Kaliforniska halvön-Mexico.

2017.12.07 – 2018.01.10. (Brev nr: 18.01.)

På väg ut från San Diego möter vi en massa konstiga ljus i den smala kanalen. Vi håller väl till sidan och passeras av något som vi tror är en militär tankbåt med eskort av ett par mindre militära båtar. Nu seglade vi ifrån de militära inslagen i form av tapto och nationalhymn som hördes morgon och kväll var man än låg i hamnen. Nattvindarna är ljumma men svaga. Tijuana’s ljus lyser om babord och även ljuset från en skogsbrand lyser upp himlen.  Seglen sattes men de gjorde inte mycket nytta. Fram på småtimmarna kommer det dock en liten landbris så att motorn kan stoppas i ett par omgångar. När solen gått upp får vi under en kort stund även ta ett rev i storseglet. Sista biten in till Ensenada får motorn åter startas då vinden vrider rakt emot och blir svag. Vi angör kl. 12. 45 och blir tilldelade en plats i marinan. Stina går för att checka in i marinan och där får hon också hjälp med att ordna alla papper för inklarering i Mexico. Vi går till CIS-kontoret (centro integral de servicios) där man samlat alla nödvändiga instanser för inklarering, immigration, port captain, tull, port administration och bank. Det är för övrigt det enda CIS-kontoret i hela Mexico, fler kontor planeras. På andra platser måste man springa gatlopp mellan instanserna. På ett av ställena blev vi ombedda att komma tillbaka efter kl. 14.00 då pappren skulle vara klara. När vi kom tillbaka fick vi betala övertid eftersom detta räknades efter just kl. 14.00 på eftermiddagen. Var det uträkning eller bara för att det var fredag? Det fick vi aldrig reda på, det var bara att betala och se glad ut. Nåja, incheckningen gick trots allt ganska smidigt och betydligt bättre än vad ryktet och våra farhågor trodde. På vägen tillbaka till båten passerade vi igenom fiskmarknaden. Det var härligt att se en riktig fiskmarknad med stort utbud och dagen därpå handlade vi in stora färska räkor under vår inköpsrunda. Vi blev inte så långvariga i Ensenada, eftersom det gick in lite stillahavsdyning som gjorde att det ryckte och drog i förtöjningarna. Eller det kanske var Liv som ryckte i tömmarna och ville vidare. Hur det nu än var så fortsatte vi runt nästa udde till en liten vik som heter Bahia Puerto Escondido där vi ankrade innanför en fiskodling som uppvaktades flitigt av ställets Sjölejon. Nästa dag fortsätter vi utmed den karga och torra kusten. Vinden är fortsatt svag så det blir mest motor, även om seglen kan hjälpa till emellanåt.

Med kurs mot Liv!

Stora flockar av delfiner kommer på besök och även 3 st Knölvalar dyker upp helt nära båten. En av dem så nära att vi nästan kan klia den på ryggen. De följande 2 nätterna ankrar vi i relativt öppna havsbukter, den första är Bahia Colnett och den andra ligger innanför Cabo San Quintin. Dyningen som söker sig in gör det svårt att komma iland, så vi avstår från att utmana brottsjöarna. Däremot påverkas inte nattsömnen nämnvärt, man åker bara upp och ner i långsamt lite sövande tempo. Nästa etapp är ca 185 sjömil, så det blir nattsegling. Eller segling och segling, det fortsätter precis som tidigare med mestadels motorgång även om vi kan segla några gånger emellanåt. Vi tar alla tillfällen som erbjuds för att skona motorn och miljön. Under natten dryper segel och däck av dagg och när vi passerar några öar under morgonen så ligger dimman tät utmed havsytan. Efter några timmar när solen kommit lite högre upp försvinner dimman och solen skiner från en blå himmel liksom tidigare dagar. Det är Luciadagen men stämningen har lite svårt att infinna sig.

Vackert månlandskap.

Vi närmar oss vårt mål, Bahia Tortugas på seneftermiddagen och solens sista strålar bildar fantastiska skuggor i det torra och bergiga landskapet som mest påminner om segling på Månen eller på planeten Mars. Strax efter solen gått ner ankrar vi i den stora men skyddade bukten. Nästa morgon sjösätter vi dingen och tar oss iland in till den lilla landsbyn. På vägen in ropar grannbåten på oss och undrar om vi kan köpa ett paket öl till honom, han har visst strul med en läckande jolle och har svårt att ta sig iland. På stranden tar en handikappad kille emot oss, han saknar en arm. Han har tagit som sin uppgift att, mot några dollar, vakta jollar och ta emot sopor från seglare. Bukten är ganska frekventerad och i stort sett alla båtar på väg norr- eller söderut, stannar till här. Det finns några speceriaffärer med begränsat utbud och vi inhandlar några middagar och lite frukt. Innan vi åker tillbaka till båten tar vi lunch på Marias restaurang alldeles vid stranden. Hon serverar Tacos med friterade räkor och iskall god öl. På väg ut levererar vi den inhandlade ölen till vår båtgranne som blir extra glad eftersom den är iskall. Gemensam grillning med Moon ombord på Liv under kvällen.  Avgång vid lunchtid nästa dag. Vi har 255 sjömil till vår nästa ankring så det blir 2 nätter på havet. Till att börja med har vi frisk vind som under eftermiddagen dör under en timma då motorn får hjälpa till. Under kvällen och natten har vi växlande vind i både styrka och riktning  men lyckas ändå segla ända till morgonen då motorn får stå för farthållningen under 5 timmar. Därefter får vi segling resten av vägen i ganska frisk vind. Vi får till och med ta in ett rev i både storsegel och genua under natten. Vi ankommer Bahia Magdalena i gryningen och ankrar i lä bakom Punta Belcher.

Övervintrare.

Moon kommer in en timma efter oss men går längre in i bukten för att få en bättre ankring. Så efter frukost och några timmars sömn för att ta igen vad vi förlorat, så sätter vi segel och lyckas segla ända in till Bahia Man of War, där Moon ligger.Här är det lite lugnare och ett fantastiskt djurliv med Pelikaner, Sulor och fregattfåglar som tar för sig av de rika fiskstimmen. Flasknosdelfiner jagar alldeles bredvid båten och föser ihop fiskstimmen till fåglarnas stora glädje. Vi tar dingen in till stranden och går en lång promenad bland hägrar och diverse vadarfåglar.

Härlig strandpromenad.

Bahia Magdalena är känt för att Gråvalar kommer och föder sina ungar i bukten. Vi är lite för tidiga och ser tyvärr inga valar. Efter 2 nätter skiljs vi från Moon som fortsätter in till den lilla byn Puerto San Carlos. Vi tar oss ut ur bukten och går ner till det södra inloppet vid Isla Cresciente, där vi ankrar för natten i sydvästlig pålandsvind.  Prognosen har inte talat om den riktningen och under kvällen så vrider vinden också mot nordost, så att vi får den från land. Nästa etapp innebär åter nattsegling. Det märks nu att vi börjar komma söderut, då vi möter de första Havssköldpaddorna runt båten. Vid 2 tillfällen får vi stötta med motorn, i övrigt blir det fin segling ända fram till Cabo San Lucas som ligger längst ner på sydspetsen på Kaliforniska halvön.  Vid udden passerar vi ett 50-tal fritidsfiskebåtar som jagar efter de stora Marlin fiskarna som finns här.

Gräddhyllan på Cabo San Lucas.

San Lucas är en stor semesterort, som en blandning av Palma de Mallorca och Nice, där priserna är i paritet med den senare kategorin. Vi ankrar utanför marinan utmed stranden i sällskap med först ett senare 2 stora kryssningsfartyg samt några andra segelbåtar. Att gå in i marinan är inte att tänka på, här kostade en bryggplats 152 US $ per natt år 2011. Om man vill tanka diesel kostar det 20 US $ bara för att ligga vid bryggan. Vattnet runt oss kokar av aktivitet, vattenskotrar, padddelboards, taxibåtar och para-shut-båtar. Tack och lov upphör aktiviteterna nästan helt när solen håller på att gå ner. Då börjar istället musiken strömma ut från barerna som fyller stranden samt från restaurangbåtarna som ligger och kör fram och tillbaka under kvällen. Det hela kan väl liknas vid ett stort Tivoli. Dagen efter vår ankomst så tar vi taxibåt in till stranden för att handla. Han tar 6 US $ för den ca. 300 m långa turen. Vi promenerar till Walmart i utkanten av staden där vi finner ett jättestort utbud till låga priser. Vi tar den lokala bussen tillbaka och taxibåten ut. Den här gången får vi betala 10 US $ för samma transportsträcka. Vi bryr oss inte om att gnabbas om priset utan är bara glada att slippa ifrån eländet. Det blir vårt enda besök i land. Dagen efter ägnar vi åt att skriva i fatt och uppdatera hemsidan. Efter 3 nätter drar vi upp ankaret i mörker innan solen gått upp. Nu går seglatsen nordost över utmed kusten. Vi passerar San Jose Del Cabo, som lär ha en bra marina till en tredjedel av priset mot San Lucas och får fin vind från land. Det varar i några timmar till vi kommer till Punta Gorda där vinden vrider emot och efterhand ökar till ca 30 knop. Sjön växer och blir hög och krabb. Vi rullar in genuan och tar ett rev i storen. Startar motorn och motorkryssar oss upp till Los Frailes, där vi kan ankra kl 3 på eftermiddagen, på nästan platt vatten i lä av udden. Så kan då julefriden infinna sig. Det är nog första julen som vi firar alldeles själva, så länge vi kan minnas. Julmaten kommer på bordet med 3 sorters sill, ägghalvor med kaviar, köttbullar och skinka. Sköljs ner med öl men utan någon snaps.

Renhållningsverket.

Juldagen tar vi dingen in till stranden och går en lång promenad. Det är ganska glest med bebyggelsen och någon by att tala om kan vi väl inte påstå att det finns. Det står en del bilar och några tält längs med stranden och det ser ut som man åker hit för att fiska, då det ligger en hel del fisk-rens längs med stranden som Gamarna gärna kalasar på. Vi har noterat att vinden lägger sig ganska mycket efter solens nergång så vi beslutar oss för att gå vidare när det mörknat. Det blir lite skumpigt till att börja med och vinden är naturligtvis rakt emot. Här påverkas inte vinden så mycket av hög- och lågtryck som den gör hemma i Sverige. Här kommer vinden nästan alltid från en nordvästlig riktning. Styrkan kan däremot variera ganska så mycket och just nu ser det ut som att vi är på väg in i en lite lugnare period. Efterhand som kvällen lider så minskar vinden och det blir nästan helt stilla efter midnatt. Vårt mål var från början Bahia De Los Muertos men då vi beräknar vår ankomst dit innan det ljusnar och vi har bra förhållanden så bestämmer vi oss för att fortsätta mot La Paz.  Vi går upp genom Canal Cerralvo innanför ön med samma namn och rundar Punta Coyote och Punta San Lorenzo innan vi ankrar i viken vid Playa Balandras.

På vandring bland kaktusar.

De finns många fina ankarvikar i området och gemensamt för dem alla är att de är ganska grunda men med fina sandstränder mellan klipporna. Dessutom är det sandbotten så ankaret får alltid fint fäste direkt. Vi blir liggande i två nätter och badar och promenerar i omgivningarna. Det är ett ganska kargt landskap med buskvegetation och kaktusar men det är ganska vackert ändå. Rockor hoppar i viken och på kvällarna kommer det in Delfiner och jagar fisk. Det är mycket folk på stränderna på dagarna eftersom det är jultid och folk är lediga. Efter 2 dagar drar vi upp ankaret och går de sista 12 sjömilen in till La Paz, där vi ankrar i kanalen in till Enzenadan alldeles utanför en marina.

What are you looking for Jack?

La Paz är inte alls så turistisk som Cabo San Lucas, utan mer av en vanlig Mexikansk stad och för vår del mycket trevligare. Här ligger ganska många långseglare och marinan har mest Amerikanska långliggare. Vår närmsta granne är en svensktillverkad Rasmus 35, alltså tillverkad på samma varv som vår Liv. Den ägs av Mark, en mycket speciell man som nyligen köpt båten utan någon seglingserfarenhet. Han bor i den tillsammans med sin mor som är 86 år och lite dement. Dessutom har de på oklara vägar raggat upp en man, också i 80-års åldern, som har svårt för att röra sig ombord. Han har tydligen kommit med för att lära dem segla. Själv äger han en båt som ligger i Enzenada marina. Dit är han rädd för att återvända då han befarar att bli utslängd från marinan. Inte för att han inte betalar för det gör han men de är förmodligen rädda för att få ett båtvrak på halsen när han lämnar jordelivet.  Båtägaren har en tragisk historia att berätta. Han gifte sig när han var 17 år med en 16-årig flicka och de båda fick en son. När pojken var i de yngre tonåren så var modern och hämtade honom efter en fotbollsträning. På hemvägen blev de påkörda av en rattfull bilist och båda omkom. Händelsen satte naturligtvis djupa spår och Mark fick tillbringa många år med psykvård. Han har aldrig helt kommit över händelsen och inte inlett något nytt förhållande. Hans far tog det också väldigt hårt och avled några år efter händelsen. Sedan dess har han tagit hand om sin mor och de båda har rest med bil genom hela Sydamerika och med motorcykel genom USA. De var i alla fall väldigt vänliga och då de hade bil körde de oss till Walmart och gubben bjöd på en fantastisk lunch på en Brasiliansk restaurang efteråt. Ja sicket gäng, vi undrar så hur det ska gå för dem och hoppas naturligtvis på det bästa. I Sverige läser vi ju ibland om gängkrig mellan narkotika karteller i Mexico och det sker nog inte så sällan. Nu är ju detta inte så unikt för Mexico, det sker ju lika ofta i Sverige. En natt hör vi smällar på avstånd och det blir lite aktivitet på militäranläggningen strax innanför där vi ligger. Nästa dag får vi höra att en man skjutits i en narkotikauppgörelse. Trots denna händelse känner vi oss trygga då vi är ute på stan. Vi rör oss ju mest på ställen med mycket folk och framförallt på dagtid. Det finns många poliser på gatorna och alltid beväpnde vakter vid banker och större affärer. Då och då passeras vi också av pick-upp bilar med, mestadels 2 eller 3 tungt beväpnade militärer. I La Paz träffade vi också den Franska katamaranen Kea som vi hade sällskap med från Hokaido till Dutch Harbour. Det var bara Dominique ombord, hans fru hade åkt hem till Frankrike för några veckor. Nyårsafton firade vi tillsammans med Dominique ombord på Liv. En lugn och trevlig kväll med grillning på akterdäck och enstaka fyrverkeripjäser kring midnatt. Tre dagar in på det nya året lämnade vi La Paz för lite lugnare tillvaro bland de många ankringsmöjligheterna i stadens närhet. På vägen ut passade vi på att fylla diesel och tvätta av salt från båten. Vi ankrade i Bahia Los Lobos, viken bredvid den vik vi låg i då vi anlände till området. Vi har sedan en tid tillbaka allt oftare pratat om vart vi skall segla efter Mexico och funnit att vart vi än tar vägen så kan det innebära att vi inte ser våra närmaste och framförallt vårt barnbarn Emelie på länge. Så efter lite funderande så beslutar vi oss för att flyga till Hong Kong. Då vi har internet på vår ankring så sätter vi igång med att leta flygbiljetter innan vi ändrar oss.  Efter några timmar är allt bokat och klart med flyg från Mazatlan via Phoenix och San Francisco.  Avresa 2 veckor senare, så vi har gott om tid att ta oss till Mazatlan där vi även bokat plats i marinan .

