Get med tvillingar.

Vid en av våra promenader träffar vi även på en Hjort med två kid. Efter 3 dagar fortsätter vi mot Salt Spring Island men ändrar oss och tar natthamn i Glenthorne Passage på Prevost Island. Regn på kvällen som fortsätter nästa dag. Vi trotsar vädret och tar oss den korta biten in till Ganges, huvudort på Salt Spring Is. Här förtöjer vi i en marina vilket visar sig vara klokt. På natten blåser kulingen rakt   in i viken och det blir lite gungigt. Vi ligger på rätt sida av pontonen så vi slipper höra fendrarna skava mot skrovet. Vi passar på att duscha i marinan och handla lite mat i den pitoreska byn. Nästa morgon har kulingen dragit vidare och i nästan vindstilla väder fortsätter vi med kurs mot Vancouver. På vägen dit ankrar vi i Wakes Cove i Gabriola passage. Nästa dag får vi fin bidevindsegling de ca 20 sjömilen över Strait of Georgia.

31096

Nyfallen snö ovanför North Vancouver.

När vi närmar oss Vancover avtar vinden och vi får gå den sista biten för motor. På eftermiddagen går vi in i False Creek och ankrar. Här måste man ha tillstånd för att ankra. Det har vi sökt och fått på internet. Man får ankra i 14 dagar inom en 30 dagars period.

 

 

 

31105

Klämmiga silos.

På vägen in passerar vi Granvill Island med en vackert utsmyckad betongstation. Man ligger nästan mitt i stan med vackra parker och promenader utmed vikens stränder. De snöklädda bergen bildar en vacker bakgrund. Vi blir liggande här en vecka och besöker bl.a. IKEA för att köpa på oss lite Svenska matvaror. Påsken närmar ju sig så lite sill, lax och kalles kaviar står på önskelistan. Vi promenerar mycket och ser en hel del av stan, bl.a. den pampiga cruis-ship terminalen där många kryssningsfartyg sommartid avgår mot vildmarken i norr. Även Harbour buildings utsiktstorn med panoramautsikt får ett besök. Det vi njuter mest av är de härliga promenaderna utmed False Creeks stränder. Det går att promenera runt hela den centrala delen av stan inklusive den stora Stanly Park som är Vancouvers största.

 

31132

Totempålar från olika klaner.

En dag hyr vi cyklar och tar oss ut till parken och besöker en Totem park samt Vancouver akvarium. Det är i särklass det bästa sättet at se Vancouver på. Granville Island är en turistmagnet där det finns massor av turistfällor. Den forna ön ligger vid inloppet till vår vik och har masor av suvenirbutiker, restauranger, barer samt en ganska stor matmarknad. Den ligger på lagom promenadavstånd för oss och vi går gärna dit för att lysna på de duktiga gatumusikerna som uppträder på flera platser.

31108

Bergen är aldrig långt borta.

Efter en vecka ger vi oss av från False Creek. Vi har bokat lyft på Shelter Island Marina som ligger långt upp i Frazer River i de södra delarna av Vancouver. Det är ca 14 nm ner till inloppet till floden som har ett stort utbrett grundflak utanför mynningen. När vi svänger in i floden följer vi en låg stenmur i ca. 5 nm innan vi kommer in till kustlinjen.

 

 

 

31154

Här är det jag som är kung!

På stenmuren ligger det ett 100-tal Sjölejon och brölar. Doften från dem är inte helt angenäm. Alldeles där stranden börjar ligger det lilla samhället Steveston och här tar vi natthamn. Nästa dag får vi vänta på lågvatten som inträffar på eftermiddagen. Vår tanke är ju att få hjälp av det inkommande tidvattnet. Trots det så får vi 2,5-3 knop motström hela vägen upp, så de 9 sjömilen tar 3 timmar. Nu på våren vid snösmältning i bergen har man alltid motström i floden men det kan vara mer eller mindre på grund av tidvattnet. Frazer River är både bred och djup så det går stora färjor och containerfartyg bra mycket längre upp än vår destination. När vi kommer fram går vi in bakom en liten ö och förtöjer vid en pontonbrygga just som regnet sätter igång. Nästa morgon blir vi landsatta av den lilla travelliften som bara lyfter 75 ton. Det finns en till på varvet som kan lyfta 200 ton. Botten blir högtrycksspolad, båten blir placerad intill några större lyxjakter och jobbet kan sättas igång. Det är mest mekaniska jobb som skall utföras och vi tar hjälp av en firma för att få tillgång till specialverktyg och verkstad. Vi byter en botten-genomföring med ventil, tätningar och lager för rodrets hjärtstock (axel), propelleraxel-/cutlas-lager samt svetsar 2 st mantågsstöttor som spruckit i svetsarna till överliggar-röret där solpanelerna sitter. Vi får även svetsat några detaljer som spruckit på spisen. Stina polerar friborden så att båten blänker fint då vi 3 dagar senare sjösätter. I 2 kn medström och sol tar vi oss fort ner till Steveston där vi gör ett kort stopp för att handla in. Sedan fortsätter vi ut över ett stilla Strait of Georgia och ankrar åter i Winter Cove på Saturna Is. Helgen bjuder på regnväder så vi stannar ombord. På måndagen blir det en promenad i maklig takt, eftersom jag har drabbats av ett ljumskbråk som besvärar mig lite. Nästa punkt på programmet är att ta oss till Blain i USA. Där skall vi hämta reservdelar till motorn som vi beställt från Sverige. I Blaine finns det företag där man så att säga kan låna en adress för ett par dollar. Man får ett nummer som skall anges på adressen och när paketet anländer så aviseras detta med ett mejl till oss. Fördelen med USA är att vi slipper betala tull och skatt för ett värde upp till 850 dollar. Blaine ligger alldeles vi gränsen till Kanada och vi måste naturligtvis klarera in till USA. 31188Vi gör detta i Roche Harbour på San Juan Is. Det är visserligen en omväg men vi har ju gott om tid. Roche Harbour visar sig vara en trevlig liten by med vackra hus och parker. Vi besöker en park som är arrangerad som en konst-park med massor av statyer. Här finns det både njutbar konst och sånt som vi ser som rent skrot. Vad sägs om en ca 5m hög rödmålad transportskruv som pekar mot skyn. Inte något som vi skulle vilja ha i trädgården.

 

31187

Dyr skrot-konst.

31186

Men även vacker konst

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en natt i Roche Harbour så seglar vi mot Blain. Jo vi seglar faktiskt och i fin bris nästan hela vägen. Vi mellanlandar i Fossil Bay på Sucia Island som är en nationalpark. Här finns det 2 st pontonbryggor och vi lägger oss framför en vacker segelbåt som heter Wings. Det är 2 män som är ute på tur och har vänligheten att bjuda oss på en drink på kvällen. Det slutar med att vi äter en gemensam middag på stekt tonfisk. Båtens ägare har seglat jorden runt för några år sedan, så samtalsämnen saknas inte.

Horned Grebe.

Horned Grebe.

