2020.05.13. – 2020.07.18.  (Brev nr: 20.03.)

Azorerna eller…….

Friheten hägrar.

Det var som sagt utlovat broöppning på den Holländska sidan den 14e, så när vi sagt adjö till alla våra vänner och betalt bojavgifter så drog vi oss upp och ankrade i närheten av första bron dagen innan.  Morgonen efter låg vi i startgroparna invid första bron och precis som utlovats så öppnades bron. När alla 16 båtar var igenom var det dags för nästa bro och även den kom vi igenom. På vägen ut passerade vi många halvsjunkna båtvrak som blivit offer för orkanen Ivan.  Det kändes befriande att åter vara ute på fritt vatten. En kustbevakningsbåt följde oss ut och såg till så att vi lämnade Holländskt territorium. Vi rullade ut genuan och rundade öns västsida innan vi ankrade i Marigot Bay utanför den Franska staden Marigot. Under eftermiddagen gjorde vi några tappra försök att frigöra Liv:s botten och propeller från en ganska omfattande beväxning. Dagen efter tar vi oss i land och gör de sista inköpen och toppar upp vattentankarna. På kvällen kör vi över till våra svenska vänner på Glittra och Inalou för att ta farväl. Glittra skall läggas upp på Curasau över sommaren och Inalou skall lite senare segla mot Medelhavet eller Kanarieöarna. Efter besöket tar vi upp och sjöstuvar dinge och utombordare. Lördagen den 16:e äter vi frukost i lugn och ro innan vi sjöstuvar allt löst nere i båten. Klockan 10.30 tar vi upp ankaret och avgår med kurs mot hemlandet. Vi är bunkrade för att klara en nonstopp segling till Sverige, för vi vet ju inte vilket som blir nästa möjlighet att få komma i land på grund av pandemi situationen. Med storseglet som stöd, går vi för motor ut genom Anguilla kanalen med Saint Martin till styrbord och Anguilla till babord. Efter ett par timmar kan vi sätta genuan, stoppa motorn och lägga oss på en styrbordsbog mot NV. Vinden kommer från OSO och det blåser runt 15 knop så vi gör god fart. Efter några dagar så minskar vinden något och vrider mot SO, vilket innebär att vi kan styra en kurs som leder mot Azorerna. Vinden vrider ytterligare och den 5e dagen har vi vind från SV och kan segla platt läns med utbommad genua. Men säg den glädje som varar. Nästa eftermiddag dör vinden ut för att på kvällen återkomma med 2 knop från NO. Med ett rev i vardera storsegel och genua lägger vi oss på styrbords bog med kurs rakt norrut. Efter ett par dagar minskar vinden så pass att vi kan segla med fulla segel och även hålla lite högre med ostliga vindar. Vinden avtar ytterligare och kommer från växlande riktningar så motorn får stötta en del den följande veckan. Ibland ligger havet spegelblankt men för det mesta står det en svag bris. Förhållandena har tvingat oss långt norrut och vi ligger nu å samma latitud som  Azorerna och har kortare väg (ca. 500 nm) till Newfoundland än vi har till Azorerna. Vi har sedan länge lämnat passadvinds bältet och det har blivit svalare och mer mulet väder. Det är lite frustrerande med dygnsdistanser på strax över 100 nm men det går absolut ingen nöd på oss. Havet har den senaste veckan varit fullt av Portugisiska örlogsmän och ganska mycket flytande tång så vi har avstått från att fiska. Örlogsmännens tentakler bränner fruktansvärt och fastar lätt på fiskelinan så den vill man inte hantera. Vindarna fortsätter att gäcka oss och kommer nu från riktingar mellan NO och O, vilket innebär att vi mestadels seglar bidevind för babords halsar med ostlig kurs. Vid ett tillfälle kan vi inte hålla vår kurslinje utan får pinnkryss under ett dygn. När de rådande vindarna tvingar oss mot Azorerna så beslutar vi oss att gå till Horta för att få några dygns vila. De sista dygnen får vi fin bidevind segling i lätta vindar med lite vågor. Vi har via radio blivit informerade om att vi inte får gå i land utan måste ankra i ytterhamnen. Den 6e juni passerar vi söder om ön Flores och dagen efter angör vi Horta på Fajal. Det är naturligtvis trångt om ankringsutrymmet då det är många båtar å väg mot Europa, men vi hittar en bra plats långt inne i hamnen. Även Ariel ligger här och har kommit in dagen före oss. Överfarten tog 22 dygn och vi tillryggalade 2580 nm vilket innebär den längsta tiden som vi varit till sjöss så här långt. Vistelsen på Azorerna är ju inte så mycket att orda om eftersom vi, som tidigare nämnts, inte fick gå i land. Ett undantag fanns emellertid, man hade avsatt 50 meter inhägnad kaj med en flytbrygga för båtar som behövde service. De få platser som fanns tillgängliga där var det naturligtvis huggsexa om och måste bokas. Vi lyckades komma in, eftersom vi behövde utföra en garantiservice på vår nya motor. Många som låg där lyckades hitta på den ena anledningen efter den andra för att bita sig kvar men vi såg ingen anledning till det eftersom man ändå inte kunde röra sig fritt. Så vi nöjde oss med ett dygn då vi även passade på att tanka vatten och diesel. Trots att vi inte fick gå i land så blev vi väl omhändertagna. Det välkända ”Peter Sport Cafe” hade en stor ribb- båt med 2 man som dagligen levererade beställda matvaror till alla båtar. Man kunde också beställa hämtmat från deras kök, men det var naturligtvis svårt att hålla den varm medan man körde runt och levererade. Den envisa NO-vinden bestod och väderläget var allmänt ostadigt och lockade inte till avgång så vi blev liggande mycket längre än vi hade tänkt. Den sista veckan fick vi möjlighet att testa oss mot Covid för att vid negativt test få komma i land. Vi anmälde oss och blev dagen efter hämtade med hamnens rib-båt. Dagen efter fick vi besked att vi var negativa, vad annat var att vänta. Någon landgång blev det dock inte, eftersom det uppenbarade sig ett väderfönster som såg så bra ut som man kan begära. Dessutom var nog hemlängtan större än upptäckarlusten.  Så vi bestämde oss hastigt för att avsegla dagen efter. Så värst besvikna blev vi inte, då vi har varit här vid vår tidigare långsegling. Kanske lite tråkigare då för Ariel som aldrig varit här och dessutom hade vänner i land, men även de bestämde sig för att avsegla.