Vacker ödla.

Efter 2 dagar i viken med bad och vandring i kaktuslandskapet, går vi vidare till några öar längre norrut. Vi passerar den större ön Isla Del Espiritu Santo med många fina ankarvikar (man hinner inte med alla) och ankrar i Ensenada El Cardonal på Isla La Partida. På kvällen kommer det in en lokal fiskebåt och lägger nät alldeles i närheten av oss. På morgonen är de tillbaka och vittjar sina nät som ger en ganska riklig fångst på Rockor. Efter 2 nätter i viken byter vi till en vik alldeles bredvid. Viken heter Ensenada Grande och enligt sjökortet skall det finnas några stigar där som leder upp på ön. Vi provar först en som är så dåligt markerad att vi inte riktigt kan se var vi skall gå. Dessutom är den brant med klipputsprång och rösen och förefaller direkt farlig.

Var är stigen?

Vi tar dingen till en strand längst in i viken och där hittar vi en informationstavla som beskriver en markerad stig där det skall finnas både jordekorre, ödlor och skallerormar. Stigen går upp genom en stenig dal där kaktusar och låga buskar utgör vegetationen. Vore det inte för markeringarna, så skulle vi nog inte kunna finna vägen. Efter ca 2 km kommer vi fram till östra sidan av ön som stupar brant ner i havet. På återvägen ser vi mycket riktigt både jordekorrar och olika ödlor men skallerormarna lyser med sin frånvaro, tack och lov.

Vid vägs ände.

Nästan framme vid stranden ser vi även några svarta harar som skuttar iväg. Inte så konstigt att vi ser ganska många rovfåglar som cirklar runt på uppvindarna utmed bergen. Efter 2 dagar får vi en fin prognos och ger oss av för att korsa Sea of Cortez. På vägen ut passerar vi några små öar som är kända för sin dykning, där man kan simma med sjölejon. Vi hoppar över denna begivenhet eftersom vi gjort detta tidigare på Galapagos, dessutom så vimlar det av turistbåtar. Vi har ca 240 sjömil till Mazatlan på andra sidan så det innebär 2 nätter. Första dygnet är det svaga vindar så det blir omväxlande segling och motorsegling. Andra dagens morgon ökar vinden och vi får fin segling. Vi ser stora valar under dagen med ganska stor och böjd ryggfena vilket tyder på att det är fenvalar. När jag går på mitt pass under natten ser jag ett jätteplask alldeles vid sidan av fören. Min första tanke är att det är en val och jag blir rädd. När plaskandet upprepar sig vid flera tillfällen så inser jag att det är delfiner som hoppar högt upp ur vattnet. Det är förmodligen spinnerdolphins då det har detta beteende. Tidigt andra nattens morgon rullar vi in genuan och seglar enbart på storseglet. Det minskar vår fart något och gör att vi kommer fram i dagsljus. Strax innan vi angör så minskar vinden och sista halvtimman går vi för motor. Via en smal kanal kommer vi in i en lagun med flera marinor. Vi har ju sedan tidigare bokat i en av marinorna och när de öppnar på kontoret blir vi tilldelade en plats. Efter en god frukost blir det några timmars sömn innan vi går och duschar.

Bör ej vidröras.

Genväg.

 

Annonser

Seems it never rains in southern California.

2017.10.18 – 2017.12.07. (Brev nr: 17.09.)

Rubriken är hämtad ur en gammal klassiker av Albert Hamond och var list etta någon gång på 70-talet. Den syftar naturligtvis på det faktum att det tycks bli torrare och torrare för för varje år som går, med omfattande bränder som följd. Så vi skall nog vara glada för det regn som faller över Sverige, även om det kanske kunde vara lite jämnare fördelat.

Avsegling, San Francisco.

En lite gråmulen dag lämnar vi San Francisco Bay och går åter under Golden Gate Bron ut i Stilla Havet. Det är skralt med vinden så motorn får stötta upp emellanåt. Vi har bara 25 sjömil till vår första natthamn så vi tar det lugnt och försöker segla så gott det går. På vägen har vi besök av både Knölvalar, Tumlare och massor av sjöfågel. På eftermiddagen ankrar vi i Pillar Point Harbour i norra delen av Half Moon Bay innanför skyddande pirarmar. Prognosen varnar för mycket hög dyning från någon storm norröver, så vi blir liggande här i 4 dygn. När dyningen börjar lägga sig, ger vi oss iväg och får en fin segling nästan ända fram till Santa Crus där vi ankrar i den öppna bukten alldeles utanför ett stort Tivoli. Det är fortfarande ganska hög dyning så natten blir ganska rullig, tivolit stänger däremot ganska tidigt, kanske för att det är söndag. Nästa morgon fortsätter vi över Monteray Bay, till staden med samma namn, där vi går in i marinan.

John Steinbeck med sina karaktärer.

För de litteraturintresserade är staden nog mest känd för trilogin som handlar om lösdrivarna runt Danny, marinbiologen (Doktorn), Dora Flood´s Beer Flag Restaurant och Chong Lee´s grocery, skrivna av Nobellpristagaren John Steinbeck. Av miljöerna som beskrivs i boken finns inget kvar då de brann upp i en omfattande eldsvåda år 1936 och efter uppbyggnad ännu en eldsvåda 1951. Den kända gatan Cannery Row finns emellertid kvar i en modernare tappning och av Doktorns labboratorium har det blivit ett stort marincenter och Akvarium. Med sina spanska inslag är Monteray en ganska trevlig stad att besöka. Staden etablerades av Spaniorerna år 1770 och blev Californiens huvudstad 1775 och förblev så till år1850. Att Rumsien indianerna hade befolkat området sedan urminnes tider, berörs endast i förbifarten av historieskrivarna. Efter ett par dagar fortsätter vi vår färd söderut och med hjälp av dygnets 24 timmar kommer vi i tät dimma till Mooro Bay. Vinden har under färden tagit ledigt så motorn får åter bli vår räddning.

Numrerad Havsutter.

Mooro Bay ligger vid en lång, bred kanal som leder in till ett grunt vattensystem och här går det bra att ankra i kanalen. Eftersom tidvattnet skiftar, så pekar fören antingen ut eller in i kanalen. Mooro Bay visade sig vara en trevlig liten stad, så här blev vi liggande ganska länge. Inte bara för att den var trevlig utan kanske mest för att vi fick problem med värmaren igen. Dimman nattetid gav ganska svala kvällar så vi tyckte att vi hade behov av lite värme. Första kvällen gick den igång efter lite miklande. Andra kvällen ville den inte så dagen efter plockade vi ner den i småbitar och bytte evapoeringsmattan. Den ville ändå inte starta. Då bytte vi brännar sensorn, vår sista reservdel. När vi sen försökte starta igen så följde den inte den normala startsekvensen. Kunde det vara elektronikenheten. Vi tog kontakt med en återförsäljare i England som kom tillbaka med det negativa svaret att dessa inte gick att få tag på längre. Detta fick oss att pensionera den nu 22 år gamla värmaren och jakten på en ersättare började. Man kan ju undra om det var så viktigt med en värmare, nu när vi var på väg söderut mot varmare trakter. Det var det naturligtvis inte, men man vet ju aldrig vart kursen bär och lika bra att få det fixat så att man är förbered den dag behovet finns. I England finns en bra leverantör som vi köpt delar av tidigare och där man kan beställa via Internet. Problemet var att de indikerade  en leveranstid av 15 till 21 dagar och så länge hade vi inte tänkt stanna och vänta. Så då behövde vi en leveransadress längre fram längs vår rutt. Då kom vi på att våra goda vänner Ann och J-O i Ränneslöv vid något tillfälle nämnt att J-O hade en kusin i San Diego. Så efter lite korrespondens med dem fick vi fram en adress och ett telefon nummer till Esbjörn Ivarsson och en leverans adress till honom. Beställningen skickades till den Engelske leverantören eftersom det var nästan halva priset mot att köpa den från USA. Det märkliga var att efter 3 dagar så fanns värmaren i San Diego. I övrigt så spenderade vi tiden med långa promenader i omgivningarna.

Bra sovplats?

Djurlivet i kanalen var omfattande och det fanns massvis med Sjölejon, Havsutter och massor av vadarfåglar. Vi såg även en Fiskgjuse som kalasade på något han fångat. Turismen är ganska omfattande men inte så störande vid den här årstiden. Utmed kanalen löper en gata som är kantad med barer, restauranger, turistbutiker och surfshoppar. En kväll var vi också på den lokala segelklubben och åt en buffé som vi till vår förvåning slapp betala för. När vi slutligen gav oss iväg så hade vi bra vind och vi fick till och med ta in ett rev i storseglet. Men säg det nöje som varar. Efter ett par timmar så dog vinden och motorn fick åter stå för framfarten. Efter en stilla natt kunde vi angöra San Miguel Island som är den västligaste av kanalöarna. Här ankrade vi i Cuyler Harbour som är en skyddad vik från den förhärskande NV-liga vinden. Stränderna här är tillhåll för Elefant Sälar och deras brölande hördes ut till vår ankarplats. På eftermiddagen fick vi sällskap i viken av en Amerikansk större motorbåt. De kom över och frågade om vi ville följa med på en promenad iland. Det behövs tillstånd för att gå iland och de hade frågat parkvakterna även för vår räkning.

Kraftmätning.

Med deras jolle tog vi oss iland bland Sälkolonierna och försökte bana oss väg utmed stranden till en stig som ledde upp på ön. Elefantsälarna verkade vara ganska beskedliga och flyttade på sig om vi skulle komma för nära. Det verkade vara mest ungdjur och hanarna testade varandra genom att puckla på varandra med överkroppen och ge ett och annat kyvnyp med de vassa tänderna. Vi hittade vår stig som ringlade sig brant upp genom en ravin.

 

På toppen med vänner.

Vi kom upp till en utsiktspunkt där det var placerat en minnessten över Joao Rodrigues Gabrillo som var den spanska sjöfarare som upptäckte och dokumenterade Kaliforniens kust år 1542. På kvällen blev vi bjudna på middag hos våra grannar i deras fina båt med vacker lackad mahognyinredning. Nästa dag gav de sig iväg och vi tog oss iland och gick ännu en promenad. Denna gång upp till parkvakternas hus som ligger vid en landningsbana för mindre flygplan. Stugan var tom så parkvakterna hade nog lämnat med det flygplan som vi såg lämna ön dagen innan. Vegetationen på ön domineras av låga buskar och markvegetation. Inte ett ända träd inom synhåll. De växter som skall överleva här måstae klara långa torrperioder. Möjligen kan de få lite dagg på nätterna. Det finns en slags räv på ön men vi såg endast spillning efter dessa. Seglingen fortsatte förbi Santa Rosa Island och utmed norra kusten av Santa Cruz Island. Vi passerade en väldig grotta som går 200 m in i berget där den viker av 90 grader och fortsätter ytterliggare 30 m. Det går att ta segelbåten in i den första kammaren då det är 15 m djupt och 24 m till taket, men vi avstod. Vi besökte inte heller med dingen, då det inte går att ankra utanför och dyningen dessutom gick ganska hög. På ostsidan av ön ankrade vi nedanför en olivlund i Smuglers Cove. Även här dånade dyningen in mot den kullerstensbemängda stranden så vi avstod från landstigning. Nästa ö var Catalina Island, men för att säkert kuna dagsegla till den så behövde vi korta ner avståndet. Dessutom behövde vi handla matvaror, så det blev ett skutt över till fastlandet och Channel Islands Harbour där vi anvisades en plats för den nätta summan av 53 dollar. Inte nog med det, de vill dessutom ha 25 dollar för nyckel till brygga och toaletter och det var inte ens en deposittion. När vi klagade högljudt så erbjöds vi en plats utan skyddsgrind och utan tillgång till duschar och undgick därmed 25 dollar. Bryggan får vi dela med en flock sjölejon men de ger sig av på kvällen så natten blir lugn. Vi får gjort våra inköp och avgår tidigt nästa morgon med kurs mot Catalina Island. Mycket Delfinbesök på vägen och även ett par Knölvalar tittar förbi. En på vardera sidan av båten och kanske lite obehagligt nära.  Delfiner besöker oss ofta flera gånger dagligen och Valar ser vi nästan varje dag så det börjar bli en vana.

Tuff vandring i värmen.

Framme på ön går vi in i en lång vik som heter Catalina Harbour och är full med tomma ankarbojar. Vi hittar ett område mellan två grupper av bojar där vi tycker att dev verkar bra att ankra. Det tycker inte bojägarna för de kommer ut i en båt i mörkret och säger att vi inte kan ankra där. Vi får ligga kvar under natten och de säger att de skall komma ut nästa dag och anvisa ankringsplats till oss.  Vi väntar snällt i 3 dagar men ingen kommer ut och anvisar plats så vi blir lugnt liggande kvar. Bojarna är inget allternativ för oss, de kostar 50 dollar per natt. Catalina Island är ett poppulärt utflyktsmål för båtägare utmed  kusten här och det finns säkert uppemot hundra tusen båtar mellan Santa Barbera och San Diego. Varenda vik vi passerar är fullproppad med bojar och en orsak till det är att man får plats med fler båtar på samma yta, en annan orsak är naturligtvis att någon tjänar pengar på det. Nu under lågsässong är det lite trist att se en stor vik blockerad för ankring av tomma bojar. Vår vik ligger där ön är som smalast i en svacka och det är en kort promenad över till andra sidan som domineras av turistverksamhet.