Nästa morgon fortsätter vi till Blain där vi ankrar i Drayton Harbour som är en stor grund bukt med massor av sälar och sjöfågel. Vi ligger alldeles utanför en marina och på den omgivande flytande vågbrytaren har en stor sälkolloni slagit sig ner. Lite längre bort sitter ett 50-tal skarvar och torkar sina vingar. Vi tar oss iland och hämtar vårt paket och går därefter en lång promenad till en supermarket. Killen som beskrev vägen dit, sa att det inte var långt men han tog nog för givet att alla har bil. Vi har beslutat att gå tillbaka till Vancouver för att försöka få mitt ljumskbråk kontrollerat. Vinden är dock emot så vi blir liggande följande dag och fördriver tiden med läsning och iakttagelser av djurlivet runt oss. När det är lågvatten går det många människor på stranden och gräver efter ostron och musslor. Nästa morgon sätter vi segel alldeles utanför bukten och seglar i lätt vind och motström västerut över Boundary bay. Vi rundar Point Roberts och lämnar USA. Vi seglar förbi Tsawwassen terminalen och Fraser Rivers utlopp där vattnet är brunt av slamm. Strömmen vänder och vinden ökar så vi får god gång i båten. Sista biten över English Bay får vi kryss i ökande regn. Vi lägger till vid en pontonbrygga och ringer tullen som efter lite krånglande kommer och klarerar in oss. Nästa morgon skiner solen och vi går in i False Creek och ankrar. Efter frukost tar vi oss iland för att handla lite mat. Sen tar vi det lugnt i båten resten av dagen och njuter av värmen under sittbrunnskapellet. Det är Valborgsmässoafton hemma, så vi tänker lite på alla som i tilltagande kvällskyla står och värmer sig runt brasorna. Här har vi ingen brasa men en stilla och lugn kväll med Kanadagäss som kacklar i bakgrunden. Svårt att tro att man ligger mitt i en storstad om det nu inte vore för alla ljusen i skyskraporna.

31191

Vi hjälps åt med barnpassningen.

 

Vintern i Sverige och Kanada (2016/2017).

2016.10.21 – 2017.03.31. (Brev nr: 17.01.)
Våra respektive flygresor avlöpte utan bekymmer. Stinas vistelse i Hong Kong blev händelserik med massor av gullande med Emelie Rey, vårt barnbarn. Hon han dessutom med en resa till Kuala Lumpur med Peter, Lyn och Emelie där de träffade Lyn´s familj och släkt. Själv flyttade jag in hos Johan i Barsebäckshamn. I mitten av December kom Stina till Sverige och veckan innan Jul flyttade vi till Råå där vi fick glädjen att bo i min syster Stinas och Rolands hus alldeles vid hamnen. Lillejulafton kom Hong Kong familjen till Sverige och vi firade både Jul- och Nyårsafton tillsammans hela familjen. Vintern i Skåne var väl ganska normal med temperaturer runt 0-strecket och minimalt med snö.

IMG_0390

Vintervila i Ladysmith.

Från Ladysmith kom rapporter om 2 dm snö på båt och brygga men ungefär samma temperatur som i Sverige. Bara några enstaka dagar kröp temperaturen ner till närmre 10 minusgrader. Våra vänner i Sverige tog väl hand om oss och bjudningarna avlöste varandra. Vi tackar samtliga, ingen nämnd och ingen glömd, och hoppas att vi någon gång skall kunna återgälda.
Med bagaget fullt av reservdelar flög vi tillbaka hem den 20:e Februari. Resan gick bra frånset lite problem med incheckningen på Kastrup, datasystemet låg visst nere. Efter en övernattning i närheten av flygplatsen tog vi färjan över till Nanaimo där en beställd taxi väntade för vidaretransport till Ladysmith och båten.

Jul-Nyår 013

Ladysmith Marina Society.

Liv såg ut ungefär som när vi lämnade henne, bara lite grönare på däck. Is-kallt under däck så vi fick brottom att få igång både el-ellement och Webastovärmare. Väl tillbaka så gick nästan första veckan åt för att anpassa sig tidsmässigt. Därefter satte så småningom underhållsarbetet igång. Först med inombordsarbeten, som byte av avgaskrök och sjövattenpump. Vi trodde nog att vi skulle kunna renovera den gamla pumpen och ha i reserv, men det visade sig att endast pumphuset var något så när intakt med endast lättare korrosion i in- och utlopp. Alla övriga delar var slitna och var i behov av byte så renovering är olönsamt. Har den gamla pumpen hållit i 21 år så skall nog den nya hålla i vår tid. Den gamla avgaskröken visade inte på några defekter men då vi skulle plocka av den så brast sjövattenanslutningen mitt av p.ga. korrosion, så det var i allra högsta grad tid. Den nya avgaskröken var i rostfritt stål och skulle enligt leverantören passa. Det gjorde den naturligtvis inte. Sjövattenanslutningen kom inte i linje med det anslutande röret och dess slanganslutning. Röret måste kapas och en lite längre och följsammare slanganslutning monteras. För att kunna kapa röret måste detta demonteras, vilket innebar tömning av kylvattensystemet, demontering av ändarna på värmeväxlaren och så fick växlarinsatsen skjutas tillbaka några cm. Inga större problem, men det tar naturligtvis lite tid innan man klurat ut hur det skall gå till. Nåja, tid har vi ju så ingen ko på isen. Vår duschblandare för däcksduschen på akterdäck hade frusit sönder då vi kom tillbaka. Vi visste att den läckte redan tidigare så vi hadde införskaffat en ny i Sverige. När vi plockade av den gamla så såg vi att de hade en lång spricka och ur denna tittade det ut en massa sillicon. Så den förra ägaren har nog gjort en utsiktslös repparation. Den läckte bara när den användes så vi har inte brytt oss så mycket tidigare. Det har regnat väldigt mycket sedan vi kom tillbaka men mellan regnskurarna så har vi passat på att röra oss en del för att inte tappa konditionen helt. Vi har också slipat ner relingslisten och grabbräckena och behandlat dem med en transparent konserveringsolja (Semco) som träcker långt in i teaken. Gör man detta regelbundet så skall teaken hålla betydligt mycket längre. Björn och Annika har goda erfarenheter, så vi litar på dem. Lite annat smått och gott har också förnyats så ny börjar båten bli i riktigt fint skick.

Jul-Nyår 014

Huvudgatan i Ladysmith.

Tillsammans med Björn och Annika så har vi gjort några utflykter i lånad bil. Vi har varit och shoppat i Nanajmo och Duncan ett par gånger och gjort ett besök i Victoria som är British Columbias residensstad. Onsdagar har varit marinans Pub-dagar och då har vi varit ett gäng som träffats för en bit mat och några pint öl. I skrivande stund så ligger vi för ankar i en skyddad vik bland öarna utanför. Vi tog farväl av marina personalen den förste april, på årsdagen av vår avgång från Hong Kong, och gav oss iväg. I planen för April, ingår besök i Vancouver samt upptagning för lite båtservice på en marina där. Men mer om det i nästa resebrev.

GLAD PÅSK

önskar vi er alla

British Columbia (hösten -16)

2016.09.24 – 2016.10.20. (Brev nr: 16.12.)

Första kontakten med Kanada.

Första kontakten med Kanada.

Så fort vi förtöjt går vi upp till hamnkontoret, som är stängt för dagen. Därefter ringer Annika på Moon upp tullen för att berätta att vi ankommit. Hon får ett registreringsnummer av en förvirrad tjänsteman och berättar att det finns en båt till som vill registrera sig, hon ber tjänstemannen vänta medan hon räcker över telefonen till Stina. När Stina tar telefonen så lägger tjänstemannen på. Hon ringer upp igen och får då prata med en annan tjänsteman som säger att det kommer ner tullare till båten. Efter en stund dyker det upp två tullare som efter diverse frågor och formulär, ger oss ett registreringsnummer. De agerar även Immigration och stämplar passen. Nästa dag gör vi stan och fyller upp våra matförråd. Vi hinner också med en god öl på en mysig liten bar vid fjordstranden. När vi ankom under gårdagen mötte vi en segelbåt på fjorden. Vi blev kanske lite överraskade av att det  var en svenskbyggd  Vega. Den ägdes av Paul och Leslie som bedriver seglarskola med den. De bjuder oss på ”Pot Lock” på kvällen i sit hem. Där träffar vi även Lesslies Far och ett annat vänpar till dem. Deras vänner bor en bit in i vildmarken och berättar att de ganska ofta har besök av björn. De har även haft besök av Puma som de inte är så glada för. Människor står inte på Björnens diet men däremot på Pumans. Det blir en trevlig  kväll med många olika och goda Lax-rätter.