Matleverantörer från Peters Sport Caffe

Mot fastlandet.

Den 1e juni, efter 11 dagar i Horta så gav vi oss iväg igen. Prognosen för de närmaste 7 dygnen visade inga NO-liga vindar och i starten mest lätta NV-SV vindar. Så blev det också, först svaga NV-liga senare ökande SV vindar. Redan andra dagen så hade vinden ökat till 28-36 knop och vi hade under natten fått en ofrivillig gipp och tagit ner storseglet. Vi gör bra fart hela natten och följande dag för enbart genua men på kvällen mojnar det och vi sätter storseglet igen. När det ljusnar nästa morgon, upptäcker vi att hela skothornet på storseglet har lossnat och att seglet hänger kvar i akterlikets trimlina. Så vi får ta in ett rev och tvingas segla med reducerat storsegel resten av överfarten. Nåja, är det inte värre saker så går det väl ann. Den 23e har vi passerat halvägs och haft bra undanvind hela tiden men nu avtar vinden och vi tvingas stötta lite med maskin under 7 timmar innan vinden kommer tillbaka från NV. Väderomslaget för med sig duggregn och temperaturer på ca 20 grader. Nästa dag är det riktigt skitväder med hård NNO-lig vind och endast 17 grader. Vi seglar dikt bidevind med ett rev i storseglet och 3 i genuan. Det varar tack och lov bara ett dygn innan vinden åter vrider över mot NV och avtar något. Temperaturen stiger också några grader vilket gör livet ombord lite behagligare. Tidigt på morgonen den 26e passerar vi in över kontinentalsockeln. Vattendjupet stiger då ganska fort från flera tusen till ca 200 meter. Vinden har vridit ner till syd för att under sena kvällen dö ut helt. Motorn får hjälpa till under några timmar innan vinden kommer tillbaka från VSV.  Under natten passerar vi NV om Bretagne och går in i Engelska kanalen. Det märks genom att tidvattnet börjar göra sig påmint med en knops motström. Det gör nu inte så mycket eftersom det ändrar sig var 6e timma, så det jämnar ut sig i slutändan. Vinden ökar och vi tar in rev efter hand. Sista dagen har vi 2 rev i storseglet och 3 i genuan med 30 knops vind från SV och tendensen är att det ökar. Med risk för att få en ofrivillig gipp så beslutar vi oss för att ta ner storseglet och fortsätter segla med enbart genua med 1 rev. Det märks att vi närmar oss land, eftersom det börjar dyka upp en del trålande fiskebåtar med oberäkneliga kurser. Under kvällen passerar vi några sjömil norr om ön Alderney i motström och är snart i lä bakom Normandies kust. Nu har strömmen vänt och i god fart rusar vi mot Cherbourg som vi angör vid midnatt kl. 24.00 den 27e efter 1354 nm.

Slutetappen.

Frisk slör i 35 kn vind.