Kaktusblomma.

På ett litet turistkontor får vi en enkel karta som beskriver 3 olika vandringsleder i närheten. Vi ger oss i kast med en av dem som går upp till en bergstopp. Den går upp längs med en bergsrygg och är stundtals ganska brant. Svettiga och trötta når vi toppen och blir belönade med en härlig utsikt. Neråt blir det lite knivigare då man lätt rutshar på den lösa grusen, men allt går bra. Catalina Island blir vår sista kanalö och vi fortsätter in till Long Beach som är Los Angeles hamnstad. Hamnen vaktas av enorma pirarmar som sträcker sig flera sjömil. Vi går in i norra inloppet och seglar igenom hamnen till en marina längst i söder där det finns angivit ankringsområde utanför. Längs vägen passerar vi den gamla lyxångaren Queen Mary som ligger här som museum. Vi ankrar men får efter några timmar besök av en myndighetsbåt som säger att vi inte får ankra där. De hänvisar till en plats som ligger 1,5 sjömil längre söderut innanför en liten konstgjord ö.

Island white, Casino eller?

Det finns 3 sådana öar och alla ser ut som någon slags casinoanläggningar med belysta byggnadsverk, palmer och på vår ö även ett stort vattenfall. Det visar sig att det är anläggningar där det pumpas upp olja. Utsmyckningen är väl till för att tillfredställa de boende längs med stranden på fastlandet. Vi hade haft tankar om att besöka Los Angeles och kanske titta på någon filmstudio i Hollywood men inser att avstånden är så stora att man måste hyra bil för att kunna ta sig runt. Ett besök på Queen Mary hada naturligtvis också varit intressant men 2 sjömil i jollen och 1 timma med buss och byte avskräcker oss. Så nästa dag fortsätter vi till Newport Beach som är det största marinaområde vi sett. Det är ungefär 3 sjömil från ena änden till andra och det finns flera öar och kanaler däremellan. Alla stränder kantas av flotta villor med stora båtar framför. Mitt i området har man sparat en liten fyrkant där vi tillåts ankra. Härifrån tar vi jollen de 1,2 sjömilen in till den bortre änden där vi hittar en supermarket. Via marina besök i Oceanside och ankring i Mariners Basin i Mission Bay, kommer vi till San Diego. Staden domineras av millitär verksammhet, då USA:s stillahavsflotta har sin bas här.

Stamanställd Delfin.

En lustig millitär verksammhet möter vi på vägen in, det är en anläggning där millitären dresserar Sjölejon och Delfiner för att söka efter icke önskvärda föremål kring deras millitära anläggningar. En slags naturens röjdykare. Vi ser dem i verksammhet i hamnen vid flera tillfällen.  Vi tar en natt vid den s.k. polisbryggan längst ut i Shelter Island Yacht Basin. Här kostar det 1 dollar per fot vilket lär vara billigast i staden. Bryggorna förvaltas av San Diego hamn som även anvisar plats till 3 st ankringsplatser. Det hela sköts via internet där bokning och betalning sker. På 2 av de 3 ankringarna får man bara ligga 3 dagar i följd och endast fredag till måndag på en av dem. Den 3:e, som ligger strax utanför flygplatsen är till endast för besökande och där får man ligga i 3 månader men då skall båten inspekteras och godkännas. Samtliga ankringar är gratis men måste bokas. Första kvällen kommer vår kontakt Esbjörn och levererar vår värmare, så nu har vi arbete som väntar. Nästa morgon går vi till Gabriola ankringen där vi bokat. Det är 6 sjömil dit och då är man ungefär halvvägs in i hamnen.

Midway och downtown.

På vägen dit passerar vi hangarfartyget Midway på vår babordssida och ett hangarfartyg i Nimiz klassen på vår styrbordssida. Gabriola ligger utanför staden Coronado och vår ankring alldeles utanför en golfbana. Coronado är en trevlig stad med låg bebyggelse samt trevliga restauranger och pubar. Dessutom finns det en vacker strandpromenad längs med den långa stranden. När helgen kommer går vi tillbaka till Shelter Island där vi ankrar på La Playa Cove ankringen. Här har vi nära till alla marinbutiker men som vanligt ganska långt till supermarket. Men vad gör väl det, vi behöver ju röra på oss. Efter helgen på den lugna ankringsplatsen, så går vi till polisbryggan där vi får vår båt besiktigad och godkännd för ankring på Cruisers anchorage. Vi passar även på att tömma vår septiktank vid ”pump out”stationen. På förmiddagen ankrar vi på Cruisers, utanför Coastguard stationen.

Ömt farväl!

Här har man gångavstånd in till San Diego centrum men störs lite av den intensiva flygtrafiken. Men man kan inte få allt. Vi går en lång promenad längs med Embarcadero där vi passerar sjöfarsmuséum, kryssningsterminal, hangafartyget Midway och Fish market. Vi går också en sväng i down town som väl inte skiljer sig nämnvärt från andra amerikanska storstäder. Stadsdelen Little Italy blir vi dock lite förtjusta i med sina italienska restauranger och butiker. Det finns många statyer som anknyter till det militära, bl.a. en hög staty med en sjöman som tar ett ömt farväl av sin älskade. På ett annat ställe står en staty av Bob Hope som håller en monolog till många sjömän, naturligt vis med inspelat ljud. En av dagarna passar vi på att besöka Midway som efter tjänstgöring blivit museum, det är ganska imponerande.

Flygledartorn, Midway.

Ombord utspisades 13.000  måltider dagligen till över 4000 människor. Båten beställdes under andra världskriget men blev stridsklar en vecka efter freden. Den har dock tjänstgjort under Koreakriget, Vietnamkriget och i Operation Desert Storm i Persiska viken. Med hjälp av 4 st ångturbiner och 12 ångpannor kan den komma upp i 33 knop. Den är 305 m lång och vägde 65.000 ton då den togs ur bruk 1992. Den var bl.a. bestyckad med 84 st 40 mm Boforskanoner, men om dessa skjutit ner något är oklart. Så nog har Sverige haft ett finger med i den nog så trista krigshistorien.

Nimitz på ingång.

Vår batteribank börjar bli lite till åren, det är nu fem och ett halvt år sedan den installerades. Batterierna är på inget sätt förbrukade och vi har fortfarande inga problem med att hålla ström. Men vi inser att det kan bli svårt att hitta riktigt bra marinbatterier längre fram längs vår rutt, så vi tar beslutet att byta här i San Diego. Vi har nämnt det för Esbjörn, som rekommenderat en leverantör och erbjudit sig att hjälpa oss med transporterna. Vi får en bra offert från leverantören men då vi tar kontakt med Esbjörn har han alltför mycket att göra. Däremot erbjuder han oss sin bil som vi tacksamt accepterar. Så vi tar båten in till Sheler Island Boatyard, där han har sin arbetsplats och kan förtöja vid en av dersa servicebryggor i Americas Cup Harbour. Vi demonterar våra 3 gamla Varta-batterier och baxar dem upp ur båten, det är ett ganska tungt jobb då de väger över 45 kg st, lastar dem in i bilen och kör till leverantören som har sin butik 30 min därifrån. Det visar sig vara en specialistfirma som enbart säljer batterier. De gamla batterierna ersätts med 2 st nya Lifeline AGM batterier med vardera lite högre kapacitet, marknadens bästa enligt leverantören.  Dessa väger 60 kilo så det blir ännu lite tyngre att få ner dem. Lite trixande med kablarna, sen är allt fixat och klart och installationen ser faktiskt bättre ut än tidigare. Det har hunnit bli mörkt innan vi är klara men vi får ligga kvar vid bryggan över natten. Det blir lite flyttande mellan de olika ankarplatserna och när vi ligger vid La Playa Cove över helgen så dyker Moon upp och förtöjer vid vår sida. Det var länge sedan vi träffades nu så det blir gemensam sundowner och middag. Vår kontakt här i San Diego, Esbjörn Ivarssson driver företag i båtbranchen och är en mycket upptagen person. Men vi lyckas till slut bestämma träff med honom och hans fru Kitty på deras klubbrestaurang i Gabriola bay. De bor inom cykelavstånd i Coronado. Tanken från oss var att vi skulle bjuda dem på en riktigt god middag. Vi träffar dem tillsmans med deras Goda vänner Steve och Susan och äter en alldeles utsökt middag. Eftersom man inte kan betala med vare sig kreditkort eller kontanter så blir vi bjudna på middagen. Det var naturligtvis inte alls så vi tänkt oss, men det kännde naturligtvis Esbjörn till. Så om du mot förmodal läser detta så tackar vi än en gång för middagen och för all den hjälp som vi fått. Och när vi förhoppningsvis träffas i Sverige framöver så är det vår förhoppning att vi kan äta en god middag tillsammans och då står vi naturligtvis för notan. Under hela vår visstelse i san Diego hade demontering av gamla värmaren och montering av den nya pågott. Inget svårare jobb men det som tog längst tid var omdragning av alla kablar. Det var många skåp som skulle tömmas och durkar och hyllor som skulle lyftas. För att slippa dra helt ny avgasslang så hade vi fått gjort ett rostritt adapter rör mellan den nya 24mm slangen till den beffintliga 32mm slangen. Det var vår gode vän Christer på Prinzlows Plåt i Landskrona som fixat till det och Björn och Annika hade den med sig då de kom tillbaka. Så strax innan vi åkte in till vårt restaurangbesök kunde vi provköra värmaren som fungerade helt utan problem. Den lär väl inte behövas den närmsta tiden, men det är skönt att ha det fixat när väl behovet infinner sig. Dagen efter gjorde vi ett kort stopp på Cruisers Anchorage och besökte tullen för utklarering. Därefter gick vi över till La Playa Cove och förberedde oss för nattsegling mot Mexico. Klocka 10 på kvällen lämnade vi San Diego och styrde ut i nattmörkret.

Bob Hope håller låda.

Supermåne.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi önskar alla våra följare en riktigt

GOD JUL

och ett

GOTT NYTT ÅR

San Francisco.

2017.09.26 – 2017.10.18. (Brev nr: 17.08.)

Golden Gate Bridge.

Det var en mäktig upplevelse att i soligt väder glida under den väldiga Golden Gate Bridge. Den annars så vanliga dimman lös med sin frånvaro och vi såg downtown San Francisco och den berömda fängelseön Alcatraz framträda under brospannet. Inne på San Francisco Bay gick vi till Angel Island där vi förtöjde mellan två bojar i Ayala Cove. På kvällen då vi grillade, kom det många båtar förbi viken. De drog på flera Etchel kappseglingsbåtar, så vi undrade vad det var för tävling. Efter en koll på internet, visade det sig att det var Etchel Worlds. Alltså VM för Etchel båtar. Efter frukost följande morgon så tog vi en lång promenad upp till öns högsta topp. Därifrån var det en vidunderlig utsikt över i stort sett hela San Francisco Bay, Golden Gate i väster, Downtown, Alctraz, Okland Bridge i söder, Richmond i öster och San Quentin i Norr. Efter lunch gick Moon till Richmond marina och vi gick ut för att se om det fanns några kappseglare vi kände igen från vår Hong Kong tid. Det fanns flera HongKong båtar och några hejade på oss igenkännande. Vi träffade bl.a. Svenske Ante som seglar ”Swedish Blue” för England och Mark Thornborough som seglar för H.K. Vi tittade lite på seglingarna innan vi gick mot Sausalito där vi ankrade. Nästa morgon låg dimman tät över bukten utanför och man såg endast toppen av pylonerna på Golden Gate Bridge. Där vi låg ankrade var det dock klart med sol från en blå himmel. Även idag gick vi ut och tittade lite på seglingarna, innan vi fortsatte till Richmond, där vi förtöjde utanpå Moon. Moon hade pratat med hamnkaptenen och fått tillstånd för oss att ligga här utan kostnad en dryg vecka. Lagom till vi kom hit så drog jag (Janne) på mig en magåkomma och fick ligga lågt, eller man kanske ska säga sitta lågt, ett par dagar. Moon höll på att installera en ny vattenburen Webasto värmare och hade för den skull letat upp en butik som heter Swedish Marin och ägs av Anders och Lena från Sverige. Det blev många möten med dem och bl.a. så var det ”Pot Luck” varje onsdag. Det visade sig att Anders seglarkompis Rick, hade vi mött på Cocos Keeling Island på vår förra resa. När jag frisknade till hyrde vi bil tillsammans med Moon under en vecka. Vi började med en tredagars tur in i Kalifornien. Först körde vi genom stora vin- och fruktodlingar och kom efter några timmar fram till Sierra Nevada Mountins, där vi började klättringen upp till Yosemite National Park. När vi kom fram till entrén, betalde vi vår parkavgift och körde in i Yosemite Vally. Vi körde så långt det gick in i dalen där vi parkerade och fortsatte ytterligare en bit till fots. Det skall sägas med en gång att det är väldigt vackert här men det kan inte hjälpas, hur det än är så jämför man ju med tidigare upplevelser. För vår del värdesätter vi upplevelserna och vyerna i Alaska och British Columbia bra mycket högre. En bidragnde orsak är naturligtvis tillgängligheten. Till Yosemite finns det breda fina vägar och då det är väldigt omskrivet så är det naturligtvis fullt med turister. I Alaska och B.C. är man nästan alltid ensam och känslan av vildmark är oerhört stark.

Half Dome.

Hur som helst så fick vi en väldigt fin promenad alldeles vid foten av den mest berömda bergstoppen ”Half Dome”, som dominerar dalen med sitt spektakulära utseende och en höjd av 8.842 f.ö.h.. Ett anat berg som är spektakulärt är El Capitan med sin lodräta vägg som reser sig 3.593 fot från dalgången. Bergväggen lockar till sig klättrare från hela världen med sin utmanande klättring.

Det finns också många höga vattenfall men nu på hösten, efter en lång torr period, så är vattenflödet ganska blygsamt.

Bridalveil Fall.