Nyfallen snö på topparna.

Nyfallen snö på topparna.

Nästa morgon fortsätter vi i gråvädret  söderut för motor. På eftermiddagen klarnar det upp och blir solsken och vi ankrar i en liten bukt norr om Kumealon Island i Grenville Channel. Under kvällen  får vi sällskap av en fiskebåt, så det gäller att alltid tända ankarlanternan. Hösten börjar också göra sig påmind med tidig solnedgång och mörka kvällar. Nästa morgon fortsätter vi i fortsatt ostadigt väder. Grenville Channel är ca 50 sjömil lång (ca 90 km) och ca 1 – 0,25 sjömil bred, men även här inne ser vi Knölval. Man kan ju undra hur de hittar in och ut, de lär ju inte ha något sonarsystem i likhet med Delfinerna. På eftermiddagen klarnar det upp och vi ankrar upp i en bukt som heter Nettle Bassin i Lowe Inlet, ca 15 sjömil från kanalens södra utlopp.

Hit men inte längre.

Hit men inte längre.

Här finns ett ganska stort och vackert vattenfall som avvattnar en stor sjö. Det finns också Sälar och väldigt många Örnar som kalasar på fiskkadaver på stranden vid lågvatten. Nästa morgon har vädret stabiliserat sig och solen skiner. Vi fortsätter i motström i kanalen och stryker bergssidorna på en båtlängds avstånd. På så vis undviker vi den värsta strömmen och får till och med ”bagvanne” (medström) bakom vissa uddar. Trots att vi går så nära stranden är det för det mesta mer än 20 m djupt. Kungsfiskarna följer oss längs med bergssidorna. När Kanalen öppnar upp sig, ser vi snöklädda bergstoppar in över land.  Vårt mål är Bishop Bay, där det finns varma källor och vi längtar efter ett varmt bad. I Wright Sound och i Ursula Chanel på väg in mot Bishop Bay, formligen kryllar det av Knölval. Man kan naturligtvis räkna hur många man ser, man man kan ju inte räkna dem man inte ser. Vi nöjer oss med att konstatera och glädja oss åt att de är många.

Nära klipporna!

Nära klipporna!

Även här går vi ganska nära bergssidorna men det hindrar inte Valarna för att dyka upp mellan oss och berget. Inne i Bishop Bay får vi fina filmsekvenser med dem simmande strax utanför ett litet vattenfall. Man har lagt ut en flytbrygga och några bojar i bukten och i en av bojarna förtöjer vi tillsammans med Moon. Det ligger några mindre båtar vid  den lilla flytbryggan och en mindre passagerarbåt som kom in samtidigt med oss, ankrar strax utanför. Gästerna på denna, ger sig genast iland för ett bad, vi avvaktar till morgondagen. Nästa morgon har vi blå himmel men ingen sol! Hur går då det ihop? Ja solen finns ju där men vi ser den inte förrän långt fram på förmiddagen, då den behagar klättra över bergskammen. Vi dingar in till bryggan för att ta oss ett välgörande dopp. Man har byggt 2 bassänger i tandem. Den första under tak och den andra under bar himmel. Det varma källvattnet leds in i den första bassängen och bräddar över till den andra. I anslutning finns också ett litet sittkar, där man kan tvätta av sig innan. Varmt och skönt vatten, bedårande utsikt med Valar i bakgrunden, livgivande och helt enkelt underbart.  Annika och Stina tycker att det är så skönt att de tar sig ett bad även på eftermiddagen och eftersom det då är högvatten så passar de på att doppa sig i havets kalla (8-10 grader) vatten. Efter 2 nätter ger vi oss av.

Dykande Knölval.

Dykande Knölval.

Vid en udde dyker en Val upp bara en båtlängd rakt för om oss. Jag gör en snabb gir då den dyker och vi ser stora luftbubblor strömma upp till ytan bara 2 meter vid sidan av båten. Ett par båtlängder bakom oss dyker så Valen upp igen för att andas. Det hela går så fort att jag inte hinner få av linsskyddet på kameran ens. Puh… det var nära. Via Fraser Reach och Graham Reach kommer vi till Goat Cove, där vi ankrar för natten. Nästa dag avgår vi i det första gryningsljuset, d.vs. strax efter klockan sju. Vi har 53 sjömil framför oss och därmed kommer vi att få både med och motström. Vi har planerat så att vi skall slippa få motström i de smalare partierna, Jackson och Reid Passage och det fungerar fint.

Rikt fågelliv, här Western Grebe.

Rikt fågelliv, här Western Grebe.

Vi passerar flera laxodlingar till skillnad från Alaska där de inte existerar alls. Jag tror till och med att de inte är tillåtna. Jag har tidigare nämnt problemet med flytande timmerstockar i vattnet och det tycks bara öka ju längre in i Canada vi kommer. Ibland passerar vi hela flytande träd med rotsystem, grenar och allt. Dessa är dock ganska lätta att upptäcka. Värre är det med de ofta sjödränkta timmerstockarna och dykarna. Dessa kan vara 20 m långa och ligger alldeles i vattenytan. Har man tur så sitter det måsar på dem som gör dem lättare att upptäcka. Dykare är stockar som är så vattendränkta att de sjunker ner och fastnar i bottensedimentet. Där kan det bildas gaser i förruttnelseprocessen som gör att de flyter upp till ytan stående. De står och guppar upp och ner under ytan och är oerhört svåra att upptäcka. Tack och lov tycks de inte vara så vanliga men vi har sett dem ett par gånger. Så kontentan av det beskrivna är att den som befinner sig i sittbrunnen måste ha full uppmärksamhet i färdriktningen.

Stilla morgon i Jackson Passage.

Stilla morgon i Jackson Passage.

På eftermiddagen, strax innan vi kommer fram till vår tilltänkta natthamn, ser Moon en segelbåt med Svensk flagga i aktern som ligger ankrad i en vik. Vi blir förstås nyfikna och vänder in för att se efter vem det kan vara. Det är ju inte många segelbåtar vi mött under resan och absolut inga svenskflaggade. Båten heter Sjöa och skepparen Per. Båda två har Luleå som hemort. Per är just på väg att ta upp ankaret för att gå in till Sherwater som också är vår destination. Väl förtöjda på en flytbrygga, berättar Pär att han lämnade Sverige för 10 år sedan och liksom många av oss andra seglade han till Karibien och Panama. Därifrån fortsatte han till Hawaii och sedan till Sitka i Alaska. Sedan dess har han spenderat tiden med att utforska öar och vattendrag i British Columbia som han vid det här laget känner ganska väl. Under dessa år har familjen mestadels varit med och seglingen har inskränkt sig till sommarhalvåret. Med vuxna barn och en hustru som fortfarande är i arbetslivet har han beslutat sig för att spendera hela vintern i båten i B.C. Pär är pensionerad fotograf men kan fortfarande  bedriva sitt yrke fast numera i egen takt som frilansare. Nästa förmiddag går vi en promenad i Sherwaters omgivningar och möter några Ripor som snällt låter sig fotograferas.

Trippelankring i vildmarken.

Trippelankring i vildmarken.