Trots den sena timmen så stod Erik och Birgitta och tog emot oss på pontonen och efter en kort men god nattamad i Ariel 4 var det skönt att krypa ner i kojen för ostörd sömn. Pontonen som vi förtöjt vid var friliggande och hade ingen kontakt med fastlandet så nästa dag tog vi oss in till hamnkontoret där vi blev tilldelade platser vid en landansluten gästponton. Vi fick röra oss fritt i landet trots Corona men blev ålagda att hålla avstånd och att använda munskydd i affärer och offentliga lokaler. Vi försökte också att klarera in i EU men det var ingen myndighet som var intresserad av det. Väderläget var ostabilt och vi blev liggande lite längre än vi tänkt, men vi hade ju inte bråttom och Cherbourg är en trevlig stad där det är lätt att fördriva tiden. Vi fick lagat vårt storsegel till en billig peng och reparerat våra lazy-jacks som ramlat ner under seglingen. Vi handlade franska viner och goda ostar och så köpte jag (Janne) ostron. Vi han också med både restaurangbesök och museums besök (det regnade den dagen). Efter en dryg vecka så såg vädret ut att stabilisera sig för några dagar och vi gav oss åter iväg. I soligt väder och frisk vind gjorde vi god fart med tidvattnet med oss. Under kvällen och natten avtog vinden och vi passerade Calais i lätt bidevind. Vi fick t.o.m. göra ett kort slag för att undvika en grund sandbank. På andra sidan kanalen kunde vi se Dovers vita klippor och vi började inse att vi snart var hemma. Det var också tydligt med de korta nätterna som underlättade seglingen i dessa trafikerade vatten. Dessutom är det massor av grunda sandbankar som man måste ta hänsyn till. Utanför Hollands kust stötte vi på ett enorm stort område med vindmöllor. Vi fick inte segla igenom så vi fick ta en stor omväg väster om hela området. Det innebar att vi fick segla dikt bidevind i frisk vind i några timmar innan vi kunde falla av med kurs in mot Den Helder i Holland, som vi angjorde tidigt på kvällen efter ytterligare en natt till sjöss. Även här var det Corona restriktioner men man fick röra sig fritt på stan liksom i Frankrike. Här träffade vi en svensk båt från Stockholm som var på väg söderut för att under ett år segla till Karibien och tillbaka. Det var en familj med två barn och det var härligt att uppleva deras entusiasm inför seglingen. På kvällen gick vi på restaurang tillsammans och vi blev naturligtvis bombarderade med frågor som vi besvarade så gott vi kunde. Efter 2 nätter i marinan fortsatte vi upp längs den Holländska och Tyska kusten och kom efter en natt med lugn segling in i Elbe floden. Vi slussade in i Nord-Ost see kanalen under kvällen och förtöjde i Brunsbuettel intill slussarna. Dagen efter blev åter en vilodag och vi njöt av promenader och lite inköp i det varma och soliga vädret. Efter 2 nätter fortsatte vi genom kanalen, vädret blev lite sämre och när vi tog natthamn i Rensburg så regnade det. Dagen efter sken åter solen och vi fortsatte mot Kiel där vi slussade ut i Östersjön. Nu kände vi oss riktigt i hemmavatten. Vi blev dessutom välkomnade med vattensprutor från några bogserbåtar. Det visade sig tyvärr att det inte var för oss, utan för en nyanländ mindre passagerarbåt som nu, för första gången, anlände till sin hemmahamn. Den slussade ut samtidigt med oss. Tyskarna vet hur man välkomnar sina sjöfarare. Vi fortsatte direkt mot hemlandet och fick en lugn och behaglig nattsegling genom Fehmarnbelt och runt Gedser rev. På morgonen passerade vi de vackra kalkklipporna vid Möns klint och var strax uppe i Öresund. Efter några korta kryss-slag kunde vi sedan sträcka upp till Barsebäckshamn som blev vår första angöring på Svensk mark. Här stod vår son Johan och Hanna och tog emot med vårt senaste barnbarn Kasper, som nu var 3 månader gammal. Det blev ett väldigt kärt återseende och massor av kramar. Dagen efter kom även våra vänner Jan-Olof och Ann med båten Vindfamne på kärt besök. Efter 2 nätter fortsatte vi i svag vind och solsken mot hemmahamnen. Strax utanför Landskrona möttes vi av våra vänner B.G. och Hanne som påpassligt låg där och pilkade Torsk. Vid Ven möttes vi också av 2 IF båtar från vår hemmaklubb. Det var Lars Erik och våra grannar Johan och Bibbi som mötte upp. Innan vi angjorde Råå så ankrade vi utanför Norreborg på Ven där vi åt lunch. Ariel som hade tagit första Svenska hamn i Malmö kom också och ankrade bredvid. Tillsammans gick vi sen, i soligt och varmt väder, den sista korta biten till hemmahamnen Råå som vi angjorde söndagen den 18/7 2021 efter 7 år på havet. Vi hade försökt att avstyra en mottagningskommite på grund av Corona situationen men blev trots allt mottagna av en liten skara vänner på kajen med Corona säkert avstånd.

Välkomnande i Kiel.
White cliffs of Mön.
Härliga långa sommarkvällar.

”Home is the sailor home from the sea

and the hunter home from the hill”

R. L. Stevenson