Det är säkert mycket vackrare vid snösmältningen på våren och försommaren. Sensommaren och hösten är oerhört torra i Kallifornien med ofta förekommande skogsbränder. På kvällen körde vi ut ur parken till ett boende som vi hittat på Internet. Inne i själva parken är det både svårt och dyrt med boende, det beror på den stora turisttillströmningen. Nästa morgon körde vi åter in i parken men nu tog vi en annan väg upp till Glacier Point som ligger högt över dalen med vidunderlig utsikt. 

Skogsbrand utmed vägen.

På vägen upp fick vi känna på skogsbränder då vi passerade helt nära en sådan med avbrända trädstammar alldeles intill vägen. Glacier Point ligger 2200 m.ö.h. och har en vidunderlig utsikt över hela dalen samt Half Dome, Nevada- och Vernal Falls. Härifrån ser man också Sierra mountins högsta topp Mt. Lyell med sina 13.114 fot. Det ser dock inte så högt ut då det ligger långt borta och bland många andra höga berg. Mot söder såg vi inte så mycket då brandröken skymde sikten.

Half Dom från Glacier Point.

Efter Glacier Point körde vi åter ner i Yosemite dalen för att därifrån ta Tioga Road över Tuolumne Meadows till Tioga Pass. Vägen går från 6.200 fot till precis under 10.000 f.ö.h. Det är den högsta väg vi åkt med bil alltså över 3.300 m.ö.h. Man får dock ingen känsla av att vara väldigt högt uppe, eftersom den omgivande terängen är lika hög. På andra sidan Sierra Nevada bredde ett oerhört torrt lanskap ut sig. Här hittade vi ett ensligt beläget boende där vi passade på att fira Stinas födelsedag med bubbel, lite olika ostar och kallskuret och ett gott rödvin. Något restaurangbesök ville hon inte veta av och det var nog tur det eftersom det inte såg ut att finnas något värdigt sådant i närheten Nästa morgon fortsatte vi längs med statsgränsen till Nevada.

Siera Nevadas snöklädda toppar.

Även om landskapet här var torrt och öde, så fanns det många vackra vyer över snöklädda berg och höstskrudade skogar. Vid lunchtid kom vi fram till Lake Tahoe där vi gick en promenad upp till en utsiktspunkt med vyer över sjön. Det såg nästan ut som utsikten över Vättern från Gränna. På eftermiddagen återvände vi hem till båtarna i Richmond efter en härlig utflykt. Nästa morgon vaknade vi till en mörkröd sol som försökte tränga igenom kraftig brandrök. Det var skogsbränder som härjade i Nappa Valley och Santa Rosa. Bränderna skördade flera dödsoffer och över 1.500 byggnader eldhärjades. Vår biltur till vindistrikten fick ställas in men det betydde ju ingenting i jämförelse med de skador som bränderna orsakade. Istället tog vi bilen via Oakland Bridge in till San Francisco där vi spenderade några timmar med promenader genom staden. Hemvägen gick över Golden Gate Bridge och Richmond-San Rafael Bridge. På vägen passerade vi San Quentin, fängelset som blev känt genom Johnny Cash uppträdande där. Efter 16 dagar på gratis förtöjning i Richmond lämnar vi Moon och seglar över till Sausalito där vi ankrar. Här träffar vi åter på Kea, den franska kattamaranen som vi seglade tillsammans med från Hokaido till Duch Harbour. Vi tillbringar en trevlig kväll hos dem med massor av prat om våra olika upplevelser sedan vi skildes i Alaska.

Två gamla stötar.

En av dagarna i Sausalito tar vi lokalbussen till Nationalparken Muir Woods där det växer höga Reed Wood träd. Dessa kan bli 2.000 år, över 100 m höga med en diameter på 7 m. Så gamla träd finns det inte i Muir Woods men de ligger nog inte så långt efter. Reed Wood träden växer utmed Kaliforniens kust och ett annat stort träd, Giant Sequoia, växer i Sierra Nevada bergen. Dessa blir inte lika höga men däremot 12 m i diameter och kan nå en ålder av 3.200 år. Det är en fantastisk känsla att gå mellan träd som föddes strax efter vår tideräknings begynnelse.

Strax över 1100 år.

Vi gör ännu en tur in till San Francisco men den här gången tar vi färjan över. Där åker vi med kabelspårvagnen tvärs över stan och går av vid Fishermans Warf, som i vårt tycke är ett stort turistiskt spektakel. Efter 3 veckor i San Francisco Bay är vi klara att segla vidare söderöver.  Moon kommer att stanna kvar i Richmond eftersom de har bokat flygbiljett till Sverige för att besöka Björns mamma som är över 90 år.

Vändplattan för kabelspårvagnen.

Utsikt mot Alcatraz

 

USA, Washington till Kalifornien.

2017.09.11 – 2017.09.26. (Brev nr: 17.07.)

Washingtons ogästvänliga kust.

När vi rundar Cap Flattery, vinkas vi farväl av en Havsutter som lojt ligger och knäcker musslor mot en sten på magen. Vi påbörjar vår segling mot tropikerna och det innebär också havssegling över gungande oceaner. Vår tanke från början var att segla nonstop ett bra stycke ner till California gränsen, kanske ända till San Francisco.  Vädret ville dock annat, eftersom vinden uteblev nästan helt. Så första dagen gick vi för motor till en liten fiskehamn som heter La Push. Inloppet bakom en hög klippa, är ganska smalt upp i en flod. Inget ställe man skulle angöra i hårt väder, Dessutom måste man undvika en massa Lax-garn just innanför pir-armen. Vi fick bra hamnplatser bland mestadels fiskebåtar.

Lax- röda inuti

Efter angöring tog vi en promenad ut på piren. Där låg det en laxfiskare som erbjöd oss en 3 kilos Silver-lax för en billig peng. Så kvällens middagsval blir lätt. När vi kommer tillbaka till båten så kommer en fiskare in och gör anspråk på vår plats. Självklart flyttar vi över till platsen bredvid.Han tycker nog att vi är väldigt tillmötesgående och ger oss 2 st nyfångade ”Rock-fish”. Så nu får vi äta fisk i flera dagar. Men vi klagar inte, bättre mat kan man knappast få.

 

Rock fish-röda utanpå.

Efter middagen tar vi en promenad på stranden. Här ligger det ilandflutna stockar och träd i en sällan skådad omfattning. Nästa morgon avgår vi tidigt och fortsätter söderöver. Det är ganska tät dimma och Moon försvinner snabbt ur sikte. Vid middagstid lättar dimman något och solen börjar trycka igenom. En svag bris börjar bygga upp och vi kan stötta lite med segel. De 3 sista timmarna kan vi segla utan hjälp av motorn i ökande vind. När vi anländer till Grays Harbour blåser det ganska friskt. Vi ankrar bakom Point Brown i det stora öppna floddeltat. Vi får bra fäste för ankaret, så vi ligger tryggt under natten trots den starka vinden och den lite krabba sjön. Nästa morgon har vinden bedarrat och vi fortsätter för maskin. På vägen ut ur deltat, passerar vi många Lax-fiskebåtar som ser ut att kämpa sig till bästa stället att lägga ut sina nät. Motorgång hela dagen med mycket lite hjälp av seglen. På eftermiddagen seglar vi igenom stora flockar av sjöfågel, mestadels någon sorts Liror. Vi ser också några Knölvalar som inte visar oss något större intresse. Kanske deras jakt på fisk som drar till sig alla fåglar? Vi Passerar in mellan pirarmarna till Columbiaflodens utlopp som här är nästan 2 sjömil brett och går i medström upp de 12 sjömilen till staden Astoria, där vi lägger till i marinan.  Här blir vi liggande i en vecka i väntan på bättre förutsättningar för vidare segling. Marinan ligger alldeles intill den långa Megler Bridge, som med sina 6,5 km förbinder Oregon och Washington. Första dagarna är det soligt och vindstilla för att sen avlösas av sydvästlig kuling och regn. En dag får vi även en varning för Tornados i området men som tur är drabbas vi inte av någon.

Trångt i marinan?

Två st Kryssningsfartyg besöker Astoria under vår vistelse. De lägger till alldeles utanför marinans vågbrytare så man får intrycket av att de ligger i marinan. Tusentals människor väller iland till de väntande suvenirtälten och rundtursbussarna och den lilla staden kryllar plötsligt av turister. Vi passar på att byta olja och oljefilter på motorn. När vi tömt motorn på olja så visar det sig att vi inte har fler filter så vi genomkorsar staden i jakt på ett sådant. Efter ett par försök, hittar vi en båtaffär som visserligen inte har några filter men som kan få fram dem från en annan affär på andra sidan Columbiafloden. En av deras anställda bor på den sidan och han plockar upp 2 st som vi kan avhämta dagen efter. Det visar sig att det är Volvo orginalfilter och priset är betydligt billigare än i Sverige. Ingen extra kostnad för transporten, det ända som grämer oss är att vi skulle beställt fler. En av dagarna får vi besök av Greg och Susan. Greg är en gammal bekant från den tid jag (Janne) bodde i Portland och arbetade i St Hellens. Det blir ett trevligt möte med restaurangbesök och massor av prat om tiden som gått sedan vi senast träffades för 25 år sedan.

Bron över Columbia river.

När vädret förbättras lämnar vi Astoria för att gå ca 10 sjömil ut i flodmynningen till en kanal i ett delta alldeles innanför North Head. Fin medström ut genom floden men motström upp i kanalen som dock inte är särskilt lång. Vi ankrar en bit upp men det blir en orolig natt med tidvatten som vänder och med fiskebåtar som dundrar förbi på morgonkröken. Så efter frukost fortsätter vi upp till Ilwaco marina längst in i den muddrade kanalen. Långpromenad på eftermiddagen till den närmsta affären. Det är inte ovanligt med upp till en timmas promenad till närmsta affär som oftast ligger i utkanten av städerna. Alla familjer tycks ju ha minst 2 bilar och kollektivtrafiken är mycket dålig om den ens existerar. Nästa morgon trotsar vi den vindfattiga prognosen och ger oss av efter att vi toppat upp dieseltankarna. Coast gard annonserar att båtar under 40 fot inte bör gå ut över baren i flodmynningen eftersom dyningen fortfarande är hög. Vi är ju precis över 40 fot så det bör gå bra. Vi har dessutom medström så det blir lite extra besvärligt med strömmen mot dyningen. Båten rullar och kränger men allt går bra och väl ute så blir förhållandena mycket bättre.  Det blir motorgång över ett vindstilla hav i nästan fyrtio timmar innan vinden behagar bygga upp vid midnatt andra natten. Vi har besök av Delfiner och Dalls tumlare vid ett par tillfällen och ser även många Sjölejon och ryggfenor av de lustiga ”Sun fish”. Vad de heter på Svenska vet vi inte. En och annan Albatross och Pelikan glider förbi och Liror ligger i stora flockar på vattenytan i väntan på vind. När vinden väl kommer så är det med besked. Från början har vi ett rev i storseglet och ett i genuan men vid vaktbytet kl. 3 på morgonen så tar vi ytterligare ett rev i båda seglen. Vindrodret får jobba i den besvärliga sjön och med vinden rakt akter ifrån. Vindriktningen står konstant men styrkan varierar mycket. Vid ett tillfälle har vi ganska lite vind och seglen tenderar att börja slå mot riggen. Vid ett par andra tillfällen har vi så mycket vind att vi beslutar oss för att plocka ner storseglet helt. Vid dessa tillfällen påverkas beslutet även av att vi behöver gippa seglen för att undvika att komma för nära land. När det blåser över 25 knop akterifrån, så går båten lika fort med enbart Genua och vid vissa tillfällen har vi nu 30-35 knop. Fjärde natten närmar vi oss San Francisco med beräknad ankomst innan gryningen. När vi närmar oss Point Rays, som ligger 25 sjömil innan SF, så dör vinden och vi beslutar oss för att gå in bakom udden och ankra i Drakes Bay. Moon har kommit in ett par timmar före oss och vi ankrar en bit från dem på platt vatten. Efter några timmars djup sömn, vaknar vi i en stilla vik bland några andra segelbåtar. Solen gassar och det är varmt och skönt. Efter en skön dusch på akterdäck och en god frukost ger vi oss av mot storstaden.  Det enda negativa är att vi har fått besök av ett hundratal flugor, trots att vi är nyduschade. Orsaken är troligen att det går en massa kor på de sönderbrända sluttningarna och det ligger en stor flock Sjölejon i strandkanten. Flugsmäcken kommer fram och jakten börjar. Går för motor mot Golden Gate och möter några Knölvalar som ser ut att jaga fisk. Nu när vi avverkat ca två tredjedelar av USA:s västkust, har vi planerat ett lite längre stopp i San Francisco men mer om de i nästa resebrev.

Drivved på stranden i La Push.

Spårvagn i Astoria.

 

 

Segling i Strait of Georgia och -Juan De Fuca.

2017.08.10 – 2017.09.10. (Brev nr: 17.06.)
Vi lämnade Köpenhamn strax före kl. 14 och landade i Vancouver kl 19 samma dag. Ganska praktiskt men oj vad vi var trötta. Liv låg lika fint som vi lämnade henne om än lite dammigare. Vår plan var att redan dagen efter lämna med tidvattnet, men då vi skulle betala visade det sig att det blev billigare att ligga kvar för månadshyra än att betala dygnshyra för sista månaden. Dessutom fick vi erbjudande att åka bil till den lite avlägsna stormarknaden så det avgjorde att vi blev kvar en dryg vecka för att fixa lite installationer och lite underhåll. Vi gick också långa promenader och passade någon gång på att plocka Björnbär. De växer nästan överallt och inte många plockar dem, så det gick snabbt att få ihop några liter av de söta bären.

Här kommer en boj seglande.

Den 18e augusti var vi redo att ge oss iväg med det utgående tidvattnet. I sol från en blå himmel seglade vi i laber bris över till Nanaimo där vi ankrade vid Newcastle Island. Här blev vi liggande i 3 nätter, med promenader på ön och besök i Nanaimo. Sen fortsatte vi genom Dodd Narrows, där tidvattnet tryckte genom oss med bra fart. På eftermiddagen ankrade vi vid Dunsmuir Island strax utanför Ladysmith, där vi spenderat vårt vinteruppehåll. Vi tog dingen in och träffade alla vänner i marinan. På kvällen var vi bjudna till Jim och Deb i deras båt på lite trevligt snack. Efter 2 nätter fortsatte vi söderut genom Stuart chanel och Sansum narrows för motor, i det vindstilla vädret. Väl igenom sunden fick vi frisk vind och kunde segla sista biten till Todd inlet där vi ankrade bland många andra båtar.