Efter lunch släpper vi förtöjningarna och går, på Pärs rekommendation, ca 5 sjömil ut till en liten bukt som heter Beales Bay. Här ankrar vi med Moon i mitten, vi på styrbord- och Sjöa på babordssidan. Dagen efter går vi på utflykt med Pär som guide. Han har varit här tidigare och då sett Varg här. Vi ser inga men väl fotspår av dem på stränderna. Däremot finns det mycket ”Canadagäss” och några ”Vithuvade örnar”. Även en ”Gulbena” som går och pickar i dybottnen. Vi går utmed ett vattendrag vid lågvatten. När det är högvatten så fylls vattensamlingen på och det går inte att gå här.

Deffinitivt Vargspår.

Definitivt Vargspår.

Vattensamlingen är en del av Beales lagon och på eftermiddagen, vid högvatten, fortsätter vi att utforska lagunen men nu med våra dingar. Längst in i lagunen hittar vi en liten å som vi går upp i. Här finns det massor av lax och vi ser också en liten ”American Dipper” som dyker i strömmen och plockar laxrom. Den kan väl närmast liknas vid vår Strömstare. Det är en helt orörd subtropisk regnskog runt omkring oss. I ett högt träd rakt ovanför oss sitter en ”Bald Eagle” och studerar oss nyfiket.

De är vackrast i vildmarken.

De är vackrast i vildmarken.

Det är så här man vill se dem och inte slitande på fiskrens på någon kaj i en fiskehamn. Efter två nätter i denna härliga vildmark, så säger vi hej då till Pär i sin Sjöa och fortsätter vår färd. Via Fisher Chanel och Fitz Hugh Sound kommer vi till Penrose Island där vi tar natthamn. Nästa morgon fortsätter vi i tidvis tät dimma över ett stilla Queen Sharlotte Strait, sundet som leder in till vattnen innanför Vancouver Island. Vår första hamn på nämnda ö, blir Port Hardy. Här stannar vi två nätter för att, tillsammans med Annika och Björn, fira Stinas inträde i den riktiga pensionsåldern. Det blir en trevlig kväll med god mat, alltmedan regnet smattrar på rufftaket.

Moon utanför Vancouver Is.

Moon utanför Vancouver Is.

Efter regn kommer solsken och nästa dag kan vi faktiskt segla vidare i solsken. Nåja det blir segling ungefär halva vägen, men då i fin halvvind. Motorn får ta oss in sista biten till Port McNeil. Vi lägger till i marinan och betalar en ganska rimlig hamnavgift till en trevlig dam som dessutom förser oss med all information vi behöver. Nästa morgon går vi upp till hamnkontoret för att få tillgång till deras wi-fi. Stina har gått i förväg och då jag kommer upp känner jag mig väldigt trött och inser att det inte står rätt till i kroppen. Vi går tillbaka till båten, där det visar sig att jag har fått påhälsning av mitt hjärtflimmer. Jag tar det lugnt och avvaktar några timmar utan att det rättar till sig. Någon chans till el-konvertering har vi inte men Stina har piller för att kemiskt konvertera hjärtat. Jag får en pilla och efter ett par timmar ytterligare en och se det hjälper. På kvällen så har det stabiliserat sig och hjärtat slår åter lugnt och tryggt som vanligt. Det var första gången som vi själva genomförde behandlingen ombord. Skönt att det fungerade och att jag inte behöver vara beroende av sjukhusbesök.

Vår bryggvakt i Port McNeil.

Vår bryggvakt i Port McNeil.

Nästa morgon tar vi det lugnt, en kort promenad för Björn och mig medan damerna drar iväg på en lite snabbare och längre runda. Efter lunch släpper vi förtöjningarna och går en kort bit ut till ett sund i Perse Islands där vi ankrar. Solen skiner och det är ganska behaglig temperatur, men natten blir kall med temperatur runt 5 grader. Annika lägger ut deras krabbtina men det visar sig att den är ganska skör med hål där krabborna kan kila in och ut, så någon fångst blir det inte.

 

Breaching Humpback.

Breaching Humpback.

Nästa morgon har Knölvalarna show för oss då vi passerar Cormorant Channel. Vi passerar även ett litet skär som är nerlusat av brölande Sjölejon, där hanarna noga bevakar sina revir. Vi ankrar i Cutter Cove på eftermiddagen och den nu reparerade tinan kommer åter i vattnet. Den här gången går det bättre och resultatet blir 6st fina Krabbor. Näst morgon vaknar vi till ännu en molnfri himmel, vilket innebär att natten varit kall. Snabbt på med värmaren, men nu är det tji. Den vägrar att tända. Vi har ju haft problem en längre tid men den har i allmänhet startat snällt med motorn igång. Vi har trott att det varit för låg spänning, men med motorn på så har det hjälpt, men inte den här gången. I dag skall vi bara gå en kort bit för att komma fram till Port Harvey där vi sen skall gå ut i Johnston Strait. Under eftermiddagen är det motsröm där så vi väntar till i morgon förmiddag i Port Harvey. Det blir en snabb tur i medström och redan vid middagstid ankrar vi upp. Efter lunch tar vi oss an värmaren. Med Annikas hjälp plockar vi ur den och demonterar ner den i småbitar. Det visar sig att evaporeringsduken, där förbränningen sker, är trasig och igenkoksad. Vi har ju ingen i reserv så vi rengör så gott det går och sätter ihop värmaren igen och till vår förvåning så fungerar den igen. Nästa morgon ger vi oss ut i Johnston Strait. Den förutspådda medströmmen märker vi inte av, istället får vi 28 knop motvind och kort krabb sjö som innebär en blöt och långsam framfart. Efter över 3 timmar har vi avverkat de 12 sjömilen och kan i avtagande vind gå in i Sunderland Channel där det är platt vatten. Strax efter lunch ankrar vi i Bessborough Bay, där vi på eftermiddagen får sällskap av en Brunbjörn som rotar runt bland stenarna på stranden.

Brunbjörn på stranden.

Brunbjörn på stranden.

Den letar efter något ätbart och kastar undan stora stenblock som om det var sandkorn. Ibland stannar den upp och mumsar i sig något, kanske en krabba eller någon mussla. Att vi står och tittar på, bryr den sig inte om. På kvällen börjar det regna och det är tydligt att det är omslag i vädret. Vi får ett mejl från en radioamatör i Seattle som varnar oss för stora regnmängder och även stormvindar om ett par dagar. Dagen därpå är det gråmulet men i övrigt nästan uppehåll. Vi skall igenom  många trånga passager där det på sjökortet varnas för extrema strömmar, s.k. ”whirlpool rapids” där strömmen kan löpa med 10 knop. Först klarar vi av Wellborne Rapids i stark medström. Därefter tar vi Green Point Rapids där vi åker igenom som en kork ur en champagneflaska. Det sista och mest ökända är Dent Passage med ”Devils hole”. Det hörs ju på namnet att det inte är att leka med. Pilotboken varnar för att passera här annat än vid slackvatten. Vi har planerat för det men kommer, tack vare all medströmmen, kanske en timma för tidigt. Så även här flyger vi igenom med nära 10 knop. Här måste man koppla ur autopiloten och handstyra för strömvirvlarna är alltför kraftiga.  Strax efter Devils Hole lägger vi till vid en brygga i Big Bay på Stuart Island. Men det kostar över 40 dollar att ligga här och faciliteter saknas nästan helt, så vi väljer att lämna och ankra strax utanför i bukten. Bryggan var dessutom nersketen av sjölejon och måsar. Dagen har annars bjudit på massor av besök från Dalls Tumlare och vackra vyer med gulröda Lönnlövsdungar insprängda i granskogen. Det märks tydligt att hösten är på gång. Big Bay tycks vara lite av de välbärgades sommarparadis. Här ligger flera luxuösa hotellanläggningar och flotta privata villor. En har till och med byggt en golfbana till sin fru. Nästa morgon passerar vi det sista strömsundet, ”Yuculta Rappids” där Sjölejonen far runt i strömvirvlarna i sin jakt på något ätbart. Vi har siktat in oss på en säker ankring för den aviserade stormen. På Cortes Island ligger en 3 sjömil lång vik som heter Von Donop Inlet.

Vi följer Gässen söderut.

Vi följer Gässen söderut.

Den avslutas med en liten lagun som ger ett helt stormsäkert skydd. Inga höga berg som ger fallvindar, bara skyddande skog runt omkring. Vi stannar i 2 nätter medan regnet drar förbi. Några vindar får vi inte, stormen drar förbi långt söder om oss och drabbar Washington i USA. Emellan regnskurarna hinner vi med en promenad på en smal skogsstig till närmsta by som heter Squireel Cove. Färden går vidare och när vi lämnar Cortes Is. kommer vi ut på Strait of Georgia som är mera öppet vatten. Vi hade tänkt oss ett kort stopp på den lilla ön Mitlenach Island, som är kännd för sin stora Sjölejonkoloni men då vi kommer fram dit så är dyningen för hög för att säkert ta sig iland och dessutom är stranden nerlusad av Sjölejon, så vi avstår från landgång.

Stellers Sealion

Stellers Sealion

Istället så stryker vi sydsidan av ön där Sjölejonen ligger hoppackade på alla klipporna. Via Westview marina, där vår värmare slutligen ger upp, kommer vi til Secret Cove där vi ankrar. Det märks nu tydligt att vi närmar oss en storstad. Den skyddade viken är kantad av bryggor med båtar och omgivningarna fulla av vackra hus, de flesta är säkert sommarhus. Vi har under en tid nu planerat för vårt vinteruppehälle och var från början halvt om halvt lovade en plats i en marina i Nanaimo, Vancouver Islands näst största stad. Vid en senare kontakt med marinan så fanns det nog ingen plats. Istället tog vi kontakt med en marina i en ort som heter Ladysmith, strax söder om, och där var vi välkomna. Dessutom så var det lite billigare också. Vi hade ändå tänkt att gå till Nanaimo, men då vi fick fin vind och kunde segla när vi lämnade Secret Cove, så fortsatte vi innanför Gabriola Island och ankrade i Pirates Cove på De Courcy Island. Det blev vår sista ankring innan vår vinterhamn. På morgonen låg det en hel familj med River Otters i bassängen och då vi lämnade såg vi dem lunka över gräsmattan. Vi gick de sista 10 sjömilen för motor och anlände till vår vinterhamn den 20 oktober efter att ha tillryggalagt  7200 nm sedan vi lämnade Hong Kong i April.

Ladysmith, vår vinterhamn.

Ladysmith, vår vinterhamn på Vancouver Island

Vi blev väldigt väl mottagna och har fått platser längs med en brygga vid sidan av Moon som också övervintrar här. Vi har hunnit bekanta oss med staden och dess omgivningar. Värmeelement är inskaffat och reservdelar till vår dieselvärmare beställda. Destom så har vi beställt flygbiljetter. Den 14e November flyger jag hem till Sverige och Stina flyger till Hong Kong för att besöka den nya familjemedlemmen. Till Jul kommer så alla till Sverige för Julfirande. Vi åker förmodligen tillbaka till båten i slutet av Februari och fortsätter våra äventyr.

Till dess vill vi önska alla våra följare en riktigt

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR”.

Flying Whale.

35 ton Knölval i luften.

South East Alaska.

2016.08.29 – 2016.09.23. (Brev nr: 16.11.)
Vi hittar en ledig plats i Hoonah marina, bland alla fiskebåtarna, strax innan regnet sätter igång. Nästa morgon har regnet upphört och vi kan lämna båten. Framför oss ligger en Amerikansk segelbåt från Seattle trakten. Det är inte många segelbåtar vi ser häruppe, kanske är det lite sent på säsongen.

Icy Point.

Icy Point.

Inloppet till bukten där Hoonah ligger kallas för Icy Point och där finns en gammal lax-konserveringsfabrik som numera är omgjord till en terminal för kryssningsfartyg. Man har i år invigt en ny kaj och landgång så att de skall ha bättre möjligheter att landsätta sina passagerare och slippa ankra. Man har upp emot 80 besökande fartyg om året så man kan förstå att det betyder mycket för det lilla samhället. Vi promenerar dit ut och möter massor av turister längs vägen. Terminalen innehåller massor av s.k. turistfällor. Det vill säga affärer som säljer diverse souvenirer och krimskrams. Det finns även ett mindre museum som beskriver laxens väg från havet till konservburken. Det finns givetvis också ett antal restauranger samt en lokal där turisterna kan se tillrättalagda Indian-danser. Vi nöjer oss med att beskåd eländet men vänder strax tillbaka och hittar en liten lokal restaurang som serverar goda hamburgare. Efter lunch lämnar vi och går för motor genom Icy Strait till en liten bukt som heter Swanson Harbour, där vi förtöjer längs en public float. Dessa finns lite varstans i denna delen av Alaska och består av en ponton som är förankrad i ett par pålar, ofta utan kontakt med land. De är kostnadsfria att ligga på och förmodligen ditlagda till hjälp för fiskeflottan. Vi är helt ensamma på den här pontonen. Nästa morgon hade vi tänkt att gå mot Juneau, men då vi kommer ut i Lynn Canal blåser det upp emot 30 knop rakt emot så vi ger upp planen. Vi gör ett kort försök längs med Admiralty Island men ger strax upp då farten inte ens når upp till 2 knop. Isället går vi in till Funter Bay på samma ö och ankrar upp i en lugn vik. Nästa morgon är vinden som bortblåst och vi kan, i soligt väder, ta oss till Auke Bay, strax norr om Juneau. Här finns en stor marina, mestadels fylld med fiskebåtar men även en del fritidsbåtar. Vi träffar en kille som har segelbåt i hamnen och han erbjuder oss sin bil om vi skall till supermarketen. Nästa dag tar vi dock bussen in till Juenau. Det tar nästan en timma dit men kostar bara 2 dollar. Juenau är Alaskas huvudstad och är väldigt turistisk. Det ligger 2 st Kryssningsfartyg vid kaj, så det vimlar av turister i stan. Vi blir snart nöjda av besöket och återvänder till båten för att klara av andra väsentligheter som tvätt och bunkring.

Mendenhall Glacier.

Mendenhall Glacier.

Nästa morgon är planen att vi skall ta bussen upp till en Glaciär och därefter till Safeway för att handla matvaror. När vi kommer upp från bryggan, sitter vår vänn med bilen där och erbjuder oss en åktur till Safeway. Vi berättar om vår plan och han ställer genast upp på den. Så vi kör till Mendenhall Glacier där vi vandrar runt bland många andra turister och bekådar en stor och vacker glaciär. Det finns också ett vackert vattenfall att beskåda och ett Visitor Center där man, förutom att sälja en masa suvenirer, även kan få information om glaciären och hur den globala uppvärmningen påverkar den och andra glaciärer. Efter besöket kör vår vän oss till ett affärscenter där vi handlar. Tillbaka till båten tackar vi genom att bjuda honom på lunch i sittbrunnen. När han kör till sitt jobb på eftermiddagen så tankar vi diesel och ger oss av. Efter ett par timmar ankrar vi i ett hörn av Young Bay, där vi får en underbar kväll med solsken och platt vatten. Nästa morgon fortsätter vi söderut genom Stephens Passage och kommer på kvällen till Holkham Bay som ligger i inloppet till Tracy Arm. Längst in i ”Armen” ligger ett par Glaciärer som vi tänkt besöka om vädret är vackert. Vägen dit in skall desutom vara vacker och påminna om Geiranger Fjorden i Norge. Nu blir det inte så, eftersom vädret nästa morgon är disigt och regnigt. Så vi lämnar Tracy Arm till sitt öde.