Parlamentsbyggnaden i B.C.

Dagen efter tog vi bussen in till British Columbias huvudstad Victoria. Vi hade ju varit här en gång tidigare under senvintern men ville gärna se hur det tedde sig under sommar och turistsäsong. Vi är ju inte speciellt storstadsfrälsta men någon gång kan det ju vara kul med lite kontraster och lite stadspuls. När vi kom tillbaka hade Moon kommit in och parankrat med oss och vi hade en trevlig kväll tillsammans med grillning på Livs akterdäck. Vi har ju en gasolgrill på vår akterpullpit, som vi andvänder flitigt nu när det är varmt och soligt. Nästa förmiddag avgick Moon för att hämta sina försegel som var på service i Sidney som ligger strax norr om vår ankring. Medan Stina stannade ombord så tog jag mig iland för att besöka Butenchart Garden, en stor trädgård om är anlaggd i ett gammalt kalkbrott.

Så vackert kan det bli i ett Kalkbrott.

Det är en välbesökt turistatraktion med massor av besökare från hela världen. Det är fantastisk vackert och man har utnyttjat de djupa hålen i kalkbrottet och fått en underbar anläggning. Allternativet med ett naket kalkbrott hade varit ett djupt sår i naturen. Speciellt vackra var The sunken garden, Rosegarden och The Japanese garden. Promenaden runt tar en dryg timma om man avstår från att studera varje växt. På eftermiddagen ger vi oss iväg och kan till en början segla lite, men strax innan Sidney får åter motorn stå för framfarten. Efter några timmar ankrar vi vid Sidney Spit, en låg sandö som delvis är en ”National Park”. Det är många båtar på ankringen men vi hittar en bra plats nära dingebryggan. Dagen efter går vi en långpromenad på ön. Skyltar iland varnar för att det finns en Puma på ön. Lite senare träffar vi några som bor här och de bekräftar att man fångat en Puma på de viltkameror som finns utplacerade.

Solnedgång över Vancouver Is.

Det finns en för stor stam av Hjort här och även mycket Gäss, så någon brist på mat har den nog inte. Under vår promenad på den norra delen av ön ser vi den inte och den har mest setts till på den södra halvan, men de är naturligtvis rörliga. På eftermiddagen fortsätter vi upp till Ganges på Salt Spring Island för att vi tror vi skall hitta Moon där. Vi har lånat en Pilot Bok av dem över Stillahavskusten och den vill vi lämna tillbaka. Då vi inte hittar dem där och det dessutom är trångt om ankarplatserna så går vi till grannviken ”Long Harbour” där vi ankrar på platt vatten. Som vanligt så grillar vi på kvällen. Sedan vi kom tillbaka från Sverige har vi använt grillen för nästan all matlagning, då vädret varit så fantastiskt fint. Long Harbour blir vår sista Kanada ankring. Dagen efter går vi till San Juan Island där vi checkar in i ”Friday Harbour”. När vi skall lämna tullbryggan kommer den tyska båten Su An in. Senast vi såg dem var i Geographic Harbour i Alaska. Det blir ett kort möte men vi lär säkert mötas längre fram. Dagen efter besöker vi tullkontoret uppe i stan för att få förlängt våra personliga uppehållstillstånd. Det är inga problem, eftersom vi kan visa upp våra biljetter från Sverigeresan. Efter det går vi till Stormarknaden för att handla och sen en runda genom den pitoreska staden. Pitoresk enligt Amerikanska mått, vi som är bortskämda med skärgårdsidyll från väst- och ostkusten blir tyvärr inte så imponerade.

Mount Baker i kvällsljus.

På eftermiddagen tar vi oss vidare till Hunter bay på Lopez Island där vi ankrar i den öppna men lugna bukten. Nästa morgon lyfter vi upp dinge och motor och sjöstuvar. I väntan på rätt tidvatten blir det en dusch på akterdäck och vid lunchtid ger vi oss av för att korsa ”Strait of Juan de fuca”. Vindstilla när vi lämnar men en kort bit ut på sundet så plockar vinden upp och vi sätter segel. Vinden ökar efterhand och vi får ta in ett rev. När vi kommer över till fastlandet och rundar Point Wilson får vi vinden från land och byarna är så kraftiga att vi tvingas ta ner storseglet. Vi passerar Port Townsend och kommer till Indian Island, där vi går in i en smal, grund ränna bakom ett sandrev fullt med sovande Sälar.

Strandliv.

Rännan leder in till Killisut Harbour, en ganska stor lagun, där vi ankrar för ett par dagar. Idylliskt med mycket sjöfågel och hjortar på stranden.
En av dagarna använder jag för lite båtfix. Den gamla voltmetern ersätts med en ny sofistikerad typ som med hjälp av en shunt mäter ingående och utgående ström i batteribanken och därmed även utnyttjandegraden. Hitintills har vi aldrig varit under 95 % men det lär bli större förbrukning i tropikerna. En annan käpphäst som vi dras med är den elektriska stoppen till motorn. Det fungerar som det skall då motorn är någerlunda sval men så fort motorn är riktigt varm så går det inte att stoppa med start/stopp-nyckeln. Jag har många gånger trott att jag fixat problemet men det har ständigt återkommit. När det uppstod så bytte vi nyckelsats utan att det hjälpte, sedan har vi bytt solenoiden på motorn utan att det hjälpte. På tips från Annika så har vi dragit en separat minusledare från startmotorn till motorblocket och det hjälpte, då fungerade det perfekt. Det finns ett relä i el-boxen på motor som skall dra och ge minus till motorblocket vid start och stopp, detta relä har vi bytt utan att det hjälpte. Reläet drar vid kall motor men inte då den är varm. Det finns naturligtvis en orsak till att Volvo inte har velat ha minus på motorn kontinuerligt, kanske har det med galvanisk vandring från propeller och axel till närliggande båtar. Men att sätta känsliga elektriska komponenter direkt på en motor förefaller att vara alldeles huvudlöst. I vilket fall som helst så fungerar det inte som det är tänkt. Så vi har fortfarande inte löst problemet men konstaterat var felet ligger. Det får väl bli en pemanent minusledare till motorblocket. Om någon som läser detta, har erfarenheter av problematiken så är vi tacksamma för alla kommentarer.
När vi ligger här passar vi också på att beställa en egen ”Pilot Book” över USA:s Stillahavskust. Vi hittar den på e-bay och den skall skickas till postkontoret i Port Angeles dit vi är på väg om någon vecka. När matförrådet börjar sina så lämnar vi vår lagun och tar oss de få sjömilen över till Port Townsend, där vi ankrar på 2 olika ställen. Första ankringen strax utanför marinan där Safeway (mataffären) ligger. Dagen efter flyttar vi någon sjömil och ankrar utanför centrum.

Inte alltid lätt att vara gatumusiker.

Vi tar en promenad och tittar på en del gamla sekelskifteshus och lyssnar på lite gatumusikanter. I ett gatuhörn har man bemödat sig med att transportera fram en hel flygel utanför entrén till en restaurang. Ett besök på den lokala träbåtsföreningen är ganska intressant. Här har man också en simulator där man kan låtsasköra med större fartyg i farvattnen utanför Seattle. Vyn från kommandobryggan återges på 3 st stora skärmar där också olika navigations faror dyker upp. På vår promenad träffar vi också på en flock Svartsvans Hjortar som spatserar runt bland villorna helt ogenerat. Undrar just om man har problem i sina trädgårdar här. Från Port Townsend går kursen västeröver, vi är nu på väg ut från de skyddade vattnen innanför Vancouver Island men det är ca 100 sjömil ut till havet så det blir några stopp innan. Det första blir återigen i en skyddad lagun som skiljs från havet med ett smalt sund där strömmen löper starkt. I Sequim Bay, som lagunen heter, blir vi liggande två nätter. Vi går en långpromenad och hittar massor av söta Björnbär. På förmiddagen dagen efter tar vi med oss en burk och får ihop ca 3 liter av de goda bären. Efter lunch när strömmen är med oss, lämnar vi lagunen och fortsätter några timmar till en bukt som är väl skyddad av ett sandrev mot väst och nordvindar men helt öppen mot ost och sydost. Prognosen lovar dock ingen vind så vi ligger lugnt och stilla. I det stilla vädret har röken från skogsbränderna iland kommit tillbaka och solen syns bara som ett eldrött klot trots att det är mitt på dagen. Även här blir vi liggande i 2 nätter. Eftersom vi väntar på att vår bok skall dyka upp på postkontoret i Port Angeles har vi ingen brådska, ankringen här förefaller bättre än där. Första natten i Port Angeles tar vi i marinan.

Den lokala frisören.

Det visar sig att den ligger ganska långt från centrum så vi nöjer oss med en natt och går sen ut och ankrar närmre centrum. Innan dess har vi tankat fullt med både diesel och vatten. Strax efter att vi ankrat, dyker Moon upp och ankrar strax framför oss. De har legat ganska länge i Blaine och väntat på en massa olika beställningar som de gjort. Vi tar vår dinge in till stranden och går och handlar. Fortfarande har vår bok inte dykt upp på postkontoret, men damen där lovar att ringa oss så snart den anlänt. Nästa morgon fortsätter Moon men vi får stanna ytterligare en natt innan damen på postkontoret ringer och säger att boken är kommen. Vi får bråttom iland för att hämta den och för att göra de sista inköpen. Kommer iväg strax efter lunch och för motor går vi några timmar till Crescent Bay där vi ankrar. Det är för långt till nästa lämpliga ankringsplats för att vi skall kunna nå fram i dagsljus. De sista dagarna har varit kalla och fuktiga eftersom solen har lyst med sin frånvaro. Det märks tydligt att vi närmar oss Oceanen. Nästa morgon skiner dock solen när vi i arla morgonstunden ger oss av i sällskap med många Tumlare. Först har vi lätt motström och vi smyger nära land för att undgå det värsta. Efter någon timma så vänder den och vi går längre ut och får god skjuts. Solen skiner över ett blankt sund och motorn får jobba. Strax efter lunch kan vi gå in i Neah Bay och parankrar med Moon som kom hit i förgår.

Pittoreskt eller sanitär olägenhet?

Efter Lunch tar vi oss in till samhället som är ett Indian reservat helt torrlagt från alkohol och droger. Det finns ett ganska fint Museum här som vi besöker. På marinans bryggor ligger det många stora Sjölejon som sprider en icke helt angenäm doft i sin omgivning. Dessutom så lämnar de sina bomärken på bryggorna. Neah Bay ligger strax innanför Cap Flattery som är Amerikanska fastlandets nordvästligaste udde och markerar inloppet till Strait of Juan De Fuca.

Olika färdmedel i Victoria.

Ofrivilligt Sverigebesök.

2017.06.29 – 2017.08.10. (Brev nr: 17.05.)

Flygningen till Sverige gick problemfritt och vi kunde installera oss i sonen Johans gästhus i Barsebäckshamn. Som vanligt var vi ganska jet-laggade och det tycks inte bli bättre med åren. Hos Johan ligger det ett remissvar angående mina ljumskproblem. Den säger att jag kan få träffa en doktor inom 3 månader, d.v.s. inom vårdgarantin. Nu anser jag att en konsultation inte är någon vård. Vård får du först då poblemet åtgärdas, i mitt fall alltså vid operation. Det är Svensk sjukvård i ett nötskal. Man undrar vart alla skattekronor tar vägen med en dåligt fungerande sjukvård, en skola som har svårt att lösa sin uppgift och ett polisväsende som inte överhuvudtaget klarar sitt åtagande. Jag kunde räkna upp mer men nog om detta. Man får ta saken i egna händer och lösa sina problem på bästa sätt. Min syster hade innan vi kom hem varit i kontakt med Carlanderska sjukhuset i Göteborg och där kunde man, på grund av semestrar, operera i mitten av Augusti. På torsagen, samma dag som vi anlände, ringde jag en annan privatklinik med samma resultat. Sen ringde jag till Capio i Stockholm och fick i princip samma besked men att de i alla fall skulle ringa runt och höra med sina enheter. På eftermiddagen ringde de tillbaka till Johan och sa att de hade en möjlighet att operera mig på följande tisdag. Johan fick inte tag på oss då med Capio lovade att hålla tiden till måndag förmiddg då de senast ville ha beked. Operationen skulle föregås av ett besök hos dem kl. 13.30 på måndag eftermiddag i Örebro, där operationen skulle ske. Söndag kväll bokade jag tågbiljett och hotell och på måndag morgon bekräftar jag operationstiden och tar tåget från Lund. Tisdag kväll tar jag tåget tillbaka, efter en helt igenom lyckad operation av en skicklig och trevlig läkare. Det kostade naturligtvis en slant men det hade blivit mycket dyrare att stanna kvar ytterligare en säsong i Kanada med hamnplats och varvskostnad och dessutom en förlorad säsong. Så det är kanske inte så konstigt att man inte har så mycket till övers för den en gång så fina Svenska sjukvården. Fast det skall tilläggas, att då man väl kommer fram till behandling så fungerar det fantastiskt fint, så ingen skugga skall falla på de som har att utföra vården. Men varför skall man behöva ha dessa otroliga väntetider? När operationen var avklarad började vi leta efter flygbiljetter tillbaka och hittade ett bra alternativ den 10e Augusti. Datumet gav mig några veckor för återhämtning och dessutom fick vi tid att träffa släkt och vänner. Tack alla för att ni tog hand om oss så väl under vårt korta besök. Ett särskilt tack till Johan naturligtvis, som ställde både gästhus och lill-bilen till vårt förfogande. Glädjande var också att vår svärdotter Lynn och vårt barnbarn Emelie tog sig hela vägen från Hong Kong till Sverige för att vi skulle få träffa den lilla prinsessan. Nästan 2 härliga veckor fick vi rå om den lilla och umgås med Lynn. Avresedagen inföll samtidigt för oss alla och vi kunde följa Lynn och Emelie till deras gate och vinka av, innan vi 40 min. senare bordade vårt eget plan för att via London ta oss till Vancouver.

Det skall börjas i tid, ”Råå jolleklubb”.

Segling i Queen Charlotte Strait, British Columbia.

2017.06.01 – 2017.06.28. (Brev nr: 17.04.)