Litet ovanpå stort under vattnet.

Litet ovanpå stort under vattnet.

På vägen ut från vår ankring, har ett litet isberg gått på grund strax innan ett litet rev. Vi cirklar runt det och lodar minsta djupet till 28 m. Det säger lite om hur mycket av isen som befinner sig under vattnet då det ovanför kanske är ca 4 m. Via idylliska Chapin Bay på Admiralty Island, kommer vi till Warm Spring Bay på Baranof Island. Som namnet uppger finns här varma källor, där man kan bada. Vi förtöjer på en Public float vid sidan av en 30m lyxkryssare med ett trevligt par ombord. Vi blev lite överraskade av att det låg 3 st lyxkryssare i bukten. Två av dem var ca 30 m och den 3e var 40 m. Warm Spring Bay består av ett 20-tal hus med ett par s.k. boardwalks emellan. Ett stort vattenfall ligger där husen slutar. En boardwalk leder upp till en sjö som förser vattenfallet med vatten.

A bath with view.

A bath with view.

Vi gick upp till sjön men såg inga varma källor. På vägen tillbaka fann vi en stig som ledde ut mot vattenfallet. I änden på denna fann vi de varma källorna alldeles bredvid vattenfallet. Här lögade vi oss i det heta vattnet med världens absolut bästa utsikt mot fallet. Om man nu skulle tycka att det blev för hett, så kunde man ju alltid ta en kall avrivare i vattenfallet. Vi avstod dock. Nere på boardwalken vid byn, hade man byggt ett skjul med 3 st separata rum.

Another bath, different view.

Another bath, different view.

I dessa hade man badkar med varmt källvatten. Också här hade man fin utsikt ut över bukten. Källvattnet i badkaren var verkligen varmt, man fick smyga sig ner så att kroppen sakta vande sig. Om man tyckte att det var för hett, så fanns det en kallvattenkran för att späda ut med. Nästa morgon satte vi kurs mot Petersburg på Mitkof Island. Man går då över Frederick Sound som är känt för att hysa mycket Val. Vi såg visserligen mycket Val där men det ser vi i stort sett dagligen oavset var vi befinner oss. Ofta är det på lite längre avstånd men vi har dem också ganska nära ibland. Det är dock svårt att fotografera dem för då de kommer nära så dyker de oftast med en gång och så hinner man inte få fram kameran. Det är nästan uteslutande Knölval vi ser men vi har även sett Fenval och Späckhuggare vid några tillfällen. Ofta ser vi Knölvalarna ”Breatcha” det vill säga hoppa upp ur vattnet och landa med ett väldigt plask. Ibland ligger de och slår med Stjärtfenan eller pektoralfenorna (sidfenorna) i vattnet. När de dyker så lyfter de oftast stjärtfenan ur vattnet och har man då tur, så lyckas man fånga den på bild. Innan vi kommer till Petersburg så ankrar vi i Portage Bay på Kupreanof Island. Ännu en insjöliknande bukt med ett smalt inlopp. Nästa dag kommer vi till Petersburg, där vi lägger oss i den södra marinan intill Shang Yu som varit här några dagar redan.

Norskt inslag.

Norskt inslag.

Petersburg kallas även lilla Norge då det bor många ättlingar från utvandrade Norrmän. Man ser Norska flaggor lite varstans i byn och det finns även en stor lokal förening som heter Sons of Norway. Den Norska traditionen med ”rosemaling” ser man på många av husen och naturligtvis även på Sons of Norways samlingslokal. Efter 2 dagar lämnar vi i kompakt dimma för att gå igenom den smala leden Wrangel Narrows. Dessvärre ser vi inte mycket av omgivningarna på grund av den täta dimman. Mot slutet av kanalen, lättar dimman och vi får en fin solig dag. Vi hade först tänkt att gå till Wrangel och därefter mot Ketchikan, men vi tyckte att den vägen såg lite tråkig ut. Istället satte vi kurs västerut mot nordspetsen av Prince Of Wales Island (PWI) som vi rundade sent på eftermiddagen.

Middagslur!

Middagslur!

Under hela eftermiddage såg vi många Havs Uttrar och Knölvalar och det låg också många fiskebåtar vid udden. Några sjömil söder om udden fann vi ”Hole In The Wall”som var vår tilltänkta ankring för natten. Det är en smal öppning i en hög klippa, ganska oskyddad för västliga vindar. En 30 m bred kanal, drygt 1000m lång leder in till en bassäng som mest påminner om en skogstjärn. Halvvägs in i kanalen såg vi några ”River Otters” som skyndade upp från vattnet och försvann in i skogen.

Skyddad ankring.

Skyddad ankring.

Vi fick en lugn natt på den spegelblanka dammen. Enda rörelsen i båten var då den svängde runt för tidvattnet. Nästa morgon var det tidig avgång för att passa tidvattnet i en trång led som heter El Capitan Passage. Denna skiljer Kosciusko Island från PWI och är i sin norra del inte mer än 25-30 m bred vid Dry Passage. På ett par ställen har man fått spränga, för att få tillräckligt djup och bredd. Det är nästan som man tror man befinner sig på Dalslands kanal med djupa skogar och vacker natur alldeles inpå. Så småningom öppnar leden upp sig lite grann och byter namn till Tuxecan Passage. Vi har siktat in oss på Indian Garden Bay, men då vi smyger oss in inser vi att det inte är en bra natthamn trots det lockande namnet. Det är alldeles för mycket Kelp och botten verkar stenig och ganska grund. Så vi fortsätter några distansminuter och hittar bättre ankring i Nossuk Bay.

Stilla morgon.

Stilla morgon.

Nästa morgon har vädret åter skiftat och det har blivit molnigt med regn i luften. Vi fortsätter söderut och kommer strax efter lunch till Craig, som är PWI:s enda större sammhälle, mitt på västsidan. Här träffar vi åter igen Moon som efter att vi lagt till, bjuder på en förtöjare alltmedan det tilltagande regnet smattrar mot däck. Nästa morgon får Moon en stor Coho Lax (kallas även Silver) av en fiskare som ligger bredvid. Den är stor nog till oss alla, så vi får en filé-sida. I uppehållsväder går vi tillsammans söderut och kommer så småningom till till ett litet pass som heter Tlevak Narrows. Den sista halvtimman har vi haft motström så vi är beredda på mera ström i passet. Vi har även pratat om att lägga oss och vänta i en vik tills att det blir slackvatten. Men vi beslutar oss för att åtminstone ge det ett försök, det är ju knappt en halv sjömil långt så det kan väl inte vara så besvärligt. Just innan passet gör leden en 90 grades sväng runt en liten udde med det lämpliga namnet Turn Point. När vi kommer runt hörnet så ökar vi på till 2000 varv på motorn. Då brukar vi normalt göra strax över 6 knop. Vi segar oss in i passet och båten kastar och vrider åt båda sidor i strömvirvlarna. Vi smyger så nära udden vi vågar men till slut står det bara helt stilla, ja emellanåt går det till och med baklänges. Vi provar i mitten och vid sidorna av passet men med samma dåliga resultat, vi kommer inte frammåt! Till slut ökar vi till 2500 varv och då kan vi se att vi rör oss framåt med snigelfart. Så småningom släpper strömmen och efter ca 20 minuter så är vi igenom. Men vi kan konstatera att strömmen var ca. 6,5 knop. På eftermiddagen börjar det åter regna då vi ankrar upp i Elbow Bay på Long Island. Vi ligger tandemankrade med Moon och stannar även nästa dag, då det regnar hela dagen. Det blir gemensam Lax-middag i Liv.

Middag från skafferiet.

Middag från skafferiet.

Nästa morgon agnar Annika en krok med Laxskinn och slänger den över bord, sen går hon ner och sätter på kaffe. När hon kommer upp på däck är det liv i fiskelinan. Hon halar upp en fin Hälleflundra som vid invägning får vågen att stanna på 12 kg. Tala om att hämta upp fisk ur havet! Den tar upp större delen av akterdäck när hon skall filéa den och det blir 4 stora filéer som är drygt 2 tum tjocka. Nästa natthamn blir Nichols Bay längst söderut på PWI där vi åter får en lugn natt. Annika har fått fiskeförbud tills vidare, åtminstone tills Hälleflundran är slut. På vägen in ser besättningen på Moon en Svartbjörn med en unge men då vi kommer fram har de förmodligen gått in i skogen, för vi ser dem inte. Via Ingraham Bay på PWI och Dall Bay på Gravina Islan kommer vi till Ketchikan, som är den sydligste staden i Alaska och där vi klarerar ut för att gå till Kanada.

Totempåle.

Totempåle.

Vi får en plats i Bar marina strax norr om centrum. Efter lunch går vi till tvättinrättningen och när tvätten är klar tar vi en promenad in till centrum. Ketchikan liksom Juneau har väldigt mycket turister och det ligger 2 stora kryssningsfartyg vid kaj. Den ena av dem är den Holländska Vollendam, som vi mötte uppe i Glacier Bay. Han har inte kommit längre än vi, men han har kanske varit här ett par gånger dess emellan. Det är mycket turister och full komers i affärerna. När vi kommer in nästa dag, skulle man kunna tro att det är söndag. Alla souvenir- och juvelerarbutiker är stängda, eftersom det inte är några kryssningsfartyg på besök. Att kryssningsindustrin har stor betydelse för staden kan man lätt förstå. Varje år gör 40 fartyg nära 500 tilläggningar och landsätter ungefär 884.000 passagerare. Detta kan sättas i rellation till det totala antalet turistbesök som är ca 920.000. Turismen bidrar med 140 millioner US dollar årligen och ger 1.500 jobb direkt eller indirekt. Detta på en befolkning på 13.122 i Ketchikan med omgivningar.

Red light district!

Red light district!

Vi uppskattar lugnet i stan och går en promenad på boardwalken utmed Creek Street, som en gång var stans bordelldistrikt, numera ett pitoreskt, historiskt, turiststråk med charmiga hus och amerikas enda bordellmuséum. Creek Street ligger utmed utloppet av floden Ketchikan Creek och en stig följer floden en bit upp. Under Augusti och September är floden proppfull av Pink Salmon som går upp för att leka. Efter leken dör de och det finns lika många döda som levande laxar i det strömmande vattnet. När vi vandrar utmed floden ser vi också Harbour Seal som kalasar på lax. Vår promenad leder till en Laxodling. Det är inte öppet så vi får ingen visning . Vi kan däremot läsa oss till att 5 st odlingar i sydöstra Alaska sätter ut Lax till ett värde av 16 miljoner dollar årligen (2014) och då är bara värdet för det komersiella fisket räknat. De icke vinstgivande odlingarna finansieras med en 3% skatt på komersiellt landad Lax. Kanske något för Sverige att ta efter. Laxfisket är överhuvudtaget väldigt reglerat, så någon risk för överfiske lär inte föreligga. Efter ett par dagar ringer vi tullen och checkar ut. Ja det räcker med ett telefonsamtal, annat är det när man skall försöka komma in och behöver söka visum. Vi fortsätter vår segling söderut tillsammans med Moon som nu får segla utan Berit i besättningen. Hon lämnade i Ketchikan för att ta sig hem till Sverige, där hon har en egen båt att ta hand om. Vi går till en skyddad vik med ett smalt långt inlopp. Väderprognosen lovar kuling så här blir vi liggande på stilla vatten medan det blåser av sig på havet. Vårt nästa mål är Prince Rupet i Canada och dit är det 25 sjömil öppet hav innan vi åter kommer in i skyddade vatten. Två dagar senare är kulingen borta och vi får en fin dag med ganska mycket segling för sydliga vindar. Dalls Tumlare tar farväl av oss och Knölvalar välkomnar oss till British Columbia. En Val blir så glad att se oss, så den gör flera hopp upp i luften (breachar). Otroligt att en Val som väger upp emot 40 ton , kan hoppa så högt att den nästan lämnar vattnet helt. På eftermiddagen går vi igenom en smal passage som tar oss in till Prince Rupert, där vi förtöjer utanpå Moon i den fullsatta hamnen.

No comment!

No comment!

Alaska Bight och Glacier Bay

2016.08.19 – 2016.08.29. (Brev nr: 16.10.)

Vi lämnar Prins Wiliam Sound i stiltje, så motorn får stå för framfarten. Efter några timmar kommer en svag nordvästlig bris och vi sätter segel som hjälper oss på traven. Motorn får dock stötta upp. Sent på kvällen passerar vi Kayak Island, som sticker ut som ett pekfinger från fastlandet. Efter en lugn natt kan vi skymta Mount St. Elias snöklädda topp som är nära 5.500 m över havet. Det är hela 70 nm dit så det säger lite om sikten. Vi passerar flera stora timmerstockar som syns bra på dagen då det ofta sitter måsar på dem. På natten får vi lita till turen, då vi inte har en chans att upptäcka dem. Många Albatrosser cirklar runt båten, det är både Black-fotted- och Short-tailed Albatross. På kvällen kan vi stänga motorn och segla hela natten. Nästa morgon får den åter stötta upp. Förut om babord ser vi, i gryningsljuset, den vackraste kustremsan vi någonsin sett.

Liv på Alaska Bight.

Liv med Mount Fairweather.

Det är bergen från Glacier  National Park som kantar kusten. De flesta topparna är över 3000 m med Mout Fairweather som den högsta på 4.671 m. Snön gnistrar i solskenet och i dalarna ser vi stora glaciärer som ringlar sig ända ner  mot havet. Hela dagen har vi denna fantastiska utsikt. Vi kommer i fatt Mon och vi tar massor av bilder och film på varandra med bergen som bakgrund. Strax efter lunch kan vi stänga motorn och i ökande vind segla ända till inloppet till Cross Sound. Här avtar vinden och strömsjön blir besvärlig. Så den sista timman går vi för motor in till Elfin Cove som vi angör i mörker. Vi får förtöja på flygplanspontonen och Moon kommer in strax efter och förtöjer utanpå oss. En man från en av fiskebåtarna har sett att vi letar plats och berättar för oss att det inte kommer något flygplan förrän kl. 9 nästa dag. Nästa morgon kommer även våra Amerikanska vänner på Shang-Yu in. De har seglat hit direkt från Seward. Redan kl. 8 på morgonen börjar flygplats-chefen bli nervös, så vi flyttar till en ledig plats lite längre in, i samma stund som ett flygplan landar i viken. Så vi blir 3 st segelbåtar som förtöjer utanpå varandra. På kvällen bjuder Pam på middag som vanligt. Hon gillar att göra det och ingen av oss andra protesterar. Nästa morgon avgår Moon och Shang Yu men vi blir kvar. Vi har sökt och fått tillstånd att besöka Glacier Bay National Park, men först om några dagar.