Queen Charlotte Strait heter det vattenområde som ligger i norra delen mellan Vancouver Is. och fastlandet. Längre norrut heter det Queen Charlotte Sound. Pearse Is. ligger i den södra delen av Q.C.-strait. Här skilde vi oss från Moon för några dagar. De fortsatte till Port Hardy för att hyra bil. De har problem med radarn och måste köra till Nanajmo för reparation. Vi går för motor in mot Broughton archipelagen på fastlandssidan. Solen tittar fram och det blir ganska behagligt. På vägen ser vi både Sjölejon, säl och Tumlare.

First Nations väggmålningar.

Vi passerar ett Indianreservat med vackra målningar på en gavelvägg. På eftermiddagen kommer vi till Echo Bay där vi förtöjer på en pontonbrygga. Det finns flytbryggor runt nästan hela  viken och under högsäsong lär det vara i stort sett fullt här. Nu är vi den enda gästbåten här. De inre flytbryggorna kantas av hus på flottar och där vi ligger bor det ett par som välkomnar oss då vi förtöjer. Det är Karen och Don som bjuder in oss på fika när vi kommit i ordning. De har träffats på senare år och gifte sig för ett år sedan. Han kom från Lake Taho i USA och hon från Port Mc Neil. Nedanför deras hus låg en nyinköpt motorbåt och de hade också en Segelbåt som ligger i Mazatlan i Mexico där de seglar under vinterhalvåret. De hade köpt huset för ett år sedan och höll nu på att restaurera en del. De erbjöd oss att låna både dusch och deras dinge. Dingen behöver man för att komma över till vikens motsatta sida där det finns både restaurang, affär och internet. Restaurangen var inte öppen ännu och affärens sortiment var ganska klent. Nya varor skulle komma in dagen efter. Don berättade också att det fanns ett par björnar som höll till i området och visade sig ibland så vi skulle vara högljudda om vi gav oss ut på stigarna. Nästa morgon är det lite regnigt men mellan byarna så tar vi lånedingen och kör över till andra sidan för att betala hamnavgift till Sam som är anställd hamnvakt. Vi passar också på att ringa hem med Internet.

Bill Proctors Muséum.

Efter lunch tar vi en promenad över till en annan vik där det finns ett litet privat museum som ägs av Bill Proctor som också har givit namn till viken ”Proctor Bay”. Vi har med oss både visselpipa och björnspray men ser inga björnar, bara deras spillning som vi så när trampar i. Bill är 83 år gammal och har levt hela sitt liv här ute. Han har aldrig gått i skolan men har lärt sig läsa och skriva på egen hand. Han växte upp tillsammans med sin mor och fick börja arbeta väldigt tidigt. För sina första besparingar köpte han en roddbåt och började fiska och har bytt upp sig efterhand som pengarna räckt till.

Pelarborrmaskin modell äldre!

För två år sedan sköt han en björn som då hade tagit två kycklingar för honom. Ja tänk så mycket han har att berätta om sitt äventyrliga liv. Både museet och hans hus med omgivning är väldigt välskött. Under takutsprånget på boningshuset hänger foderautomater där Kolibri hela tiden kommer och suger i sig sockerlösning. Hans enda sällskap den långa vintern är hunden Buster. När vi kommer tillbaka till båten springer det ett par minkar på bryggan. Dom vill vi inte ha på besök, åtminstone inte inne i båten. På kvällen börjar det regna. Sam tittar över för en pratstund. Han har precis köpt segelbåt och tänker börja med en tur runt Vancouver Is. när säsongsjobbet är slut. Nästa morgon skiner solen. Innan vi ger oss av bjuder vi Karen och Don på kaffe i båten och får en trevlig pratstund. När vi skall ge oss av, så startar inte motorn. Batteriet är heldött så vi får koppla om till ett av belysningsbatterierna. Don spelar en fanfar för oss på sin trumpet då vi tuffar ut ur viken. När vi kommer ut på Fife Sound, ser vi årets första Knölvalar. Det är 2 st vuxna valar som just anlänt från sin vintervistelse söderöver.

En rejäl munsbit.

Senare går vi in genom en smal passage till Booker Lagon. Passagen är kanske 20-25 m bred, men likväl så finns det en flock delfiner inne i lagunen. Ett par Fiskgjusar cirklar också över oss då vi ankrar i en stilla vik. Nästa morgon fortsätter vi ut på Queen Charlotte Strait och får se ett par Späckhuggare en bit bort. Deras höga ryggfenor går inte att ta miste på. Vi tar natthamn i Blunden Harbour.

Följande morgon sätter vi kurs mot Port Hardy men blir på vägen kontaktade av Moon.

Red-throated loon.

De ligger i Shelter Anchorage i Walker Group och tycker att vi skall komma dit. Så vi girar dikt styrbord och kan efter 1,5 timmar gå in i den trånga lagunen och förtöja utanpå Moon. Tidigare under dagen har vi fått mejl från en läkare i Sverige som skriver att en Remiss baserad på min läkar-rapport från Vancouver, har gått iväg. Eftersom vi har svårt för att agera och följa upp remissen härifrån har vi också beslutat oss för att flyga hem i slutet av månaden. Stina behöver också se om sin hälsa då hon har haft högt blodtryck med huvudvärk den senaste tiden. Gemensam middag med Moon och nästa dag gemensam avgång till Port Hardy där vi lägger oss i marinan. Motorn får ett nytt batteri och vi hittar flygbiljetter till Köpenhamn den 28e. Det blir Icelandic air med kortast möjliga flygtid. Moon tar ombord en ny besättningsmedlem. Det är Berit från Göteborg som var med dem i Alaska förra året. Hon skall vara med under en månad.  Vi avgår samtidigt nästa morgon och sätter kurs norröver igenom sundet mellan Walker- och Deserters Group. Vi korsar Queen Charlotte Strait och går in mellan öarna i Southgate Group. Fortsätter upp genom Schooners Channel och ankrar i Treadwell Bay strax utanför Nakwakto Rappids.

Gemensam ankardramm.

Här blir vi liggande i 2 nätter då det regnar hela dagen där emellan. Detta blir vår vändpunkt och här skiljs vi från Moon som nu ger sig ut på västsidan av Vancouver Island. Vår plan var från början att gå längre norrut till området kring Sherwater och senare gå runt Vancouver Is. Men det blir tyvärr inte alltid som man tänkt. När vi lämnar så smyger vi upp emot Nakwakto Rapids och beskådar det framrusande vattnet. Detta är ett av de snabbast strömmande sunden i British Columbia. Strömmen här kan vid max Spring och Ebb komma upp i 16 knop enligt vår pilotbok. Så mycket är det nog inte när vi är där men det ser ut som Torne älv efter islossning. Vi åker med strömmens hjälp ut genom Schooner Chanel igen och Moon tar Slingby Chanel. Vi hoppas att vi träffas till hösten igen. När vi kommer ut på öppet vatten sätter vi segel och kryssar mot sydost i lätt medström. Halvvägs ner till vår tilltänkta ankring, så dör vinden och vi får gå för motor till Crease Is. där vi ankrar i solsken på kvällen. Grillen tänds och vi unnar oss en drink innan middagen på färsbiffar och feta-sallad. Nästa dag har vi vinden från nordväst och vi kan segla för enbart genua. Men först blir det sovmorgon då strömmen inte vänder till vår fördel förrän nästan mitt på dagen.

Stina håller utkik.

Vi seglar genom Beware Passage, Clio Channel och ner genom den grunda Chatham Channel där strömmen ger oss god skjuts. Ankrar vid Matilpi innanför Indian Is. Kvällen är solig så det blir åter grillning, den här gången blir det fläskfilé med råstekt potatis. Nästa dag är det åter sen avgång för att få medström i Johnston Strait. Därute rullar vi ut genuan och får fin gång med vinden in akterifrån. Eftersom Johnston Strait är huvudleden innanför Victoria Is. så möter vi en del trafik här. Vi får också Delfinbesök. Det är Pacific Whitsided Dolphin som leker en stund på vår bogvåg. Efter ett par timmar viker vi av in i Sunderland Chanell och kommer efter ytterligare ett par timmar till Wellbore Chanell där vi går in i Forward Harbour och ankrar i Douglas Bay.

Utsikt från ankarplatsen.

Det märks att vi börjar komma närmre civilisationen, här ligger redan 5 båtar då vi kommer in. Längst bort i öster lyser de snötäckta bergstopparna i de sista solstrålarna. Vid middagstid dagen därpå, ramlar det in flera båtar i viken. De har kommit med tidvattnet söderifrån som nu vänder och då är det vår tur att dra nytta av strömmen. Kan återigen rulla ut genuan och segla. Passerar först Whirlpool Rapids där strömmen inte har satt riktigt fart ännu. Via Chancellor Channel kommer vi mitt på eftermiddagen till Green Point Rapids och här är det minsann fart på vattnet. Då vinden har avtagit så blir vi tvungna att starta motorn om vi inte skall dansa polka genom strömvirvlarna. Vid Nodales Channel viker vi av in i densamma. Hade vi fortsatt rakt fram så hade vi kommit till Dent Rapids och Devils Hole vid full Flood och det har jag ju skrivit om tidigare hur det kan upplevas.

Ganska vanlig men trist syn.

Vi har siktat på en vik som heter Hemming Bay, men på väg in möter vi ett par taxibåtar som är fulla av folk. Vi blir misstänksamma och våra misstankar bekräftas då vi kommer närmre. Här ligger det en stor ”loging camp”, alltså ett ställe där man sjösätter skogsavverkat timmer. Ingen särskilt vacker syn, så vi gör helt om. Som tur är har vi en alternativ plan och går tvärs över Nodales Chanel till en liten vik som heter Hand Field Bay. Den skall vara grund enligt sjökortet men visar sig att vara djupare än visat. Vi har aldrig under 5 m på ekolodet. Viken är orörd och väldigt vacker med mycket sjöfågel, bland annat Storskrake och Loom. Avgång kl. 13.00 dagen därpå. Vi går ut i Discovery Passage som är den södra förlängningen av Johnston Strait. Här möter vi kryssningsfartyget Vollendam som vi senast såg i Ketchikan och i Glacier Bay förra året.  Efter några timmar når vi Saymour Narrows som är ökänt för sin starka ström.

Hastighetsrekord.

Vi flyger igenom som en kork och sätter nytt hastighetsrekord med över 14 knop. Båten kränger hit och dit i de starka strömvirvlarna och det är inte tal om att styra med autopilot. När vi närmar oss ankringen gäller det att vara med så att man inte far förbi. Vi går in i April Point Bay där vi ankrar strax utanför en marina.  Seymour Narrows är ännu ett sund där strömmen under extrema förhållanden kan uppnå 16 knop. Före 1958 betraktades det som det farligaste sundet av alla. En av Kapten Vancouvers officerare lär ha sagt att ”it is the most nightmarish spectacle his eys had ever beheld”. Orsaken var att det då låg ett stort grund med 2 toppar, endast 3 m under vattenytan vid lågvatten, i den smalaste delen av sundet.

Tjälskott i farleden.

Mer än 20 stora fartyg och 100 liv förlorades innan regeringen beslutade om åtgärder. 1955 påbörjade man en tunnel under sjöbottnen till de båda grundtopparna där 1,400 ton dynamit placerades i kammare. 1958 utlöstes explosionen som tills då var den största icke nukleära explosionen i världen. Över 10 m av grundet sprängdes bort och idag är lägsta djup vid lågvatten 14 m. Nästa förmiddag går vi över till Discovery Harbour marina i Campbell River. Det går snabbt då det bara är 3 nm och medström.  Väderprognosen spår kuling från sydost och regn, så vi blir liggande i 2 nätter i den dyra marinan. Liggedagen används till tvättning proviantering och en liten sightseeing i den trevliga staden. När kulingen dragit vidare fortsätter vi ut över norra delen av Strait of Georgia och kommer på kvällen till Lasqueti Island där vi ankrar i Scottie Bay på den norra delen. Nästa dag flyttar vi till Tucker Bay på samma ö som ger bättre skydd mot den utlovade sydost vinden. Efter en natt fortsätter vi till Squitty Bay på södra Lasqueti där vi stanna i 2 nätter. Det är en ganska grund och trång vik där vi nätt och jämt kan vända båten. Vi ligger förtöjda på en flytbrygga utanför en arbetsbåt. Området är en naturpark men har inte särskilt mycket att erbjuda.

Ormen i paradiset.

Det mest spännande är väl att jag (Janne) trampar rakt ner bland ett 20-tal ormar som flyr åt alla håll. En internetsökning visar att det är ”Common Garter Snake” som inte är giftig för människor. Det minst spännande är att det även finns gott om mygg här, så innan sängdags blir det klappjakt men tyvärr vinner myggorna. Vi lämnar Lasqueti Is. i strålande solsken och får en härlig segling i fin bris över till Nanaimo på Vancouver Is. Där ankrar vi i Mark Bay på Newcastle Is som är en marinpark. Det är bara en halv sjömil över till marinan i Nanaimo så det går fort att komma till affärer med dingen. Newcastle Is. har många fina vandringsleder och det tar ca 2 timmar att gå runt hela ön. Naturen är vacker och det finns mycket fåglar, tvättbjörn och svartsvans hjortar. Vi stannar  i 3 dagar och firar midsommar med både sill, nypotatis, ägg, Kalles kaviar, snaps och jordgubbar. Solen lyser från en helblå himmel och det är varmt och skönt, som Svensk högsommar när det är som bäst. På söndagen är det dags att ge sig av mot Vancouver där vi skall lämna båten. Vi seglar i lätt bris hela vägen till inloppet på Frazer River där motorn får hjälpa till i motströmmen. Timingen i stigande tidvatten  är bra så strömmen blir inte så stark. Dessutom lyckas vi undvika det värsta genom att gå längs med flodens stränder på grunt vatten. Sent på eftermiddagen kan vi förtöja längs med pontonbryggan på Shelter Island Marina. Nästa morgon blir vi av hamnkontoret tilldelade en plats mellan 2 fingerpontooner där vi får klämma in båten med skohorn. Många av båtarna på bryggan är bebodda och det känns ganska tryggt för säkerheten. Dessutom lovar vår båtgranne att titta till Liv medan vi är i Sverige. Två dagar senare är båten förberedd för vår bortavaro och vi tar buss och metro till flygplatsen för att via Island ta oss till Köpenhamn och vidare till Barsebäckshamn i Sverige. Vi lämnade ett varmt och soligt Kanada för ett svalare och molnigare  men ganska normalt Sommarsverige.