Alaskas silver.

Alaskas silver.

Det finns många fiske-camper runt byn och måndagar verkar vara bytardag. Sjöflygplanen avlöser varandra och vi räknar till 10 st innan vi kommer av oss. Det är spännande att se hur de hanterar start och landning i den trånga viken. En av dagarna går det lite vågor i den yttre delen av viken och då kör ett flygplan in i den smala sidokanalen som leder in till den inre viken och hamnen. Det är väl knappt han kan vända där. Sedan kommer han farande genom kanalen, förbi  fiskmottagningen och sjöflygs-pontoonen för att göra en gir ut ur viken där han lyfter. Ser ganska imponerande ut men de är väl vana.

Elfin Cove village.

Elfin Cove village.

Vi fördriver dagarna med lite vandring i byn och utmed den inre viken. Det finns inga vägar och därmed inga bilar. Endast så kallade ”Board Walks”, gångvägar byggda på stolpar över marken, som är väldigt bekväma att gå på. Elfin Cove är en mysig liten by med en hel del hus, men på vintern lär det vara dött eftersom det bara bor 5-10 åretruntboende. Vi pratar med en av dem och får mycket information. Han är heltidsfiskare och ger oss en hel laxsida innan vi lämnar. Dagen innan vårt tillstånd börja gälla så lämnar vi Elfin och går i dimma och regn över till Glacier Bay. Vi ankrar i Bartlet Cove där parkkontoret ligger. Här fanns för flera hundra år sedan en Indianbosättning med  Tlingit Indianer. I mitten av 1700-talet, under d.s.k. lilla istiden, så växte Glaciären ända ut till Cross Sound och drev därmed bort indianerna.  När glaciären så småningom drog sig tillbaka, så efterlämnade den en fjord och ett förändrat landskap, renskrapat av isen. I dag har isen dragit sig tillbaka ca 50 nm jämfört med tiden då kapten Cook besökte platsen. Nästa dag skriver vi in oss på parkkontoret och blir informerade om de regler som gäller. Vi besöker också en alldeles nybyggd byggnad som byggts av Tlingit indianerna. På eftermiddagen då tidvattnet är på ingående, ger vi oss av in i fjorden. Det är motorgång över spegelblankt vatten.

En Orca gör oss sällskap.

En Orca gör oss sällskap.

När vi passerar i ett sund vid en ö, får vi sällskap av en familj  Späckhuggare. Det är 2 vuxna hanar och några honor med ungar. De kommer helt nära och passerar oss på en båtlängds avstånd på båda sidor av båten. Det är en fantastisk syn när toppen av ryggfenan dyker upp och aviserar att den är på väg upp. Hanens ryggfena  kan bli 1,8 m hög medan honans blir strax under 1 m. Vi har sällskap en lång stund och får några fina bilder innan de får annat att tänka på. Strax innan mörkret faller så ankrar vi upp för natten. Nästa morgon fortsätter vi upp i den västra armen av Glacier Bay. Vi blir passerade av ett Kryssningsfartyg på vägen. Reglerna säger att det bara får vara 2 kryssningsfartyg och 10 privata båtar här samtidigt. Dessutom gäller bara tillståndet i 7 dagar.

Säl-skap bland isflaken.

Säl-skap bland isflaken.

Vid lunchtid går vi in i Johns Hopkins Inlet, till glaciären med samma namn. Ju längre in i fjorden vi kommer ju tätare blir isen, för att till slut stoppa vår framfart. Men då är vi nästan ända framme. Det finns massor av Harbour Seal som ligger på isflaken och vi försöker så gott det går att hålla avstånd till dem för att störa så lite som möjligt. Hit in får kryssningsfartygen inte gå just på grund av Sälarna. Det är en fantastisk syn med glaciären som slingrar sig 20 km in i dalen, till de höga bergen i Fairweather Range.

Johns Hopkins Glacier.

Johns Hopkins Glacier.

 

 

Johns Hopkins glaciären är en väldigt aktiv glaciär som faktiskt ökar i storlek. Den är aktiv så till vida att den ”rinner” ner genom dalen med 3-4,5 m per dygn.Normalt för de flesta glaciärer i området är 0,15-1,20 m per dygn. De flesta minskar tyvärr också i storlek år från år. På fjordens sidor finns det också många små glaciärer som för en tynande tillvaro. Ingen av dessa når ner till fjorden.

Vid glaciärkanten.

Vid glaciärkanten.

Strax utanför fjorden passerar vi Lamplugh glaciären som också är en s.k. tidvattenglaciär, d.vs. den sträcker sig ut i vattnet. Frågan är nog hur många år till den kommer att nå vattnet. Sent på eftermiddagen ankrar vi i en liten bukt där Reid glaciärenreser sig upp mot Brady Icefield, även den en tidvattenglaciär. Det blir en vindstilla och kall natt med en vacker morgon. Där Johns Hoppkins inlett börjar delar sig fjorden i ett annat Inlett som heter Tarr Inlett. Tittar man in dit ser man Grand Pacific Glacier. Med sina 3.3 km i bredd och 55 km i längd är den störst i området. Den ser dock väldigt obetydlig ut och är heller ingen tidvattenglaciär. Så vi hade inte tänkt att offra diesel på att gå in där. Kryssningsfartygen vi såg gick alla dit in, så något sevärt måste det väl ändå vara. Det enda sättet  att få svar på frågan var naturligtvis att ta sig in och se efter. Så nästa morgon gjorde vi det.

Margerie Glacier.

Margerie Glaciere.

Det visade sig att det fanns ytterligare en glaciär som man inte såg utifrån. Den har sitt ursprung långt uppe vid Mount Fairweather och är kanske den allra vackraste av dem alla med sina färger i vitt och blått. Dessutom avtecknar den sig mot de vackra bergen i bakgrunden.

 

 

 

Några av våra beundrare.

Några av våra beundrare.

När vi kom in dit låg det ett Holländskt Kryssningsfartyg där med en massa passagerare på fördäck som tog bilder av lilla Liv alldeles framför iskanten. Den avgick strax och vi hade glaciären för oss själva. Ibland kunde man höra hur det smällde som kanonskott då isen sprack och ibland bröts det loss stora isblock som rasade ner i vattnet. Den heter Margerie Glacier och är den näst största med 3,3 km bredd och nästan 35 km längd. Det blåser för det mesta en kall vind ner från glaciären, så efter en timma valde vi att ge oss ut genom fjorden igen.

Smältvttnet skiktar sig.

Smältvttnet skiktar sig.

Vi ankrade i en stilla vik där Glacier Bay delar sig i en västlig och en östlig tarm. Kanske hade vi tänkt att gå upp även i den östliga, men då vädret raskt blev sämre så valde vi att lämna Glacier Bay. Vi hade ännu en gång haft tur med vädret och haft sol och blå himmel de dagar vi varit där. På vägen ut fick vi en kuling  från nord och vi seglade på enbart genua, vid ett tillfälle även inrullad. Det gick lite fortare än vi räknat med så tidvattnet nådde inte att vända innan vi nådde till utloppet. Så det blev lite motström och översköljning av båten innan vi nådde Cross sound. Väl ute där dog vinden och vi fick gå för motor sista biten in till Hoonah som är ett Tlingit samfund. Det var dit Indianerna tog sig då isen i Glacier bay drev dem på flykten.

13-maste-bara-ha-en-bild-till11-den-60m-hoga-kanten