 

Segling i Inside Passage, British Columbia

2017.05.01 – 2017.05.31. (Brev nr: 17.03.)

Maj månad startar med lite regn. Det är måndag och vi beger oss till akuten på det lokala sjukhuset. Där får vi fastställt att det är ett ljumskbråk som drabbat mig och blir remiterade till en specialist 3 dagar senare. Mellandagarna  bedrivs med lite shopping och promenader. På torsdagen besöker vi specialisten som också bekräftar ljumskbråket. Han vill gärna operera men det krävs att både vårt försäkringsbolag och privatkliniken där operationen skall ske lämnar sitt godkännande. Då det inte är akut så blir beskeden negativa från både försäkringsbolag och privatkliniken. Försäkringsbolaget säger dessutom att de endast täcker kostnader om det skulle bli akut fram till den förste juli. Med andra ord vill de tvinga mig till Sverige för operation där. Privatkliniker i Kanada opererar inte utländska medborgare annat än vid akut behov. Så det blir till att börja undersöka möjligheterna för operation i Sverige. Trots mitt tillstånd så kan jag, med hjälp av ett stödförband hålla bråket på plats och leva som vanligt. Vi går långa promenader, bland annat en tur runt hela Stanly Park, en sträcka på ca 15 km. En dag besöker vi en musikacademi som har öppet hus. Där lyssnar vi på en stor orkester som repeterar, bl.a. ett stycke ur filmmusiken till Star Wars.

Olika boenden.

Andra veckan anländer Moon, från varvsbesök på Shelter Island Marina. De har varit uppe på land och bytt propeller och cutlaslager. Tillsammans gör vi lite turer i stan och längs med False Creeks stränder. IKEA får också ett besök. Efter 2 veckor har vi fått nog och ger oss av. I stilla väder och solsken motorseglar vi till Keats Island i Howe Sound. Här ankrar vi i Plumper cove och ror iland för en promenad i skogen. Nästa morgon är vädret mulet och det är strong wind warning från sydost. Strong wind warning brukar betyda bra, seglingsbar vind, vindriktning för oss som skall mot nordväst är perfekt. Vi skiljs från Moon som skall segla till Nanaimo för diverse inköp. Vi sätter full stor och ett rev i genuan och susar iväg. På eftermiddagen anländer vi, i avtagande vind och begynnande regn, till Pender Harbour där vi ankrar. Värmaren sattes på innan vi kom in så trots regn och kyla så har vi det torrt och varmt ombord. Nästa dag skiner solen åter. Vi flyttar till en annan vik där det skall finnas vandringsmöjligheter. Det är väl lite si och så med det, för det blir mest promenad utmed några smala vägar.

På väg in i vildmarken.

Nästa hållplats heter Green Bay och ligger bara 7 nm runt hörnet i Agamemnon Chanel. Dit går vi för att det är ett bra utgångsläge för att gå in i Jarvis Inlett och upp till Chatterbox Falls. Det är 40nm dit in men det skall, enligt pilotböckerna, vara ett mycket vackert ställe. Nästa morgon beräknar vi tidvattnet så att vi skall komma vid slack till Mallibou rapids som är inloppet till Princess Louisa Inlett där vattenfallet ligger. Enligt våra beräkningar så inträffar det kl. 18.30. Vi planerar att vara där en halvtimma före slack men glömmer bort att kompensera för sommartid så vi kommer i själva verket en halv timma för sent. Medströmmen har dock inte hunnit bli så stark så det går galant ändå. Vi är nu inne bland höga snöklädda berg och likheten med de norska fjordarna ligger inte långt borta. Det är dock högre berg här med toppar på ca 2.500 m. Halvvägs in i Princess Louisa inlett finns en liten ö där man kan ankra bakom.

Svartbjörn i Princess Louisa.

När vi passerar får Stina syn på en Svartbjörn som går och käkar av det saftiga gräset. Vi vänder genast in i sundet och kommer ganska nära björnen. Får några hyfsade bilder trots det dåliga ljuset djupt nere i dalen. Det är den första Svartbjörnen vi ser och den är stor och har en mycket vacker päls. Efter en stund fortsätter vi in till vattenfallet där vi förtöjer på en flytbrygga med 4 andra båtar.  Vi stannar i 3 nätter och njuter av den vackra naturen. Vädret är fantastiskt med sol från en molnfri himmel. Till och med shorts och T-shirt kommer fram.

Chatterbox Falls.

Det finns lite småstigar som leder fram till vattenfallet och en lång vandringsled som leder upp till en ”trapper”- stuga. Vi nöjer oss med de mindre stigarna efter att vi fått rapport om svårighetsgraden på den längre vandringsleden.Ett par som vi träffar har gått den och säger att den är både lerig och väldigt brant. Vattenfallet är vackert men vi är kanske lite bortskämda då vi sett bättre uppe i Alaska. Hur som helst så var det värt omvägen, om inte annat så för närheten till de vackra snöklädda bergen och för att vi äntligen fick se Svartbjörn.

Droppen urholkar stenen.

Det är fantastiskt att det kan finnas sådan vacker vildmark så nära Vancouver. Men det beror förstås på att det inte finns några vägar på många mils avstånd. Vi går för motor ut ur fjordarna och ankrar vid Hardy Island Marin Park.  Nästa dag kan vi faktiskt segla, åtminstone halva vägen. Kryss i lätt vind och motström ger inga uppmuntrande kryssvinklar men vi njuter i alla fall av härlig gång. På eftermiddagen angör vi Westview strax utanför Powel River. Vi tvättar i marinans tvättmaskin, men förmodligen så har någon tvättat oljiga arbetskläder för vår tvätt var renare innan vi började än efter tvätten. Fortsatt tvättning blir på en mynttvätt uppe i stan med bättre resultat. Därefter går vi och storhandlar på supermarketen så det blir sen middag på stora räkor som vi köpt av en lokal fiskare. Nästa morgon går vi för motor över ett spegelblankt hav. Efter några timmar börjar brisen bygga upp och vi sätter segel vid Savary Island.Vi har kontakt med Moon som är på väg till Roscoe Bay på West Redonda Island. Roscoe Bay er en smal vik med ett grunt inlopp som torrläggs vid extremt lågvatten, så det går bara att gå in då tidvattnet är minst 2 m. Moon har lite fel på kalibreringen på ekolodet så de fastnar på revet i medström. Det blir till att sitta kvar tills vattnet stigit så pass att tidvattnet för dem in. Vinden ökar för oss och vi får god gång hela vägen. En liten regnby drar förbi innan vi kommer fram. När vi går över revet så har tidvattnet stigit tillräckligt för att vi skall ha en god halvmeter under kölen. Vi förtöjer utanpå Moon i den vackra viken.

Vackra Mergesers.

Nästa dag är vi fångade på ankringen till sent på eftermiddagen då det är högvatten. Väntetiden bedriver vi med en fin promenad utmed en bäck som leder oss till en liten insjö. Vi försöker ta oss längs med sjön, men vinterns stormar har fällt för mycket träd och det är nästintill oframkomligt. Vid ett tillfälle hittar vi en gammal rostig gjutjärnsspis, en säng och lite andra prylar, så det har tydligen bott människor här en gång i tiden. Vi lämnar Roscoe Bay på högvatten sent på eftermiddagen och går bara en kort bit upp till Walsh cove där vi ankrar på ganska djupt vatten. Det ligger en båt här sen tidigre och han kommer över för att snacka  bort en timma. Morgonen därpå är det tidig avgång för att matcha tidvattnet i ”Hole In The Wall”, ja det finns ett sådant även här. Det är inget hål i väggen utan en kanal som går mellan Calm Channel och Okisollo Channel. I soligt väder och svag motvind så kommer vi fram till kanalen då strömmen är som minst.

Turbulent tidvatten.

Trots det så virvlar det rejält i den västra änden av ”hålet”. Vi korsar Okisollo Chanel och går in i ett smalt sund till en lagun som heter Octopus Islands där vi ankrar. Nästa dag har vi tänkt att ta en titt på Strömmen i Hole In The Wall och för att kunna göra det, så går vi igenom Upper Rapids och ankrar i Owen Bay på Sonora Island. Vi går igenom de kraftiga virvlarna då det är slack på tidvattnet som tur är. Det kan kanske vara på sin plats att berätta lite om tidvattnet. Man kan säga att tidvattnet har en 0-punkt ungefär Vid Cambell River mitt på Vancouver Islands ostsida. Vid ebb strömmar vattnet mot nordväst norr om denna punkt och mot sydost, söder om.  Söder om på Strait of Georgia, är påverkan inte så stor förrän man kommer ner bland öarna kring San Juan Islands. Norr om måste man däremot vara försiktig då man planerar sin segling. Här finns det många smala sund och så kallade ”Rapids” som man måste ta hänsyn till. Ett ”Rapid är en trång sektion i sunden där strömmen är speciellt stark. Där kan det vara förenligt med fara att gå igenom då strömmen är som starkast. Det finns race som har max ström på upp till 19 knop men mera normalt är kanske 6-12 knop. Dessutom påverkar uddar skär och grundklackar vattnet så att det bildas virvlar, s.k. Whirlpools”, tungor och stående vågor. Ett av de mer svårnavigerade är vattnet kring Stuart Island. Här finns 4 st ”Rapids, varav man måste passera minst 3 st för att komma igenom. Kommer man norrifrån så är Dent Rapids det första och värsta där det bildas en virvel som kallas ”Devils Hole”. Det sägs att de som tittat ner i Devils Hole, aktar sig noga för att gå igenom Dent då det inte är slack. Tre sjömil senare kommer man till Gillard Rapids som har ett något jämnare flöde men som leder till Big Bay där även vattnet från närliggande Arran Rapids strömmar in. Detta leder till ett av de mest turbolenta vattnet i hela Britich Columbia. Direkt efter Big Bay skall man igenom Yaculta Rapids och efter detta lugnar det ner sig. Att gå emot dessa strömmar är naturligtvis helt omöjligt för en segelbåt och att gå med när det löper som värst, är förenat med fara för både båt och besättning. Nåväl vi ankrade i Owen Bay för att gå ut och titta på tidvattenströmmarna där Hole In The Wall och Upper Rapids möts.

Hole in The Wall vid Flood.

Vi får en fin promenad och blev belönade med en härlig upplevelse när tidvattnet rusar som värst med kanske 8-10 knop. Det kom några mindre snabbgående båtar som trotsade den starka strömmen och tog sig igenom. Det syntes att de hade lokalkännedom och att det inte var första gången. Nästa morgon får vi medström genom Lower Rapids och fortsätter ut i Discovery Passage och Johnston Strait. Tidvattnet är med oss och vid Helmcken Island löper strömmen stark i ”Current Passage”. Båtens toppnotering blir 12 knop över grund och det snurrar och kränger åt alla håll.

Dimman lättar i Johnston Strait.

Efter natthamn i Port Harvey fortsätter vi till Pearse Islands som ligger i slutet av Johnston Strait. Här låg vi på vår väg söderut i höstas och blev väldigt förtjusta i ankringen. Den är väldigt skyddad för alla vindar men tidvattenströmmen drar igenom med ett par knop. Det är springflood, så just nu är det extra mycket stockar i vattnet. Den ena stocken efter den andra passerar oss och ibland dunsar någon lite lätt i skrovsidan. Det är dags för proviantering och tvättning så följande dag tar vi oss de 9 sjömilen in till närliggande Port Mc Neill där vi stannar över natten. Därefter åter till Pearse Island där vi blir liggande följande dag på grund av ösregn. Dagen används till att plocka ner motorrumsfläkten som hela tiden löser ut säkringen. Jag hittar inget fel på fläkten, men passar på att rengöra den då den ändå är sönderplockad. Felet visar sig ligga i automatsäkringen som tydligen har tröttnat. Jag byter till en annan säkring som ej används och då fungerar det som det skall med normal strömförbrukning. Så ibland är det inte fel med en regndag.

En Örn slår till.

Segling runt Strait Of Georgia.

2017.04.01 – 2017.04.30. (Brev nr: 17.02.)

Aprilskämten uteblir den första dagen i månaden. Vädret är fint men svalt, trots en lite svag sol mellan molntussarna. Även vinden uteblir så det blir motorgång till första ankarviken, Princess Cove på Wallace Island. Det ligger redan en båt ankrad här. Vi ser ingen ombord men en doft av vedeldning sprider sig från båtens skorsten. På däck ligger också en rejäl vedstapel. Vi stannar i 2 dagar och går en härlig promenad på ön. Det är ganska svala dagar och nätterna är direkt kalla så värmaren får vara igång både mornar och kvällar. Frukosten intar vi i sittbrunnen så fort solen visar sig det allra minsta. Under sittbrunnskapellet blir det behagligt varmt, ofta runt 20 grader. Färden fortsätter för motor söderut bland Gulf Islands. Vi passerar många skogklädda öar och en del små sammhällen. Öarna här är betydligt mer bebyggda än öarna längre norrut. Orsaken är naturligtvis närheten till Vancouver och huvudstaden Victoria samt den täta och väl utbyggda färjetrafiken mellan öarna. Många har fritidshus här ute och tar sig dit med egen båt till den privata bryggan.Nästa ankring är i Winter Cove på Saturna Island. Här ligger vi skyddat i en stor bukt med ett rikt fågelliv.

31075

Utsikt mot Vancouver.

Bukten ligger i en skyddad naturpark och det finns en vacker naturstig som är ca 2,5 km lång. Stigen leder ut till utsidan av ön som vätter mot Strait of Georgia som ligger spegelblankt då vi är där. På andra sidan, vid fastlandet ser man de höga snöklädda bergen som omger Vancouver. Det är fantastiskt vackert och känns nästan som då man är i Alperna.

 

 

31071

River Otter.

Nedanför oss i tidvattenzonen hoppar en Flodutter runt och letar efter något ätbart. Emellanåt glider den ner i vattnet och kommer upp med något i munnen. Mellan Saturnas nordudde och grannön Samuel Island går det ett smalt sund, kanske 15 meter brett. Här forsar tidvattnet igenom som om det var en strid flod. Det går att ta sig igenom med båt men det bör nog ske på högvatten slack då djupet är tillräckligt och strömmen minimal. När vi kommer tillbaka, får vi en pratstund med en man som lagt till vid dinge-bryggan med sin trimaran. Medan vi står där ser vi ett par Kolibri som ser ut att para sig i luften. De står blickstilla med sina surrande vingar och efter en liten stund så försvinner de blixtsnabbt in mot land.Bukten är full av sjöfågel och vi kan med hjälp av en bok identifiera de flesta med engelska namn. Det blir lite ostadigare väder med regn så vi blir kvar ett par dagar. Trimaranen lämnar och ett seglande skolfartyg ankrar upp. Det är en vacker tvåmastad bankskonare som heter Pacific Spirit och har hemmahamn i Victoria.

31080

Get med tvillingar.

Vid en av våra promenader träffar vi även på en Hjort med två kid. Efter 3 dagar fortsätter vi mot Salt Spring Island men ändrar oss och tar natthamn i Glenthorne Passage på Prevost Island. Regn på kvällen som fortsätter nästa dag. Vi trotsar vädret och tar oss den korta biten in till Ganges, huvudort på Salt Spring Is. Här förtöjer vi i en marina vilket visar sig vara klokt. På natten blåser kulingen rakt   in i viken och det blir lite gungigt. Vi ligger på rätt sida av pontonen så vi slipper höra fendrarna skava mot skrovet. Vi passar på att duscha i marinan och handla lite mat i den pitoreska byn. Nästa morgon har kulingen dragit vidare och i nästan vindstilla väder fortsätter vi med kurs mot Vancouver. På vägen dit ankrar vi i Wakes Cove i Gabriola passage. Nästa dag får vi fin bidevindsegling de ca 20 sjömilen över Strait of Georgia.

31096

Nyfallen snö ovanför North Vancouver.

När vi närmar oss Vancover avtar vinden och vi får gå den sista biten för motor. På eftermiddagen går vi in i False Creek och ankrar. Här måste man ha tillstånd för att ankra. Det har vi sökt och fått på internet. Man får ankra i 14 dagar inom en 30 dagars period.

 

 

 

31105

Klämmiga silos.

På vägen in passerar vi Granvill Island med en vackert utsmyckad betongstation. Man ligger nästan mitt i stan med vackra parker och promenader utmed vikens stränder. De snöklädda bergen bildar en vacker bakgrund. Vi blir liggande här en vecka och besöker bl.a. IKEA för att köpa på oss lite Svenska matvaror. Påsken närmar ju sig så lite sill, lax och kalles kaviar står på önskelistan. Vi promenerar mycket och ser en hel del av stan, bl.a. den pampiga cruis-ship terminalen där många kryssningsfartyg sommartid avgår mot vildmarken i norr. Även Harbour buildings utsiktstorn med panoramautsikt får ett besök. Det vi njuter mest av är de härliga promenaderna utmed False Creeks stränder. Det går att promenera runt hela den centrala delen av stan inklusive den stora Stanly Park som är Vancouvers största.

 

31132

Totempålar från olika klaner.

En dag hyr vi cyklar och tar oss ut till parken och besöker en Totem park samt Vancouver akvarium. Det är i särklass det bästa sättet at se Vancouver på. Granville Island är en turistmagnet där det finns massor av turistfällor. Den forna ön ligger vid inloppet till vår vik och har masor av suvenirbutiker, restauranger, barer samt en ganska stor matmarknad. Den ligger på lagom promenadavstånd för oss och vi går gärna dit för att lysna på de duktiga gatumusikerna som uppträder på flera platser.

31108

Bergen är aldrig långt borta.

Efter en vecka ger vi oss av från False Creek. Vi har bokat lyft på Shelter Island Marina som ligger långt upp i Frazer River i de södra delarna av Vancouver. Det är ca 14 nm ner till inloppet till floden som har ett stort utbrett grundflak utanför mynningen. När vi svänger in i floden följer vi en låg stenmur i ca. 5 nm innan vi kommer in till kustlinjen.

 

 

 

31154

Här är det jag som är kung!

På stenmuren ligger det ett 100-tal Sjölejon och brölar. Doften från dem är inte helt angenäm. Alldeles där stranden börjar ligger det lilla samhället Steveston och här tar vi natthamn. Nästa dag får vi vänta på lågvatten som inträffar på eftermiddagen. Vår tanke är ju att få hjälp av det inkommande tidvattnet. Trots det så får vi 2,5-3 knop motström hela vägen upp, så de 9 sjömilen tar 3 timmar. Nu på våren vid snösmältning i bergen har man alltid motström i floden men det kan vara mer eller mindre på grund av tidvattnet. Frazer River är både bred och djup så det går stora färjor och containerfartyg bra mycket längre upp än vår destination. När vi kommer fram går vi in bakom en liten ö och förtöjer vid en pontonbrygga just som regnet sätter igång. Nästa morgon blir vi landsatta av den lilla travelliften som bara lyfter 75 ton. Det finns en till på varvet som kan lyfta 200 ton. Botten blir högtrycksspolad, båten blir placerad intill några större lyxjakter och jobbet kan sättas igång. Det är mest mekaniska jobb som skall utföras och vi tar hjälp av en firma för att få tillgång till specialverktyg och verkstad. Vi byter en botten-genomföring med ventil, tätningar och lager för rodrets hjärtstock (axel), propelleraxel-/cutlas-lager samt svetsar 2 st mantågsstöttor som spruckit i svetsarna till överliggar-röret där solpanelerna sitter. Vi får även svetsat några detaljer som spruckit på spisen. Stina polerar friborden så att båten blänker fint då vi 3 dagar senare sjösätter. I 2 kn medström och sol tar vi oss fort ner till Steveston där vi gör ett kort stopp för att handla in. Sedan fortsätter vi ut över ett stilla Strait of Georgia och ankrar åter i Winter Cove på Saturna Is. Helgen bjuder på regnväder så vi stannar ombord. På måndagen blir det en promenad i maklig takt, eftersom jag har drabbats av ett ljumskbråk som besvärar mig lite. Nästa punkt på programmet är att ta oss till Blain i USA. Där skall vi hämta reservdelar till motorn som vi beställt från Sverige. I Blaine finns det företag där man så att säga kan låna en adress för ett par dollar. Man får ett nummer som skall anges på adressen och när paketet anländer så aviseras detta med ett mejl till oss. Fördelen med USA är att vi slipper betala tull och skatt för ett värde upp till 850 dollar. Blaine ligger alldeles vi gränsen till Kanada och vi måste naturligtvis klarera in till USA. 31188Vi gör detta i Roche Harbour på San Juan Is. Det är visserligen en omväg men vi har ju gott om tid. Roche Harbour visar sig vara en trevlig liten by med vackra hus och parker. Vi besöker en park som är arrangerad som en konst-park med massor av statyer. Här finns det både njutbar konst och sånt som vi ser som rent skrot. Vad sägs om en ca 5m hög rödmålad transportskruv som pekar mot skyn. Inte något som vi skulle vilja ha i trädgården.

 

31187

Dyr skrot-konst.

31186

Men även vacker konst

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en natt i Roche Harbour så seglar vi mot Blain. Jo vi seglar faktiskt och i fin bris nästan hela vägen. Vi mellanlandar i Fossil Bay på Sucia Island som är en nationalpark. Här finns det 2 st pontonbryggor och vi lägger oss framför en vacker segelbåt som heter Wings. Det är 2 män som är ute på tur och har vänligheten att bjuda oss på en drink på kvällen. Det slutar med att vi äter en gemensam middag på stekt tonfisk. Båtens ägare har seglat jorden runt för några år sedan, så samtalsämnen saknas inte.

Horned Grebe.

Horned Grebe.

Nästa morgon fortsätter vi till Blain där vi ankrar i Drayton Harbour som är en stor grund bukt med massor av sälar och sjöfågel. Vi ligger alldeles utanför en marina och på den omgivande flytande vågbrytaren har en stor sälkolloni slagit sig ner. Lite längre bort sitter ett 50-tal skarvar och torkar sina vingar. Vi tar oss iland och hämtar vårt paket och går därefter en lång promenad till en supermarket. Killen som beskrev vägen dit, sa att det inte var långt men han tog nog för givet att alla har bil. Vi har beslutat att gå tillbaka till Vancouver för att försöka få mitt ljumskbråk kontrollerat. Vinden är dock emot så vi blir liggande följande dag och fördriver tiden med läsning och iakttagelser av djurlivet runt oss. När det är lågvatten går det många människor på stranden och gräver efter ostron och musslor. Nästa morgon sätter vi segel alldeles utanför bukten och seglar i lätt vind och motström västerut över Boundary bay. Vi rundar Point Roberts och lämnar USA. Vi seglar förbi Tsawwassen terminalen och Fraser Rivers utlopp där vattnet är brunt av slamm. Strömmen vänder och vinden ökar så vi får god gång i båten. Sista biten över English Bay får vi kryss i ökande regn. Vi lägger till vid en pontonbrygga och ringer tullen som efter lite krånglande kommer och klarerar in oss. Nästa morgon skiner solen och vi går in i False Creek och ankrar. Efter frukost tar vi oss iland för att handla lite mat. Sen tar vi det lugnt i båten resten av dagen och njuter av värmen under sittbrunnskapellet. Det är Valborgsmässoafton hemma, så vi tänker lite på alla som i tilltagande kvällskyla står och värmer sig runt brasorna. Här har vi ingen brasa men en stilla och lugn kväll med Kanadagäss som kacklar i bakgrunden. Svårt att tro att man ligger mitt i en storstad om det nu inte vore för alla ljusen i skyskraporna.

31191

Vi hjälps åt med barnpassningen.

 

Vintern i Sverige och Kanada (2016/2017).

2016.10.21 – 2017.03.31. (Brev nr: 17.01.)
Våra respektive flygresor avlöpte utan bekymmer. Stinas vistelse i Hong Kong blev händelserik med massor av gullande med Emelie Rey, vårt barnbarn. Hon han dessutom med en resa till Kuala Lumpur med Peter, Lyn och Emelie där de träffade Lyn´s familj och släkt. Själv flyttade jag in hos Johan i Barsebäckshamn. I mitten av December kom Stina till Sverige och veckan innan Jul flyttade vi till Råå där vi fick glädjen att bo i min syster Stinas och Rolands hus alldeles vid hamnen. Lillejulafton kom Hong Kong familjen till Sverige och vi firade både Jul- och Nyårsafton tillsammans hela familjen. Vintern i Skåne var väl ganska normal med temperaturer runt 0-strecket och minimalt med snö.

IMG_0390

Vintervila i Ladysmith.

Från Ladysmith kom rapporter om 2 dm snö på båt och brygga men ungefär samma temperatur som i Sverige. Bara några enstaka dagar kröp temperaturen ner till närmre 10 minusgrader. Våra vänner i Sverige tog väl hand om oss och bjudningarna avlöste varandra. Vi tackar samtliga, ingen nämnd och ingen glömd, och hoppas att vi någon gång skall kunna återgälda.
Med bagaget fullt av reservdelar flög vi tillbaka hem den 20:e Februari. Resan gick bra frånset lite problem med incheckningen på Kastrup, datasystemet låg visst nere. Efter en övernattning i närheten av flygplatsen tog vi färjan över till Nanaimo där en beställd taxi väntade för vidaretransport till Ladysmith och båten.

Jul-Nyår 013

Ladysmith Marina Society.

Liv såg ut ungefär som när vi lämnade henne, bara lite grönare på däck. Is-kallt under däck så vi fick brottom att få igång både el-ellement och Webastovärmare. Väl tillbaka så gick nästan första veckan åt för att anpassa sig tidsmässigt. Därefter satte så småningom underhållsarbetet igång. Först med inombordsarbeten, som byte av avgaskrök och sjövattenpump. Vi trodde nog att vi skulle kunna renovera den gamla pumpen och ha i reserv, men det visade sig att endast pumphuset var något så när intakt med endast lättare korrosion i in- och utlopp. Alla övriga delar var slitna och var i behov av byte så renovering är olönsamt. Har den gamla pumpen hållit i 21 år så skall nog den nya hålla i vår tid. Den gamla avgaskröken visade inte på några defekter men då vi skulle plocka av den så brast sjövattenanslutningen mitt av p.ga. korrosion, så det var i allra högsta grad tid. Den nya avgaskröken var i rostfritt stål och skulle enligt leverantören passa. Det gjorde den naturligtvis inte. Sjövattenanslutningen kom inte i linje med det anslutande röret och dess slanganslutning. Röret måste kapas och en lite längre och följsammare slanganslutning monteras. För att kunna kapa röret måste detta demonteras, vilket innebar tömning av kylvattensystemet, demontering av ändarna på värmeväxlaren och så fick växlarinsatsen skjutas tillbaka några cm. Inga större problem, men det tar naturligtvis lite tid innan man klurat ut hur det skall gå till. Nåja, tid har vi ju så ingen ko på isen. Vår duschblandare för däcksduschen på akterdäck hade frusit sönder då vi kom tillbaka. Vi visste att den läckte redan tidigare så vi hadde införskaffat en ny i Sverige. När vi plockade av den gamla så såg vi att de hade en lång spricka och ur denna tittade det ut en massa sillicon. Så den förra ägaren har nog gjort en utsiktslös repparation. Den läckte bara när den användes så vi har inte brytt oss så mycket tidigare. Det har regnat väldigt mycket sedan vi kom tillbaka men mellan regnskurarna så har vi passat på att röra oss en del för att inte tappa konditionen helt. Vi har också slipat ner relingslisten och grabbräckena och behandlat dem med en transparent konserveringsolja (Semco) som träcker långt in i teaken. Gör man detta regelbundet så skall teaken hålla betydligt mycket längre. Björn och Annika har goda erfarenheter, så vi litar på dem. Lite annat smått och gott har också förnyats så ny börjar båten bli i riktigt fint skick.

Jul-Nyår 014

Huvudgatan i Ladysmith.

Tillsammans med Björn och Annika så har vi gjort några utflykter i lånad bil. Vi har varit och shoppat i Nanajmo och Duncan ett par gånger och gjort ett besök i Victoria som är British Columbias residensstad. Onsdagar har varit marinans Pub-dagar och då har vi varit ett gäng som träffats för en bit mat och några pint öl. I skrivande stund så ligger vi för ankar i en skyddad vik bland öarna utanför. Vi tog farväl av marina personalen den förste april, på årsdagen av vår avgång från Hong Kong, och gav oss iväg. I planen för April, ingår besök i Vancouver samt upptagning för lite båtservice på en marina där. Men mer om det i nästa resebrev.

GLAD PÅSK

önskar vi er alla